dcsimg

Lifespan, longevity, and ageing

fornecido por AnAge articles
Maximum longevity: 15.9 years (captivity)
licença
cc-by-3.0
direitos autorais
Joao Pedro de Magalhaes
editor
de Magalhaes, J. P.
site do parceiro
AnAge articles

Benefits ( Inglês )

fornecido por Animal Diversity Web

Ourebia ourebi occasionally cause damage to field crops such as wheat and oats because these foods resemble their natural diet (Kingdon, 1982).

licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
The Regents of the University of Michigan and its licensors
citação bibliográfica
Frey, D. 2000. "Ourebia ourebi" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Ourebia_ourebi.html
autor
Dayna Frey, University of Michigan-Ann Arbor
autor
Phil Myers, Museum of Zoology, University of Michigan-Ann Arbor
autor
George Hammond, Animal Diversity Web
original
visite a fonte
site do parceiro
Animal Diversity Web

Behavior ( Inglês )

fornecido por Animal Diversity Web

Perception Channels: tactile ; chemical

licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
The Regents of the University of Michigan and its licensors
citação bibliográfica
Frey, D. 2000. "Ourebia ourebi" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Ourebia_ourebi.html
autor
Dayna Frey, University of Michigan-Ann Arbor
autor
Phil Myers, Museum of Zoology, University of Michigan-Ann Arbor
autor
George Hammond, Animal Diversity Web
original
visite a fonte
site do parceiro
Animal Diversity Web

Conservation Status ( Inglês )

fornecido por Animal Diversity Web

The combination of continued agricultural and urban development, bush encroachment and increased vulnerability to poachers threatens the persistance Ourebia ourebi.

Protected areas (parks, wildlife refuges) exist to provide a safe environment for this species. The IUCN has listed the species as "Lower Risk, but Conservation Dependent." This means that if current conservation efforts were ended, the species would be in greater danger of extinction.

US Federal List: no special status

CITES: no special status

IUCN Red List of Threatened Species: least concern

licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
The Regents of the University of Michigan and its licensors
citação bibliográfica
Frey, D. 2000. "Ourebia ourebi" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Ourebia_ourebi.html
autor
Dayna Frey, University of Michigan-Ann Arbor
autor
Phil Myers, Museum of Zoology, University of Michigan-Ann Arbor
autor
George Hammond, Animal Diversity Web
original
visite a fonte
site do parceiro
Animal Diversity Web

Benefits ( Inglês )

fornecido por Animal Diversity Web

Ourebia ourebi is hunted for food and by recreational hunters.

Positive Impacts: food

licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
The Regents of the University of Michigan and its licensors
citação bibliográfica
Frey, D. 2000. "Ourebia ourebi" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Ourebia_ourebi.html
autor
Dayna Frey, University of Michigan-Ann Arbor
autor
Phil Myers, Museum of Zoology, University of Michigan-Ann Arbor
autor
George Hammond, Animal Diversity Web
original
visite a fonte
site do parceiro
Animal Diversity Web

Trophic Strategy ( Inglês )

fornecido por Animal Diversity Web

The oribi is both a grazer and browser. It grazes during the wet season when fresh grass is readily available, and it browses when drought occurs and fresh grass is less common. This herbivorous mammal consumes at least eleven different herbs and eats the foliage from seven different trees. It has also been known to visit mineral licks every one to three days (Kingdon, 1982).

licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
The Regents of the University of Michigan and its licensors
citação bibliográfica
Frey, D. 2000. "Ourebia ourebi" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Ourebia_ourebi.html
autor
Dayna Frey, University of Michigan-Ann Arbor
autor
Phil Myers, Museum of Zoology, University of Michigan-Ann Arbor
autor
George Hammond, Animal Diversity Web
original
visite a fonte
site do parceiro
Animal Diversity Web

Distribution ( Inglês )

fornecido por Animal Diversity Web

The distribution of Ourebia ourebi is patchy and discontinuous throughout the grasslands of central and southern Africa. It is found in the moist areas of Northern and Southern savanna, across Guinea Savanna to Ethiopia and south through western East Africa to Tanzania (Estes, 1991).

Biogeographic Regions: ethiopian (Native )

licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
The Regents of the University of Michigan and its licensors
citação bibliográfica
Frey, D. 2000. "Ourebia ourebi" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Ourebia_ourebi.html
autor
Dayna Frey, University of Michigan-Ann Arbor
autor
Phil Myers, Museum of Zoology, University of Michigan-Ann Arbor
autor
George Hammond, Animal Diversity Web
original
visite a fonte
site do parceiro
Animal Diversity Web

Habitat ( Inglês )

fornecido por Animal Diversity Web

Ourebia ourebi live in open grasslands. They prefer short grasses with patchy areas of tall grasses to provide hiding places. They like grasslands that are not extremely tall or dense and with some bushes. They avoid steep slopes.

Terrestrial Biomes: savanna or grassland ; scrub forest

licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
The Regents of the University of Michigan and its licensors
citação bibliográfica
Frey, D. 2000. "Ourebia ourebi" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Ourebia_ourebi.html
autor
Dayna Frey, University of Michigan-Ann Arbor
autor
Phil Myers, Museum of Zoology, University of Michigan-Ann Arbor
autor
George Hammond, Animal Diversity Web
original
visite a fonte
site do parceiro
Animal Diversity Web

Life Expectancy ( Inglês )

fornecido por Animal Diversity Web

Typical lifespan
Status: wild:
8 to 12 years.

Average lifespan
Status: captivity:
14.0 years.

licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
The Regents of the University of Michigan and its licensors
citação bibliográfica
Frey, D. 2000. "Ourebia ourebi" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Ourebia_ourebi.html
autor
Dayna Frey, University of Michigan-Ann Arbor
autor
Phil Myers, Museum of Zoology, University of Michigan-Ann Arbor
autor
George Hammond, Animal Diversity Web
original
visite a fonte
site do parceiro
Animal Diversity Web

Morphology ( Inglês )

fornecido por Animal Diversity Web

The oribi has silky, yellow to reddish-brown coat with white fur on underparts of body and rump. Also, it has a distinctive white line of fur over its eye and a bare, dark patch beneath each ear. Ourebia ourebi also has a tuft of long hair on each "knee" and a short black tail (Encyclopedia Britannica, 2004). It has very distinct preorbital glands that fill most of the space between the eye and mouth. These glands appear as vertical folds on the side of the face. The oribi stands about 50-66cm to the shoulder and has a body length ranging from 92-110cm. It has very long legs and neck. Males have small, spike like horns that range from 8-19cm in length (Smith, 1985).

Range mass: 12 to 22 kg.

Range length: 92 to 110 cm.

Sexual Dimorphism: ornamentation

Other Physical Features: endothermic ; bilateral symmetry

licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
The Regents of the University of Michigan and its licensors
citação bibliográfica
Frey, D. 2000. "Ourebia ourebi" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Ourebia_ourebi.html
autor
Dayna Frey, University of Michigan-Ann Arbor
autor
Phil Myers, Museum of Zoology, University of Michigan-Ann Arbor
autor
George Hammond, Animal Diversity Web
original
visite a fonte
site do parceiro
Animal Diversity Web

Associations ( Inglês )

fornecido por Animal Diversity Web

Natural enemies of the oribi include leopards, caracals and pythons. Young oribi also are threatened by jackals, the Libyan wildcat, ratels, baboons, eagles and monitors.

licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
The Regents of the University of Michigan and its licensors
citação bibliográfica
Frey, D. 2000. "Ourebia ourebi" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Ourebia_ourebi.html
autor
Dayna Frey, University of Michigan-Ann Arbor
autor
Phil Myers, Museum of Zoology, University of Michigan-Ann Arbor
autor
George Hammond, Animal Diversity Web
original
visite a fonte
site do parceiro
Animal Diversity Web

Reproduction ( Inglês )

fornecido por Animal Diversity Web

Ourebia ourebi breeds throughout the year, with its peak season in October and November (Openshaw, 1993). The oribi has a monogomous to polygynous mating system with the males maintaining the territory and sharing it with one to two or more females. Females are able to conceive as early as ten months and males are sexually active by fourteen months (Estes, 1991). Their gestation period lasts from six to seven months and one young is borne at a time.

Breeding interval: Breed once per year.

Breeding season: Can breed year-round, peak in October-November.

Range number of offspring: 1 to 2.

Average number of offspring: 1.

Range gestation period: 6 to 7 months.

Range weaning age: 4 to 5 months.

Average age at sexual or reproductive maturity (female): 10 months.

Average age at sexual or reproductive maturity (male): 14 months.

Key Reproductive Features: iteroparous ; year-round breeding ; gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual ; viviparous

Average birth mass: 2235 g.

Average number of offspring: 1.

Average age at sexual or reproductive maturity (male)
Sex: male:
426 days.

Average age at sexual or reproductive maturity (female)
Sex: female:
304 days.

Parental Investment: altricial

licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
The Regents of the University of Michigan and its licensors
citação bibliográfica
Frey, D. 2000. "Ourebia ourebi" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Ourebia_ourebi.html
autor
Dayna Frey, University of Michigan-Ann Arbor
autor
Phil Myers, Museum of Zoology, University of Michigan-Ann Arbor
autor
George Hammond, Animal Diversity Web
original
visite a fonte
site do parceiro
Animal Diversity Web

Biology ( Inglês )

fornecido por Arkive
Oribi are commonly found in pairs or in groups of as many as seven (2). Such groups usually have a single adult male (2), and up to three adult females (3). These groups are territorial (2), and will mark the boundaries of their territory with urine, faeces and secretions from the preorbital glands on their faces (2). Active during the day, oribi graze on fresh grass during the wet season, and browse on shrubs when drought occurs. To supplement their diet, oribi visits mineral licks every few days (4). Although oribi may give birth throughout the year, birthing is said to be most common in the rainy months (4), when there is plentiful food and cover (2). After a gestation period of 200 to 210 days, a single young is born (2). Male oribi become sexually mature by 14 months, while females can conceive at the age of just 10 months (4). If threatened by a predator, the oribi will remain hiding in tall grass until the predator is within a few metres. It will then leap through the grass and bound along, flashing the conspicuous white underside of its tail which serves as a warning to other oribi (2). Oribi will also produce a shrill whistle when alarmed and are seen to jump vertically up with all four legs straight and the back arched when they are under threat, known as stotting (4).
licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
Wildscreen
original
visite a fonte
site do parceiro
Arkive

Conservation ( Inglês )

fornecido por Arkive
The oribi is found in several protected areas throughout its range, including Comoé National Park in Cote d'Ivoire and Serengeti National Park, Tanzania (5), and is the subject of a WWF Species Project (6). This project aims to track captive-bred oribi after their release into appropriate habitat to research their home ranges and their habitat preferences. The long-term aim of the project is to establish viable wild populations from captive-bred stock (6).
licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
Wildscreen
original
visite a fonte
site do parceiro
Arkive

Description ( Inglês )

fornecido por Arkive
The smallest true grazer amongst the antelope (3), the oribi is a medium-sized ungulate with slender legs, a long neck, and small pointed horns. The silky coat of the oribi is yellow to reddish-brown on the back but is white on the belly. Each knee has a long tuft of hair, and the tail is short and black with a white underside. The eyes have a white line of fur above them, often used to help distinguish them from other ungulate species. Beneath the ears are dark, hairless patches, and on the sides of the face are vertical creases that house the preorbital glands. These glands produce an odorous secretion that is used to mark the oribi's territory (2) (4).
licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
Wildscreen
original
visite a fonte
site do parceiro
Arkive

Habitat ( Inglês )

fornecido por Arkive
Inhabits open grasslands, preferring habitats with short grasses on which to graze, interspersed with tall grasses for hiding in (2) (4).
licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
Wildscreen
original
visite a fonte
site do parceiro
Arkive

Range ( Inglês )

fornecido por Arkive
The oribi occurs in the savannah grasslands of Africa south of the Sahara. Haggard's oribi is found in Kenya and Somalia, and the Kenya oribi was found only in Kenya (2).
licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
Wildscreen
original
visite a fonte
site do parceiro
Arkive

Status ( Inglês )

fornecido por Arkive
The oribi is classified as Lower Risk / Conservation Dependent (LR/cd) on the IUCN Red List 2007 (1). Two subspecies are recognised: Haggard's oribi (Ourebia ourebi haggardi) is classified as Vulnerable (VU) and the Kenya oribi (Ourebia ourebi kenyae) is classified as Extinct (EX) (1).
licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
Wildscreen
original
visite a fonte
site do parceiro
Arkive

Threats ( Inglês )

fornecido por Arkive
The oribi is intensively hunted for food and its habitat is threatened by the development of human settlements (1) (2), resulting in numbers and distribution of this small antelope being greatly reduced (2).
licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
Wildscreen
original
visite a fonte
site do parceiro
Arkive

Oorbietjie ( Africâner )

fornecido por wikipedia AF

Die oorbietjie (Ourebia ourebi) is 'n wildsbok wat plek-plek in Oos-, Sentraal- en Suider-Afrika aangetref word.

Volwasse oorbietjies het 'n gemiddelde massa van 20 kg, 'n hoogte van ongeveer 65 cm en 'n lengte tussen 92 en 110 cm. Die ramme het twee reguit horings wat tot 19 cm lank kan word. Oorbietjies het 'n sy-agtige, geel tot rooibruin pels met wit onderkante en 'n swart stertjie. Hulle het 'n kenmerkende wit streep bokant hulle en 'n donker vlek onder elke oor.

Oorbietjies paar dwarsdeur die jaar, alhoewel 'n spitstyd in Oktober en November bereik word. Mannetjies is territoriaal en deel hulle gebiede met een of twee wyfies. Die ooi is ongeveer 7 maande dragtig, waarna sy die lewe aan 'n enkele lammetjie skenk. Ooie is reeds so jonk as 10 maande geslagsryp, terwyl ramme teen 14 maande geslagsryp is. Oorbietjies het 'n moontlike lewensduur van ongeveer 13,5 jaar.

Die oorbietjie se dieet bestaan uit gras, maar dikwels ook blare wanneer vars gras nie tydens droogtes beskikbaar is nie.

Hierdie bokke se natuurlike vyande is luiperds, rooikatte en luislange. Hulle lammetjies word ook deur jakkalse, wildekatte, ratels, bobbejane, arende en likkewane gevang. Oorbietjies word ook deur mense gejag. Hulle kan skade aan boere se landerye berokken wanneer die gewasse deel van hul dieet uitmaak.

Sien ook

Bronnelys en verwysings

  • Soogdiere van die Krugerwildtuin en ander Nasionale Parke (1979). Saamgestel deur Die Nasionale Parkeraad. 'n Publikasie van die Raad van Kuratore vir Nasionale Parke van die Republiek van Suid-Afrika. ISBN 0-86953-027-5.
  • Frey, D. 2000. "Ourebia ourebi", Animal Diversity Web. Verkry op 26 April 2009 by [1].
  1. IUCN SSC Antelope Specialist Group (2008). Ourebia ourebi. 2008 IUBN Rooi Lys van bedreigde spesies. Internasionale Unie vir die Bewaring van die Natuur 2008. Verkry op 29 Maart 2009.

Eksterne skakels

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia skrywers en redakteurs
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia AF

Oorbietjie: Brief Summary ( Africâner )

fornecido por wikipedia AF

Die oorbietjie (Ourebia ourebi) is 'n wildsbok wat plek-plek in Oos-, Sentraal- en Suider-Afrika aangetref word.

Volwasse oorbietjies het 'n gemiddelde massa van 20 kg, 'n hoogte van ongeveer 65 cm en 'n lengte tussen 92 en 110 cm. Die ramme het twee reguit horings wat tot 19 cm lank kan word. Oorbietjies het 'n sy-agtige, geel tot rooibruin pels met wit onderkante en 'n swart stertjie. Hulle het 'n kenmerkende wit streep bokant hulle en 'n donker vlek onder elke oor.

Oorbietjies paar dwarsdeur die jaar, alhoewel 'n spitstyd in Oktober en November bereik word. Mannetjies is territoriaal en deel hulle gebiede met een of twee wyfies. Die ooi is ongeveer 7 maande dragtig, waarna sy die lewe aan 'n enkele lammetjie skenk. Ooie is reeds so jonk as 10 maande geslagsryp, terwyl ramme teen 14 maande geslagsryp is. Oorbietjies het 'n moontlike lewensduur van ongeveer 13,5 jaar.

Die oorbietjie se dieet bestaan uit gras, maar dikwels ook blare wanneer vars gras nie tydens droogtes beskikbaar is nie.

