dcsimg

Lifespan, longevity, and ageing

fornecido por AnAge articles
Maximum longevity: 15 years (wild) Observations: Possibly they first breed after 3 years, like similar species (http://bna.birds.cornell.edu/).
licença
cc-by-3.0
direitos autorais
Joao Pedro de Magalhaes
editor
de Magalhaes, J. P.
site do parceiro
AnAge articles

Godogig mourraouek ( Bretã )

fornecido por wikipedia BR

Ar Godogig mourraouek (liester: Godogiged mourraouek) a zo un evn-mor, Aethia pygmaea an anv skiantel anezhañ.

Doareoù pennañ

Boued

Annez

Rummatadur

Liammoù diavaez


Commons
Muioc'h a restroù diwar-benn

a vo kavet e Wikimedia Commons.

Wikispecies-logo.svg
War Wikispecies e vo kavet ditouroù ouzhpenn diwar-benn:
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia BR

Godogig mourraouek: Brief Summary ( Bretã )

fornecido por wikipedia BR

Ar Godogig mourraouek (liester: Godogiged mourraouek) a zo un evn-mor, Aethia pygmaea an anv skiantel anezhañ.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia BR

Gavotí de bigotis ( Catalão; Valenciano )

fornecido por wikipedia CA
Crystal128-pipe.svg
Aquest article o secció no cita les fonts o necessita més referències per a la seva verificabilitat.

El gavotí de bigotis (Aethia pygmaea) és un ocell de la família dels àlcids (Alcidae). D'hàbits pelàgics cria sobre turons rocallosos i platges de les illes del Comandant, Kurils i Aleutianes. Més tard es dispersa per zones properes.

 src= A Wikimedia Commons hi ha contingut multimèdia relatiu a: Gavotí de bigotis Modifica l'enllaç a Wikidata
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autors i editors de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CA

Carfil mwstasiog ( Galês )

fornecido por wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Carfil mwstasiog (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: carfilod mwstasiog) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Aethia pygmaea; yr enw Saesneg arno yw Whiskered auklet. Mae'n perthyn i deulu'r Carfilod (Lladin: Alcidae) sydd yn urdd y Charadriiformes.[1]

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn A. pygmaea, sef enw'r rhywogaeth.[2]

Fe'i ceir yn aml ar lan y môr.

Teulu

Mae'r carfil mwstasiog yn perthyn i deulu'r Carfilod (Lladin: Alcidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:

Rhestr Wicidata:

rhywogaeth enw tacson delwedd Carfil bach Alle alle Carfil bychan Aethia pusilla
Leastauklet6.jpg
Carfil Cassin Ptychoramphus aleuticus
Cassins Auklet.jpg
Carfil Japan Synthliboramphus wumizusume
Synthliboramphus wumizusume -Japan-8.jpg
Carfil mwstasiog Aethia pygmaea
Whiskered Auklet351.jpg
Carfil rhyncorniog Cerorhinca monocerata
Wiki-utou2.jpg
Gwylog Uria aalge
Common Murre Uria aalge.jpg
Gwylog Brünnich Uria lomvia
Uria lomvia1.jpg
Gwylog ddu Cepphus grylle
Tystie1.jpg
Gwylog sbectolog Cepphus carbo
SpectacledGuillemot.jpg
Llurs Alca torda
Razorbill iceland.JPG
Pâl Fratercula arctica
Atlantic Puffin.jpg
Pâl corniog Fratercula corniculata
Fratercula corniculataUSFWSSL0002774.jpg
Pâl pentusw Fratercula cirrhata
Tufted Puffin Alaska (cropped).jpg
Diwedd y rhestr a gynhyrchwyd yn otomatig o Wicidata.

Gweler hefyd

Cyfeiriadau

  1. Gwefan Cymdeithas Edward Llwyd; adalwyd 30 Medi 2016.
  2. Gwefan Avibase; adalwyd 3 Hydref 2016.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CY

Carfil mwstasiog: Brief Summary ( Galês )

fornecido por wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Carfil mwstasiog (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: carfilod mwstasiog) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Aethia pygmaea; yr enw Saesneg arno yw Whiskered auklet. Mae'n perthyn i deulu'r Carfilod (Lladin: Alcidae) sydd yn urdd y Charadriiformes.

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn A. pygmaea, sef enw'r rhywogaeth.

Fe'i ceir yn aml ar lan y môr.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CY

Skægget dværgalk ( Dinamarquês )

fornecido por wikipedia DA

Skægget dværgalk (Aethia pygmaea) er en alkefugl, der lever i det nordlige Stillehavet (kysterne af det Okhotske Hav, Kurilerne og Aleuterne).

Noter

Stub
Denne artikel om fugle er kun påbegyndt. Hvis du ved mere om emnet, kan du hjælpe Wikipedia ved at udvide den.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DA

Skægget dværgalk: Brief Summary ( Dinamarquês )

fornecido por wikipedia DA

Skægget dværgalk (Aethia pygmaea) er en alkefugl, der lever i det nordlige Stillehavet (kysterne af det Okhotske Hav, Kurilerne og Aleuterne).

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DA

Bartalk ( Alemão )

fornecido por wikipedia DE

Der Bartalk (Aethia pygmaea) ist eine kleine Art aus der Familie der Alkenvögel. Er bewohnt ein kleines Verbreitungsgebiet und brütet nur auf den Aleuten und einigen sibirischen Inseln, wie etwa den Kommandeurinseln. Sein Name bezieht sich auf die langen, weißen Federn, die er während der Brutzeit am Kopf trägt.

Erscheinungsbild

Der Bartalk erreicht eine Körperlänge von nur 18 Zentimeter und ist damit der zweitkleinste Alkenvogel; nur der Zwergalk ist kleiner.[1] Das Gewicht beträgt durchschnittlich 127 Gramm.[2] Der Sexualdimorphismus ist nicht sehr stark ausgeprägt, Männchen haben lediglich einen etwas größeren Schnabel. An Land sind Bartalken etwas weniger agil als die anderen Aethia-Arten. Sie sitzen typischerweise auf steilen Felsklippen und ruhen dabei auf den Füßen und Läufen, der Oberkörper ist nach vorne geneigt. Ähnlich wie beim Schopfalk strömt das Gefieder des Bartalks während der Balzzeit einen zitrusähnlichen Geruch aus.[1]

Im Prachtkleid sind die Körperober- und -unterseite nahezu einheitlich schwarzgrau. Grundsätzlich ist das Gefieder dunkler und weniger bläulich überlaufen als bei dem ähnlichen Schopfalk. Lediglich die Unterschwanzdecken, der Bürzel und der Unterbauch sind hellgrau bis weißlich. Der Kopf und der Nacken sind leicht dunkler als die übrige Körperoberseite. Die Iris ist bei adulten Vögeln weiß und im Verhältnis zur Körpergröße ist das Auge größer als bei anderen Aethia-Arten.[1] Im Gesicht trägt der Bartalk während der Fortpflanzungszeit weiße, verlängerte Gesichtsfedern, der kurze Schnabel ist auffallend rötlich und auf der Stirn bilden verlängerte, dunkle Federn einen schmalen Federschopf, der leicht nach vorne fällt. Die weiße Gesichtszeichnung ist etwas ausgeprägter als bei den anderen Arten der Gattung. Vom Auge aus verläuft ein schmaler weißer Strich zum Nacken, zwei weitere weiße Striche treffen in einem 90°-Winkel kurz oberhalb des Schnabels aufeinander und bilden so ein liegendes V.

