dcsimg

Godog beg tev ( Bretã )

fornecido por wikipedia BR

Ar Godog beg tev[1] (liester: Godoged beg tev) a zo un evn-mor. Aethia psittacula eo e anv skiantel.

Doareoù pennañ

Boued

Annez

Rummatadur

Rummet gwechall Cyclorrhynchus psittacula.

Liammoù diavaez


Commons
Muioc'h a restroù diwar-benn

a vo kavet e Wikimedia Commons.

Wikispecies-logo.svg
War Wikispecies e vo kavet ditouroù ouzhpenn diwar-benn:

Daveoù ha notennoù

  1. Perig Herbert, "Anvioù laboused Europa", Hor Yezh, niv.203-204, 1995, p.24.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia BR

Godog beg tev: Brief Summary ( Bretã )

fornecido por wikipedia BR

Ar Godog beg tev (liester: Godoged beg tev) a zo un evn-mor. Aethia psittacula eo e anv skiantel.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia BR

Gavotí cotorra ( Catalão; Valenciano )

fornecido por wikipedia CA

El gavotí cotorra[1] ( Aethia psittacula) és un petit ocell marí de la família dels àlcids (Alcidae) que habita al Pacífic Nord i el Mar de Bering.

Referències

 src= A Wikimedia Commons hi ha contingut multimèdia relatiu a: Gavotí cotorra Modifica l'enllaç a Wikidata
  1. Denominació a CERCATERM Rev. 20-02-2011


licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autors i editors de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CA

Gavotí cotorra: Brief Summary ( Catalão; Valenciano )

fornecido por wikipedia CA

El gavotí cotorra ( Aethia psittacula) és un petit ocell marí de la família dels àlcids (Alcidae) que habita al Pacífic Nord i el Mar de Bering.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autors i editors de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CA

Carfil paracît ( Galês )

fornecido por wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Carfil paracît (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: carfilod paracît) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Cyclorrhynchus psittacula; yr enw Saesneg arno yw Parakeet auklet. Mae'n perthyn i deulu'r Carfilod (Lladin: Alcidae) sydd yn urdd y Charadriiformes.[1]

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn C. psittacula, sef enw'r rhywogaeth.[2]

Fe'i ceir yn aml ar lan y môr.

Teulu

Mae'r carfil paracît yn perthyn i deulu'r Carfilod (Lladin: Alcidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:

Rhestr Wicidata:

rhywogaeth enw tacson delwedd Carfil bach Alle alle Carfil bychan Aethia pusilla
Leastauklet6.jpg
Carfil Cassin Ptychoramphus aleuticus
Cassins Auklet.jpg
Carfil Japan Synthliboramphus wumizusume
Synthliboramphus wumizusume -Japan-8.jpg
Carfil mwstasiog Aethia pygmaea
Whiskered Auklet351.jpg
Carfil rhyncorniog Cerorhinca monocerata
Wiki-utou2.jpg
Gwylog Uria aalge
Common Murre Uria aalge.jpg
Gwylog Brünnich Uria lomvia
Uria lomvia1.jpg
Gwylog ddu Cepphus grylle
Tystie1.jpg
Gwylog sbectolog Cepphus carbo
SpectacledGuillemot.jpg
Llurs Alca torda
Razorbill iceland.JPG
Pâl Fratercula arctica
Atlantic Puffin.jpg
Pâl corniog Fratercula corniculata
Fratercula corniculataUSFWSSL0002774.jpg
Pâl pentusw Fratercula cirrhata
Tufted Puffin Alaska (cropped).jpg
Diwedd y rhestr a gynhyrchwyd yn otomatig o Wicidata.

Gweler hefyd

Cyfeiriadau

  1. Gwefan Cymdeithas Edward Llwyd; adalwyd 30 Medi 2016.
  2. Gwefan Avibase; adalwyd 3 Hydref 2016.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CY

Carfil paracît: Brief Summary ( Galês )

fornecido por wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Carfil paracît (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: carfilod paracît) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Cyclorrhynchus psittacula; yr enw Saesneg arno yw Parakeet auklet. Mae'n perthyn i deulu'r Carfilod (Lladin: Alcidae) sydd yn urdd y Charadriiformes.

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn C. psittacula, sef enw'r rhywogaeth.

Fe'i ceir yn aml ar lan y môr.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CY

Rotschnabelalk ( Alemão )

fornecido por wikipedia DE

Der Rotschnabelalk (Aethia psittacula, die frühere Einordnung Cyclorrhynchus psittacula ist nicht mehr gebräuchlich[1]) ist ein kleiner, monotypischer Meeresvogel des nördlichen Pazifiks, der zur Familie der Alkenvögel gehört. Er brütet auf Inseln, die weit vor der Küste Alaskas bzw. Kamtschatkas liegen. Die IUCN schätzt die Art derzeit als ungefährdet ein.[2]

Erscheinungsbild

Der Rotschnabelalk erreicht eine Körperlänge von 25 Zentimetern. Männchen sind tendenziell etwas schwerer und wiegen durchschnittlich 292 Gramm, die Weibchen dagegen 266 Gramm. Es handelt sich um einen kräftig gebauten Alkenvogel mit einem ungewöhnlich kurzen und sehr kräftigen, roten Schnabel, der im Profil fast rund wirkt. Die Zunge ist auffällig rosafarben, was bei rufenden Vögeln gut sichtbar ist. Die Iris ist auffällig weiß. Der Hals ist verhältnismäßig lang, die Flügel sind gerundet und die Füße im Verhältnis zur Körpergröße ungewöhnlich groß. An Land ist die Körperhaltung aufrecht. Rotschnabelalken bewegen sich mit einer für Alkenvögel vergleichsweise großen Geschicklichkeit. Sie sind ausdauernde Flieger.

Im Prachtkleid hat der Rotschnabelalk ein überwiegend schwarzes bis schwarzgraues Gefieder. Lediglich die untere Brusthälfte und der Bauch sowie ein vom Auge ausgehender Strich sind weiß. Bei schwimmenden Rotschnabelalken ist nur die dunkle Körperoberseite sichtbar. Im Schlichtkleid sind auch die Kehle und das Kinn weiß, der weiße Augenstrich ist weniger ausgeprägt.