Hierdie bokke se natuurlike vyande is luiperds, rooikatte en luislange. Hulle lammetjies word ook deur jakkalse, wildekatte, ratels, bobbejane, arende en likkewane gevang. Oorbietjies word ook deur mense gejag. Hulle kan skade aan boere se landerye berokken wanneer die gewasse deel van hul dieet uitmaak.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia skrywers en redakteurs
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia AF

Oribi ( Bretã )

fornecido por wikipedia BR
lang="br" dir="ltr">

An oribi (Ourebia ourebi) a zo un antilopenn vihan eus Afrika. Ar spesad nemetañ eus ar genad Ourebia eo.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Skrivagnerien ha kempennerien Wikipedia |
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia BR

Oribí ( Catalão; Valenciano )

fornecido por wikipedia CA

L'oribí (Ourebia ourebi) és un petit antílop africà de banyes rectes que viu a les praderies d'herba alta. Té costums nocturns i generalment viu en parelles o grups petits.

És un animal molt cautelós i espantadís, i, com altres espècies d'antílops petits, a vegades salta en vertical sobre el mateix lloc, per tal d'escodrinyar la seva proximitat a la cerca d'un enemic potencial.

Referències

 src= A Wikimedia Commons hi ha contingut multimèdia relatiu a: Oribí Modifica l'enllaç a Wikidata


licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autors i editors de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CA

Oribí: Brief Summary ( Catalão; Valenciano )

fornecido por wikipedia CA

L'oribí (Ourebia ourebi) és un petit antílop africà de banyes rectes que viu a les praderies d'herba alta. Té costums nocturns i generalment viu en parelles o grups petits.

És un animal molt cautelós i espantadís, i, com altres espècies d'antílops petits, a vegades salta en vertical sobre el mateix lloc, per tal d'escodrinyar la seva proximitat a la cerca d'un enemic potencial.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autors i editors de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CA

Oribi ( Checo )

fornecido por wikipedia CZ

Oribi (Ourebia ourebi) je malá a štíhlá antilopa obývající velkou část subsaharské Afriky. Vyskytuje se na území Senegalu, napříč až k západní a střední Etiopii a jižnímu Somálsku, jižně až k východní a jižní části Keni, severní Botswany, Ugandy a Angoly. Proměnlivě obývá i Mosambik, Zimbabwe a střední a východní část Jihoafrické republiky.

Přirozeným biomem této antilopy jsou otevřené planiny s vysokou trávou, která pro ni poskytuje důležitý úkryt proti predátorům. Vždy ji nalezneme poblíž vodního zdroje, na který je pevně vázána; vyhýbá se strmým svahům.

Popis

Dosahuje výšky v kohoutku kolem 50-66 cm, tělo měří na délku 92-110 cm a hmotnost se pohybuje mezi 12-22 kg. Srst na hřbetě a bocích je zbarvena oranžovohnědě; brada, hrdlo, břišní strana těla a zadek je zbarven bíle. Na „kolenou“ má chomáčky delší srsti. Ocas je krátký, dlouhý 6-15 cm, na vrchní straně černý nebo tmavě hnědý, na spodní straně bílý. Kolem očí má bílý kruh, pod každým ušním boltcem černou skvrnu, vyznačující umístění pachových žláz, dlouhý krk a prominentně červené nozdry. Růžky s prstenci, které mají pouze samci, jsou špičaté a většinou neměří více jak 15 cm.

Chování

Oribi žije samostatně, v páru nebo případně v malých skupinkách tvořených jedním samcem a obvykle dvěma nebo více samicemi. Během horkých dnů oribi odpoledne odpočívá ve stínu keřů a aktivní je ráno a večer. Během období dešťů preferují čerstvou, zelenou trávu a mladé výhonky, které často vyhledávají v oblastech postižených ohněm. Velice rádi olizují sůl.

Pokud spatří predátora (lva, leoparda, karakala, hyenu, psy hyenovité, šakaly), obvykle se snaží skrýt skrčením ve vysoké vegetaci. Pokud je však predátor příliš blízko, ihned opustí vegetační úkryt a vydá se na prchavý útěk. U vodních zdrojů hrozí této antilopě velké nebezpečí i ze strany krokodýlů; mláďatům ze strany orlů.

Samci vlastní teritoria, která si značí výměškem pachových žláz, močí nebo trusem. V období rozmnožování, tedy mezi srpnem a prosincem, se samec spáří se všemi samicemi, které se vyskytují na území jeho teritoria. Samic však nebývá na jednom území mnoho, obvykle jedna nebo dvě. Samice rodí jediné mládě po 6 až 7 měsíční březosti. Prvních 9 až 10 týdnů je mládě skryto ve vysoké vegetaci, kde ho pravidelně navštěvuje, očišťuje a kojí. Matku opouští ve věku čtyř až pěti měsíců.

Ohrožení a ochrana

Člověk tento druh antilopy nejvíce ohrožuje dvěma faktory:

  1. Hromadnou ztrátou přirozeného biomu, který často nahrazuje zemědělská krajina. Díky následnému nedostupnému oplocení a chovu ovčáckých psů a dobytka se stává tato lokalita nedostupná a na jednu stranu i pro oribi nebezpečná.
  2. Ilegálním lovem – v poslední době hlavě ze sportovních účelů -, díky kterému bylo již vyhubeno několik volně žijících populací Jihoafrické Afriky.

Dnes patří oribi podle Červeného seznamu ohrožených druhů (IUCN) mezi druhy závislé na ochraně (Lower Risk Conservation Dependent).[2] Je součástí WWP Species Project, který se již dlouhodobě snaží o reintroduci tohoto druhu zpět do volné přírody a zároveň zkoumá jeho početnost ve volné přírodě.[3]

Poddruhy

Rozeznáváme 13 poddruhů:

  • Ourebia ourebi aequatoria, obývající Ugandu
  • Ourebia ourebi cottoni, obývající Tanzanii
  • Ourebia ourebi dorcas, obývající Čad
  • Ourebia ourebi gallarum, obývající střední Etiopii
  • Ourebia ourebi goslingi, obývající severní část Zairu
  • Ourebia ourebi haggardi, obývající severní část Keni
  • Ourebia ourebi hastata, obývající Zair, Malawi a Zimbabwe
  • Ourebia ourebi kenyae, obývající Keňu
  • Ourebia ourebi montana, obývající Súdán a Etiopii
  • Ourebia ourebi ourebi, obývající jižní Afriku
  • Ourebia ourebi quadriscopa, obývající Senegal a Nigérii
  • Ourebia ourebi rutila, obývající Angolu
  • Ourebia ourebi ugandae, obývající Ugandu

Ze všech 13 poddruhů jsou dva vážněji ohroženy: oribi Haggardova (Ourebia ourebi haggardi), v Červeném seznamu IUCN zařazena do kategorie zranitelných druhů (VU C1)[4] a oribi keňská (Ourebia ourebi kenyae), v současné době již vyhynulá (EX).[5]

Zdroje a reference

V tomto článku byl použit překlad textu z článku Oribi na anglické Wikipedii.

  1. Červený seznam IUCN 2018.1. 5. července 2018. Dostupné online. [cit. 2018-08-10]
  2. Červený seznam IUCN
  3. http://www.panda.org.za/species_projects.htm
  4. Červený seznam IUCN
  5. Červený seznam IUCN
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia autoři a editory
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CZ

Oribi: Brief Summary ( Checo )

fornecido por wikipedia CZ

Oribi (Ourebia ourebi) je malá a štíhlá antilopa obývající velkou část subsaharské Afriky. Vyskytuje se na území Senegalu, napříč až k západní a střední Etiopii a jižnímu Somálsku, jižně až k východní a jižní části Keni, severní Botswany, Ugandy a Angoly. Proměnlivě obývá i Mosambik, Zimbabwe a střední a východní část Jihoafrické republiky.

Přirozeným biomem této antilopy jsou otevřené planiny s vysokou trávou, která pro ni poskytuje důležitý úkryt proti predátorům. Vždy ji nalezneme poblíž vodního zdroje, na který je pevně vázána; vyhýbá se strmým svahům.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia autoři a editory
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CZ

Südliches Oribi ( Alemão )

fornecido por wikipedia DE

Das Südliche Oribi oder Bleichböckchen (Ourebia ourebi) ist eine Antilopenart aus der Gattung der Oribis innerhalb der Familie der Hornträger. Es ist im südlichen Afrika verbreitet und bewohnt dort offene und trockene Landschaften in Tieflagen bis hin zu höheren Gebirgsregionen. Die Tiere zeichnen sich durch ihr geringe Körpergröße, ihr rötlich braunes Fell, ihren langen Hals und die kleinen sowie spitzen Hörner aus, die nur männliche Individuen tragen. Sie leben in kleinen Herden oder treten als Einzeltiere in Erscheinung. Die jeweilige Sozialstruktur in einer speziellen Region wird wahrscheinlich stark durch äußere Bedingungen beeinflusst. Als Hauptnahrung dienen Gräser und Krautpflanzen. Nicht nur die Zusammensetzung, auch die Wahl bestimmter Pflanzenteile variiert jahreszeitlich, so dass das Südliche Oribi als selektiver Pflanzenfresser angesehen werden kann. Weibliche Tiere bringen in der Regel pro Geburt ein Junges zur Welt, das nach sechs Monaten unabhängig ist. Die Art wurde im Jahr 1783 wissenschaftliche eingeführt. Ursprünglich galten alle Oribis als zu einer Art gehörig, diese wurde jedoch im Jahr 2011 aufgespalten. Der Bestand des Südlichen Oribi ist gefährdet.

Merkmale

Das Südliche Oribi ist eine kleine bis mittelgroße Antilope. Seine Kopf-Rumpf-Länge reicht von 89 bis 115 cm, hinzu kommt ein 7,5 cm langer Schwanz. Die Schulterhöhe variiert von 51 bis 63,5 cm, das Gewicht beträgt bei männlichen Tieren 10,5 bis 17,5 kg, bei weiblichen 7,5 bis 17 kg. Als einziger Vertreter der Oribis sind die Männchen beim Südlichen Oribi größer als die Weibchen. Wie alle Oribis zeichnet sich auch das Südliche Oribi durch einen schlanken Körperbau mit langem Hals und langen Gliedmaßen aus. Das Fell ist auf dem Rücken rötlich-braun gefärbt, allerdings fehlt hier der für die anderen Oribis typische gesprenkelte Einschlag. Die Unterseite erscheint weißlich gefärbt. Aufgrund der jahreszeitlichen Schwankungen besteht beim Südlichen Oribi ein Unterschied zwischen dem Sommer- und Winterfell, was bei anderen Oribis nicht der Fall ist. Im Sommer ist das Fell kurz und weich, im Winter dicker und zotteliger. Der weiße Farbton der Unterseite findet sich auch an der Kehle und am Kinn. Der Schwanz zeigt sich dagegen schwarz getönt. Markant sind des Weiteren die weißen, eher langen Ohren und der ebenso gefärbte Augenring. Unterhalb der Ohren tritt als Merkmal aller Oribis ein dunkler, haarloser Hautfleck auf. Die Voraugendrüse unterhalb der Augen hebt sich als vertikale Falte hervor und ist vor allem bei den Männchen deutlich ausgeprägt, sie nimmt einen größeren Teil des Raumes zwischen Auge und Maul ein. Der Nasenspiegel ist allgemein nackt. Auf der Stirn tritt zumeist bei Weibchen, seltener bei Männchen eine schwarze Markierung auf. Hörner kommen nur bei den Männchen vor, sie sind schlank sowie spitz und haben an der Basis horizontale Rippeln. Bei Jungtieren werden sie häufig von einer Keratinschicht umhüllt, die sich mit der Zeit verliert. Ihre Länge schwankt zwischen 9,9 und 13,4 cm, im Durchschnitt liegt sie bei 11,7 cm. Die Schädellänge variiert von 14,6 bis 17,3 cm.[1][2][3][4]

Verbreitung

Das Südliche Oribi kommt im südlichen Afrika vor. Dort hat es eine fleckenhafte Verbreitung südlich des Sambesi. Die nördlichen Bereiche erstrecken sich vom äußersten Nordosten Namibias über den Norden Botswanas bis in den Westen Simbabwes. In Mosambik tritt die Art in der Provinz Gaza und in der Umgebung des Flusses Save auf. In Südafrika bewohnt sie die Bereiche von den Provinzen Limpopo über KwaZulu-Natal nach Süden bis nach Ostkap. Die südliche Grenze wird wahrscheinlich am Great Fish River erreicht. Einzelne Populationen sind auch aus dem Osten Lesothos und aus Eswatini bekannt. Die Tiere bevorzugen offene Graslandschaften mit Themada-, Rendlia- und Hyparrhenia-Grasbeständen. Der Baum- und Buschanteil ist meist gering, dichtere Gestrüpp- und Gehölzstände führen meist zur Abnahme einer lokalen Population.[5] Mitunter besiedeln die Tiere auch Regionen mit steinigem Untergrund.[2][3][4] Die Höhenverbreitung reicht vom Meeresspiegelniveau bis auf 2200 m in der südafrikanischen Provinz Mpumalanga. Dabei bevorzugt das Südliche Oribi sanfte Hangneigungen von 0 bis 10 °, was sowohl für mittlere Gebirgslagen um 600 bis 1500 m als auch für höhere um 2000 m gilt.[6][7] In nahrungsreichen Gebieten wie in KwaZulu-Natal kann die Populationsdichte bei 4 bis 18 Individuen je Quadratkilometer liegen, sie geht in weniger ertragreichen Landschaften auf 0,1 bis 0,4 Tiere auf einer vergleichbar großen Fläche zurück.[8]

Lebensweise

Territorialverhalten

Das Südliche Oribi lebt einzelgängerisch oder in kleineren Herden beziehungsweise in Familienverbänden. Die Sozialstruktur ist relativ variabel ausgeprägt. Im Highmoor State Forest Land, einer Region mit rund 2100 m Höhenlage in den Drakensbergen in KwaZulu-Natal, besteht die durchschnittliche Gruppengröße aus 2,2 Individuen mit einer Variation von eins bis sechs Tieren. Mehr als die Hälfte aller Beobachtungen fällt auf Paare mit Angehörigen beider Geschlechter, teilweise auch mit Nachwuchs. Am zweithäufigsten treten einzelne Männchen bei mehr als einem Viertel aller Sichtungen auf, gefolgt von einzelnen Weibchen bei jeder zehnten Sichtung. Größere Gruppen hingegen mit einem Männchen und mehreren Weibchen, sogenannte Harems, ließen sich nur in rund 19,5 % der Fälle nachweisen. In tiefer gelegenen Regionen um 1200 m in den Drakensbergen wurden ähnliche Verhältnisse ermittelt. Paare kommen hier zu einem Drittel vor, ein weiteres Drittel entfällt auf Einzelgänger mit gleichen Anteilen von Männchen und Weibchen. Ein knappes Viertel machen größere Gruppen aus. Die Gruppenbildungen des Südlichen Oribi stehen dadurch in deutlichem Kontrast zu den weiter nördlich und eher tropisch verbreiteten Oribis, bei denen größere Harems häufiger auftreten, was in mehr als der Hälfte aller Beobachtungsfälle dokumentiert wurde. Anzunehmen ist daher, dass das Sozialgefüge der Oribis stark vom Ertragsreichtum einer Landschaft abhängig ist und die Tiere daher in gemäßigteren Klimaten mit stärkeren jahreszeitlichen Schwankungen dazu neigen, in kleineren Gruppen oder solitär zu leben.[9][10] Möglicherweise zeigen die Männchen des Südlichen Oribi ein territoriales Verhalten. Nach Untersuchungen im Highmoor State Forest Land besetzen sie Reviere von 42 bis 62 ha Ausdehnung. In der gleichen Region nutzen Weibchen Landflächen von etwa 36 ha Größe. Ihre Reviergrenzen kennzeichnen die männlichen Tiere mit Duftmarken. Dies erfolgt über das Reiben des Kopfes mit der Voraugendrüse in der Vegetation, wodurch ein dunkles Sekret zurückbleibt. Teilweise überdecken sie auch den Urin und Kot der weiblichen Tiere mit ihren eigenen Fäkalien oder markieren die entsprechenden Stellen mit Duftsekreten. Außerdem verjagen sie konkurrierende Individuen. Manchmal duldet jedoch ein dominantes Männchen einen unterwürfigen Geschlechtsgenossen im eigenen Territorium, das dann auch weniger häufig markiert wird. Dadurch senkt er das Risiko, von einem ebenfalls dominanten Rivalen vertrieben zu werden, nimmt aber offensichtlich eine verminderte Fortpflanzungsmöglichkeit in Kauf, die durch die Anwesenheit des unterwürfigen Tieres entstehen kann. In dieser Eigenschaft ähnelt das Südliche Oribi dem Serengeti-Oribi.[9][2][3][4]