Das Schlichtkleid ähnelt dem Prachtkleid, allerdings fehlt der schlanke Federschopf, die weißen Gesichtsfedern sind deutlich reduziert und der Schnabel ist matter. Ein- und zweijährige, noch nicht geschlechtsreife Zwergalken ähneln während des Sommers den Adulten in ihrem Prachtkleid, allerdings haben sie entweder noch keinen oder nur einen sehr kurzen Federschopf. Die verlängerten Gesichtsfedern sind bei ihnen kürzer und bräunlich überlaufen. Die Stirn und das Gesicht sind insgesamt etwas bräunlich, der Schnabel ist matt rot. Jungvögel gleichen dagegen den Adulten im Schlichtkleid. Allerdings ist bei ihnen die Iris noch grau und die weißen, verlängerten Gesichtsfedern finden sich bei ihnen höchstens angedeutet. Der Schnabel ist noch schwarz.[3]

Verwechslungsmöglichkeiten bestehen unter anderem mit dem Schopfalk. Allerdings sind Bartalken deutlich kleiner und haben keinen orangen, sondern einen roten und deutlich kleineren Schnabel. An Land ist der Bartalk gelegentlich auch mit anderen Arten der Gattung Aethia vergesellschaftet. Dabei fällt er vor allem durch seine miauenden Rufe auf.

Stimme

Der Bartalk ist ein sehr ruffreudiger Alkenvogel. Er ist überwiegend nachts zu hören, wenn er sich in der Brutkolonie aufhält, oder am frühen Morgen, wenn sich die Vögel auf hoher See in der Nähe der Brutkolonie versammeln. Der häufigste Ruf des Bartalks gleicht dem kurz und hoch und erinnert an das klagende Miauen einer jungen Katze. Der Rufabstand beträgt nur wenige Sekunden. Vor allem Männchen lassen außerdem eine schnelle, stakkatoartige Serie von zweisilbigen Rufen hören, die sich lautmalerisch so umschreiben lässt: bee-deer bee-deer bee-deer bee-deer bideer bideer bideer bidi bidi bidi bidi bidi bidee.[4] Brutpaare lassen während der Balzzeit diesen Ruf auch gemeinsam hören, allerdings ist der Ruf dann weniger musikalisch. Bartalken, die wegen einer Störung auffliegen, geben als Alarmruf einen hellen Quietschlaut von sich.

Verbreitungsgebiet

Whiskered Auklet351.jpg

Der Bartalk ist in seinem Verbreitungsgebiet häufiger, aber sehr versteckt lebender Vogel. Sein Verbreitungsschwerpunkt sind die Kurilen und die Aleuten. Die Gewässer, auf denen er sich bevorzugt aufhält, weisen im Sommer eine Oberflächentemperatur von neun bis 12 und im Winter von zwei bis vier Grad Celsius auf.[4] Sie halten sich auch außerhalb der Fortpflanzungszeit nur selten mehr als 16 Kilometer von der Küstenlinie entfernt auf.

In Asien brütet der Bartalk vereinzelt auf Inseln im Norden des Ochotskischem Meer, auf den Kurilen und den Kommandeurinseln. Auf der Inselkette der Aleuten kommt er vor allem im Osten vor und brütet beispielsweise auf den Islands of Four Mountains, den Andreanof Islands, den Rat Islands und den Buldir Island. Auf Grund der Lebensweise der Bartalken sind die Brutkolonien jedoch nur sehr schwer auszumachen und erst 1994 wurde beispielsweise auf Kanaga Island eine Brutkolonie von Bartalken entdeckt. Die größte bekannte Brutkolonie befindet sich auf Buldir Island, es ist jedoch möglich, dass die Krenitzin Islands noch größere Brutkolonien beherbergt.[5]

Nahrung

Der Bartalk findet seine Nahrung gewöhnlich in rauem Wasser mit Wellenhöhen von bis zu zehn Meter. In der Regel beträgt die Gewässertiefe an diesen Stellen nicht mehr als 100 Meter. Meist sind es große Schwärme, die sich an diesen Stellen versammeln.[4] Über die Tauchtiefe liegen bislang keine Untersuchungen vor.

Die Nahrungszusammensetzung ist nach jetzigem Erkenntnisstand sehr ähnlich dem des Zwergalken. Es dominieren Ruderfußkrebse, Kopffüßer und andere kleine Tiere des marinen Planktons.[6]

Fortpflanzung

Brutkolonie

Anders als bei anderen Arten der Gattung Aethia hält sich der Bartalk in den Brutkolonien überwiegend während der Nacht auf. Etwa eine Stunde vor Einbruch der Dämmerung versammeln sich Bartalke in dichten Schwärmen auf dem Wasser in der Nähe der Brutkolonie. Sobald die Dunkelheit eingebrochen ist, fliegen sie an Land. Auffällige Flugmanöver wie etwa ein Überfliegen der Kolonie fehlen. Bartalke verlassen einzeln den schwimmenden Schwarm und fliegen gewöhnlich direkt zu dem Eingang ihrer Nisthöhle. Wie bei vielen anderen nachtaktiven Seevögeln ist in mondhellen Nächten die Aktivität in der Brutkolonie auffällig reduziert. Vermutlich auf Grund des dann höheren Prädationsrisikos sind weniger Rufe zu hören und weniger Vögel auf der Erdoberfläche zu beobachten.[7]

Auf Grund der vorwiegend nächtlichen Lebensweise des Bartalkes ist nur sehr wenig über sein Sozialverhalten bekannt. Balzende Bartalke bleiben auf dem Wasser nahe beieinander und umschwimmen den Partnervogel kreisförmig. Die Kopulation erfolgt auf See in den frühen Morgenstunden.[7]

Die Nisthöhlen liegen zwischen drei und 250 Meter oberhalb des Meeresniveaus und befinden sich in Felsspalten, in Schutthügeln, an Steilküsten sowie in natürlichen Erdhöhlen an steilen Grashängen. Insgesamt finden sich die Brutkolonien der Bartalken in einer größeren Bandbreite von Geländeformen als dies bei anderen Aethia-Arten der Fall ist. Die Nisthöhlen liegen außerdem weiter auseinander als dies bei Schopf- und Zwergalk der Fall ist. So beträgt die Nistdichte auf Buldir Island selbst auf Gelände, das besonders viele Nistmöglichkeiten bietet, lediglich ein bis drei Brutpaare je 100 Quadratmeter.[8] Der Bau ist gewöhnlich so tief, dass der brütende Vogel nicht von der Oberfläche aus zu sehen ist. In tiefen Schutthalden können die Baue bis zu einem Meter unter der Oberfläche liegen, sie befinden sich aber gewöhnlich näher an der Oberfläche.