Jungvögel ähneln adulten Vögeln im Schlichtkleid, haben aber kleinere und vor allem dunkel gefärbte Schnäbel. Zweijährige noch nicht geschlechtsreife Vögel weisen an der Kehle noch kleine, weiße Flecken auf.[3]

An Land ist der Rotschnabelalk aufgrund seiner Körperhaltung, des weißen Streifs hinter dem Auge und dem kräftigen, kurzen und roten Schnabel mit keinem anderen Alkenvogel zu verwechseln. Auf hoher See bestehen dagegen Verwechslungsmöglichkeiten mit dem Zwerg-, Bart-, Schopf, Aleuten- und Nashornalk.[4]

Stimme

Ähnlich wie der Aleutenalk ist der Rotschnabelalk eine sehr ruffreudige Art. Sowohl Paare als auch einzelne Männchen rufen, wenn sie sich in der Nähe ihrer Bruthöhlen befinden. Rufende Vögel legen dabei ihren Kopf nach oben. Während der Balz rufen die Paare auch gemeinsam.

Verbreitungsgebiet

Der Rotschnabelalk ist ein Brutvogel des Nordpazifiks. Er hält sich bevorzugt auf Gewässern auf, die im Sommer eine Oberflächentemperatur von zwei bis fünfzehn Grad Celsius und im Winter eine Oberflächentemperatur von zwei bis acht Grad Celsius aufweisen. Grundsätzlich hält sich der Rotschnabelalk mehr als der Nashornalk und andere Arten der Gattung Aethia auf offener See auf.[5]

In Asien erstreckt sich sein Brutareal von den Kurilen und dem Ochotskischen Meer über die Kommandeurinseln bis vereinzelt an die Küste der Kamtschatka-Halbinsel und der Tschuktschen-Halbinsel. An der nordamerikanischen Küste brütet der Rotschnabelalk im Norden des Golf von Alaska, darunter auf den Shumagin Islands, den Semidi Islands, der Tschirikow-Insel sowie den Aleuten und auf Inseln der Beringstraße.[6] Die nördlichste Brutkolonie findet sich auf der 29 Quadratkilometer großen Ratmanow-Insel, dem östlichsten Punkt Russlands. Die südöstlichste Brutkolonie liegt wahrscheinlich auf einer Insel vor der Küste von Sitka im Südosten Alaskas und die südwestlichste nahe Sachalin im Ochotskischen Meer.[7]

Während des Winterhalbjahres halten sich Rotschnabelalken vereinzelt in den Küstengewässern von British Columbia, Washington, Oregon und Kalifornien auf. Ein Irrgast fand sich sogar auf einem See in Schweden ein.[8]

Nahrung

Der Rotschnabelalk frisst eine große Bandbreite kleiner Lebewesen des Zooplanktons. Eine besondere Rolle spielen in seiner Ernährung kleine Quallen sowie Plankton, das mit Quallen assoziiert wird. Seine spezifische Schnabelform wird auf diese Nahrungspräferenz zurückgeführt. Sie finden ihre Nahrung überwiegend an der Wasseroberfläche und ihre Nahrung besteht überwiegend aus Tieren, die kein Fluchtverhalten aufweisen. Studien zum Tauchverhalten dieser Art fehlen bislang, aber es ist nicht wahrscheinlich, dass Rotschnabelalken ausgesprochene gute und schnelle Taucher sind.[9]

Fortpflanzung

Brutkolonie und Paarbeziehung

Die Anwesenheit des Rotschnabelalken in den Brutkolonien ist weniger synchronisiert als dies bei anderen Aethia-Arten der Fall ist. Auch die Dichte der Nisthöhlen in der Brutkolonie ist geringer. Dort, wo sie dieselben Brutkolonien wie andere Aethia-Arten nutzen, nehmen sie nur selten an den Überflügen über den Kolonien teil, wie dies für die anderen Arten ihrer Gattung charakteristisch ist. Normalerweise versammeln sich in den frühen Morgenstunden kleine Gruppen von zehn bis vierzig Rotschnabelalken in den Küstengewässern vor den Brutkolonien und fliegen von dort aus einzeln oder zu zweit zu den Bruthöhlen. Die Aktivitäten in der Brutkolonie sind ebenfalls verhältnismäßig wenig gleichgerichtet. Aggressives Verhalten gegenüber den Artgenossen ist relativ selten, was sie vom Zwergalk und Schopfalk deutlich unterscheidet.

Rotschnabelalke sind in einem Alter von drei oder vier Jahren geschlechtsreif und führen eine monogame Saisonehe. Paarungen außerhalb der Paarbeziehung kommen vor, sind aber verhältnismäßig selten. Frisch verpaarte Paare kopulieren etwa 1,5 Mal pro Stunde.[10] Die Kopulationen finden ausschließlich auf hoher See statt, ihnen folgt ein intensives Schnäbeln und gemeinsames Rufen.[11]

Nest

Rotschnabelalke sind verglichen mit anderen Alkenvögeln des Nordpazifiks bei ihren Niststandorten nicht sehr spezialisiert. Auf Inseln, auf denen Säuger fehlen, die Prädatoren der Rotschnabelalken sind, brüten Rotschnabelalke in Spalten zwischen Felsen an der Küste und an Kliffen. Sie nutzen außerdem sanft geneigte Hügel, in denen sie sich Nisthöhlen graben. Ihre Fähigkeit, Baue selber zu graben, ist vermutlich der Grund für ihre ungewöhnlich großen Füße. Auf Inseln wie beispielsweise den Pribilof Islands, wo Füchse leben, begrenzen sich ihre Niststandorte auf unzugängliche Klippen. Der Abstand zwischen einzelnen Rotschnabelalken-Nester beträgt gewöhnlich mehrere hundert Meter. In Brutkolonien sind sie gelegentlich mit Zwergalken und Schopfalken vergesellschaftet. Sie meiden aber auch hier die unmittelbare Nähe zu Nestern dieser Art.[12]