Ernährung

Die Hauptnahrung des Südlichen Oribi setzt sich überwiegend aus Gräsern und Krautpflanzen zusammen, gelegentlich verzehrt es auch Blätter. Im Gorongosa-Nationalpark in Mosambik umfasst das Nahrungsspektrum der Tiere elf Grasarten und sieben Baumarten. Dem gegenüber besteht die Nahrung des Südlichen Oribi im Golden-Gate-Highlands-Nationalpark in der südafrikanischen Provinz Freistaat aus insgesamt rund 22 verschiedenen Pflanzenarten. Zu den am häufigsten konsumierten Gräsern gehören Vertreter von Sporobolus und Themada, die jeweils einen Anteil von 17,6 und 10,8 % erreichen. Weitere in größeren Mengen gefressene Gräser gehören zu Monocymbium und zu den Zypergräsern. Während Gräser fast das gesamte Jahr über aufgenommen werden, steigt vor allem in der Zeit des Südsommers der Anteil an Krautpflanzen wie Strohblumen oder Kreuzblumen an. Dies gilt aber auch für die Sporobolus-Gräser, von denen das Südliche Oribi im Südsommer fast ausschließlich die Blüten vertilgt. Von Watsonia bevorzugt die Art im gleichen Zeitraum die Blätter, im Südwinter hingegen rupft sie die Knollen heraus.[11] Auf einzelnen privaten Farmen in KwaZulu-Natal ließen sich insgesamt 38 wichtige Nahrungspflanzenarten der Art identifizieren. Unter den Gräsern dominieren neben Themada auch Andropogon, Monocymbium oder Hyparrhenia. Ebenso sind hier jahreszeitliche Variationen im Ernährungsverhalten der Tiere erkennbar. Im Frühjahr überwiegen Themada-Gräser in der Nahrung, deren Anteil im Südsommer und Herbst zugunsten von Andropogon und Hyparrhenia stark zurückgeht.[12] Nach Untersuchungen im Mount Sheba National Reserve in der südafrikanischen Provinz Mpumalanga stellt hier Andropogon die prinzipielle Hauptnahrung des Südlichen Oribi dar, gefolgt von Liebesgräsern. Allerdings wechseln die Tiere nach größeren Buschfeuern schnell auf frisch nachwachsende andere Gräser um, die dann über einen höheren Nährstoffgehalt verfügen. Nehmen in der Zeit vor einem Buschfeuer Andropogon-Gräser noch mehr als zwei Drittel an der Gesamtnahrung ein, geht ihr Anteil nach einem Brand auf null zurück und es überwiegen bei Weitem Themada-, Rendlia- oder Schwingelgräser. Erstere decken unter Umständen dann fast den gesamten Nahrungsbedarf ab.[13] Insgesamt kann das Südliche Oribi als deutlich selektiv in seiner Nahrungsaufnahme angesehen werden.[2][3][4]

In der Regel verbringen die Tiere rund 20 bis 38 % ihrer Tagesbeschäftigung mit der Nahrungsaufnahme. Am häufigsten fressen sie in den frühen Morgenstunden und am späten Abend.[9] Dabei meidet das Südliche Oribi Waldränder und bevorzugt Bereiche inmitten höherwachsender Grasflächen für einen eventuellen schnellen Rückzug bei aufziehender Gefahr. Lediglich bei einem sehr hohen Nahrungsangebot frisst es auch in baumbewachsenen Arealen. Anzunehmen ist, dass in solchen Fällen die Möglichkeit einer schnelleren und höheren Energiezufuhr der Gefahr einer Erbeutung durch Fressfeinde entgegensteht. Zumeist ziehen sich die Tiere nach dem Fressen in dichtes Gras zurück.[14]

Fortpflanzung

Die meisten Mutter-Jungtiergruppen werden im Südsommer von Dezember bis Mai beobachtet, was auf eine jahreszeitlich eingeschränkte Fortpflanzungsphase hindeutet. Paarungsaktivitäten finden nach Untersuchungen im Highmoor State Forest Land zwischen April und Mai statt, so dass bei einer Trächtigkeitsdauer von rund 210 Tagen die Geburt des Nachwuchses in den Beginn des Südsommers fällt. Den ersten Monat verbringen die Jungen im Gras liegend in relativer Nähe zur Mutter. Ab einem Alter von drei Monaten folgen die Jungen dem Muttertier. Sie erreichen mit ungefähr einem halben Jahr ihre Unabhängigkeit.[9] Beobachtungen in KwaZulu-Natal haben gezeigt, dass das Südliche Oribi verschiedene Fortpflanzungsstrategien verfolgt. In Regionen mit einer höheren Qualität an Nahrungsressourcen und damit größeren Gruppenbildungen paart sich ein Männchen mit mehreren Weibchen und lebt somit polygyn. Diese Gemeinschaften sind aber weitgehend instabil. In höheren Lagen mit häufig schlechterem Nahrungsangebot treten zumeist monogame Paare auf. In gewisser Weise hat auch die Anzahl und Dichte der Beutegreifer in einer Region Einfluss auf das generelle Fortpflanzungsverhalten.[15][3]

Fressfeinde und Parasiten

Zu den bedeutendsten Fressfeinden gehört der Schabrackenschakal. In insgesamt 154 untersuchten Kotresten aus KwaZulu-Natal macht die Antilopenart aber nur einen geringen Anteil von rund 1 % aus, wobei es keine Unterschiede zwischen Sommer und Winter gibt.[16] An Parasiten wurden bisher Fadenwürmer wie Trichostrongylus und Cooperia dokumentiert. Bei einigen Tieren aus dem Kruger-Nationalpark, wo das Südliche Oribi heute nicht mehr auftritt, ließen sich auch Impalaia und Oesophagostomum diagnostizieren.[17][18][19][4]

Systematik

Das Südliche Oribi ist eine Art aus der Gattung der Oribis (Ourebia) innerhalb der Familie der Hornträger (Bovidae). Hierin wird die Gattung zur Unterfamilie der Antilopinae gezählt. Ihre Stellung innerhalb der Antilopinae ist nicht ganz eindeutig. Teilweise wurden die Oribis zusammen mit dem Kleinstböckchen (Neotragus), den Böckchen (Nesotragus), den Klippspringern (Oreotragus), den Dikdiks (Madoqua) und anderen Kleinantilopen in die Tribus der Neotragini eingeordnet. Als Gemeinsamkeiten galten häufig die kurzen, spießartigen Hörner und eine ähnliche Sozialstruktur. In molekulargenetischen Untersuchungen erwies sich diese Gemeinschaft aber als nicht in sich geschlossen und beschränkt sich aus heutiger Sicht lediglich auf das Kleinstböckchen, während die Böckchen näher mit den Impalas (Aepycerotini) verwandt sind, die Klippspringer zwar dem Kleinstböckchen nahe stehen, jedoch eine eigene Gruppe (Oreotragini) formen und die Dikdiks zu den Gazellenartigen (Antilopini) zählen.[20] Letzteres trifft auch für die Oribis zu, was sich aus zahlreichen jüngeren genetischen Analysen ergibt. Dabei bilden die Oribis entweder die Schwestergruppe der eigentlichen Gazellenartigen (Untertribus Antilopina)[21][22][23][24][25] oder sie clustern gemeinsam mit den Kurzschwanzgazellen (Procapra) relativ basal innerhalb der Antilopini.[20][26] In der Regel werden die Oribis innerhalb der Antilopini einer eigenen Untertribus zugewiesen, den Ourebiina.[21][23] Vereinzelt sehen einige Autoren die Oribis aber außerhalb der Antilopini und gruppieren sie in eine eigene Tribus, die dann mit Ourebiini bezeichnet wird.[27] Als besondere Kennzeichen der Oribis können das lang ausgezogene, vorn sich nicht merklich verschmälernde Rostrum, die verbreiterten inneren Schneidezähne und die hochkronigen Backenzähne mit ausgedehnten Zahnschmelzflächen genannt werden. Äußerlich auffallend ist der haarlose dunkle Hautfleck unter den Ohren, der ein wenig an eine ähnliche Bildung bei den nicht näher verwandten Riedböcken erinnert.[1][4][28]

Die Oribis galten bis zu Beginn des 21. Jahrhunderts als zu einer Art gehörig, die den wissenschaftlichen Namen Ourebia ourebi trug und im Deutschen trivial als „Oribi“ bezeichnet wurde. Innerhalb dieser Art gab es zwischen acht und 13 Unterarten, von denen aber einzelne ausgestorben sind.[29][2][4] Eine Revision der Huftiere aus dem Jahr 2011, erstellt von Colin P. Groves und Peter Grubb, spaltete die Art in insgesamt vier Arten auf, wobei hauptsächlich morphometrische Merkmale herangezogen wurden. Dadurch erhielten neben dem Südlichen Oribi als Nominatform der Gattung auch das Sudan-Oribi (Ourebia montana), das Senegal-Oribi (Ourebia quadriscopa) und das Serengeti-Oribi (Ourebia hastata) Artstatus. Die verbliebenen Unterarten wurden weitgehend mit dem Sudan- und dem Serengeti-Oribi synonymisiert. Das Südliche Oribi enthält demzufolge keine Unterarten.[1][3] Der Aufteilung der Oribis in vier Arten wird nicht in allen Fällen gefolgt.[4] Genetische Untersuchungen aus dem Jahr 2017 zeigten aber, dass sich zumindest das Südliche Oribi deutlich vom Serengeti-Oribi unterscheidet. So weisen beide Formen im Cytochrom b eine Differenz von etwa 13 % auf, was genauso hoch ist, wie zwischen dem Südlichen Oribi und dem Steinböckchen (Raphicerus campestris). Innerhalb des Südlichen Oribis treten Varianzen von rund 2 % auf. Die Autoren der Studie befürworten daher die Einstufung des Südlichen Oribis als eigenständige taxonomische Einheit, ohne sich dabei auf Art- oder Unterartebene festzulegen.[30]

Das Südliche Oribi wurde im Jahr 1783 von Eberhard August Wilhelm von Zimmermann wissenschaftlich erstbeschrieben. Er verwendete dabei die Artbezeichnung Antilope ourebi. Als herausragende Merkmale wies Zimmermann die kurzen, geraden Hörner und den langen Hals aus. Das Typusgebiet vermerkte er mit „Cafferen“, was heute weitgehend der südafrikanischen Provinz Ostkap entspricht.[31] Für einen Syntyp der Art wird als Lokalität Bruintjieshoogte bei Somerset East in besagter Provinz angegeben.[29][4]

Gefährdung

Die IUCN unterscheidet momentan nicht nach den verschiedenen Arten der Oribis. Den Gesamtbestand stuft die Umweltschutzorganisation in die Kategorie „nicht gefährdet“ (least concern) ein. Bestandsgefährdungen entstehen durch die Ausbreitung der land- und weidewirtschaftlichen Nutzflächen, Ausdehnung menschlicher Siedlungen sowie durch die Zunahme der Jagd, vor allem mit Hunden.[32] In Südafrika kam es zwischen 1996 und 2014 zu einem Rückgang der Population um 13 %. Die gesamte Individuenzahl wurde für 2015 auf ein Minimum von 1860 bis 2170 und auf ein Maximum von 3100 ausgewachsenen Tieren geschätzt. Der größte Anteil findet sich im Maloti-Drakensberg-Park in KwaZulu-Natal, aber auch hier ging der Bestand von rund 496 auf 375 Individuen zurück. Möglicherweise umfasst keine Subpopulation mehr als 250 ausgewachsene Individuen. Die Art ist in zahlreichen Naturschutzgebieten präsent, so unter anderem im Golden-Gate-Highlands-Nationalpark in Südafrika, im Gorongosa-Nationalpark in Mosambik und im Sehlabathebe-Nationalpark in Lesotho. Forschungsschwerpunkte bilden die Populationsentwicklung und der Einfluss der Jagd darauf auch in Bezug auf die Landschaftsfragmentierung, darüber hinaus werden zusätzlich die Wechselwirkungen mit anderen, konkurrierenden Grasnahrungsspezialisten wie dem Blessbock oder dem Weißschwanzgnu beziehungsweise mit Weidetieren sowie die Rolle von Graslandkorridoren bei den Wanderungen der Tiere untersucht. Ein weiteres Themengebiet umfasst die Auswirkungen durch Umsiedlungsmaßnahmen einzelner Gruppen des Südlichen Oribi, in der Vergangenheit verliefen nicht alle Auswilderungsprojekte erfolgreich. Generell gilt das Südliche Oribi in seinem Verbreitungsgebiet als stark gefährdet.[33][8]

Literatur

  • Justin S. Brashares und Peter Acrese: Ourebia ourebi Oribi. In: Jonathan Kingdon, David Happold, Michael Hoffmann, Thomas Butynski, Meredith Happold und Jan Kalina (Hrsg.): Mammals of Africa Volume VI. Pigs, Hippopotamuses, Chevrotain, Giraffes, Deer and Bovids. Bloomsbury, London, 2013, S. 406–413
  • Colin P. Groves und David M. Leslie Jr.: Family Bovidae (Hollow-horned Ruminants). In: Don E. Wilson und Russell A. Mittermeier (Hrsg.): Handbook of the Mammals of the World. Volume 2: Hooved Mammals. Lynx Edicions, Barcelona 2011, ISBN 978-84-96553-77-4, S. 660
  • J. T. du Toit: Order Ruminantia. In: John D. Skinner und Christian T. Chimimba (Hrsg.): The Mammals of the Southern African Subregion. Cambridge University Press, 2005, S. 696–698