Ei und Jungvogel

Das Gelege besteht aus nur einem Ei. Nachgelege bei Gelegeverlust wurden bislang nicht beobachtet. Der Höhepunkt der Eiablage fällt auf Buldir Island in die erste Maihälfte und ist damit ein bis drei Wochen früher als bei dem Zwerg- und Schopfalk, die ebenfalls auf dieser Insel brüten. Das Ei ist oval bis länglich oval und weist eine glatte Oberfläche auf.[9]

Die Elternvögel haben jeweils zwei Brutflecken, die sehr bald nach dem Schlupf des Jungvogels wieder befiedert sind. Nicht brütende adulte und selbst noch nicht geschlechtsreife Vögel weisen jedoch gelegentlich auch Ansätze von Brutflecken auf.[9] Die Brutzeit beträgt 35 bis 36 Tage, beide Elternvögel brüten gleichermaßen und lösen sich gewöhnlich in Intervallen von 24 Stunden ab. In den ersten Lebenstagen wird der Jungvogel zunächst fast ununterbrochen gehudert, wird dann aber zunehmend während des Tages allein gelassen. Während der ersten zehn Tage verbringen einer oder sogar beide Elternvögel die Nacht in gemeinsam mit dem Jungvogel in der Bruthöhle.

Die Fütterung des Jungvogels erfolgt ebenfalls in der Nacht. Die Elternvögel bringen ein bis zwei Mal pro Nacht Futter heran, das erste Mal kurz nach Einbruch der Nacht, das zweite Mal etwa eine Stunde vor Dämmerung. In dichten Brutkolonien mit Zwerg- und Schopfalken füttern die Elternvögel ihren Nachwuchs davon abweichend auch während des Tages. Grundsätzlich entwickeln sich die Jungvögel der Bartalken langsamer als dies bei anderen Aethia-Arten der Fall ist. Diese vergleichsweise verzögerte Entwicklung hängt vermutlich mit der durch die überwiegend nächtlichen Fütterung einhergehenden Beschränkung der täglichen Nahrungsaufnahme zusammen. Jungvögel nehmen maximal 3,5 Gramm pro Tag zu. Sie werden mit einem Gewicht von durchschnittlich 106 Gramm flügge, was etwas unterhalb des Gewichts eines ausgewachsenen Vogels liegt.[9] Das Ausfliegen der Jungvögel wurde bislang noch nicht beobachtet. Es findet vermutlich während der Nacht statt. Ungewöhnlich für Alkenvögel ist, dass die Jungvögel der Bartalken zur Kolonie zurückkehren und dort übernachten. Dieses Verhalten dauert für einige Zeit an und wird noch bis zu sechs Wochen nach dem Zeitpunkt beobachtet, zu dem die Brutvögel die Kolonie weitgehend verlassen haben.[10]

Reproduktionsrate und Lebenserwartung

Geschätzt wird, dass je 100 Brutpaare zwischen 60 und achtzig Jungvögel flügge werden. Zu den Prädatoren der Bartalken zählen vor allem Polar- und Rotfuchs, aber auch Ratten. Alle drei töten nicht nur Jungvögel oder fressen Eier, sondern auch die adulten Vögel. Ihre Einführung auf den meisten der Aleuteninseln hat wesentlich dazu beigetragen, dass auf einigen Aleuteninseln die Bestände zurückgegangen sind oder Brutkolonien verlassen wurden.

Zu den Prädatoren zählen außerdem Beringmöwe und Kamtschatkamöwe. Auch Wanderfalken schlagen regelmäßig Bartalken. Die Mortalitätsrate adulter Vögel liegt etwa bei 18 Prozent pro Jahr. Die Lebenserwartung beträgt damit etwa fünf Jahre.[10]

Bestand

Der Bestand an Bartalken ist auf Grund ihrer nächtlichen Lebensweise nur sehr schwer zu erfassen. Als beste Methode, Brutvögel dieser Art zu entdecken, gilt ein Lauschen nach ihren Rufen.

 src=
Buldir Island, eine der wenigen fuchsfreien Inseln der Aleuten

Der United States Fish and Wildlife Service schätzte 1993 den Bestand an Bartalken in Alaska auf 30.000 Individuen. Nach Einschätzungen der Ornithologen Anthony Gaston und Ian Jones war der Bestand jedoch mit Sicherheit sehr viel höher und betrug in dieser Region mindestens 200.000 bis 300.000 Individuen. Auf den Kurilen und der Kommandeurinsel brütet vermutlich dieselbe Anzahl, hier ist bislang jedoch keine systematische Bestandserfassung erfolgt.

Der Bestand an Bartalken leidet sehr stark, wenn auf Inseln Raubsäuger eingeführt werden. So hatte die Einführung von Polarfüchsen auf einigen Inseln der Aleuten deutliche Auswirkungen auf den Bestand der Art und mag auch eine Erklärung dafür sein, warum sich eine der größten Brutkolonien auf Buldir Island befindet. Diese Insel ist eine der wenigen, auf der Polarfüchse nicht eingeführt wurden.[2] Als wichtigster bestandsbedrohender Faktor gilt heute das versehentliche Einführen von Ratten auf Inseln mit Brutkolonien dieser Art. Wie viele andere nachtaktive Arten wird der Bartalk aber auch sehr stark von künstlichem Licht angezogen. Zusammenstöße mit Schiffen, wie beispielsweise Fischerbooten, gehen für den Bartalk meist tödlich aus. Ein weiterer Gefährdungsfaktor dieser Art ist die zunehmende Ölverschmutzung der Meere. Buldir Island liegt in der Nähe einer wichtigen pazifischen Schiffsstraße und entsprechend wurden hier schon ölverschmutzte Vögel gefunden.[2]

Belege

Literatur

  • Jonathan Alderfer (Hrsg.): National Geographic complete Birds of Northamerica. National Geographic, Washington DC 2006, ISBN 0-7922-4175-4.
  • Anthony J. Gaston, Ian L. Jones: The Auks (= Bird Families of the World. Bd. 4 (recte 5)). Oxford University Press, Oxford u. a. 1998, ISBN 0-19-854032-9.

Einzelbelege

  1. a b c Gaston et al., S. 262
  2. a b c Gaston et al., S. 265
  3. Gaston et al., S. 263
  4. a b c Gaston et al., S. 267
  5. Gaston et al., S. 264
  6. Gaston et al., S. 257
  7. a b Gaston et al., S. 268
  8. Gaston et al., S. 268 und S. 269
  9. a b c Gaston et al., S. 269
  10. a b Gaston et al., S. 270

Weblinks

 src=
– Sammlung von Bildern
 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DE

Bartalk: Brief Summary ( Alemão )

fornecido por wikipedia DE

Der Bartalk (Aethia pygmaea) ist eine kleine Art aus der Familie der Alkenvögel. Er bewohnt ein kleines Verbreitungsgebiet und brütet nur auf den Aleuten und einigen sibirischen Inseln, wie etwa den Kommandeurinseln. Sein Name bezieht sich auf die langen, weißen Federn, die er während der Brutzeit am Kopf trägt.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DE

Whiskered auklet ( Inglês )

fornecido por wikipedia EN

The whiskered auklet (Aethia pygmaea) is a small seabird of the auk family. It has a more restricted range than other members of its genus, Aethia, living only around the Aleutian Islands and on some islands off Siberia (like Commander Islands), and breeding on these islands. It is one of the smallest alcids, only the closely related least auklet being smaller. Its name is derived from the long white feathers on its face that are part of its breeding plumage.