Eier und Jungvögel

Der Zeitpunkt der Eiablage fällt auf den westlichen Aleuten in den Zeitraum von Ende Mai bis Mitte Juni. Auf den Pribilof Islands, die etwas nördlicher liegen, fällt der Zeitraum der Eiablage in die erste Junihälfte. Grundsätzlich beeinflusst in den nördlicher gelegenen Kolonien der Zeitpunkt der Schneeschmelze den Beginn der Fortpflanzungszeit. Das Gelege besteht nur aus einem Ei. Dieses ist elliptisch und weist eine glatte Schalenfläche auf. Die Eischale ist weißlich und hat gelegentlich einen bläulichen oder grünlichen Stich. Charakteristisch ist, dass die Eier während der Brutzeit durch den Dreck in der Bruthöhle zunehmend schmutziger werden. Frisch gelegte Eier haben ein durchschnittliches Gewicht von 37,6 Gramm, was 14 Prozent der Körpermasse eines ausgewachsenen Rotschnabelalkes entspricht.[13] An der Bebrütung des Eis sind beide Elternvögel beteiligt. Sie bilden zwei parallel verlaufende Brutflecken aus, die sehr schnell nach dem Schlupf des Jungvogels wieder mit Federn bedeckt sind. Die Brutzeit beträgt durchschnittlich 35,2 Tage. Der weibliche und männliche Elternvogel wechseln sich gewöhnlich in einem Intervall von 24 Stunden mit der Bebrütung ab.[14]

Zum Schlupfzeitpunkt wiegt der Jungvogel etwa 20 Gramm.[15] Er wird am ersten Tag nach dem Schlüpfen ununterbrochen gehudert, danach nimmt das Hudern während des Tages stetig ab, bis die Elternvögel den etwa eine Woche alten Jungvogel tagsüber allein lassen. Mehrmals am Tag tragen die Elternvögel Nahrung heran. Die Nestlingszeit beträgt durchschnittlich 26 Tage. Jungvögel fliegen ohne Begleitung der Elternvögel auf das offene Meer. Es gibt kein Indiz, dass die Elternvögel den Jungvogel nach der Flüggewerden weiter betreuen.[16]

Bruterfolg und Lebenserwartung

Geschätzt wird, dass pro 100 brütenden Rotschnabelalkenpaare etwa 50 Jungvögel flügge werden. Zu den Prädatoren zählen Polar- und Rotfuchs, die vor allem adulte Vögel schlagen, sowie Wühlmäuse, die Eier und Jungvögel fressen. Rotschnabelalke werden außerdem von Kamtschatkamöwen, Beringmöwen, Weißkopfseeadlern, Riesenseeadlern, Gerfalken und Wanderfalken geschlagen.

Die Lebenserwartung ist noch nicht sehr gut untersucht. Auf einer Insel im Ochotskischen Meer, wo diese Art etwas intensiver studiert wurde, kehrten 93 Prozent der markierten Rotschnabelalke im nächsten Jahr wieder zum Brüten zurück.[17]

Bestand

Mit einer geschätzten Population von über einer Million Individuen gilt diese Art nicht als bedroht. Eine genaue Bestandsaufnahme fehlt, da vor allem die an den asiatischen Küsten brütenden Vögel noch nie gezählt wurden. Die Zahl der im Ochotskischen Meer brütenden Vögel wird auf 300.000 geschätzt. Auf den Aleuten ist der Bestand stark rückläufig, seit dort Polarfüchse eingeführt wurden, um den Pelzhandel zu fördern. Wie viele andere Alkenvögel ist der Bestand vermutlich auch durch die Ölverschmutzung des Meeres beeinflusst, allerdings ist der genaue Einfluss bislang nicht untersucht. Der Rotschnabelalk reagiert aber besonders empfindlich auf kleine, im Meer treibende Plastikpartikel. 94 Prozent der auf hoher See geschossenen Rotalken hatten solches Plastik im Kropf. Der Einfluss auf den Gesundheitszustand der Vögel ist jedoch noch nicht abschließend untersucht.[18]

Belege

Literatur

  • Jonathan Alderfer (Hrsg.): National Geographic complete Birds of Northamerica. National Geographic, Washington DC 2006, ISBN 0-7922-4175-4.
  • Anthony J. Gaston, Ian L. Jones: The Auks (= Bird Families of the World. Bd. 4 (recte 5)). Oxford University Press, Oxford u. a. 1998, ISBN 0-19-854032-9.

Einzelbelege

  1. Rotschnabelalk auf Avibase, aufgerufen am 22. Oktober 2010
  2. Factsheet auf BirdLife International
  3. Gaston et al., S. 236
  4. Gaston et al., S. 238
  5. Gaston et al., S. 239
  6. Gaston et al., S. 236
  7. Gaston et al., S. 236
  8. Gaston et al., S. 238
  9. Gaston et al., S. 239
  10. Gaston et al., S. 240
  11. Gaston et al., S. 240
  12. Gaston et al., S. 240
  13. Gaston et al., S. 241
  14. Gaston et al., S. 241
  15. Gaston et al., S. 241
  16. Gaston et al., S. 241
  17. Gaston et al., S. 242
  18. Gaston et al., S. 238

Weblinks

 src=
– Sammlung von Bildern, Videos und Audiodateien
 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DE

Rotschnabelalk: Brief Summary ( Alemão )

fornecido por wikipedia DE

Der Rotschnabelalk (Aethia psittacula, die frühere Einordnung Cyclorrhynchus psittacula ist nicht mehr gebräuchlich) ist ein kleiner, monotypischer Meeresvogel des nördlichen Pazifiks, der zur Familie der Alkenvögel gehört. Er brütet auf Inseln, die weit vor der Küste Alaskas bzw. Kamtschatkas liegen. Die IUCN schätzt die Art derzeit als ungefährdet ein.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DE

Parakeet auklet ( Inglês )

fornecido por wikipedia EN

The parakeet auklet (Aethia psittacula) is a small seabird of the North Pacific. Parakeet Auklets used to be placed on its own in the genus Cyclorrhynchus (Kaup, 1829) but recent morphological and genetic evidence suggest it should be placed in the genus Aethia, making them closely related to crested auklets and least auklets. It is associated with the boreal waters of Alaska, Kamchatka and Siberia. It breeds on the cliffs, slopes and boulder fields of offshore islands, generally moving south during the winter.