Einzelnachweise

  1. a b c Colin Groves und Peter Grubb: Ungulate Taxonomy. Johns Hopkins University Press, 2011, S. 1–317 (S. S. 179–183)
  2. a b c d e J. T. du Toit: Order Ruminantia. In: John D. Skinner und Christian T. Chimimba (Hrsg.): The Mammals of the Southern African Subregion. Cambridge University Press, 2005, S. 696–698
  3. a b c d e f Colin P. Groves und David M. Leslie Jr.: Family Bovidae (Hollow-horned Ruminants). In: Don E. Wilson und Russell A. Mittermeier (Hrsg.): Handbook of the Mammals of the World. Volume 2: Hooved Mammals. Lynx Edicions, Barcelona 2011, ISBN 978-84-96553-77-4, S. 660
  4. a b c d e f g h i Justin S. Brashares und Peter Acrese: Ourebia ourebi Oribi. In: Jonathan Kingdon, David Happold, Michael Hoffmann, Thomas Butynski, Meredith Happold und Jan Kalina (Hrsg.): Mammals of Africa Volume VI. Pigs, Hippopotamuses, Chevrotain, Giraffes, Deer and Bovids. Bloomsbury, London, 2013, S. 406–413
  5. K. E. van Teylingen und G. I. H. Kerley: Habitat characteristics of increasing and decreasing oribi subpopulations in Eastern Cape Province, South Africa. South African Journal of Wildlife Research 25 (4), 1995, S. 118–122
  6. D. T. Rowe-Rowe: Habitat preferences of five Drakensberg antelopes. South African Journal of Wildlife Research 13, 1982, S. 1–8
  7. Michael R. Perrin und Peter S. Everett: Habitat use by oribis at midlands elevations in KwaZulu-Natal, South Africa. South African Journal of Wildlife Research 29 (2), 1999, S. 10–14
  8. a b Adrian M. Shrader, Ian Little, Brent Coverdale und Tamanna Patel: A conservation assessment of Ourebia ourebi ourebi. In M. F. Child, L. Roxburgh, E. Do Linh San, D. Raimondo und H. T. Davies-Mostert (Hrsg.): The Red List of Mammals of South Africa, Swaziland and Lesotho. South African National Biodiversity Institute and Endangered Wildlife Trust, South Africa, 2016
  9. a b c d M. D. N. Oliver, N. R. M. Short und J. Hanks: Population ecology of oribi, grey rhebuck and mountain reedbuck in Highmoor State Forest Land, Natal. South African Journal of Wildlife Research 8, 1978, S. 95–105
  10. D. T. Rowe-Rowe, P. S. Everett und M. R. Perrin: Group size of oribis in different habitats. South African Journal of Wildlife Research 27 (3), 1992, S. 140–143
  11. B. K. Reilly, G. K. Theron und J. Du P. Bothma: Food preferences of oribi Ourebia ourebi in the Golden Gate Highlands National Park. Koedoe 33 (1), 1990, S. 55–61
  12. P. S. Everett, M. R. Perrin und D. T. Rowe-Rowe: Diet of oribi on farmland in Natal. South African Journal of Wildlife Research 22 (1), 1992, S. 7–10
  13. C. Shackleton und B. H. Walker: Habitat and dietary species selection by oribi antelope at Mount Sheba Nature Reserve. South African Journal of Wildlife Research 15, 1985, S. 49–53
  14. Keenan Stears und Adrian M. Shrader: Increases in food availability can tempt oribi antelope into taking greater risks at both large and small spatial scale. Animal Behaviour 108, 2015, S. 155–164
  15. Vera G. Adamczak und Robin Ian MacDonald Dunbar: Variation in the mating system of oribi and its ecological determinants. African Journal of Ecology 46 (2), 2008, S. 197–206
  16. Bruce D. Humphries, Tharmalingam Ramesh und Colleen D. Downs: Diet of black-backed jackals (Canis mesomelas) in farmlands in the KwaZulu-Natal Midlands, South Africa. Mammalia 80 (4), 2016, S. 405–412
  17. J. Boomker, M. E. Keep, J. R. Flamand und I. G. Horak: The helminths of various antelope species from Natal. Onderstepoort Journal of Veterinary Research 51, 1984, S. 253–256
  18. J. Boomker, I. G. Horak und V. de Vos: The helminth parasites of various artiodactylids from some South African nature reserves. Onderstepoort Journal of Veterinary Research 53, 1986, S. 93–102
  19. J. Boomker und R. K. Reinecke: A nematode parasite Trichostrongylus deflexus n. sp. from several South African antelope species. South African Journal of Wildlife Research 19 (1), 1989, S. 21–25
  20. a b Eva V. Bärmann und Tim Schikora: The polyphyly of Neotragus – Results from genetic and morphometric analyses. Mammalian Biology 79, 2014, S. 283–286
  21. a b Alexandre Hassanin, Frédéric Delsuc, Anne Ropiquet, Catrin Hammer, Bettine Jansen van Vuuren, Conrad Matthee, Manuel Ruiz-Garcia, François Catzeflis, Veronika Areskoug, Trung Thanh Nguyen und Arnaud Couloux: Pattern and timing of diversification of Cetartiodactyla (Mammalia, Laurasiatheria), as revealed by a comprehensive analysis of mitochondrial genomes. Comptes Rendus Palevol 335, 2012, S. 32–50
  22. Fayasal Bibi: A multi-calibrated mitochondrial phylogeny of extant Bovidae (Artiodactyla, Ruminantia) and the importance of the fossil record to systematics. BMC Evolutionary Biology 13, 2013, S. 166
  23. a b Eva Verena Bärmann, Gertrud Elisabeth Rössner und Gert Wörheide: A revised phylogeny of Antilopini (Bovidae, Artiodactyla) using combined mitochondrial and nuclear genes. Molecular Phylogenetics and Evolution 67 (2), 2013, S. 484–493
  24. Chengzhong Yang, Changkui Xiang, Wenhua Qi, Shan Xia, Feiyun Tu, Xiuyue Zhang, Timothy Moermond und Bisong Yue: Phylogenetic analyses and improved resolution of the family Bovidae based on complete mitochondrial genomes. Biochemical Systematics and Ecology 48, 2013, S. 136–143
  25. Juan P. Zurano, Felipe M. Magalhães, Ana E. Asato, Gabriel Silva, Claudio J. Bidau, Daniel O. Mesquita und Gabriel C. Costa: Cetartiodactyla: Updating a time-calibrated molecular phylogeny. Molecular Phylogenetics and Evolution 133, 2019, S. 256–262
  26. Taghi Ghassemi-Khademi: Evaluation of phylogenetic relationships of Antilopini and Oreotragini tribes (Bovidae: Artiodactyla) based on complete mitochondrial genomes. Journal of Wildlife and Biodiversity 1 (1), 2017, S. 1–11
  27. Jonathan Kingdon: Tribe Ourebiini Oribi. In: Jonathan Kingdon, David Happold, Michael Hoffmann, Thomas Butynski, Meredith Happold und Jan Kalina (Hrsg.): Mammals of Africa Volume VI. Pigs, Hippopotamuses, Chevrotain, Giraffes, Deer and Bovids. Bloomsbury, London, 2013, S. 404–405
  28. Peter Grubb: Genus Ourebia Oribi. In: Jonathan Kingdon, David Happold, Michael Hoffmann, Thomas Butynski, Meredith Happold und Jan Kalina (Hrsg.): Mammals of Africa Volume VI. Pigs, Hippopotamuses, Chevrotain, Giraffes, Deer and Bovids. Bloomsbury, London, 2013, S. 405
  29. a b Don E. Wilson und DeeAnn M. Reeder (Hrsg.): Mammal Species of the World. A Taxonomic and Geographic Reference . Johns Hopkins University Press, 2005 ([1])
  30. Bettine Jansen van Vuuren, Ian Rushworth und Claudine Montgelard: Phylogeography of oribi antelope in South Africa: evolutionary versus anthropogenic panmixia. African Zoology 52 (4), 2017, S. 189–197
  31. Eberhard August Wilhelm von Zimmermann: Geographische Geschichte des Menschen, und der allgemein verbreiteten vierfüßigen Thiere und einer hierzu gehoerigen zoologischen Weltcharte. Dritter Band. einschließlich Anhang: Kurze Erklärung der zoologischen Weltcharte. Leipzig, 1783, S. 1–278 und S. 1–32 (S. 268) ([2])
  32. IUCN SSC Antelope Specialist Group: Ourebia ourebi. The IUCN Red List of Threatened Species 2016. e.T15730A50192202 ([3]); zuletzt aufgerufen am 7. Januar 2020
  33. Rebecca Grey-Ross, Colleen T. Downs und Kevin Kirkma: Reintroduction Failure of Captive-Bred Oribi (Ourebia ourebi). South African Journal of Wildlife Research 39 (1), 2009, S. 34–38
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DE

Südliches Oribi: Brief Summary ( Alemão )

fornecido por wikipedia DE

Das Südliche Oribi oder Bleichböckchen (Ourebia ourebi) ist eine Antilopenart aus der Gattung der Oribis innerhalb der Familie der Hornträger. Es ist im südlichen Afrika verbreitet und bewohnt dort offene und trockene Landschaften in Tieflagen bis hin zu höheren Gebirgsregionen. Die Tiere zeichnen sich durch ihr geringe Körpergröße, ihr rötlich braunes Fell, ihren langen Hals und die kleinen sowie spitzen Hörner aus, die nur männliche Individuen tragen. Sie leben in kleinen Herden oder treten als Einzeltiere in Erscheinung. Die jeweilige Sozialstruktur in einer speziellen Region wird wahrscheinlich stark durch äußere Bedingungen beeinflusst. Als Hauptnahrung dienen Gräser und Krautpflanzen. Nicht nur die Zusammensetzung, auch die Wahl bestimmter Pflanzenteile variiert jahreszeitlich, so dass das Südliche Oribi als selektiver Pflanzenfresser angesehen werden kann. Weibliche Tiere bringen in der Regel pro Geburt ein Junges zur Welt, das nach sechs Monaten unabhängig ist. Die Art wurde im Jahr 1783 wissenschaftliche eingeführt. Ursprünglich galten alle Oribis als zu einer Art gehörig, diese wurde jedoch im Jahr 2011 aufgespalten. Der Bestand des Südlichen Oribi ist gefährdet.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DE

Oribi ( Escoceses )

fornecido por wikipedia emerging languages

Oribi (Ourebia ourebi, kent as oorbietjie in Afrikaans) are gracefu slender-legged, lang-necked smaa antelope foond in grassland awmaist throuoot sub-Saharan Africae.

References

  1. IUCN SSC Antelope Specialist Group (2008). "Ourebia ourebi". IUCN Reid Leet o Threatened Species. Version 2008. Internaitional Union for Conservation o Naitur. Retrieved 29 March 2009.CS1 maint: uises authors parameter (link) Database entry includes a brief juistification o why this species is o least concern.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia emerging languages

Oribi: Brief Summary ( Escoceses )

fornecido por wikipedia emerging languages

Oribi (Ourebia ourebi, kent as oorbietjie in Afrikaans) are gracefu slender-legged, lang-necked smaa antelope foond in grassland awmaist throuoot sub-Saharan Africae.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia emerging languages

Taya (mnyama) ( Suaíli )

fornecido por wikipedia emerging languages

Kutoka Wikipedia, kamusi elezo huru

Taya, kasia au vihea (Ourebia ourebi) ni swala wadogo wenye miguu myembamba na shingo ndefu ambao wanatokea savana za Afrika kusini kwa Sahara.

Maelezo

Taya wazima wana urefu wa sm 92–110, kimo cha sm 50–66 begani na uzito wa kg 12–22. Wanaweza kukimbia kwa mbio wa km 40–50 kwa saa. Wakifugwa huishi hadi miaka 14.

Mgongo na kidari cha juu ni njano hadi kahawiamachungwa. Kidevu, koo, kidari cha chini na tumbo ni nyeupe na kuna mviringo mweupe kwa matako. Mkia ni mfupi na una manyoya mengi; upande wa juu ni mweusi au kahawianyeusi na upande wa chini ni mweupe. Baka jeupe kwa umbo wa hilali juu ya jicho ni hulka inayosaidia kutofautiana spishi hii na swala wengine wanaoonekana hivyo hivyo. Mianzi ya pua ni myekundu na chini ya masikio liko baka jeusi kubwa la mviringo lililo na tezi. Tezi nyingine ziko pande za uso ambazo zinatoa uto ulio na kidusi na unaotumika kwa kutopoa bara la taya. Dume tu ana pembe ambazo ni nyembamba na wima na zina nyushi kwa nusu ya chini; nusu ya juu ni laini na ina ncha kali. Urefu wa pembe ni hadi sm 19.

Usambazaji na makazi

Taya wanatokea takriban nchi zote za Afrika kusini kwa Sahara. Usambazaji unaenda kutoka Senegali mpaka Uhabeshi ya magharibi na ya kati na Somalia ya kusini, kuendelea upande wa kusini katika Kenya na Uganda mpaka Botswana ya kaskazini na Angola. Katika Msumbiji, Zimbabwe na sehemu za kati na mashariki za Afrika Kusini usambazaji wao ni kirakaraka na si mzima.

Kwa kawaida Taya hukaa katika mbuga wazi au maeneo ya kichaka kisicho kizito. Hupenda maeneo ya manyasi mafupi ambayo wanayala, lakini yenye manyasi marefu pia ambayo ndani yao hujifichia wanyama mbua. Taya hutegemea maji sana na huepuka miteremko ishukayo sana.

Uzazi

Wakati wa majira ya kuzaa, kutoka Agosti hadi Desemba, dume hupanda majike wote wanaogawana bara lake naye. Kwa kawaida majike mmoja au wawili tu wamo katika kila bara. Baada ya muda wa mimba wa miezi 6–7 mtoto mmoja azaliwa. Pindi ya wiki 8–10 za kwanza jike huficha mwanake katika manyasi mazito ambapo atalala bila kujongea akikaribiwa. Mamake hurudi mara kwa mara kumnyonyesha. Watoto hulikizwa baada ya miezi 4–5. Majike hupevua baada ya miezi 10, madume baada ya miezi 14.

 src=
Jike la taya

Mlo

Taya wanahitari kula manyasi mafupi lakini hula majani na machipukizi wakati wa kiangazi. Huonekana mara nyingi katika maeneo yaliyochomeka wakila machipukizi mapya ya manyasi. Ili kuongezea mlo wao hulamba chumvi ya asili.

Maadui

Taya wana maadui wengi, k.m. simba, chui, simbamangu, fisi, mbwa mwitu, bweha, mamba na chatu. Watoto hukamatwa pia na tai, kanu na wanyama mbua wadogo wengine.

Mwenendo

Taya huishi peke yao, kwa jozi au kwa makundi ya dume mmoja pamoja na majike mawili au zaidi. Hupumzika wakati wa joto la mchana na hufanya amali yao asubuhi, alasiri na jioni. Wakishtuka hupiga mbinja ikwaruzayo. Mara nyingi hawajaribu kukimbia lakini hukaa bila kujongea kati ya manyasi hadi adui amekuja katika mita chache wakitegemea kamafleji. Endapo wanatishwa huondoka shoti wakiruka kwa miguu ishupaayo kila nyago kadhaa (hiyo huitwa stotting kwa Kiingereza).

Maafa na hifadhi

 src=
Taya nchini Niger

Idadi za taya zinakamwa na tenzi za watu kama:

  • Uharibifu wa makazi – Mbuga zinapotea kwa sababu ya nyongeza ya makao, kupanda kwa kibiashara kwa miti, kilimo cha kibiashara, udhalili wa mbuga na ng'ombe wengi sana, moto, mmomonyoko na uchimbaji.
  • Mawindo yasiyoruhusiwa, k.m. kutega wanyama kwa matanzi. Mawindo ya taya kwa mbwa ni afa kubwa yaliyopunguza idadi za taya katika Afrika Kusini.

Kwa bahati nzuri taya wanatokea hifadhi nyingi. Pia hufugwa ili kuachiliwa katika makazi yanayowafalia.

Nususpishi

  • Ourebia ourebi, Taya (Oribi)
    • Ourebia o. aequatoria (usambazaji: Uganda)
    • Ourebia o. cottoni (usambazaji: Tanzania)
    • Ourebia o. dorcas (usambazaji: Chadi)
    • Ourebia o. gallarum (usambazaji: Uhabeshi ya Kati)
    • Ourebia o. goslingi (usambazaji: Kongo ya Kaskazini)
    • Ourebia o. haggardi (usambazaji: Kenya ya Kaskazini) – inakabiliwa
    • Ourebia o. hastata (usambazaji: Kongo, Malawi, Zimbabwe)
    • Ourebia o. kenyae (usambazaji: Kenya) – imekwisha sasa
    • Ourebia o. montana (usambazaji: Sudan mpaka Uhabeshi ya Magharibi)
    • Ourebia o. ourebi (usambazaji: Afrika Kusini)
    • Ourebia o. quadriscopa (usambazaji: Senegali mpaka Nigeria)
    • Ourebia o. rutila (usambazaji: Angola)
    • Ourebia o. ugandae (usambazaji: Uganda)

Viungo vya nje

Ili kupata maelezo kuhusu masanduku ya uanapwa ya spishi angalia: Wikipedia:WikiProject Mammals/Article templates/doc.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Waandishi wa Wikipedia na wahariri
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia emerging languages

Taya (mnyama): Brief Summary ( Suaíli )

fornecido por wikipedia emerging languages

Kutoka Wikipedia, kamusi elezo huru

Taya, kasia au vihea (Ourebia ourebi) ni swala wadogo wenye miguu myembamba na shingo ndefu ambao wanatokea savana za Afrika kusini kwa Sahara.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Waandishi wa Wikipedia na wahariri
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia emerging languages

Ориби ( Meadow Mari )

fornecido por wikipedia emerging languages

Ориби (лат. Ourebia ourebi ) – Африкын Bovidae йамагатын гыч янлык.

Ӱлылтӱрлык-влак

13 наре ӱлылтӱрлык-влак.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia emerging languages

Ориби: Brief Summary ( Meadow Mari )

fornecido por wikipedia emerging languages

Ориби (лат. Ourebia ourebi ) – Африкын Bovidae йамагатын гыч янлык.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia emerging languages

Ориби

fornecido por wikipedia emerging_languages
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia emerging_languages

Ориби ( Avar )

fornecido por wikipedia emerging_languages
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia emerging_languages

Oribi ( Inglês )

fornecido por wikipedia EN

The oribi (/ˈɔːrəbi/; Ourebia ourebi) is a small antelope found in eastern, southern and western Africa. The sole member of its genus, it was described by the German zoologist Eberhard August Wilhelm von Zimmermann in 1783. While this is the only member in the genus Ourebia, eight subspecies are identified. The oribi reaches nearly 50–67 centimetres (20–26 in) at the shoulder and weighs 12–22 kilograms (26–49 lb). It possesses a slightly raised back, and long neck and limbs. The glossy, yellowish to rufous brown coat contrasts with the white chin, throat, underparts and rump. Only males possess horns; the thin, straight horns, 8–18 centimetres (3.1–7.1 in) long, are smooth at the tips and ringed at the base.