The whiskered auklet is a poorly studied species and much research needs to be undertaken on the species. It was originally described as two different species, from specimens collected at different ends of its range, however research has shown that it is a single species with clinal variation along its range. It is not thought to undertake migration, but instead attends its breeding islands year round, and has been shown to roost on land all year round, an unusual trait in the family.[2] Whiskered auklets lay a single egg in a rocky crevice, in loose colonies with other whiskered auklets and also other colonial seabirds. Both parents take part in incubation and chick rearing. The whiskers have been shown to help them sense their way to and out of their nests at night.[3]

Whiskered auklets feed in the inshore zone, usually within 16 km of land, where tidal currents concentrate their prey into dense swarms. They feed predominantly on copepods during the summer months, mostly on the species Neocalanus plumchrus; and switching to euphausiid krill in the fall and winter.

Taxonomy

The whiskered auklet was formally described in 1789 by the German naturalist Johann Friedrich Gmelin in his revised and expanded edition of Carl Linnaeus's Systema Naturae. He placed it with the other auks in the genus Alca and coined the binomial name Alca pygmaea.[4] Gmelin based his description on the "flat-billed auk" that had been described by the English ornithologist John Latham in 1785 and the "pygmy auk" that had been described by Welsh naturalist Thomas Pennant in the same year. Both authors had given the locality as Bird Island (now St Matthew Island) in the Bering Sea.[5][6] The whiskered auklet is now one of four small auks placed in the genus Aethia that was introduced by the German naturalist Blasius Merrem in 1788.[7][8] The genus name Aethia is from the Ancient Greek aithuia, an unidentified seabird mentioned by Aristotle. The specific epithet pygmaea is from Latin pygmaeus meaning "dwarf" or "pygmy".[9] The species is monotypic: no subspecies are recognised.[8]

Description

An odd characteristic of this bird, which is also shared with the crested auklet, is that its plumage smells of citrus.

Fishing boats pose a huge threat to this bird, since it is attracted to lights at night.[10]

References

  1. ^ BirdLife International (2020). "Aethia pygmaea". IUCN Red List of Threatened Species. 2020: e.T22694918A168850776. doi:10.2305/IUCN.UK.2020-3.RLTS.T22694918A168850776.en. Retrieved 12 November 2021.
  2. ^ Schacter, Carley R.; Jones, Ian L. (July 2018). "Confirmed year-round residence and land roosting of Whiskered Auklets (Aethia pygmaea) at Buldir Island, Alaska". The Auk. 135 (3): 706–715. doi:10.1642/AUK-17-235.1. S2CID 53308405.
  3. ^ Seneviratne, Sampath S. & Ian L. Jones (2008) Mechanosensory function for facial ornamentation in the whiskered auklet, a crevice-dwelling seabird. Behavioral Ecology Advance Access. DOI 10.1093/beheco/arn029
  4. ^ Gmelin, Johann Friedrich (1789). Systema naturae per regna tria naturae : secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis (in Latin). Vol. 1, Part 2 (13th ed.). Lipsiae [Leipzig]: Georg. Emanuel. Beer. p. 555.
  5. ^ Latham, John (1785). A General Synopsis of Birds. Vol. 3, Part 2. London: Printed for Leigh and Sotheby. p. 328, No. 12.
  6. ^ Pennant, Thomas (1785). Arctic Zoology. Vol. 2. London: Printed by Henry Hughs. p. 513, No. 431.
  7. ^ Peters, James Lee, ed. (1934). Check-List of Birds of the World. Vol. 2. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press. p. 357.
  8. ^ a b Gill, Frank; Donsker, David; Rasmussen, Pamela, eds. (August 2022). "Noddies, gulls, terns, skimmers, skuas, auks". IOC World Bird List Version 12.2. International Ornithologists' Union. Retrieved 12 November 2022.
  9. ^ Jobling, James A. (2010). The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. London: Christopher Helm. pp. 34, 325. ISBN 978-1-4081-2501-4.
  10. ^ Whiskered Auklet | Audubon Field Guide: “Conservation Status” https://www.audubon.org/field-guide/bird/whiskered-auklet
  • "Aethia pygmaea". Integrated Taxonomic Information System. Retrieved 24 February 2009.
  • Byrd, G. V. and J. C. Williams. 1993. Whiskered Auklet (Aethia pygmaea). In The Birds of North America, No. 76 (A. Poole and F. Gill, Eds.). Philadelphia: The Academy of Natural Sciences; Washington, D.C.: The American Ornithologists’ Union.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EN

Whiskered auklet: Brief Summary ( Inglês )

fornecido por wikipedia EN

The whiskered auklet (Aethia pygmaea) is a small seabird of the auk family. It has a more restricted range than other members of its genus, Aethia, living only around the Aleutian Islands and on some islands off Siberia (like Commander Islands), and breeding on these islands. It is one of the smallest alcids, only the closely related least auklet being smaller. Its name is derived from the long white feathers on its face that are part of its breeding plumage.

The whiskered auklet is a poorly studied species and much research needs to be undertaken on the species. It was originally described as two different species, from specimens collected at different ends of its range, however research has shown that it is a single species with clinal variation along its range. It is not thought to undertake migration, but instead attends its breeding islands year round, and has been shown to roost on land all year round, an unusual trait in the family. Whiskered auklets lay a single egg in a rocky crevice, in loose colonies with other whiskered auklets and also other colonial seabirds. Both parents take part in incubation and chick rearing. The whiskers have been shown to help them sense their way to and out of their nests at night.

Whiskered auklets feed in the inshore zone, usually within 16 km of land, where tidal currents concentrate their prey into dense swarms. They feed predominantly on copepods during the summer months, mostly on the species Neocalanus plumchrus; and switching to euphausiid krill in the fall and winter.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EN

Liphara aŭketo ( Esperanto )

fornecido por wikipedia EO

La Liphara aŭketo, Aethia pygmaea, estas eta marbirdo de la familio de aŭkedoj kaj ordo de Karadrioformaj. Ĝi havas pli limigitan teritorion ol aliaj membroj de sia genro, Aethia, ĉar ili vivas nur ĉirkaŭ Aleŭtoj kaj en kelkaj insuloj ĉe Siberio en la Oĥocka Maro (kiel insuloj Commander), kaj reproduktiĝas nur en tiuj insuloj. Ĝi estas unu el la plej etaj aŭkedoj kaj nur la tre parenca Malgranda aŭketo estas pli eta. La nomo devenas el longaj plumoj ĉe sia vizaĝo kiuj estas parto de la reprodukta plumaro.

La Liphara aŭketo estas specio ne tre bone studita kaj oni bezonas multe da pristudo pri ĝi. Dekomence oni priskribis ĝin kiel du diferencaj specioj, el specimenoj kolektitaj en diferencaj limoj de sia teritorio, sed posta pristudo pruvis, ke temas pri ununura specio kun geografia vario; eĉ eblo de du subspecioj, unu ĉe la Aleŭtoj alia ĉe la Kuriloj, ne sukcesas ĉar temas nur pri eta vario pri grando kaj de ovoj kaj de korpoj. Oni supozas, ke ĝi ne migras, kaj ke restas ĉe la reprodukta insulo la tutan jaron.