Description

The parakeet auklet is a small (23 cm) auk with a short orange bill that is upturned to give the bird its curious fixed expression. The upward bend of the beak has been observed to provide advantages in picking up small food pieces from the sea bottom as well as in assisting in the disintegration of larger food objects.[3] The bird's plumage is dark above and white below. with a single white plume projecting back from the eye. There is a small amount of variation between breeding and winter plumage.

The parakeet auklet is a highly vocal species at the nest, calling once it arrives at the nest and then duetting once its mate arrives. It makes a series of rhythmic hoarse calls (like that of the Cassin's auklet) and a quavering squeal. The function of these are unknown, but could be associated with defending its burrow from intruders and strengthening the bond with its mate.

Taxonomy

The Parakeet Auklet was formerly included in the genus Cyclorrhynchus, avians with a nearly circular profile of the bill. But following recent phylogenetic study, this species could be closer to the Crested Auklet, Least Auklet and Whiskered Auklet.

Behaviour and breeding

The parakeet auklet is highly social in its breeding colonies.

The parakeet auklet's food varies with season, during the breeding season it takes mostly small planktonic crustaceans such as euphausiids, copepods and amphipods. Recent research shows it also preys on jellyfish in some areas. It often feeds at a considerable distance from the colony, diving up to 30 m to reach its prey.

Breeding begins in April and May in colonies that are often shared with other auk species. The pair lay one egg, which is incubated for just over a month, the chick is then fed 4 times a day for around 35 days. The chick fledges at night, flying out to sea alone.

Relationship with humans

The parakeet auklet has little contact with humans despite its large population, this is largely due to their remote breeding and wintering. However, the parakeet auklet still faces issues caused by marine pollution and ingestion of small plastics.

Status and conservation

Closeup of the head, Pribilof Islands, Alaska

The parakeet auklet is not considered threatened, there are estimated to be over a million individuals in the North Pacific. It is not thought to have declined recently, but may be threatened in the future by introduced predators and oil spills.

References

  1. ^ BirdLife International (2020). "Aethia psittacula". IUCN Red List of Threatened Species. 2020: e.T22694906A168849515. doi:10.2305/IUCN.UK.2020-3.RLTS.T22694906A168849515.en. Retrieved 13 November 2021.
  2. ^ Gaston, A.J. and Jones, I.L. 1998. The Auks: Alcidae. Bird Families of the World. Oxford University Press, 349pp.
  3. ^ Badikova, A. A.; Dzerzhinsky, F. Ya.; Kuznetsov, A. N. (2019-12-01). "Functional Morphology and Adaptive Significance of the Jaw Apparatus of the Parakeet Auklet (Aethia psittacula, Alcidae)". Biology Bulletin. 46 (7): 666–678. doi:10.1134/S1062359019070021. ISSN 1608-3059. S2CID 211218208.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EN

Parakeet auklet: Brief Summary ( Inglês )

fornecido por wikipedia EN

The parakeet auklet (Aethia psittacula) is a small seabird of the North Pacific. Parakeet Auklets used to be placed on its own in the genus Cyclorrhynchus (Kaup, 1829) but recent morphological and genetic evidence suggest it should be placed in the genus Aethia, making them closely related to crested auklets and least auklets. It is associated with the boreal waters of Alaska, Kamchatka and Siberia. It breeds on the cliffs, slopes and boulder fields of offshore islands, generally moving south during the winter.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EN

Papagaŭko ( Esperanto )

fornecido por wikipedia EO

La PapagaŭkoPapageta aŭko estas eta marbirdo de la familio de aŭkedoj de Norda Pacifiko. Ĝi estis antaŭe lokita en la genro Cyclorrhynchus (Kaup, 1829) sed lastatempaj morfologiaj kaj genetikaj pruvoj sugestas, ke ĝi devas esti lokata en la genro Aethia. La specio asociatiĝas kun la subpolusaj akvoj de Alasko ĝis duoninsulo Kamĉatko kaj Siberio. Ĝi reproduktiĝas en klifoj, deklivoj kaj ŝtonaj kampoj de insuloj. Ĝenerale ili moviĝas suden vintre.

Aspekto

La Papagaŭko estas eta (23 cm) aŭko kun mallonga ruĝoranĝa beko fortika ĉebaze kaj iom suprenkurvita, kio donas al la birdo ties specifan mienon. La plumaro estas malhela supre kaj blanka sube. Krome estas rimarkinda blanka plumo kiu pendas el la okulo tre kontraste kun la nigreca fono de vizaĝo kaj kolo. Estas ioma variado de plumaro inter reprodukta kaj vintra.

La Papagaŭko estas voĉema ĉe nesto, alvokante kaj interkrakante post la alveno de la partnero. Ili faras serion de ritmaj raŭkaj alvokoj (kiel tiuj de la Kasina aŭko) kaj vibranta kriado. La utilo de tiuj estas nekonata, sed oni supozas klopodo defendi la nestotruon kontraŭ entruduloj kaj plifortigo de la rilato kun la partnero.

Kutimaro kaj Reprodukto

La Papagaŭko manĝas laŭ sezono, dum la reprodukta ĉefeetan planktonajn krustulojn kiel eŭfausiedojn, kopepodojn kaj amfipodojn. Lastatempaj pristudoj montras, ke la specio ankaŭ predas meduzojn en kelkaj areoj. Ĝi ofte manĝas sufiĉe malproksime de la kolonio, plonĝante ĝis 30 m por atingi sian predon.

Reproduktado komencas en aprilo kaj majo en kolonioj kiujn ofte kunhavas kun aliaj specioj de aŭkoj. La ino demetas unu ovon, kiu estas kovata dum unu monato kaj poste la ido estas manĝigata po 4 fojojn tage dum ĉirkaŭ 35 tagoj. La ido sendependiĝas nokte, flugante al la maron sole.

Statuso kaj Konservado

La Papagaŭko ne estas konsiderata minacata; oni supozas entutan loĝantaron de ĉirkaŭ unu miliono da birdoj en Norda Pacifiko. Oni ne kredas, ke malpliiĝis lastatempe, malkiel aliaj aŭkoj, sed ĝi povus esti minacata estontece pro enmetitaj predantoj kaj oleoverŝado.