Typically diurnal, the oribi is active mainly during the day. Small herds of up to four members are common; males defend their group's territory, 25–100 hectares (62–247 acres) large. It is primarily a grazer, and prefers fresh grasses but also browses occasionally. A seasonal breeder, the time when mating occurs varies geographically. Unlike all other small antelopes, oribi can exhibit three types of mating systems, depending on the habitat – polyandry, polygyny and polygynandry. Gestation lasts for six to seven months, following which a single calf is born; births peak from November to December in southern Africa. Weaning takes place at four to five months.

The oribi occurs in a variety of habitats – from savannahs, floodplains and tropical grasslands with 10–100 centimetres (3.9–39.4 in) tall grasses to montane grasslands at low altitudes, up to 2,000 metres (6,600 ft) above the sea level. This antelope is highly sporadic in distribution, ranging from Senegal in the west to Ethiopia and Eritrea in the east and southward to Angola and the Eastern Cape (South Africa). The oribi has been classified as Least Concern by the IUCN; numbers have declined due to agricultural expansion and competition from livestock.

Taxonomy

Illustration c. 1894

The scientific name of the oribi is Ourebia ourebi. The sole member of its genus, the oribi is placed under the family Bovidae. The species was first described by the German zoologist Eberhard August Wilhelm von Zimmermann in 1782.[3] It was formerly included in the tribe Neotragini, that comprised a variety of other dwarf antelopes, including Dorcatragus (beira), Madoqua (dik dik), Neotragus, Oreotragus (klipspringer) and Raphicerus. In 1963, German mammalogist Theodor Haltenorth separated the oribi and Raphicerus into a new tribe, Raphicerini; later on, zoologist Jonathan Kingdon assigned the oribi to Ourebini, a tribe of its own.[4] The common name "oribi" comes from the Afrikaans name for the animal, oorbietjie.[5][6]

In a revision of the phylogeny of the tribe Antilopini on the basis of nuclear and mitochondrial data in 2013, Eva Verena Bärmann (of the University of Cambridge) and colleagues showed that the oribi is the sister taxon to all other antilopines. The cladogram below is based on the 2013 study.[7]

Oribi (Ourebia ourebi)

Saiga (Saiga tatarica)

Gerenuk (Litocranius walleri)

Springbok (Antidorcas marsupialis)

Eudorcas

Nanger

Gazella

Blackbuck (Antilope cervicapra)

Procapra

Raphicerus

Madoqua

Dorcatragus

The following eight subspecies are identified:[1][8][9]

  • O. o. dorcas Schwarz, 1914
  • O. o. gallarum Blaine, 1913
  • O. o. haggardi (Thomas, 1895) – Occurs in eastern Africa. Listed as Vulnerable by the IUCN.
  • O. o. hastata (Peters, 1852) – Ranges from Kenya southward into Mozambique and eastward into Angola
  • O. o. kenyae Meinhertzhagen, 1905 – Occurred on the lower slopes of Mount Kenya.
  • O. o. montana (Cretzschmar, 1826) – Ranges from northern Nigeria eastward into Ethiopia and southward into Uganda.
  • O. o. ourebi (Zimmermann, 1783) – Its range lies south of Zambezi River.
  • O. o. quadriscopa (C. H. Smith, 1827) – Occurs in western Africa
  • O. o. rutila Blaine, 1922

Of these, zoologists Colin Groves and Peter Grubb identify O. o. hastata, O. o. montana, O. o. ourebi and O. o. quadriscopa as independent species in their 2011 publication Ungulate Taxonomy.[10]

Description

The oribi is a small, slender antelope; it reaches nearly 50–67 centimetres (20–26 in) at the shoulder and weighs 12–22 kilograms (26–49 lb). The head-and-body length is typically between 92 and 110 centimetres (36 and 43 in).[11] Sexually dimorphic, males are slightly smaller than females (except for O. o. ourebi, in which females are smaller).[10] This antelope features a slightly raised back, and long neck and limbs. The glossy, yellowish to rufous brown coat contrasts with the white chin, throat, underparts and rump. The bushy tail, brown to black on the outside, has white insides[6][12] (except in O. o. hastata, that has a completely black tail). The subspecies show some variation in colouration; O. o. ourebi is a rich rufous, while O. o. hastata is yellower.[10]

Only males possess horns; the thin, straight horns, 8–18 centimetres (3.1–7.1 in) long, are smooth at the tips and ringed at the base.[6][12] The maximum horn length, 19.1 centimetres (7.5 in), was recorded in 1998 from Malawi.[9] The oribi has at least six different, well-developed scent glands (such as the prominent preorbital glands near the eyes). The body has several modifications, such as the large fossae below the eyes, to accommodate such a large number of glands.[4] Females have four teats.[13]

Ecology and behaviour

A male (left) and small group of females

The oribi is diurnal (active mainly during the day), though some activity may also be observed at night.[13] It rests in cover during rain events. Unlike all other small antelopes, oribi can exhibit three types of mating systems, depending on the habitat – polyandry, polygyny and polygynandry;[4] polygyny tends to prevail as the female-to-male ratio increases.[14] A study suggested that polygyny is preferred in areas of high predator risk, as it leads to formation of groups as an anti-predator measure.[15] Small herds of up to four members are also common.[12]

Males defend their group's territory, 25–100 hectares (62–247 acres) large; female members may also show some aggression and drive away intruders. A study showed that the number of females that visit the male's territory depends on the appearance (particularly the symmetry) of the male's horns.[16] Males mark vegetation and soil in their territories by preorbital gland secretions and excrement; the intensity of marking increases with the number of male neighbours.[17][18] Dominant males tend to have greater access to females in and around the territory than other males.[19] An important feature of the social behaviour of oribi is the "dung ceremony", in which all animals form temporary dung middens. Oribi at least three months old have been observed giving out one to three alarm whistles on sensing danger. These whistles are more common in adults than in juveniles, and males appear to whistle more.[4][12] Common predators include carnivorans such as jackals.[20]

Diet

Primarily a grazer, the oribi prefers fresh grasses and browses occasionally. Grasses can constitute up to 90% of the diet; preferred varieties include Andropogon, Eulalia, Hyparrhenia, Loudetia, Pennisetum and Themeda species. Mineral licks are also visited regularly. Oribi have been observed feeding on flowers and Boletus mushrooms. Groups of oribi congregate in the rainy season, when grasses are abundant.[4][11]

Reproduction

Both sexes become sexually mature at 10 to 14 months. A seasonal breeder, the time when mating occurs varies geographically. Mating may peak in the rainy season (August to September).[13] When a female enters oestrus (which lasts for four to six days), she seeks the company of males. During courtship, the male will pursue the female, test her urine to check if she is in oestrus and lick her rump and flanks.[4] Gestation lasts for six to seven months, following which a single calf is born; births peak from November to December in southern Africa. The newborn is kept in concealment for nearly a month; the mother pays regular visits to her calf to suckle it for nearly half an hour. Males may guard their offspring from predators and keep away other males. Weaning takes place at four to five months.[12] The oribi lives for 8 to 12 years in the wild, and for 12 to 14 years in captivity.[13]

Distribution and habitat

Oribi occur in tropical grasslands at W National Park, Niger

The oribi occurs in a variety of habitats – from savannahs, floodplains and tropical grasslands with 10–100 centimetres (3.9–39.4 in) tall grasses to montane grasslands at low altitudes, up to 2,000 metres (6,600 ft) above the sea level. Recently burnt areas often attract groups of oribi.[4][9] The choice of habitat depends on the availability of cover needed to escape the eyes of predators. Population densities typically vary between 2 and 10 individuals per km2; however, densities as high as 45 individuals per km2 have been recorded in tropical grasslands that receive over 110 centimetres (43 in) of annual rainfall and open floodplains. The oribi's range overlaps with those of larger grazers such as the African buffalo, hippopotamus, hartebeest, Thomson's gazelle and topi. These separate species often occur in close proximity to each other, increasing predator vigilance.[4][21]

This antelope is highly sporadic in distribution; it occurs mainly in eastern, southern and western Africa, ranging from Nigeria and Senegal in the west to Ethiopia and Eritrea in the east and southward to Angola and the Eastern Cape (South Africa).[22] It is feared to be extinct in Burundi.[23]

Threats and conservation

The oribi has been classified as Least Concern by the IUCN. The total population (as of 2008) is estimated at 750,000.[1] However, the subspecies O. o. haggardi is listed as Vulnerable because, as of 2008, the total population is estimated at less than 10,000 mature individuals, and is feared to be declining. Hunting is a relatively minor threat, since the oribi shows some tolerance to hunting. Nevertheless, the steep fall of 92% in oribi populations in Comoé National Park (Côte d'Ivoire) has been attributed to poaching. Numbers have also declined due to agricultural expansion and competition from livestock.[1][23]

The oribi occurs in a number of protected areas throughout its range, such as: Gashaka Gumti National Park in Nigeria, the Pendjari and W National Parks (Benin); Aouk Hunting Zone (Chad); Benoue, Bouba Njida and Faro National Parks (Cameroon); Manovo-Gounda St. Floris National Park (Central African Republic); Garamba, Upemba and Kundelungu National Parks (Congo-Kinshasa); Omo National Park (Ethiopia); Masai Mara Game Reserve and Ruma National Park (Kenya); Golden Gate Highlands National Park (South Africa); Serengeti National Park (Tanzania); Kidepo Valley, Lake Mburo and Murchison Falls National Parks (Uganda); Kafue and Liuwa Plain National Parks and Bangweulu Swamp (Zambia).[1][23]

References

  1. ^ a b c d e IUCN SSC Antelope Specialist Group (2016). "Ourebia ourebi". IUCN Red List of Threatened Species. 2016: e.T15730A50192202. doi:10.2305/IUCN.UK.2016-1.RLTS.T15730A50192202.en. Retrieved 19 November 2021.
  2. ^ "Oribia Kirby, 1899". www.gbif.org. Retrieved 1 June 2021.
  3. ^ a b Wilson, D. E.; Reeder, D. M., eds. (2005). Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference (3rd ed.). Johns Hopkins University Press. p. 686. ISBN 978-0-8018-8221-0. OCLC 62265494.
  4. ^ a b c d e f g h Kingdon, J.; Happold, D.; Butynski, T.; Hoffmann, M.; Happold, M.; Kalina, J. (2013). Mammals of Africa. Vol. 6. London, UK: Bloomsbury Publishing Plc. pp. 404–12. ISBN 978-1-4081-2257-0.
  5. ^ "Oribi". Merriam-Webster Dictionary. Retrieved 24 April 2016.
  6. ^ a b c "Oribi Ourebia ourebi" (PDF). Endangered Wildlife Trust. Archived from the original (PDF) on 2016-06-02. Retrieved 2016-04-24.
  7. ^ Bärmann, E.V.; Rössner, G.E.; Wörheide, G. (2013). "A revised phylogeny of Antilopini (Bovidae, Artiodactyla) using combined mitochondrial and nuclear genes". Molecular Phylogenetics and Evolution. 67 (2): 484–93. doi:10.1016/j.ympev.2013.02.015. PMID 23485920. open access
  8. ^ "Ourebia ourebi". Integrated Taxonomic Information System. Retrieved 23 April 2016.
  9. ^ a b c Skinner, J.D.; Chimimba, C.T. (2006). The Mammals of the Southern African Sub-region. Cambridge, UK: Cambridge University Press. pp. 696–8. ISBN 978-1-107-39405-6.
  10. ^ a b c Groves, C.; Grubb, P. (2011). Ungulate Taxonomy. Baltimore, USA: Johns Hopkins University Press. p. 179. ISBN 978-1-4214-0093-8.
  11. ^ a b Kingdon, J. (2015). The Kingdon Field Guide to African Mammals (2nd ed.). London, UK: Bloomsbury Publishing Plc. pp. 573–4. ISBN 978-1-4729-2135-2.
  12. ^ a b c d e Mills, G.; Hes, L. (1997). The Complete Book of Southern African Mammals (1st ed.). Cape Town, South Africa: Struik Publishers. p. 266. ISBN 978-0-947430-55-9.
  13. ^ a b c d Long, J.L. (2003). Introduced Mammals of the World: Their History, Distribution and Influence. Clayton, Australia: Csiro Publishing. p. 485. ISBN 978-0-643-09916-6.
  14. ^ Arcese, P.; Jongejan, G.; Sinclair, A.R.E. (1995). "Behavioural flexibility in a small African antelope: group size and composition in the oribi (Ourebia ourebi, Bovidae)". Ethology. 99 (1–2): 1–23. doi:10.1111/j.1439-0310.1995.tb01085.x.
  15. ^ Adamczak, V.G.; Dunbar, R.I.M. (2008). "Variation in the mating system of oribi and its ecological determinants". African Journal of Ecology. 46 (2): 197–206. doi:10.1111/j.1365-2028.2007.00833.x.
  16. ^ Arcese, P. (1994). "Harem size and horn symmetry in oribi". Animal Behaviour. 48 (6): 1485–8. doi:10.1006/anbe.1994.1391. S2CID 53150077.
  17. ^ Brashares, J.S.; Arcese, P. (1999). "Scent marking in a territorial African antelope: I. The maintenance of borders between male oribi". Animal Behaviour. 57 (1): 1–10. doi:10.1006/anbe.1998.0941. PMID 10053066. S2CID 38863236.
  18. ^ Gosling, L.M. (1972). "The construction of antorbital gland marking sites by male oribi (Ourebia ourebia, Zimmerman, 1783)". Zeitschrift für Tierpsychologie. 30 (3): 271–6. doi:10.1111/j.1439-0310.1972.tb00856.x.
  19. ^ Arcese, P. (1999). "Effect of auxiliary males on territory ownership in the oribi and the attributes of multimale groups". Animal Behaviour. 57 (1): 61–71. doi:10.1006/anbe.1998.0962. PMID 10053072. S2CID 41424552.
  20. ^ Kingdon, J. (1984). East African Mammals: An Atlas of Evolution in Africa. Chicago, USA: University of Chicago Press. p. 222. ISBN 978-0-226-43718-7.
  21. ^ Mduma, S.A.R.; Sinclair, A.R.E. (1994). "The function of habitat selection by oribi in Serengeti, Tanzania". African Journal of Ecology. 32 (1): 16–29. doi:10.1111/j.1365-2028.1994.tb00551.x.
  22. ^ Mduma, S.A.R. (1995). "Distribution and abundance of oribi, a small antelope". In Sinclair, A.R.E.; Arcese, P. (eds.). Serengeti II: Dynamics, Management, and Conservation of an Ecosystem. Chicago, USA: University of Chicago Press. pp. 220–31. ISBN 978-0-226-76032-2.
  23. ^ a b c East, R. (1999). African Antelope Database 1998. Gland, Switzerland: IUCN Species Survival Commission. pp. 290–5. ISBN 978-2-8317-0477-7.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EN

Oribi: Brief Summary ( Inglês )

fornecido por wikipedia EN

The oribi (/ˈɔːrəbi/; Ourebia ourebi) is a small antelope found in eastern, southern and western Africa. The sole member of its genus, it was described by the German zoologist Eberhard August Wilhelm von Zimmermann in 1783. While this is the only member in the genus Ourebia, eight subspecies are identified. The oribi reaches nearly 50–67 centimetres (20–26 in) at the shoulder and weighs 12–22 kilograms (26–49 lb). It possesses a slightly raised back, and long neck and limbs. The glossy, yellowish to rufous brown coat contrasts with the white chin, throat, underparts and rump. Only males possess horns; the thin, straight horns, 8–18 centimetres (3.1–7.1 in) long, are smooth at the tips and ringed at the base.

Typically diurnal, the oribi is active mainly during the day. Small herds of up to four members are common; males defend their group's territory, 25–100 hectares (62–247 acres) large. It is primarily a grazer, and prefers fresh grasses but also browses occasionally. A seasonal breeder, the time when mating occurs varies geographically. Unlike all other small antelopes, oribi can exhibit three types of mating systems, depending on the habitat – polyandry, polygyny and polygynandry. Gestation lasts for six to seven months, following which a single calf is born; births peak from November to December in southern Africa. Weaning takes place at four to five months.