Aspekto

Ĝi estas nigra birdeto, kun ruĝa, fortika beko tre larĝa ĉebaze kaj pintakra. La nigra okulo havas blankan etan okulringon kaj, kiel oni menciis, du serietoj da etaj blankaj plumoj iras malantaŭen unu ekde supre la beko kaj alia ekde sub la okulo kaj krome estas longaj nigraj krestaj plumoj en la frunto.

Kutimoj

La ino demetas ununuran ovon en roka aŭ pli malofte interherba nestotruo (kun unu aŭ pli mallarĝaj tunelelirejoj tra kiuj kutimaj predantoj ne povas eniri aŭ enmeti siajn bekojn) en deklivoj, klifoj aŭ strandoj en izolita kolonio de marbirdoj kun aliaj paroj da Liphara aŭketo kaj ankaŭ aliaj koloniaj marbirdoj. Foje ili uzas nestokavon de aliaj marbirdoj kaj foje aliaj marbirdoj uzas nestokavon de la Liphara aŭketo. Ambaŭ gepatroj partoprenas en la kovado kaj idozorgado. Ili estas aktivaj en la kolonio nur dumnokte. La ido elnestiĝas post pli ol unu monato.

La alvoko estas kateca miaŭo.

La Liphara aŭketo manĝas planktonon en maro antaŭ marbordo, kutime ĝis 16 km disde tero, kie tajdaj marfluoj koncentrigas predaĵojn en densaj svarmoj. Ili manĝas ĉefe kopepodojn dum someraj monatoj, ĉefe el la specio Neocalanus plumchrus; kaj ŝanĝas al eŭfaŭsiida krilo aŭtune kaj vintre.

Loĝantaro

Temas pri specio ne minacata, sed povus esti iam endanĝerita pro sia limigita teritorio kaj pro la enmeto de predantoj kiel la Arkta vulpo aŭ la Norvega rato en siaj insuloj. Kiel aliaj aŭkedoj la specio povus esti endanĝerata de oleoverŝado, enretigado en fiŝkaptaj retoj aŭ allogado al ŝipolumoj. Naturaj predantoj estas la Blugriza mevo kiu predas idojn atendantajn kaj alvokantajn gepatron ĉe la nestoenirejo kaj eĉ la samfamilianoj TufaŭkoKorna fraterkulo.

Referencoj

  • BirdLife International (2004). Aethia pygmaea. Internacia Ruĝa Listo de Endanĝeritaj Specioj, eldono de 2006. IUCN 2006. Elŝutita 11 May 2006. Ne minacata
  • Byrd, G. V. and J. C. Williams. 1993. Whiskered Auklet (Aethia pygmaea). In The Birds of North America, No. 76 (A. Poole and F. Gill, Eds.). Philadelphia: The Academy of Natural Sciences; Washington, D.C.: The American Ornithologists’ Union.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EO

Liphara aŭketo: Brief Summary ( Esperanto )

fornecido por wikipedia EO

La Liphara aŭketo, Aethia pygmaea, estas eta marbirdo de la familio de aŭkedoj kaj ordo de Karadrioformaj. Ĝi havas pli limigitan teritorion ol aliaj membroj de sia genro, Aethia, ĉar ili vivas nur ĉirkaŭ Aleŭtoj kaj en kelkaj insuloj ĉe Siberio en la Oĥocka Maro (kiel insuloj Commander), kaj reproduktiĝas nur en tiuj insuloj. Ĝi estas unu el la plej etaj aŭkedoj kaj nur la tre parenca Malgranda aŭketo estas pli eta. La nomo devenas el longaj plumoj ĉe sia vizaĝo kiuj estas parto de la reprodukta plumaro.

La Liphara aŭketo estas specio ne tre bone studita kaj oni bezonas multe da pristudo pri ĝi. Dekomence oni priskribis ĝin kiel du diferencaj specioj, el specimenoj kolektitaj en diferencaj limoj de sia teritorio, sed posta pristudo pruvis, ke temas pri ununura specio kun geografia vario; eĉ eblo de du subspecioj, unu ĉe la Aleŭtoj alia ĉe la Kuriloj, ne sukcesas ĉar temas nur pri eta vario pri grando kaj de ovoj kaj de korpoj. Oni supozas, ke ĝi ne migras, kaj ke restas ĉe la reprodukta insulo la tutan jaron.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EO

Aethia pygmaea ( Espanhol; Castelhano )

fornecido por wikipedia ES

El mérgulo bigotudo[2]​ (Aethia pygmaea) es una especie de ave caradriforme de la familia Alcidae. Es uno de los miembros de aspecto más peculiar de la familia. Es un endemismo de las islas Aleutianas y de algunas otras islas de la costa siberiana.

Referencias

  1. BirdLife International (2009). «Aethia pygmaea». Lista Roja de especies amenazadas de la UICN 2022 (en inglés). ISSN 2307-8235. Consultado el 4 de noviembre de 2011.
  2. Bernis, F; De Juana, E; Del Hoyo, J; Fernández-Cruz, M; Ferrer, X; Sáez-Royuela, R; Sargatal, J (1996). «Nombres en castellano de las aves del mundo recomendados por la Sociedad Española de Ornitología (Tercera parte: Opisthocomiformes, Gruiformes y Charadriiformes)». Ardeola. Handbook of the Birds of the World (Madrid: SEO/BirdLife) 43 (2): 231-238. ISSN 0570-7358. Consultado el 4 de noviembre de 2011.

 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores y editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ES

Aethia pygmaea: Brief Summary ( Espanhol; Castelhano )

fornecido por wikipedia ES

El mérgulo bigotudo​ (Aethia pygmaea) es una especie de ave caradriforme de la familia Alcidae. Es uno de los miembros de aspecto más peculiar de la familia. Es un endemismo de las islas Aleutianas y de algunas otras islas de la costa siberiana.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores y editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ES

Aethia pygmaea ( Basco )

fornecido por wikipedia EU

Aethia pygmaea Aethia generoko animalia da. Hegaztien barruko Alcidae familian sailkatua dago.

Erreferentziak

  1. (Ingelesez)BirdLife International (2012) Species factsheet. www.birdlife.org webgunetitik jaitsia 2012/05/07an
  2. (Ingelesez) IOC Master List

Ikus, gainera

(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EU

Aethia pygmaea: Brief Summary ( Basco )

fornecido por wikipedia EU

Aethia pygmaea Aethia generoko animalia da. Hegaztien barruko Alcidae familian sailkatua dago.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EU

Hapsukiislanen ( Finlandês )

fornecido por wikipedia FI

Hapsukiislanen (Aethia pygmaea) on pieni ruokkien heimoon kuuluva lintulaji. Sitä tavataan ainoastaan Aleuteilla, Komendöörinsaarilla ja Kuriileilla.