Referencoj

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EO

Papagaŭko: Brief Summary ( Esperanto )

fornecido por wikipedia EO

La Papagaŭko aŭ Papageta aŭko estas eta marbirdo de la familio de aŭkedoj de Norda Pacifiko. Ĝi estis antaŭe lokita en la genro Cyclorrhynchus (Kaup, 1829) sed lastatempaj morfologiaj kaj genetikaj pruvoj sugestas, ke ĝi devas esti lokata en la genro Aethia. La specio asociatiĝas kun la subpolusaj akvoj de Alasko ĝis duoninsulo Kamĉatko kaj Siberio. Ĝi reproduktiĝas en klifoj, deklivoj kaj ŝtonaj kampoj de insuloj. Ĝenerale ili moviĝas suden vintre.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EO

Aethia psittacula ( Espanhol; Castelhano )

fornecido por wikipedia ES

El mérgulo lorito[2]​ (Aethia psittacula) es una especie de ave Charadriiforme de la familia Alcidae.

Antiguamente el mérgulo lorito solía ser colocado en un género propio Cyclorrhynchus (Kaup, 1829) pero la evidencia morfológica y genética reciente sugiere que debe ser colocado en el género Aethia, lo que los convierte en más afines con los mérgulos empenachados y mérgulos mínimos. Mide solo 23 cm de largo.

Distribución y hábitat

Esta especie de ave marina está asociada con las aguas boreales de Alaska, Siberia y la península de Kamchatka en el Pacífico Norte. Apenas mide 23 cm.

Se reproduce en los acantilados, laderas y campos rocosos de las islas fuera de la costa, generalmente se desplaza hacia el sur en invierno.

Referencias

  1. Gaston, A.J. and Jones, I.L. 1998. The Auks: Alcidae. Bird Families of the World. Oxford University Press, 349pp.
  2. Bernis, F; De Juana, E; Del Hoyo, J; Fernández-Cruz, M; Ferrer, X; Sáez-Royuela, R; Sargatal, J (1996). «Nombres en castellano de las aves del mundo recomendados por la Sociedad Española de Ornitología (Tercera parte: Opisthocomiformes, Gruiformes y Charadriiformes)». Ardeola. Handbook of the Birds of the World (Madrid: SEO/BirdLife) 43 (2): 231-238. ISSN 0570-7358. Consultado el 4 de noviembre de 2011.

 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores y editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ES

Aethia psittacula: Brief Summary ( Espanhol; Castelhano )

fornecido por wikipedia ES

El mérgulo lorito​ (Aethia psittacula) es una especie de ave Charadriiforme de la familia Alcidae.

Antiguamente el mérgulo lorito solía ser colocado en un género propio Cyclorrhynchus (Kaup, 1829) pero la evidencia morfológica y genética reciente sugiere que debe ser colocado en el género Aethia, lo que los convierte en más afines con los mérgulos empenachados y mérgulos mínimos. Mide solo 23 cm de largo.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores y editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ES

Aethia psittacula ( Basco )

fornecido por wikipedia EU

Aethia psittacula Aethia generoko animalia da. Hegaztien barruko Alcidae familian sailkatua dago.

Erreferentziak

  1. (Ingelesez)BirdLife International (2012) Species factsheet. www.birdlife.org webgunetitik jaitsia 2012/05/07an
  2. (Ingelesez) IOC Master List

Ikus, gainera

(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EU

Aethia psittacula: Brief Summary ( Basco )

fornecido por wikipedia EU

Aethia psittacula Aethia generoko animalia da. Hegaztien barruko Alcidae familian sailkatua dago.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EU

Punanokkakiislanen ( Finlandês )

fornecido por wikipedia FI

Punanokkakiislanen (Aethia psittacula) on ruokkien heimoon kuuluva rantalintu.

Levinneisyys

Punanokkakiislasta tavataan Venäjällä, Japanissa, Kanadassa ja Yhdysvalloissa. Lajin kannan on arvioitu olevan yli 1,2 miljoonaa yksilöä, mutta kannankehitys on laskeva.[1] Euroopassa laji on havaittu vain Ruotsissa vuonna 1860.[2]

Elinympäristö

Punanokkakiislaset elävät kivisillä merenrannoilla.[1]

Ravinto

Punanokkakiislanen syö pääasiassa äyriäisiä.[1]

Lähteet

  1. a b c d e BirdLife International: Aethia psittacula IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.2. 2012. International Union for Conservation of Nature, IUCN, Iucnredlist.org. Viitattu 2.6.2014. (englanniksi)
  2. Svensson, Lars: Lintuopas - Euroopan ja Välimeren alueen linnut, s. 419. Otava, 2010. ISBN 978-951-1-21351-2.
Tämä lintuihin liittyvä artikkeli on tynkä. Voit auttaa Wikipediaa laajentamalla artikkelia.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FI

Punanokkakiislanen: Brief Summary ( Finlandês )

fornecido por wikipedia FI

Punanokkakiislanen (Aethia psittacula) on ruokkien heimoon kuuluva rantalintu.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FI

Starique perroquet ( Francês )

fornecido por wikipedia FR

Aethia psittacula

Le Starique perroquet (Aethia psittacula) est une espèce d'oiseaux marins de la famille des Alcidae.

Cet oiseau peuple la mer de Bering et l'arc des Aléoutiennes.

Références externes

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FR

Starique perroquet: Brief Summary ( Francês )

fornecido por wikipedia FR

Aethia psittacula

Le Starique perroquet (Aethia psittacula) est une espèce d'oiseaux marins de la famille des Alcidae.

Cet oiseau peuple la mer de Bering et l'arc des Aléoutiennes.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FR

Aethia psittacula ( Italiano )

fornecido por wikipedia IT

L'alca minore pappagallo (Aethia psittacula, Pallas 1769) è un uccello marino della famiglia degli alcidi.

Sistematica

Aethia psittacula non ha sottospecie, è monotipico.

Distribuzione e habitat

Questo uccello vive nel Pacifico: Russia, Giappone, Alaska, Canada e Stati Uniti nordoccidentali. Raramente si spinge più a sud fino al Messico.

Note

  1. ^ (EN) BirdLife International 2009, Aethia psittacula, su IUCN Red List of Threatened Species, Versione 2020.2, IUCN, 2020.