The oribi occurs in a variety of habitats – from savannahs, floodplains and tropical grasslands with 10–100 centimetres (3.9–39.4 in) tall grasses to montane grasslands at low altitudes, up to 2,000 metres (6,600 ft) above the sea level. This antelope is highly sporadic in distribution, ranging from Senegal in the west to Ethiopia and Eritrea in the east and southward to Angola and the Eastern Cape (South Africa). The oribi has been classified as Least Concern by the IUCN; numbers have declined due to agricultural expansion and competition from livestock.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EN

Ourebia ourebi ( Espanhol; Castelhano )

fornecido por wikipedia ES

El oribí (Ourebia ourebi) es una especie de mamífero artiodáctilo de la familia Bovidae.[2]​ Es un pequeño antílope africano de cuernos rectos, que vive en las praderas de hierbas altas. Tiene hábitos nocturnos y vive generalmente en parejas o en pequeños grupos.

Es un animal muy cauteloso y asustadizo, y al igual que otras especies de pequeños antílopes, a veces salta en vertical sobre el mismo lugar, con el fin de otear las proximidades en busca de algún potencial enemigo.

Subespecies

Se reconocen las siguientes subespecies:[2]

Referencias

  1. IUCN SSC Antelope Specialist Group (2008). «Ourebia ourebi». Lista Roja de especies amenazadas de la UICN 2015.4 (en inglés). ISSN 2307-8235. Consultado el 20 de marzo de 2016.
  2. a b Wilson, Don E.; Reeder, DeeAnn M., eds. (2005). «Ourebia ourebi». Mammal Species of the World (en inglés) (3ª edición). Baltimore: Johns Hopkins University Press, 2 vols. (2142 pp.). ISBN 978-0-8018-8221-0.

 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores y editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ES

Ourebia ourebi: Brief Summary ( Espanhol; Castelhano )

fornecido por wikipedia ES

El oribí (Ourebia ourebi) es una especie de mamífero artiodáctilo de la familia Bovidae.​ Es un pequeño antílope africano de cuernos rectos, que vive en las praderas de hierbas altas. Tiene hábitos nocturnos y vive generalmente en parejas o en pequeños grupos.

Es un animal muy cauteloso y asustadizo, y al igual que otras especies de pequeños antílopes, a veces salta en vertical sobre el mismo lugar, con el fin de otear las proximidades en busca de algún potencial enemigo.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores y editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ES

Ourebia ourebi ( Basco )

fornecido por wikipedia EU

Ourebia ourebi Ourebia generoko animalia da. Artiodaktiloen barruko Antilopinae azpifamilia eta Bovidae familian sailkatuta dago

Erreferentziak

  1. Zimmermann (1783) 3 Geogr. Gesch. Mensch. Vierf. Thiere 268. or..
(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EU

Ourebia ourebi: Brief Summary ( Basco )

fornecido por wikipedia EU

Ourebia ourebi Ourebia generoko animalia da. Artiodaktiloen barruko Antilopinae azpifamilia eta Bovidae familian sailkatuta dago

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EU

Oribi ( Finlandês )

fornecido por wikipedia FI

Oribi eli kelta-antilooppi[3] (Ourebia ourebi) on antilooppeihin kuuluva nisäkäs, joka on levinnyt lähes koko Afrikan mantereelle.

Tuntomerkit

Oribi on hentojalkainen, pitkäkaulainen ja pienikokoinen nisäkäs. Sen selän ja rinnan väritys vaihtelee yksilöittäin keltaisesta oranssinruskeaan, mutta sen leuka, kurkku, maha ja takapuoli ovat väriltään valkoisia. Myös aivan sen silmien yläpuolinen karva on valkeaa ja muodostaa puolikuun muotoisen kuvion. Kuvio takia oribi onkin helppo erottaa muista samannäköisistä antiloopeista. Oribin häntä on lyhyt ja pörröinen. Väritykseltään häntä on tummanruskea tai musta sekä valkoinen. Urospuolisilla oribeilla on sarvet. Oribin sarvet ovat hennot, pystyt ja noin 19 senttimetrin mittaiset. Oribien korkeus vaihtelee noin 92 sentistä aina 110 senttiin, ja ne painavat noin 12–22 kilogrammaa. Ne voivat juostessaan saavuttaa nopeuden 40–50 km/h. Vankeudessa oribit elävät noin 14-vuotiaiksi.

Levinneisyys ja elinympäristö

Oribi on levinnyt lähes koko Afrikan mantereelle, mutta niitä ei esiinny ollenkaan Saharan autiomaassa tai sen pohjoispuolella. Oribeja esiintyy aina Senegalista Etiopiaan ja Somaliaan sekä Keniasta Botswanaan, Ugandaan ja Angolaan. Lisäksi niitä esiintyy Mosambikin ja Zimbabwen välisellä alueella sekä Etelä-Afrikassa. Oribin tyypillisiä elinalueita ovat ruohikko- ja puska-alueet. Ne suosivat erityisesti ruohikkoisia alueita, joissa on sekä lyhyttä ruohoa syötäväksi ja pitempää ruohoa, johon piiloutua saalistajia. Oribit tarvitsevat paljon nestettä ja elävät sen takia lähellä avovesiä.

Ravinto

Oribit syövät lähinnä ruohoa, mutta tyytyvät myös puiden lehtiin ja kasvien versoihin.

Lisääntyminen

Oribin parittelukausi kestää elokuusta joulukuuhun, ja sen aikana urosoribi parittelee reviirinsä jokaisen naaraan kanssa. Naaraita on yhtä urosta kohti yleensä yksi tai kaksi. Naaras kantaa noin 6-7 kuukautta ja synnyttää sitten yhden poikasen. Ensimmäiset viikot poikanen piilottelee ruohikkojen suojassa ja aina välillä sen emo palaa imettämään sitä. Noin 4-5 kuukauden kuluttua poikanen on valmis selviytymään omillaan. Oribinaaras tulee sukukypsäksi 10 kuukautta vanhana, uros puolestaan neljä kuukautta myöhemmin.

Lähteet

  • Palmén, Ernst & Nurminen, Matti (toim.): Eläinten maailma, Otavan iso eläintietosanakirja. 3. Lepakot–Perhoset. Helsinki: Otava, 1974. ISBN 951-1-01530-3.

Viitteet

  1. IUCN SSC Antelope Specialist Group: Ourebia ourebi IUCN Red List of Threatened Species. Version 2017.2. 2016. International Union for Conservation of Nature, IUCN, Iucnredlist.org. Viitattu 30.10.2017. (englanniksi)
  2. Palmén & Nurminen 1974, s. 1298
  3. Palmén & Nurminen 1974, s. 1310

Aiheesta muualla

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FI

Oribi: Brief Summary ( Finlandês )

fornecido por wikipedia FI

Oribi eli kelta-antilooppi (Ourebia ourebi) on antilooppeihin kuuluva nisäkäs, joka on levinnyt lähes koko Afrikan mantereelle.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FI

Ourebia ourebi ( Francês )

fornecido por wikipedia FR

Ourébi, Bleebok

L'Ourébi (Ourebia ourebi) est l'unique espèce du genre Ourebia. Il fait partie de la petite famille des antilopes naines, comme les Steenboks, les Dik-diks, les Oréotragues.

Description

Il mesure 90 à 110 cm de longueur, 50 à 65 cm à l'épaule, pour un poids de 8 à 20 kg.

Seul le mâle porte des cornes et, ce qui est rare chez les antilopes, la femelle ourébi est plus grande et grosse que le mâle.

Il est diurne et crépusculaire, peu actif aux heures chaudes de la journée, il reste caché dans les hautes herbes près des buissons. Il s'alimente le matin, en fin d'après midi et lors des nuits de pleine lune. En matière de vocalises, il émet des sifflements aigus ou éternue bruyamment en cas d'alerte.[réf. nécessaire]

Reproduction/Rut

Toute l'année, il y a un pic en matière de rut au moment de la saison sèche. Lors de ce dernier, toutes les glandes du mâle redoublent d'activité sécrétoire. Ceci ayant pour but d'une part d'effectuer un marquage important du territoire et d'autre part d'informer et de se faire reconnaître par une partenaire. La saillie effectuée, la gestation dure entre 195 et 210 jours (5,5 à 6 mois). Le jeune nait au début de la saison des pluies, ne pesant pas plus de 1,5 à 2 kg. Il est sevré au bout de 2 mois, mais il goutte à l'herbe tendre au bout d'une semaine. Il est adulte à un an.

Distribution

Il est très répandu en Afrique : On le trouve au sud du Sahara, au Sénégal[1], Mali, Malawi, Éthiopie, Ghana, Somalie, Gambie, Cameroun, Niger, Centrafrique, Kenya, Tanzanie, Botswana, Côte d'ivoire, Guinée, Congo[Lequel ?], Rwanda, Bénin, Ouganda, Tchad, Togo, Angola, Mozambique, Zimbabwe, Zambie, Afrique du Sud.[réf. nécessaire]

Habitat

Brousse, savane arborée, non loin de l'eau. Il peut vivre en plaine comme en montagne, jusqu'à 3 000 mètres d'altitude.

Alimentation

Herbivore, herbes, et les feuilles des buissons. Il boit régulièrement, cependant il peut s'abstenir si nécessaire pendant un certain temps.

Prédation

Léopards, lions, guépards, servals, caracals, aigles, pythons, crocodiles, chacals, hyènes, lycaons.

Les ourebis sont comme toutes les antilopes, rapides et agiles, ce qui leurs permettent souvent d'échapper aux prédateurs.

Longévité

8 à 12 ans, 14 ans en captivité.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FR

Ourebia ourebi: Brief Summary ( Francês )

fornecido por wikipedia FR

Ourébi, Bleebok

L'Ourébi (Ourebia ourebi) est l'unique espèce du genre Ourebia. Il fait partie de la petite famille des antilopes naines, comme les Steenboks, les Dik-diks, les Oréotragues.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FR

Ourebia ourebi ( Galego )

fornecido por wikipedia gl Galician

Ourebia ourebi é unha especie de mamífero artiodáctilo da familia dos bóvidos, subfamilia dos antilopinos.[3][4]

É unha especie monotípica, isto é, a única do seu xénero, na que se recoñecen nove subespecies,[5] unha delas extinta.[3]

Taxonomía

Descrición

Xénero

O xénero describiuno en 1842 o zoólogo, paleontólogo e debuxante francés Charles Léopold Laurillard, in d'Orbigny, Dict. Univ. D'Hist. Nat., 1: 622.[3]

Especie

A especie fora descrita bastantes anos antes, en 1782, polo zoólogo alemán Eberhard August Wilhelm von Zimmermann, en Geogr. Gesch. Mensch. Vierf. Thiere, 3: 268.[3]

Etimoloxía

Tanto o nome xenérico, Ourebia, como específico, oribi derivan do afrikaans oribi, probabelmente préstamo do khoisa (dialecto nama) dos hotentotes, arab.[6]

Sinónimos

  • Ourebia aequatoria Heller, 1912
  • Ourebia grayi (Fitzinger, 1869)
  • Ourebia masakensis Lönnberg & Gyldenstolpe, 1925
  • Ourebia melanura (Bechstein, 1799)
  • Ourebia pitmani Ruxton, 1926
  • Ourebia scoparia (Schreber, 1836)
  • Ourebia splendida Schwarz, 1914

Subespecies

Como quedou dito, recoñécense na especie nove subespecies,[5] unha delas extinta.[3][7]

  • Ourebia ourebi dorcas Schwarz, 1914
  • Ourebia ourebi gallarum Blaine, 1913
  • Ourebia ourebi haggardi (Thomas, 1895)
  • Ourebia ourebi hastata (Peters, 1852)
  • Ourebia ourebi kenyae Meinhertzhagen, 1905
  • Ourebia ourebi montana (Cretzschmar, 1826)
  • Ourebia ourebi ourebi (Zimmermann, 1783)
  • Ourebia ourebi quadriscopa (C. H. Smith, 1827)
  • Ourebia ourebi rutila Blaine, 1922

Nome vulgar

En case todos os idiomas utilízase o nome africaans que, sendo palabra aguda, en galego, como en castelán, portugués e catalán, debemos escribir oribí.

Características

O oribí é un antílope pequeno de constitución grácil, con orellas ovaladas, estreitas e rematadas en punta patas esveltas e longo pescozo. Mide entre os 75 e 115 cm lonxitude de cabeza e tronco, cunha cola de 7 a 23 cm; a súa alzada (altura na cruz) oscila entre os 47 e so 60 cm. O seu peso varía entre os 10 e 20 kg. Só o macho presenta cornos, curtos (de 15 a 19 cm), rectos, verticais e paralelos, e rematados en punta. As femias, similares aos machos (pero sen cornos) é normalmente de maior tamaño que os machos (circunstancia rara entre os antílopes). a pelaxe é suave, sedosa, de coloración xeral parda cara amarelada (semellante á das vacas rubias) na caneza e no lombo, que contrasta co ventre branco; as patas son da mesma cor que a cabeza e o lombo, e presentan unha guedella de pelos longos nos xeeonllos; a cola é rubia apardazada, escura e coa porción final negra, notoriament despregada cando o animal corre.[8][9]

Hábitat e distribución

Hábitat

O oribí encóntrase nunha ampla variedade de hábitats, desde sabanas, arbustivas e arboradas, non lonxe de auga, chairas de inundación e pasteiros tropicais con herbas altas (de 10 a 100 cm) e pasteiros montanos a altitudes de até os 4 000 m.[8][10][11][12]

Distribución

A súa área de distribución é moi ampla na África subsahariana (de aí que teña tantas subespecies). Encóntrase en Angola, Benin, Botswana, Burkina Faso, Camerún, Chad, ambos os Congos (República do Congo e República Democrática do Congo) Costa de Marfil, Eritrea, Etiopía, Gambia, Ghana, Guinea, Guinea-Bissau, Kenya, Lesotho, Malaui, Mali, Mozambique, Níxer, Nixeria, República Centroafricana, República Surafricana, Ruanda Senegal, Serra Leona, Somalia, Suazilandia, Sudán, Sudán do Sur, Tanzania, Togo, Uganda, Zambia e Zimbabue. Posibelmente extinta en Burundi.[1][13] (Véxase o mapa).

Bioloxía

Costumes

Diúrno e crepuscular, e puoco activo durante as calorosas horas centrais do día, permanecendo escondido nos pasteiros altos cerca dos arbustos. Cando se sente ameazado emite asubíos agudos o esbirros ruidosos e penetrantes; así mesmo, comeza a saltar no aire coas catro patas rectas e tesas. Ten un característico paso saltarín, alternando con altos brincos ocasionais.[8][14]

Alimentación

Herbívoro, come habitualmente herbas dos pasteiros, pero tamén follas de arbustos. Bebe regularmente, aínda que pode absterse de facelo durante certo tempo se é necesario.[8][10]

Reprodución

Ourebia ourebi reprodúcese durante todo o ano, aínda que hai un pico de celo durante a estación seca.[15] Durante este último, todas as glándulas do macho redobran a súa actividade secretora. Isto pretende, por un lado, levar a cabo un marcado importante do territorio e, por outro, informar e ser recoñecido pola femia.[11] Efectuada a cópula, a xestación dura entre 195 e 210 días (5,5 a 6 meses). As crías nacen ao comezo da temporada de chuvias, e teñen un peso ao nacer non superior a 1,5 ou 2 kg. Destétase ao cabo de 2 meses, pero xa pode comer herba tenra á semana de nacer. Ambos os sexos acanzan a madurez sexual á idade dun ano (entre os 10 e os 14 meses).[10][16]

Lonxevidade

Viven de 8 a 12 ans, 14 en catividade.[10][15]

Depredadores

Os oribís son presas de leopardos, leóns, guepardos, servais, caracais, aguias, serpes pitóns, crocodilos, babuínos, chacais, hienas e licaóns.[10]

Relacións filoxenéticas

Nunha revisión da filoxenia da tribo dos antilopinos sobre a base de datos de xenes nucleares e mitocondriais en 2013, Eva Verena Bärmann (da Universidade de Cambridge) e os seus colegas informaron que a taxonomía do oribí é un taxon irmán de todaa todas as outras especies de antilopinos. O cladograma que presentaron baséase no estudo que realizaron en 2013.[17]

     

Oribi (Ourebia ourebi)

     

Saiga (Saiga tatarica)

       

Gerenuc (Litocranius walleri)

   

Antidorcas marsupialis

         

Eudorcas

   

Nanger

       

Gazella

   

Antílope da India (Antilope cervicapra)

               

Procapra

     

Raphicerus

     

Madoqua

   

Dorcatragus

         

Notas

  1. 1,0 1,1 IUCN (2016-01-07). "Ourebia ourebi: IUCN SSC Antelope Specialist Group: The IUCN Red List of Threatened Species 2016: e.T15730A50192202" (en inglés). doi:10.2305/iucn.uk.2016-1.rlts.t15730a50192202.en.
  2. Ourebia ourebi en MSW.
  3. 3,0 3,1 3,2 3,3 3,4 Ourebia en MSW.
  4. Ourebia ourebi' (Zimmermann, 1783) no ITIS.
  5. 5,0 5,1 Ourebia Laurillard, 1842 no ITIS.
  6. oribi no Merriam-Webster Dictionary.
  7. Skinner, J. D.; Chimimba, C. T. (2006). The Mammals of the Southern African Sub-region. Cambridge, UK: Cambridge University Press. p. 696. ISBN 978-1-107-39405-6.
  8. 8,0 8,1 8,2 8,3 Dorst & Dandelot 1973, p. 266.
  9. Haltenorth & Diller 1986, p. 56.
  10. 10,0 10,1 10,2 10,3 10,4 Haltenorth & Diller 1986, p. 57.
  11. 11,0 11,1 Kingdon, J.; Happold, D.; Butynski, T.; Hoffmann, M.; Happold, M. & Kalina, J. (2013): Mammals of Africa. 6. London, UK: Bloomsbury Publishing Plc. pp. 404–12. ISBN 978-1-4081-2257-0.
  12. Skinner, J. D. & Chimimba, C. T. (2006): The Mammals of the Southern African Sub-region. Cambridge, UK: Cambridge University Press. pp. 696–698. ISBN 978-1-107-39405-6.
  13. East, R. (1999). African Antelope Database 1998. Gland, Switzerland: IUCN Species Survival Commission. pp. 290–295. ISBN 978-2-8317-0477-7.
  14. Haltenorth & Diller 1986, pp. 56-57.
  15. 15,0 15,1 Long, J. L. (2003): Introduced Mammals of the World: Their History, Distribution and Influence. Clayton, Australia: Csiro Publishing. p. 485. ISBN 978-0-643-09916-6.
  16. Mills, G. & Hes, L. (1997): The Complete Book of Southern African Mammals (1st ed.). Cape Town, South Africa: Struik Publishers. p. 266. ISBN 978-0-947430-55-9.
  17. Bärmann, E. V.; Rössner, G. E. & Wörheide, G. (2013): "A revised phylogeny of Antilopini (Bovidae, Artiodactyla) using combined mitochondrial and nuclear genes". Molecular Phylogenetics and Evolution. 67 (2): 484–493.