Ulkonäkö

Kooltaan hapsukiislanen on 17–22 cm pitkä. Väriltään se on harmahtavan tai ruskehtavan musta ja vatsassa on valkoista. Päässä on seitsemän ohutta hapsumaista sulkaa ja valkoisia höyheniä. Hapsukiislasen nokka on pesimäaikaan oranssi, muulloin harmaa.[2][3]

Levinneisyys ja elintavat

Hapsukiislanen elää vain Aleuteilla, Komentajasaarilla ja Kuriileilla. Se pesii kolonioina kivikkoisilla rannikoilla useimmiten asumattomilla saarilla ja luodoilla. Sen ravintoa on pääasiassa eläinplankton, jota se pyydystää muun muassa vuorovesilammikoista. Hapsukiislasen elinsaarille tuotiin 1700-luvun puolivälistä alkaen naaleja turkiseläimiksi ja kiihkeintä tuonti oli 1910–1940 lukujen välillä. Naalien vuoksi hapsukiislasen kanta taantui ja vuonna 1976 niitä arvioitiin olevan jäljellä 25 000 yksilöä. Naaleja on metsästetty ja hapsukiislasten määrä kääntyi kasvuun. Vuonna 2003 niitä oli arvioiden mukaan noin 116 000 yksilöä.[2][3][4]

Lähteet

  1. BirdLife International: Aethia pygmaea IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.2. 2012. International Union for Conservation of Nature, IUCN, Iucnredlist.org. Viitattu 2.6.2014. (englanniksi)
  2. a b Pete Dunne: Pete Dunne's essential field guide companion, s. 304. Houghton Mifflin Harcourt, 2006. ISBN 978-0618236480. Kirja Googlen teoshaussa (viitattu 25.4.2011). (englanniksi)
  3. a b Mark Brazil: Birds of East Asia, s. 240. A&C Black, 2008. ISBN 9780713670400. Kirja Googlen teoshaussa (viitattu 25.4.2011). (englanniksi)
  4. Jeffrey C. Williams, G. Vernon Byrd & Nikolai B. Konyukhov: Whiskered Auklets, Aethia pygmaea, Foxes, Humans, and how to right a wrong. Marine Ornithology, 2003, 31. vsk, s. 175-180. Artikkelin verkkoversio Viitattu 25.4.2011. (englanniksi)
Tämä lintuihin liittyvä artikkeli on tynkä. Voit auttaa Wikipediaa laajentamalla artikkelia.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FI

Hapsukiislanen: Brief Summary ( Finlandês )

fornecido por wikipedia FI

Hapsukiislanen (Aethia pygmaea) on pieni ruokkien heimoon kuuluva lintulaji. Sitä tavataan ainoastaan Aleuteilla, Komendöörinsaarilla ja Kuriileilla.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FI

Starique pygmée ( Francês )

fornecido por wikipedia FR

Aethia pygmaea

La Starique pygmée (Aethia pygmaea) est une espèce d'oiseaux marins appartenant à la famille des alcidés.

Cet oiseau peuple la mer d'Okhotsk et l'arc des Aléoutiennes.

Références externes

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FR

Starique pygmée: Brief Summary ( Francês )

fornecido por wikipedia FR

Aethia pygmaea

La Starique pygmée (Aethia pygmaea) est une espèce d'oiseaux marins appartenant à la famille des alcidés.

Cet oiseau peuple la mer d'Okhotsk et l'arc des Aléoutiennes.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FR

Aethia pygmaea ( Italiano )

fornecido por wikipedia IT

L'alca minore dalle redini (Aethia pygmaea, Gmelin 1789) è un uccello marino della famiglia degli alcidi.

Sistematica

Aethia pygmaea ha due sottospecie:

  • A. pygmaea camtschatica
  • A. pygmaea pygmaea

Distribuzione e habitat

Questo uccello vive nel Pacifico: Russia, Giappone e Alaska. Di rado la si osserva anche in Corea.

Bibliografia

 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autori e redattori di Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia IT

Aethia pygmaea: Brief Summary ( Italiano )

fornecido por wikipedia IT

L'alca minore dalle redini (Aethia pygmaea, Gmelin 1789) è un uccello marino della famiglia degli alcidi.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autori e redattori di Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia IT

Geoorde dwergalk ( Neerlandês; Flamengo )

fornecido por wikipedia NL

Vogels

De geoorde dwergalk (Aethia pygmaea) is een vogel uit de familie van alken (Alcidae).

Verspreiding en leefgebied

Deze soort komt voor in Siberië en de Aleoeten en overwintert in zuidelijk Japan.

Bronnen, noten en/of referenties
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NL

Geoorde dwergalk: Brief Summary ( Neerlandês; Flamengo )

fornecido por wikipedia NL

De geoorde dwergalk (Aethia pygmaea) is een vogel uit de familie van alken (Alcidae).

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NL

Nurniczek wąsaty ( Polonês )

fornecido por wikipedia POL
Commons Multimedia w Wikimedia Commons Wikisłownik Hasło w Wikisłowniku

Nurniczek wąsaty (Aethia pygmaea) — Gatunek ptaka z rodziny alk gnieżdżący się na Aleutach, Kurylach i Wyspach Komandorskich.

Morfologia

Długość ciała wynosi około 16,5 cm[3]-19[4] cm, masa ciała 99-136 g (średnio 116 g) oraz rozpiętość skrzydeł 37 cm[5]. Pierś szara, brzuch biały. Na czole obecny pęczek białych piór, a także białe „wąsy” w postaci również białych, luźnych piór, biegnące od dzioba w tył i podobne pióra od oka w tył. W okresie lęgowym dziób przybiera barwę intensywnie cynobrową[4].

Zasięg występowania

W okresie lęgowym nurniczek czubaty spotykany jest na Aleutach, Wyspach Kurylskich, wschodnim wybrzeżu Japonii i Wyspach Komandorskich. Poza okresem lęgowym przebywa głównie na otwartym morzu[6].

Lęgi

Nurniczki czubate przybywają do kolonii lęgowych od marca do czerwca, zależnie od lokacji[6]. Gniazdo mieści się w zagłębieniu w skale. Zniesienie liczy 1 białe jajo[4] o wymiarach 44,1 ± 1,6 mm na 31,1 ± 1,61 mm (dane z Buldir Island). Pisklęta w wieku 2 dni ważą 17,4 ± 2,4 g. Pisklęta badane na wyspie Buldir były karmione przez rodziców po zapadnięciu zmroku widłonogami z rodzaju Neocalanus oraz pancerzowcami Thysanoessa. 89% z młodych dożyło wieku opierzenia[7].

Przypisy

  1. Aethia pygmaea, w: Integrated Taxonomic Information System (ang.).
  2. Aethia pygmaea. Czerwona księga gatunków zagrożonych (IUCN Red List of Threatened Species) (ang.).
  3. Robbins, C.S., Bruun, B., Zim, H.S.: Birds of North America. Nowy Jork: Western Publishing Company, 1966.
  4. a b c Chester A. Reed: The Bird Book. 1914, s. 25.
  5. D. N. Nettleship, G. M. Kirwan: Whiskered Auklet (Aethia pygmaea). W: J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie, E. de Juana (red.): Handbook of the Birds of the World Alive. Barcelona: Lynx Edicions, 2015. [dostęp 2015-02-09]. (ang.)
  6. a b Whiskered Auklet Aethia pygmaea. BirdLife International. [dostęp 31 marca 2014].
  7. F. M. Hunter, I. L. Jones, J. C. Williams, and G. V. Byrd. Breeding biology of the Whiskered Auklet (Aethia pygmaea) at Buldir Island, Alaska. „The Auk”. 119 (4), s. 1036-1051, 2002.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia POL