 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autori e redattori di Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia IT

Aethia psittacula: Brief Summary ( Italiano )

fornecido por wikipedia IT

L'alca minore pappagallo (Aethia psittacula, Pallas 1769) è un uccello marino della famiglia degli alcidi.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autori e redattori di Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia IT

Dailiasnapė alkelė ( Lituano )

fornecido por wikipedia LT
Binomas Aethia psittacula

Dailiasnapė alkelė (lot. Aethia psittacula, angl. Parakeet Auklet, vok. Rotschnabelalk) – alkinių (Alcidae) šeimos paukštis.

Tai Šiaurės Ramiojo vandenyno jūrinis paukštis, sutinkamas arktiniuose Aliaskos, Kamčiatkos ir Sibiro vandenyse. Peri ant uolų šalia kranto esančiose salose, žiemos metu paprastai migruoja į pietus.

Dailiasnapė alkelė yra nedidelė (23 cm) alka oranžiniu snapu.

Išnykimas dailiasnapėms alkelėms negresia, jų Šiaurės Ramiajame vandenyne priskaičiuojama virš milijono. Ateityje dailiųjų alkelių populiacijoms gali grėsti įveistiniai plėšrūnai ir naftos išsiliejimai.

Elgesys ir dauginimasis

Dailiasnapės alkelės racionas keičiasi priklausomai nuo sezono. Perėjimo laikotarpiu susideda daugiausia iš planktoninių vėžiagyvių, pvz., šoniplaukų. Naujesni tyrimai rodo, kad kai kuriuose regionuose jos gaudo ir medūzas. Ieškodamos maisto dažnai toli nuklysta nuo kolonijos, gaudydama grobį pasineria iki 30 m gylio.

Perėjimas prasideda balandžio-gegužės mėnesiais kolonijose, kuriomis dažnai dalinasi su kitomis alkų rūšimis. Porelė padeda vieną kiaušinį, kurį peri mėnesį laiko, išsiritęs jauniklis penimas 4 kartus per dieną apie 35 dienas kol palieka lizdą. Vikiteka

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia LT

Dailiasnapė alkelė: Brief Summary ( Lituano )

fornecido por wikipedia LT

Dailiasnapė alkelė (lot. Aethia psittacula, angl. Parakeet Auklet, vok. Rotschnabelalk) – alkinių (Alcidae) šeimos paukštis.

Tai Šiaurės Ramiojo vandenyno jūrinis paukštis, sutinkamas arktiniuose Aliaskos, Kamčiatkos ir Sibiro vandenyse. Peri ant uolų šalia kranto esančiose salose, žiemos metu paprastai migruoja į pietus.

Dailiasnapė alkelė yra nedidelė (23 cm) alka oranžiniu snapu.

Išnykimas dailiasnapėms alkelėms negresia, jų Šiaurės Ramiajame vandenyne priskaičiuojama virš milijono. Ateityje dailiųjų alkelių populiacijoms gali grėsti įveistiniai plėšrūnai ir naftos išsiliejimai.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia LT

Papegaai-alk ( Neerlandês; Flamengo )

fornecido por wikipedia NL

Vogels

De papegaai-alk (Aethia psittacula) is een vogel uit de familie van alken (Alcidae).

Verspreiding en leefgebied

Deze 25 cm lange soort komt voor bij de noordelijke Grote Oceaan en de Beringzee en overwintert in Japan en zuidelijk Californië.

Bronnen, noten en/of referenties
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NL

Papegaai-alk: Brief Summary ( Neerlandês; Flamengo )

fornecido por wikipedia NL

De papegaai-alk (Aethia psittacula) is een vogel uit de familie van alken (Alcidae).

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NL

Papegojalka ( Sueco )

fornecido por wikipedia SV

Papegojalka[2] (Aethia psittacula) är en liten havsfågel som lever i norra Stilla havet.[3] Tidigare kategoriserades den som ensam art inom släktet Cyclorrhynchus[4] men senare morfologiska och genetiska data har gjort att den placeras i släktet Aethia.

Utseende

 src=
Papegojalka i Alaska Maritime Wildlife Refuge.

Papegojalkan är en liten alka som mäter cirka 23 cm på längden. Den har en kort och hög, rundad orange näbb som är lite uppåtböjd vilket ger fågeln ett leende uttryck. Dess huvud, rygg, stjärt och ovansida av vingarna är svarta och undersidan är vit. De adulta fåglarna har en vit nedåtböjd small fjäder som sitter precis bakom ögat. Vinterdräkten skiljer sig bara till viss del från sommardräkten.

Papegojalkan är mycket ljudlig vid sina häckningsplatser. Så fort den anlänt börjar den locka och när de bildat par fortsätter de i en form av duetter. De yttrar en serie av rytmiska hesa lockrop tillsammans med dallrande skrin.

Utbredning och biotop

Den återfinns i haven kring Alaska, Kamtjatka och Sibirien. Den häckar på klippor, branter och bland klippblock på öar i de yttre kustbanden, och flyttar ofta söderut på vintern.

Förekomst i Sverige

Den enda gången arten påträffats i Europa var i Sverige, helt sensationellt i mitten av december 1860 vid Vättern i Jönköping, Småland.[5][6]

Ekologi

Papegojalkan har en varierande föda under året. Under häckningsperioden äter den mest planktonliknande kräftdjur som lysräkor, hoppkräftor, märlkräftor och tångloppor. I vissa områden lever den även av maneter. Den hämtar oftast sin föda långt från sina häckningskolonier och kan dyka till 30 meters djup.

Häckningen börjar i april och maj i kolonier som ofta även omfattar andra arter av alkor. Honan lägger ett ägg som ruvas i över en månad. Efter att ungen kläckts matas den fyra gånger om dagen under cirka 35 dygn. Ungen lämnar sedan boet och flyger ensam ut till havs.

Papegojalka och människan

Status och hot

Världspopulationen av papegojalka är inte hotad och man uppskattar att det finns över en miljon individer i norra Stilla havet. Den anses inte ha minskat men de största hoten mot arten anses vara oljespill och introducerade rovdjur. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den som livskraftig.[1]

Namn

Ett äldre svenskt namn på papegojalka är starike.

Referenser

Texten är till stora delar översatt från engelskspråkiga wikipedias artikel Parakeet Auklet.