Véxase tamén

Bibliografía

Outros artigos

Especie

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores e editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia gl Galician

Ourebia ourebi: Brief Summary ( Galego )

fornecido por wikipedia gl Galician

Ourebia ourebi é unha especie de mamífero artiodáctilo da familia dos bóvidos, subfamilia dos antilopinos.

É unha especie monotípica, isto é, a única do seu xénero, na que se recoñecen nove subespecies, unha delas extinta.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores e editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia gl Galician

Oribi ( Croato )

fornecido por wikipedia hr Croatian

Oribi (lat. Ourebia ourebi) je graciozna mala antilopa vitkih nogu i dugog vrata. Živi na područjima travnjaka gotovo cijele subsaharske Afrike.

Opis

Oribi narastu do dužine tijela 92 do 110 cm te visine u ramenima od 50-66 cm. U prosjeku teže 12-22 kg. Mogu trčati brzinom do 40-50 km/h. U zatočeništvu, mogu živjeti do 14 godina.

Leđa i gornji dio prsa žute su do narančastosmeđe boje. Brada, grlo, prsa, trbuh i stražnji dio bjelkaste su boje. Rep je kratak i gust, s gornje strane crn ili tamnosmeđ, a ispod bijel. Ima bijelu mrlju u obliku polumjeseca iznad oka, što pomaže u razlikovanju ove vrste od drugih sličnih antilopa. Nosnice su izrazito crvene boje. Imaju žlijezde, koje luče miris, kojime obilježavaju teritorij. Samo mužjaci imaju rogove.

Raprostranjenost i stanište

Oribi žive u većini zemalja diljem Subsaharske Afrike, u rasponu od Senegala do zapadne i središnje Etiopije i južne Somalije, istočne Kenije, preko sjeverne Bocvane, Ugande i Angole te u Mozambiku, Zimbabveu i Južnoafričkoj Republici.

Oribiji obično nastanjuju otvorene travnjake ili područja s rijetkim grmljem i travom koju pasu. Mjestimice borave u visokoj travi, koja pruža zaklon od predatora. Prilično ovise o količini vode i padalinama.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autori i urednici Wikipedije
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia hr Croatian

Oribi: Brief Summary ( Croato )

fornecido por wikipedia hr Croatian

Oribi (lat. Ourebia ourebi) je graciozna mala antilopa vitkih nogu i dugog vrata. Živi na područjima travnjaka gotovo cijele subsaharske Afrike.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autori i urednici Wikipedije
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia hr Croatian

Ourebia ourebi ( Italiano )

fornecido por wikipedia IT

L'oribi (Ourebia ourebi Zimmermann, 1783), noto anche come Oorbietjie in afrikaans, è una piccola e graziosa antilope dalle zampe sottili e dal collo lungo diffusa in quasi tutte le praterie dell'Africa sub-sahariana. È l'unica specie del genere Ourebia Laurillard, 1842.

Tassonomia

Attualmente, gli studiosi riconoscono otto sottospecie di oribi[1]:

  • O. o. ourebi Zimmermann, 1783 (Sudafrica);
  • O. o. dorcas Schwarz, 1914 (Ciad);
  • O. o. gallarum Blaine, 1913 (Etiopia centrale);
  • O. o. haggardi Thomas, 1895 (Kenya settentrionale);
  • O. o. hastata Peters, 1852 (Repubblica Democratica del Congo, Malawi e Zimbabwe);
  • O. o. montana Cretzschmar, 1826 (Sudan, Uganda, Etiopia occidentale);
  • O. o. quadriscopa C. H. Smith, 1827 (dal Senegal alla Nigeria);
  • O. o. rutila Blaine, 1922 (Angola).
  • 0. o. kenyae meinhertzhagen 1905 (kenya)(estinto)

Descrizione

L'oribi, la più piccola specie tra le antilopi che si nutrono esclusivamente pascolando[3], è un ungulato di medie dimensioni con zampe sottili, collo lungo e piccole corna appuntite. Misura 92–140 cm di lunghezza, 50–70 cm di altezza al garrese e pesa 14–21 kg. Il suo manto sericeo è di colore variabile dal giallo al marrone-rossastro sul dorso, ma è sempre bianco sul ventre. Su ogni ginocchio è presente un lungo ciuffo di peli; la coda, piuttosto breve, è nera sopra e bianca sotto. Al di sopra degli occhi vi è una linea di peli bianchi, spesso impiegata dagli osservatori per distinguere l'oribi da altre specie di ungulati. Sotto ogni orecchio vi è una chiazza priva di pelo di colore scuro, mentre sui lati della faccia vi sono delle pieghe verticali che ospitano le ghiandole preorbitali. Queste ghiandole producono una secrezione odorosa utilizzata per marcare il territorio[4][5].

Distribuzione e habitat

L'oribi è diffuso nelle savane di quasi tutti i Paesi dell'Africa subsahariana. Il suo areale si estende dal Senegal a ovest fino all'Etiopia centrale e alla Somalia meridionale a est, spingendosi a sud fino al Kenya orientale, al nord del Botswana, all'Uganda e all'Angola; popolazioni sparse e discontinue si incontrano anche in Mozambico, Zimbabwe e nelle regioni centrali e orientali del Sudafrica[4].

Vive nelle praterie aperte, prediligendo habitat con zone di erba bassa in cui pascolare inframmezzate da aree di erba alta in cui nascondersi[4][5].

Biologia

Gli oribi vivono generalmente in coppie o in gruppi composti al massimo da sette esemplari[4]. Di solito in ogni gruppo è presente un unico maschio adulto[4] e fino a un massimo di tre femmine adulte[3]. Questi gruppi sono territoriali[4] e ciascun membro marca i confini del proprio territorio con urina, feci e le secrezioni prodotte dalle ghiandole preorbitali poste sulla faccia[4]. Attivo di giorno, l'oribi si nutre pascolando l'erba fresca durante la stagione umida, e brucando dagli arbusti nei periodi di siccità. Per incrementare la dieta, ogni pochi giorni visita depositi salini naturali[5].

Sebbene gli oribi possano riprodursi in ogni periodo dell'anno, la maggior parte delle nascite avviene durante la stagione delle piogge[5], quando la savana è più ricca di nutrimento e di copertura vegetale[4]. Dopo una gestazione di 200-210 giorni, la femmina dà alla luce un unico piccolo[4]. I maschi raggiungono la maturità sessuale a 14 mesi, mentre le femmine possono rimanere gravide già a partire dai 10 mesi[5].

Se minacciato da un predatore, l'oribi rimane nascosto tra l'erba alta fino a quando il predatore non si avvicina a pochi metri. Allora spicca un balzo attraverso l'erba e fugge via continuando a saltare, mettendo in mostra il bianco della coda per avvisare del pericolo i conspecifici[4]. Inoltre l'oribi, quando è allarmato, emette un fischio penetrante, e alcuni esemplari sotto minaccia sono stati visti saltare verticalmente con tutte e quattro le zampe distese e il dorso inarcato (comportamento noto come stotting)[5].

Conservazione

L'oribi viene cacciato intensamente per la sua carne e gli habitat in cui vive sono minacciati dall'avanzata degli insediamenti umani[2][4]; per questi motivi, le popolazioni e l'areale di questa specie sono enormemente diminuiti[4].

Note

  1. ^ a b (EN) D.E. Wilson e D.M. Reeder, Ourebia ourebi, in Mammal Species of the World. A Taxonomic and Geographic Reference, 3ª ed., Johns Hopkins University Press, 2005, ISBN 0-8018-8221-4.
  2. ^ a b (EN) IUCN SSC Antelope Specialist Group 2008, Ourebia ourebi, su IUCN Red List of Threatened Species, Versione 2020.2, IUCN, 2020.
  3. ^ a b Dunbar, R. (2008) Pers. comm.
  4. ^ a b c d e f g h i j k l Nowak, R.M. (1999) Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, Baltimore, Maryland.
  5. ^ a b c d e f Estes, R. and Otte, D. (1991) The Behavior Guide to African Mammals. University of California Press, California.

Bibliografia

 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autori e redattori di Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia IT

Ourebia ourebi: Brief Summary ( Italiano )

fornecido por wikipedia IT

L'oribi (Ourebia ourebi Zimmermann, 1783), noto anche come Oorbietjie in afrikaans, è una piccola e graziosa antilope dalle zampe sottili e dal collo lungo diffusa in quasi tutte le praterie dell'Africa sub-sahariana. È l'unica specie del genere Ourebia Laurillard, 1842.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autori e redattori di Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia IT

Oribė ( Lituano )

fornecido por wikipedia LT

Oribė, arba aurebija (lot. Ourebia ourebi, angl. Oribi) – tikrųjų antilopių (Antilopinae) pošeimio dykaraginis (Bovidae) žinduolis.

Paplitusi daugelyje Afrikos šalių: Etiopijoje, Somalyje, Kenijoje, Botsvanoje, Angoloje, Mozambike, Pietų Afrikoje ir kt.

Vikiteka

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia LT

Oribi ( Neerlandês; Flamengo )

fornecido por wikipedia NL

De oribi (Ourebia ourebi) is een middelgroot Afrikaans hoefdier, behorende tot de dwergantilopen (Neotragini). Het is de enige soort uit het geslacht Ourebia.

Kenmerken

De oribi is een middelgrote, slanke antilopesoort. Het heeft een lange nek en poten en een korte staart. De achterzijde is rond en iets hoger dan de voorzijde. De oren zijn middelgroot en lopen in een punt. Bijzonder voor deze soort is de ronde zwarte vlek aan de basis van het oor. Dit is een geurklier. Verder heeft een oribi geurklieren tussen de hoeven, in de lies, onder het oog en onder de knieën en enkels. Met de afscheiding uit deze klieren wordt het territorium mee afgebakend.

De vacht is fijn en zijdeachtig. De kleur van de vacht is rossig tot gelig zandbruin aan de bovenzijde en wit aan de onderzijde. Ook de keel, mond en de wenkbrauwen zijn wit. Het staartje heeft een zwarte punt. Op de knieën zitten pluimpjes van iets langer haar. Enkel het mannetje heeft hoorns. Deze hoorns zijn van onder geringd en krommen licht naar achter. Een hoorn wordt 8 tot 19 centimeter lang.

De oribi heeft een kop-romplengte van 92 tot 140 centimeter, een schofthoogte van 50 tot 67 centimeter en een lichaamsgewicht van 12 tot 22 kilogram. De staart is zes tot vijftien centimeter lang. Vrouwtjes worden groter dan mannetjes, en wegen gemiddeld twee kilogram meer.

Verspreiding en leefgebied

De oribi leeft op de open graslanden van West-, Oost-, Zuidoost- en Zuidwest-Afrika. Hij kan op grote hoogte overleven: 3000 meter is niet ongebruikelijk. Hij heeft een voorkeur voor vlakke en lichtglooiende grasvlakten, die open worden gehouden door seizoensgebonden branden, zware begrazing, termieten of voedselarme grond. De soort is vooral algemeen in gebieden met grote kudden hoefdieren, waar ook de predatiedruk minder groot is.

Leefwijze

De oribi leeft voornamelijk van korte, groene grassen, aangevuld met kruiden, bladeren en landbouwgewassen. Ook heeft het dier mineraalrijke likstenen nodig. De oribi is de gehele dag door actief. Op hete middagen of bij hevige neerslag zal een oribi minder actief zijn en een schuilplaats gaan opzoeken. In sommige gebieden hebben ze de voorkeur om 's nachts te grazen, voornamelijk bij volle maan. Hij rust verscholen in hoog gras of struikgewas.

De oribi leeft voornamelijk in paarverband. Een paartje kan enkele jaren stand houden. Het mannetje is territoriaal. Hij markeert het territorium met zijn geurklieren en mest, en doorkruist dagelijks zijn eigen territorium. Zowel het mannetje als het vrouwtje dulden geen andere volwassen oribi's van hetzelfde geslacht in het territorium, maar vrouwtjes tolereren over het algemeen volwassen vrouwelijke nakomelingen. Alle bewoners van een territorium (dominant mannetje, vrouwtje met haar vrouwelijke nakomelingen en hun jongen) wisselen geuren uit tijdens speciale "mestceremonieën". Een vrouwtje zonder partner heeft geen territorium en kan zich vrij bewegen. Bij gevaar slaakt de oribi een luid fluitend geluid en maakt hij sprongen in de lucht, waarbij de poten stijf omlaag worden gehouden.

Voortplanting

Na een draagtijd van zeven maanden wordt één enkel kalf geboren. Een pasgeboren kalf blijft de eerste drie of vier dagen verborgen tussen het hoge gras. Hierna volgt een periode van ongeveer een maand, waarin het kalf meer en meer zijn moeder zal vergezellen. Het kalf groeit snel, en het is na drie tot vier maanden volgroeid. Rond die tijd wordt het jong ook gespeend. Een oribi kan tot veertien jaar oud worden.

Bronnen, noten en/of referenties
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NL

Oribi: Brief Summary ( Neerlandês; Flamengo )

fornecido por wikipedia NL

De oribi (Ourebia ourebi) is een middelgroot Afrikaans hoefdier, behorende tot de dwergantilopen (Neotragini). Het is de enige soort uit het geslacht Ourebia.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NL

Oribi smukłonogi ( Polonês )

fornecido por wikipedia POL
Commons Multimedia w Wikimedia Commons

Oribi smukłonogi[3] (Ourebia ourebi) – smukła, bardzo szybko biegająca afrykańska antylopa z rodziny wołowate, jedyny przedstawiciel rodzaju oribi (Ourebia) Laurillard, 1842[4].

Systematyka

Wyróżnia się dziewięć podgatunków Oribi smukłonogiego[1][3]:

  • Ourebia ourebi dorcas Schwarz, 1914
  • Ourebia ourebi gallarum Blaine, 1913
  • oribi nadbrzeżny Ourebia ourebi haggardi (Thomas, 1895)
  • Ourebia ourebi hastata (Peters, 1852)
  • oribi kenijski Ourebia ourebi kenyae (Meinhertzhagen, 1905)[3]
  • Ourebia ourebi montana (Cretzschmar, 1826)
  • Ourebia ourebi ourebi (Zimmermann, 1783)
  • Ourebia ourebi quadriscopa (C. H. Smith, 1827)
  • Ourebia ourebi rutila Blaine, 1922

Wygląd

Ma jedwabistą sierść, duże uszy, krótki ogon i pęczek dłuższych włosów na kolanach. Ubarwiona jest żółto brązowo lub czerwonobrązowo z białym spodem ciała i ciemnymi plamami poniżej ucha. U samców występują proste rogi, dorastające do 12,5 cm długości.