Nurniczek wąsaty: Brief Summary ( Polonês )

fornecido por wikipedia POL

Nurniczek wąsaty (Aethia pygmaea) — Gatunek ptaka z rodziny alk gnieżdżący się na Aleutach, Kurylach i Wyspach Komandorskich.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia POL

Plymalka ( Sueco )

fornecido por wikipedia SV

Plymalka[2] (Aethia pygmaea) är en liten fågel i familjen alkor inom ordningen vadarfåglar som förekommer i nordöstra Asien och västra Alaska.[3]

Kännetecken

Utseende

Plymalkan är en liten (17-22 cm), mörkgrå alka, lik tofsalkan men mindre. Den adulta fågeln är praktfull, med sju plymer i ansiktet, varav två sträcker sig bakåt från näbben som ett vitt V. Ögat är vitt och näbben är liten och orangefärgad. Vintertid tappas den övre vita plymen och de övriga är mindre framträdande. Näbben är också mer gulaktig. På vattenytan flyter den rätt högt med den korta stjärten ofta rest. I den snabba flykten tätt ovan vattenytan syns helsvarta vingar och ljusare undergump än hos tofsalkan.[4]

Whiskered Auklet351.jpg

Läten

Plymalkan är vanligen tyst vintertid, men hörs yttra ett kattungelikt jamande samt ett snabbt tvåstavigt läte i häckningskolonin.[5]

Utbredning

Fågeln häckar i östra Sibirien och på Aleuterna i Alaska. I Asien hittas den i nordöstra Ochotska havet och Kommendörsöarna söderut till åtminstone centrala Kurilerna, i Aleuterna österut till Four Mountains Island och Krenitzen Island. Vintertid håller den sig mestadels nära häckningsomtådena, men har setts så långt söderut som Hokkaido i Japan[4] och är tillfällig även i norra Berings hav vid exempelvis St. Lawrence Island. ¨

Systematik

Plymalkan är trots storleksskillnaden närmast släkt med papegojalkan (A. psittacula) och dessa två systergrupp till tofsalkan.[6] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Levnadssätt

Plymalkan hittas på öppet hav där starka tidvattensströmmar flyter mellan öar, ofta i stora flockar. Födan består av plankton och småfisk.[5]

Häckning

Plymalkan häckar i kolonier i skrevor på klippöar. Häckningsbiologin är dåligt känd, men den lägger troligen sitt enda ägg mellan slutet av maj och början av juni. Studier visar att fågelns plymer hjälper den liksom kattens morrhår att ta sig in och ut ur boet nattetid.[7][8]

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal till följd av predation från invasiva arter samt habitatförstörelse. Dock minskar den inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till fler än 100.000 individer,[9] varav det i Ryssland häcker färre än 100 par[10].

Namn

På svenska har fågeln även kallats mindre tofsalka.

Referenser

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Aethia pygmaea Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 2016-02-01.
  2. ^ BirdLife Sverige (2019) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ [a b] Brazil, Mark (2018). Birds of Japan. Helm Field Guides. ISBN 978-1472913869
  5. ^ [a b] Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Western North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 215. ISBN 0-679-45120-X
  6. ^ Humphries, E.M., and K. Winker (2010), Working through polytomies: Auklets revisited, Mol. Phylogenet. Evol. 54, 88-96.
  7. ^ Seneviratne, Sampath S. & Ian L. Jones (2008) Mechanosensory function for facial ornamentation in the whiskered auklet, a crevice-dwelling seabird. Behavioral Ecology Advance Access. DOI 10.1093/beheco/arn029
  8. ^ Nettleship, D.N. & Kirwan, G.M. (2019). Whiskered Auklet (Aethia pygmaea). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/54075 6 februari 2019).
  9. ^ del Hoyo, J., Elliott, A., and Sargatal, J. 1996. Handbook of the Birds of the World, vol. 3: Hoatzin to Auks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
  10. ^ Brazil, M. 2009. Birds of East Asia: eastern China, Taiwan, Korea, Japan, eastern Russia. Christopher Helm, London.

Externa länkar

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia författare och redaktörer
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia SV

Plymalka: Brief Summary ( Sueco )

fornecido por wikipedia SV

Plymalka (Aethia pygmaea) är en liten fågel i familjen alkor inom ordningen vadarfåglar som förekommer i nordöstra Asien och västra Alaska.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia författare och redaktörer
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia SV

Конюга мала ( Ucraniano )

fornecido por wikipedia UK
Whiskered Auklet351.jpg

Малі конюги досить погано вивчені. Спочатку цей вид був описаний як два різні види, оскільки екземпляри були взяті з різних кінців території поширення. Однак подальші дослідження показали, що це все ж таки один вид з мінливістю в зовнішності на території свого поширення. Конюги не здійснюють міграцій, живуть осіло на островах цілий рік.

Малі конюги відкладають одне яйце, гніздо роблять в скельній ущелині. Живуть птахи у колоніях з конюгами та іншими морськими колоніальними птахами. Обибдва партнери беруть участь у насиджуванні та вигодовуванні пташенят. «Вусики» допомагають птахам знаходити вхід і вихід з гнізда в темряві.[2]

Малі конюги живляться в прибережній зоні, зазвичай не більше ніж 16 км від берега, де припливні течії збивають їхню здобич до купи. Живляться переважно веслоногими раками упродовж літніх місяців, а взимку і восени переходять на криль.

Джерела

  1. Фесенко Г. В., Шидловський І. В. (2013). Зоогеографічні особливості поширення птахів Частина 2. Палеогейська і Арктогейська суші. Біологічні Студії 7 (1): 205–226.
  2. Seneviratne, Sampath S. & Ian L. Jones (2008) Mechanosensory function for facial ornamentation in the whiskered auklet, a crevice-dwelling seabird. Behavioral Ecology Advance Access. DOI 10.1093/beheco/arn029
Птах Це незавершена стаття з орнітології.
Ви можете допомогти проекту, виправивши або дописавши її.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Автори та редактори Вікіпедії
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia UK

Конюга мала: Brief Summary ( Ucraniano )

fornecido por wikipedia UK
Whiskered Auklet351.jpg

Малі конюги досить погано вивчені. Спочатку цей вид був описаний як два різні види, оскільки екземпляри були взяті з різних кінців території поширення. Однак подальші дослідження показали, що це все ж таки один вид з мінливістю в зовнішності на території свого поширення. Конюги не здійснюють міграцій, живуть осіло на островах цілий рік.

Малі конюги відкладають одне яйце, гніздо роблять в скельній ущелині. Живуть птахи у колоніях з конюгами та іншими морськими колоніальними птахами. Обибдва партнери беруть участь у насиджуванні та вигодовуванні пташенят. «Вусики» допомагають птахам знаходити вхід і вихід з гнізда в темряві.

Малі конюги живляться в прибережній зоні, зазвичай не більше ніж 16 км від берега, де припливні течії збивають їхню здобич до купи. Живляться переважно веслоногими раками упродовж літніх місяців, а взимку і восени переходять на криль.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Автори та редактори Вікіпедії
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia UK

Aethia pygmaea ( Vietnamita )

fornecido por wikipedia VI

Aethia pygmaea là một loài chim trong họ Alcidae.[2]

Hình ảnh

Chú thích

  1. ^ BirdLife International (2012). Aethia pygmaea. Sách Đỏ IUCN các loài bị đe dọa. Phiên bản 2013.2. Liên minh Bảo tồn Thiên nhiên Quốc tế. Truy cập ngày 26 tháng 11 năm 2013.
  2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson (2012). “The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.7.”. Truy cập ngày 19 tháng 12 năm 2012.