Noter

  1. ^ [a b] BirdLife International 2012 Aethia psittacula Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  4. ^ Kaup, 1829
  5. ^ Club 300
  6. ^ Papegojalka, Sveriges ornitologiska förenings raritetskatalog.

Källor

  • National Geographic, Field Guide to the Birds of North America, ISBN 0-7922-6877-6
  • Peter Harrison, (1983) Seabirds, an Identification Guide, ISBN 0-7470-1410-8
  • Josep del Hoyo editor, Handbook of the Birds of the World Vol 3, ISBN 84-87334-20-2
  • David Allen Sibley, The Sibley Guide to Birds, National Audubon Society, ISBN 0-679-45122-6
  • Martin Collinson (2006) Splitting headaches? Recent taxonomic changes affecting the British and Western Palaearctic lists, British Birds, vol.99, sid:306-323
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia författare och redaktörer
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia SV

Papegojalka: Brief Summary ( Sueco )

fornecido por wikipedia SV

Papegojalka (Aethia psittacula) är en liten havsfågel som lever i norra Stilla havet. Tidigare kategoriserades den som ensam art inom släktet Cyclorrhynchus men senare morfologiska och genetiska data har gjort att den placeras i släktet Aethia.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia författare och redaktörer
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia SV

Конюга білочерева ( Ucraniano )

fornecido por wikipedia UK

Конюга білочерева (Aethia psittacula) — невеликий морський птах з родини алькових, що мешкає в північній частині Тихого океану. Гніздиться на островах, розташованих на віддалі від Аляски і Камчатки. Гнізда будують на скелях і в прибережних чагарниках.

Розмір цих птахів становить близько 23 см. Їхній дзьоб червоно-оранжевого кольору, оперення зверху чорне, а знизу біле. Також є біла смужка за оком. Між періодом спаровування і іншою частиною року оперення злегка змінюється. Їжа також відрізняється під час спарювання. У цей період птахи живляться головним чином дрібними ракоподібними, яких вони шукають доволі далеко від місць гніздування. На полюванні вони пірнають до глибини 30 см.

Під час спарювання, що триває від квітня до травня, живуть у змішаних колоніях разом з іншими альковими. Єдине яйце, яке вони відкладають, насиджує близько місяця. Пташенят, що вилупилися батьки годують чотири рази на день протягом 35 днів.

У цілому вид нараховує близько мільйону особин і не відноситься до видів, що знаходяться під загрозою. Однак, забруднення моря і ввезення хижаків в їх ареали гніздування завдає істотного збитку.

Птах Це незавершена стаття з орнітології.
Ви можете допомогти проекту, виправивши або дописавши її.
Question book-new.svg
Ця стаття не містить посилань на джерела. Ви можете допомогти поліпшити цю статтю, додавши посилання на надійні джерела. Матеріал без джерел може бути підданий сумніву та вилучений. (жовтень 2013)
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Автори та редактори Вікіпедії
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia UK

Aethia psittacula ( Vietnamita )

fornecido por wikipedia VI

Aethia psittacula là một loài chim Bắc Thái Bình Dương trong họ Alcidae.[3] Loài chim này sinh sống ở Bắc Thái Bình Dương. Mùa sinh sản bắt đầu vào tháng 4 và tháng 5 trong các đàn sinh sản thường được chia sẻ với các loài aethia khác. Mỗi tổ một trứng ấp trong hơn một tháng, chim non được cho ăn 4 lần một ngày khoảng 35 ngày.

Chú thích

  1. ^ BirdLife International (2012). Aethia psittacula. Sách Đỏ IUCN các loài bị đe dọa. Phiên bản 2012.1. Liên minh Bảo tồn Thiên nhiên Quốc tế. Truy cập ngày 16 tháng 7 năm 2012.
  2. ^ Gaston, A.J. and Jones, I.L. 1998. The Auks: Alcidae. Bird Families of the World. Oxford University Press, 349pp.
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson (2012). “The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.7.”. Truy cập ngày 19 tháng 12 năm 2012.

Tham khảo


Hình tượng sơ khai Bài viết Bộ Choi choi này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia VI

Aethia psittacula: Brief Summary ( Vietnamita )

fornecido por wikipedia VI

Aethia psittacula là một loài chim Bắc Thái Bình Dương trong họ Alcidae. Loài chim này sinh sống ở Bắc Thái Bình Dương. Mùa sinh sản bắt đầu vào tháng 4 và tháng 5 trong các đàn sinh sản thường được chia sẻ với các loài aethia khác. Mỗi tổ một trứng ấp trong hơn một tháng, chim non được cho ăn 4 lần một ngày khoảng 35 ngày.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia VI

Белобрюшка ( Russo )

fornecido por wikipedia русскую Википедию
Царство: Животные
Подцарство: Эуметазои
Без ранга: Вторичноротые
Подтип: Позвоночные
Инфратип: Челюстноротые
Надкласс: Четвероногие
Класс: Птицы
Подкласс: Настоящие птицы
Инфракласс: Новонёбные
Подотряд: Lari
Семейство: Чистиковые
Род: Конюги
Вид: Белобрюшка
Международное научное название

Aethia psittacula (Pallas, 1769)

Охранный статус Wikispecies-logo.svg
Систематика
на Викивидах
Commons-logo.svg
Изображения
на Викискладе
ITIS 554029NCBI 28699EOL 1178480FW 372664

Белобрю́шка[1] (лат. Aethia psittacula) — небольшая морская птица из семейства чистиковых, обитающая в северной части Тихого океана. Гнездится на островах, расположенных в отдалении от Аляски и Камчатки. Гнёзда строят на скалах и в прибрежных зарослях.

Размер белобрюшки составляет около 23 см. Её клюв красно-оранжевого цвета, оперение сверху чёрное, а снизу белое. Также имеется белая полоска за глазом. Между периодом спаривания и остальной частью года оперение слегка меняется. Пища также отличается во время спаривания. В этом периоде белобрюшки питаются главным образом мелкими ракообразными, которых они ищут несколько вдалеке от мест гнездовий. На охоте они ныряют до глубины 30 см.

Во время спаривания, длящегося с апреля по май, белобрюшки живут в смешанных колониях вместе с другими чистиковыми. Единственное яйцо, которое они откладывают, насиживается около месяца. Вылупившихся птенцов родители кормят 4 раза в день на протяжении 35 дней.