Tham khảo


Hình tượng sơ khai Bài viết Bộ Choi choi này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia VI

Aethia pygmaea: Brief Summary ( Vietnamita )

fornecido por wikipedia VI

Aethia pygmaea là một loài chim trong họ Alcidae.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia VI

Малая конюга ( Russo )

fornecido por wikipedia русскую Википедию
Царство: Животные
Подцарство: Эуметазои
Без ранга: Вторичноротые
Подтип: Позвоночные
Инфратип: Челюстноротые
Надкласс: Четвероногие
Класс: Птицы
Подкласс: Настоящие птицы
Инфракласс: Новонёбные
Подотряд: Lari
Семейство: Чистиковые
Род: Конюги
Вид: Малая конюга
Международное научное название

Aethia pygmaea (Gmelin, 1789)

Охранный статус Wikispecies-logo.svg
Систематика
на Викивидах
Commons-logo.svg
Изображения
на Викискладе
ITIS 177021NCBI 28687EOL 1049905FW 372775

Малая конюга[1] (лат. Aethia pygmaea) — вид птиц из семейства чистиковых (Alcidae). У представителей этого вида самый маленький ареал по сравнению со всеми другими конюгами. Они встречаются и гнездятся только на Алеутских островах, Командорских островах, Курильских островах, острове Ионы, .

Малая конюга самый маленький представитель семейства, только конюга-крошка ещё меньше. Её английское название (Whiskered Auklet) происходит от длинных белых перьев, которые появляются на её лице в брачный период. В целом об этом виде известно довольно мало.

 src=
Малая конюга

Изначально существовали описания двух различных видов из разных зон её ареала, позже было установлено, что речь идёт об одном и том же виде с региональными вариациями во внешности. Усатые конюги живут в открытых колониях на скалистых берегах, совместно с другими морскими птицами. Самка откладывает как правило только по одному яйцу, в насиживании и воспитании потомства принимают участие оба родителя. В поисках пищи усатые конюги не удаляются от суши на более чем 15 км и охотятся в небольших стайках. Летом их пища состоит главным образом из головоногих. Осенью и зимой они переходят на рачков, таких как криль.

Примечания

  1. Бёме Р. Л., Флинт В. Е. Пятиязычный словарь названий животных. Птицы. Латинский, русский, английский, немецкий, французский / Под общ. ред. акад. В. Е. Соколова. — М.: Рус. яз., «РУССО», 1994. — С. 93. — 2030 экз.ISBN 5-200-00643-0.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Авторы и редакторы Википедии

Малая конюга: Brief Summary ( Russo )

fornecido por wikipedia русскую Википедию

Малая конюга (лат. Aethia pygmaea) — вид птиц из семейства чистиковых (Alcidae). У представителей этого вида самый маленький ареал по сравнению со всеми другими конюгами. Они встречаются и гнездятся только на Алеутских островах, Командорских островах, Курильских островах, острове Ионы, .

Малая конюга самый маленький представитель семейства, только конюга-крошка ещё меньше. Её английское название (Whiskered Auklet) происходит от длинных белых перьев, которые появляются на её лице в брачный период. В целом об этом виде известно довольно мало.

 src= Малая конюга

Изначально существовали описания двух различных видов из разных зон её ареала, позже было установлено, что речь идёт об одном и том же виде с региональными вариациями во внешности. Усатые конюги живут в открытых колониях на скалистых берегах, совместно с другими морскими птицами. Самка откладывает как правило только по одному яйцу, в насиживании и воспитании потомства принимают участие оба родителя. В поисках пищи усатые конюги не удаляются от суши на более чем 15 км и охотятся в небольших стайках. Летом их пища состоит главным образом из головоногих. Осенью и зимой они переходят на рачков, таких как криль.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Авторы и редакторы Википедии

シラヒゲウミスズメ ( Japonês )

fornecido por wikipedia 日本語
シラヒゲウミスズメ Aethia pygmaea3.jpg 保全状況評価 LEAST CONCERN
(IUCN Red List Ver.3.1 (2001))
Status iucn3.1 LC.svg 分類 : 動物界 Animalia : 脊索動物門 Chordata 亜門 : 脊椎動物亜門 Vertebrata : 鳥綱 Aves : チドリ目 Charadriiformes : ウミスズメ科 Alcidae : エトロフウミスズメAethia : シラヒゲウミスズメ
A. pygmaea 学名 Aethia pygmaea
(Gmelin, 1789) 和名 シラヒゲウミスズメ 英名 Whiskered Auklet

シラヒゲウミスズメ(白髭海雀、学名:Aethia pygmaea)は、チドリ目ウミスズメ科に分類される鳥類の一種である。

分布[編集]

千島列島カムチャツカ半島アリューシャン列島などオホーツク海とベーリング海の周辺で繁殖し、冬季も繁殖地の島からあまり離れていない海域に生息する。

日本においては、季まれな冬鳥として北海道本州北部の北日本の海上で観察される。

形態[編集]

体長は18cmほどで、ウミスズメ科の中ではコウミスズメに次いで小さい種類である。

目の上・下・後ろ3方向に白い飾り羽が長く伸び、これが和名の由来となっている。英名の"Whiskered"も「ひげがある」という意味で、やはり顔の飾り羽に由来した名前といえる。さらに額にはエトロフウミスズメのような長く前方にカールした冠羽もある。夏羽ではこれらの飾り羽が目立つが、冬羽ではそれぞれの飾り羽が細く目立たなくなる。飾り羽以外はほぼ全身が黒褐色の羽毛に覆われるが、腹から下尾筒(かびとう : 尾の下部)は白色である。くちばしは橙色で先端は淡褐色、足は青灰色である。

外見はエトロフウミスズメやコウミスズメ、ウミオウムと似るが、エトロフウミスズメは体が大きく顔の飾り羽が少なく下尾筒が黒いこと、コウミスズメやウミオウムは冠羽がなく胸から腹にかけて白いことでそれぞれ区別する。

生態[編集]

海に潜水してプランクトンを捕食するが、摂食は海岸からほぼ16km以内で行う。繁殖期にはケンミジンコ類を捕食するが、冬にはオキアミ類の割合が増える。

春に海岸の崖に集団繁殖地(コロニー)を作るが、他のウミスズメ類と混じって巣を作ることも多い。岩の隙間に1個だけ卵を産み、雌雄で抱卵と育雛を行う。

Sibley分類体系上の位置[編集]

シブリー・アールキスト鳥類分類

参考文献[編集]

関連項目[編集]

 src= ウィキメディア・コモンズには、シラヒゲウミスズメに関連するメディアがあります。
 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
ウィキペディアの著者と編集者
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia 日本語

シラヒゲウミスズメ: Brief Summary ( Japonês )

fornecido por wikipedia 日本語

シラヒゲウミスズメ(白髭海雀、学名:Aethia pygmaea)は、チドリ目ウミスズメ科に分類される鳥類の一種である。

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
ウィキペディアの著者と編集者
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia 日本語