В целом вид не относится к находящимся под угрозой: количество белобрюшек оценивается в более чем миллион особей. Тем не менее, загрязнение моря и ввоз хищников в их ареалы гнездования наносит существенный ущерб.

Примечания

  1. Бёме Р. Л., Флинт В. Е. Пятиязычный словарь названий животных. Птицы. Латинский, русский, английский, немецкий, французский / Под общ. ред. акад. В. Е. Соколова. — М.: Рус. яз., «РУССО», 1994. — С. 94. — 2030 экз.ISBN 5-200-00643-0.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Авторы и редакторы Википедии

Белобрюшка: Brief Summary ( Russo )

fornecido por wikipedia русскую Википедию

Белобрю́шка (лат. Aethia psittacula) — небольшая морская птица из семейства чистиковых, обитающая в северной части Тихого океана. Гнездится на островах, расположенных в отдалении от Аляски и Камчатки. Гнёзда строят на скалах и в прибрежных зарослях.

Размер белобрюшки составляет около 23 см. Её клюв красно-оранжевого цвета, оперение сверху чёрное, а снизу белое. Также имеется белая полоска за глазом. Между периодом спаривания и остальной частью года оперение слегка меняется. Пища также отличается во время спаривания. В этом периоде белобрюшки питаются главным образом мелкими ракообразными, которых они ищут несколько вдалеке от мест гнездовий. На охоте они ныряют до глубины 30 см.

Во время спаривания, длящегося с апреля по май, белобрюшки живут в смешанных колониях вместе с другими чистиковыми. Единственное яйцо, которое они откладывают, насиживается около месяца. Вылупившихся птенцов родители кормят 4 раза в день на протяжении 35 дней.

В целом вид не относится к находящимся под угрозой: количество белобрюшек оценивается в более чем миллион особей. Тем не менее, загрязнение моря и ввоз хищников в их ареалы гнездования наносит существенный ущерб.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Авторы и редакторы Википедии

ウミオウム ( Japonês )

fornecido por wikipedia 日本語
Question book-4.svg
この記事は検証可能参考文献や出典が全く示されていないか、不十分です。
出典を追加して記事の信頼性向上にご協力ください。2015年12月
 src=
出典は列挙するだけでなく、脚注などを用いてどの記述の情報源であるかを明記してください。記事の信頼性向上にご協力をお願いいたします。2015年12月
ウミオウム Parakeetauklets2.jpg 保全状況評価 LEAST CONCERN
(IUCN Red List Ver.3.1 (2001))
Status iucn3.1 LC.svg 分類 : 動物界 Animalia : 脊索動物門 Chordata 亜門 : 脊椎動物亜門 Vertebrata : 鳥綱 Aves : チドリ目 Charadriiformes : ウミスズメ科 Alcidae : エトロフウミスズメAethia
(ウミオウム属Cyclorrhynchus : ウミオウム A.(C.) psittacula 学名 Aethia psittacula
(Pallas, 1769) シノニム

Cyclorrhynchus psittacula

和名 ウミオウム 英名 Parakeet Auklet


ウミオウム(海鸚鵡、学名:Aethia psittacula ) は、チドリ目ウミスズメ科に分類される鳥類の一種である。

1種だけで独立したウミオウム属 Cyclorrhynchus (Kaup, 1829) とすることもあり、この場合の学名は Cyclorrhynchus psittacula となる。

分布[編集]

オホーツク海ベーリング海の沿岸、千島列島、アリューシャン列島などの北太平洋の島嶼で繁殖する。樺太東部にも繁殖地がある。冬季はやや南下する。

日本では数少ない冬鳥として、北日本の海上で観察される。繁殖した記録はない。

形態[編集]

体長は25cmほどで、ハトよりも少し小さい。くちばしが赤色で、太く短く、下のくちばしが上に反りかえるのが特徴で、和名もこの独特な形のくちばしに由来する。目の後ろに細くて白い飾り羽がある。夏羽は頭と背中が灰黒色で腹が白く、わき腹には灰黒色と白のまだら模様がある。冬羽はわき腹まで白くなる程度で、夏羽と大きな差異はない。外見はエトロフウミスズメに似るが、腹が白いことと頭に冠羽がないことで区別する。

生態[編集]

非繁殖期には海上で生活する。あまり大きな群れは作らず、単独か2-3羽で行動することが多い。

海に潜水してオキアミ端脚類ケンミジンコ類などを捕食するが、クラゲ類を捕食していた例もいくつか報告されている。また、水深30mほどまで潜れること、沿岸からかなり離れた外洋で餌を摂ること、飛ぶ時は他のウミスズメ類より比較的高い所を飛ぶことがわかっている。

4月から5月にかけて繁殖を始め、海岸の崖やその周囲の草原に大きなコロニー(集団繁殖地)を作る。コロニーには他のウミスズメ類が混じることも多い。つがいを作ったウミオウムはの周囲で大声で鳴き交わすが、これはホッキョクギツネネズミ類などの捕食者から巣を守るためと考えられている。メスは1個の卵を産み、1ヶ月ほど抱卵する。ヒナが孵化すると両親は1日4回の給餌を35日ほど続ける。充分に成長したヒナは夜に単独で海に飛び立って巣立ちする。

個体数は約100万羽と推定され、ウミスズメ類の中では個体数が多い部類である。ただし、海洋汚染や捕食者の動向によっては種の存在が将来脅かされることもあり得るとされている。

Sibley分類体系上の位置[編集]

シブリー・アールキスト鳥類分類

参考文献[編集]


関連項目[編集]

 src= ウィキメディア・コモンズには、ウミオウムに関連するメディアがあります。
 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
ウィキペディアの著者と編集者
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia 日本語

ウミオウム: Brief Summary ( Japonês )

fornecido por wikipedia 日本語


ウミオウム(海鸚鵡、学名:Aethia psittacula ) は、チドリ目ウミスズメ科に分類される鳥類の一種である。

1種だけで独立したウミオウム属 Cyclorrhynchus (Kaup, 1829) とすることもあり、この場合の学名は Cyclorrhynchus psittacula となる。

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
ウィキペディアの著者と編集者
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia 日本語