  • Długość: 92-130 cm
  • Wysokość: 50-66 cm
  • Waga: 8-21 kg
  • Ogon: 6-12 cm

Występowanie

Żyje w Afryce na subsaharyjskich stepach i zaroślach.

Styl życia

Żyje samotnie, w parach lub małych grupach. Aktywny w dzień. Jest roślinożercą.

  • Długość życia: do 14 lat
  • Długość ciąży: ok. 210 dni
  • Liczba młodych: 1

Ciekawostki

Gatunek rzadki, lecz jeszcze niezagrożony.

Przypisy

  1. a b Ourebia ourebi, w: Integrated Taxonomic Information System (ang.).
  2. Ourebia ourebi. Czerwona księga gatunków zagrożonych (IUCN Red List of Threatened Species) (ang.).
  3. a b c Włodzimierz Cichocki, Agnieszka Ważna, Jan Cichocki, Ewa Rajska, Artur Jasiński, Wiesław Bogdanowicz: Polskie nazewnictwo ssaków świata. Warszawa: Muzeum i Instytut Zoologii Polskiej Akademii Nauk, 2015, s. 297. ISBN 978-83-88147-15-9.
  4. Ourebia, w: Integrated Taxonomic Information System (ang.) [dostęp 2010-11-10]
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia POL

Oribi smukłonogi: Brief Summary ( Polonês )

fornecido por wikipedia POL

Oribi smukłonogi (Ourebia ourebi) – smukła, bardzo szybko biegająca afrykańska antylopa z rodziny wołowate, jedyny przedstawiciel rodzaju oribi (Ourebia) Laurillard, 1842.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia POL

Ourebia ourebi ( Português )

fornecido por wikipedia PT

O oribi (Ourebia ourebi) é um antílope de pequeno porte encontrado nas savanas africanas, descrito pelo zoologista alemão Eberhard August Wilhelm von Zimmermann em 1782.[1]

Referências

  1. Wilson, D.E.; Reeder, D.M., ed. (2005). Mammal Species of the World 3º ed. Baltimore: Johns Hopkins University Press. p. 686. ISBN 978-0-8018-8221-0. OCLC 62265494
 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores e editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia PT

Ourebia ourebi: Brief Summary ( Português )

fornecido por wikipedia PT

O oribi (Ourebia ourebi) é um antílope de pequeno porte encontrado nas savanas africanas, descrito pelo zoologista alemão Eberhard August Wilhelm von Zimmermann em 1782.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores e editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia PT

Oribi ( Sueco )

fornecido por wikipedia SV

Oribi (Ourebia ourebi) är en liten antilop som hittas söder som Sahara.

Utseende

Oribin har en mankhöjd på mellan 55 och 65 centimeter och väger mellan 15 och 20 kilogram. Oribins päls är gulbrun på ryggen och sidorna, magen är vit och pannan och hjässan är rödbruna. Den har en stor körtelfläck under ögonen, kort svans med en svart tipp och stora öron. Det är bara hannen som har horn och de är lodräta med räfflor vid basen. Hornen kan bli mellan 8 och 18 centimeter långa.

Sudan Oribi (Ourebia montana) male (18172324646).jpg

Levnadssätt

Socialt beteende

Oribin trivs bäst på grässavanner eftersom den i motsats till de andra i familjen småantiloper är en ren gräsätare även om det ibland kan slinka ner ett och ett annat löv. Oribin lever i små familjegrupper eller parvis. Hanen markerar och håller ett revir som har ett system av stigar, viloplatser och avträden. Viloplatserna är ofta gömda i täta busksnår eller i skrevor. Oribin är ett djur som är aktivt under dagen även om den tar sig en tupplur när det är hetast. På grund av att den är aktiv under dagen och att den lever i öppen terräng är den lätt att studera för forskare och turister.

Fortplantning

En oribihona är dräktig i mellan 6 och en halv till 7 månader och hon får oftast en unge. I början ligger kalven gömd och mamman brukar med jämna mellanrum titta till den och låta den dia. Efter en vecka kan ungen börja inta fast föda även om den fortfarande diar. Det tar ungefär två månader innan den är helt avvand. En hon kalv blir könsmogen vid ungefär ett års ålder medan en hane blir det vid drygt 14 månader.

Predatorer

Det är rovdjur som babian, örnar, varaner och pytonormar som kan tänka sig att ta en oribi. Men även de större rovdjuren har ingenting emot att ha en oribi till middag. När den oribi är i fara brukar den ligga och trycka alldeles orörlig till det sista ögonblicket. Den har för vana att försöka att studsa iväg från faran på stela och raka ben. Om en oribi får leva och ha hälsan kan den ha en livslängd på drygt 14 år.

Underarter

Oribin har 13 underarter som har blivit beskrivna.:

Källor

  • Giuseppe Ardito (1983). Djurens underbara värld, Band 6. Höganäs: Bokorama. ISBN 91-7024-054-X
  • David W. MacDonald, red (1984). Jordens djur, Band 4 – Hovdjuren. Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 91-34-50353-6
  • Kai Curry-Lindahl (1984). Afrikas däggdjur. Stockholm: Norstedt. ISBN 91-1-834122-5

Noter

  1. ^ Ourebia ourebiIUCN:s rödlista, auktor: Antelope Specialist Group 2008, besökt 23 februari 2009.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia författare och redaktörer
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia SV

Oribi: Brief Summary ( Sueco )

fornecido por wikipedia SV

Oribi (Ourebia ourebi) är en liten antilop som hittas söder som Sahara.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia författare och redaktörer
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia SV

Oribi ( Turco )

fornecido por wikipedia TR

Oribi (Ourebia ourebi), boynuzlugiller (Bovidae) familyasının Antilopinae alt familyasından memeli türü.

Küçük ama çok çevik olan bu antilop Sahra altı Afrika savanlarında yaşar. Boyu yaklaşık 50–65 cm.dir. Çiftler halinde yaşarlar. Boynuzunun uzunluğu yaklaşık 15 cmdir.

Commons-logo.svg Wikimedia Commons'ta Oribi ile ilgili çoklu ortam belgeleri bulunur. Wikispecies-logo.svg Wikispecies'te Oribi ile ilgili detaylı taksonomi bilgileri bulunur. Stub icon Çift toynaklılar ile ilgili bu madde bir taslaktır. Madde içeriğini geliştirerek Vikipedi'ye katkıda bulunabilirsiniz.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia yazarları ve editörleri
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia TR

Орібі ( Ucraniano )

fornecido por wikipedia UK
 src=
Ця стаття потребує доопрацювання. Будь ласка, за можливості поліпшіть її відповідно до правил написання статей. Конкретні зауваження можна знайти на сторінці обговорення.

Орі́бі (Ourebia ourebia) — парнокопитна тварина з групи антилоп. Ендемік Африки.

Поширена в більшій частині Африки, на північ від Сахари та Ефіопії, окрім Ліберії, Габону, Екваторіальної Гвінеї та Джибуті.

Довжина тіла становить 92-110 см, висота в холці — 50-67 см, маса — 12-22 кг. Населяє савани, сухі рідколісся, зарості чагарників по рівнинах та пагорбах. Харчується травами, листками чагарників. Мешкає парами або невеликими групами. Об'єкт полювання (заради м'яса).

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Автори та редактори Вікіпедії
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia UK

Орібі: Brief Summary ( Ucraniano )

fornecido por wikipedia UK

Орі́бі (Ourebia ourebia) — парнокопитна тварина з групи антилоп. Ендемік Африки.

Поширена в більшій частині Африки, на північ від Сахари та Ефіопії, окрім Ліберії, Габону, Екваторіальної Гвінеї та Джибуті.

Довжина тіла становить 92-110 см, висота в холці — 50-67 см, маса — 12-22 кг. Населяє савани, сухі рідколісся, зарості чагарників по рівнинах та пагорбах. Харчується травами, листками чагарників. Мешкає парами або невеликими групами. Об'єкт полювання (заради м'яса).

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Автори та редактори Вікіпедії
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia UK

Linh dương Oribi ( Vietnamita )

fornecido por wikipedia VI

Ourebia ourebi là một loài động vật có vú trong họ Bovidae, bộ Artiodactyla. Loài này được Zimmermann mô tả năm 1783.[2]

Hình ảnh

Chú thích

  1. ^ IUCN SSC Antelope Specialist Group (2008). Ourebia ourebi. 2008 Sách đỏ IUCN. Liên minh Bảo tồn Thiên nhiên Quốc tế 2008. Truy cập ngày 29 tháng 3 năm 2009. Database entry includes a brief justification of why this species is of least concern.
  2. ^ a ă Wilson, D. E.; Reeder, D. M. biên tập (2005). “Ourebia ourebi”. Mammal Species of the World . Baltimore: Nhà in Đại học Johns Hopkins, 2 tập (2.142 trang). ISBN 978-0-8018-8221-0. OCLC 62265494.

Tham khảo

Liên kết ngoài

 src= Phương tiện liên quan tới Ourebia ourebi tại Wikimedia Commons

Hình tượng sơ khai Bài viết về chủ đề Bộ Guốc chẵn này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia VI

Linh dương Oribi: Brief Summary ( Vietnamita )

fornecido por wikipedia VI

Ourebia ourebi là một loài động vật có vú trong họ Bovidae, bộ Artiodactyla. Loài này được Zimmermann mô tả năm 1783.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia VI

Ориби ( Russo )

fornecido por wikipedia русскую Википедию
Царство: Животные
Подцарство: Эуметазои
Без ранга: Вторичноротые
Подтип: Позвоночные
Инфратип: Челюстноротые
Надкласс: Четвероногие
Подкласс: Звери
Инфракласс: Плацентарные
Надотряд: Лавразиотерии
Подотряд: Жвачные
Семейство: Полорогие
Подсемейство: Настоящие антилопы
Род: Ориби (Ourebia Laurillard, 1842)
Вид: Ориби
Международное научное название

Ourebia ourebi (Zimmermann, 1783)

Ареал

изображение

Охранный статус Wikispecies-logo.svg
Систематика
на Викивидах
Commons-logo.svg
Изображения
на Викискладе
ITIS 625112NCBI 59536EOL 344589FW 149582

Ори́би[1][2] (лат. Ourebia ourebi) — антилопа семейства полорогих, относится к настоящим антилопам, но иногда их включают с некоторыми другими видами в отдельное подсемейство карликовых антилоп (Neotraginae). Среди всех видов карликовых антилоп, ориби является крупнейшим[3].

Ареал

Ареалстепи, саванны, сахель в Африке южнее Сахары, от южного Мали и Сенегала до Эфиопии, в Кении и до пустыни Калахари, а также на отдельных участках Южной Африки[4]. Предпочитает равнинные или слабо холмистые места.

Описание вида

Ориби имеет длину тела до 1 (до 1,1[1]) м, высоту в холке до 70 см и вес до 20 (до 22[1]) кг. У самцов прямые рожки до 12 см, отсутствующие у самок. Хвост короткий, чёрный, шерсть гладкая, рыжеватая или красноватая, снизу белого цвета[5][6][7].

Ориби обитают парами, либо группами, состоящими из самца и нескольких самок, размножение происходит без выраженного сезона. Основу рациона составляют трава и листья.

У животных множество естественных врагов: львы, леопарды, гиены, крокодилы, а также питоны, орлы и прочие хищники. Также ориби являются предметом охоты местного населения из-за вкусного мяса. Тем не менее, животные хорошо прячутся в высокой траве и довольно многочисленны. Охранный статус — минимальный риск (LC).

Классификация

Хотя в роде Ориби один вид,[8] в нём выделяют более 10 подвидов[9]:

  • Ourebia ourebi aequatoria
  • Ourebia ourebi cottoni
  • Ourebia ourebi dorcas
  • Ourebia ourebi gallarum
  • Ourebia ourebi goslingi
  • Ourebia ourebi haggardi
  • Ourebia ourebi hastata
  • Ourebia ourebi kenyae
  • Ourebia ourebi montana
  • Ourebia ourebi ourebi
  • Ourebia ourebi quadriscopa
  • Ourebia ourebi rutila
  • Ourebia ourebi ugandae

Примечания

  1. 1 2 3 Баскин Л. М. Ориби // Африка: энциклопедический справочник. Т. 2. Л—Я / Гл. ред. А. Громыко. Ред. колл. В. М. Власов, Н. И. Гаврилов и др. — М.: Советская энциклопедия, 1987. — С. 281. — 671 с. с илл.
  2. Соколов В. Е. Пятиязычный словарь названий животных. Млекопитающие. Латинский, русский, английский, немецкий, французский. / под общей редакцией акад. В. Е. Соколова. — М.: Рус. яз., 1984. — С. 133. — 10 000 экз.
  3. «ОРИБИ — Ourebia ourebi — зоомир на Mad-Love.ru»
  4. «Ourebia ourebi (Oribi)», iucnredlist.org (Проверено 6 декабря 2010)
  5. БСЭ. Ориби
  6. Жизнь животных, т. 6, М., 1971
  7. Facts about the Oribi
  8. «Архив БВИ: Систематика: Царства», bvi.rusf.ru (Проверено 6 декабря 2010)
  9. «Classification of Mammals : Taxonomy table | Mammals’Planet», mammals-planet.org (Проверено 6 декабря 2010)
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Авторы и редакторы Википедии

Ориби: Brief Summary ( Russo )

fornecido por wikipedia русскую Википедию

Ори́би (лат. Ourebia ourebi) — антилопа семейства полорогих, относится к настоящим антилопам, но иногда их включают с некоторыми другими видами в отдельное подсемейство карликовых антилоп (Neotraginae). Среди всех видов карликовых антилоп, ориби является крупнейшим.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Авторы и редакторы Википедии

侏羚 ( Chinês )

fornecido por wikipedia 中文维基百科
二名法 Ourebia ourebi
Zimmermann,1728) 侏羚分布区域
侏羚分布区域
亚种

Ourebia ourebi aequatoria
Ourebia ourebi cottoni
Ourebia ourebi dorcas
Ourebia ourebi gallarum
Ourebia ourebi goslingi
Ourebia ourebi haggardi
Ourebia ourebi hastata
Ourebia ourebi kenyae
Ourebia ourebi montana
Ourebia ourebi ourebi
Ourebia ourebi quadriscopa
Ourebia ourebi rutila
Ourebia ourebi ugandae

侏羚(学名:Ourebia ourebi)是偶蹄目牛科侏羚属中唯一的一,广泛分布于撒哈拉以南非洲热带草原。有很多亚种。

参考资料

小作品圖示这是一篇与偶蹄目相关的小作品。你可以通过编辑或修订扩充其内容。
 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
维基百科作者和编辑
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia 中文维基百科

侏羚: Brief Summary ( Chinês )

fornecido por wikipedia 中文维基百科

侏羚(学名:Ourebia ourebi)是偶蹄目牛科侏羚属中唯一的一,广泛分布于撒哈拉以南非洲热带草原。有很多亚种。

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
维基百科作者和编辑
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia 中文维基百科

オリビ ( Japonês )

fornecido por wikipedia 日本語
オリビ Ourebia ourebi cropped.jpg
メスのオリビ
保全状況評価[1] LEAST CONCERN
(IUCN Red List Ver.3.1 (2001))
Status iucn3.1 LC.svg 分類 : 動物界 Animalia : 脊索動物門 Chordata 亜門 : 脊椎動物亜門 Vertebrata : 哺乳綱 Mammalia : 鯨偶蹄目(クジラ偶蹄目) Cetartiodactyla 亜目 : ウシ亜目(反芻亜目) Ruminantia : ウシ科 Bovidae 亜科 : ブラックバック亜科 Antilopinae : オリビ属 Ourebia : オリビ O. ourebi 学名 Ourebia ourebi
Zimmermann, 1782 英名 Oribi 亜種

Ourebia ourebi aequatoria
Ourebia ourebi cottoni
Ourebia ourebi dorcas
Ourebia ourebi gallarum
Ourebia ourebi goslingi
Ourebia ourebi haggardi
Ourebia ourebi hastata
Ourebia ourebi kenyae
Ourebia ourebi montana
Ourebia ourebi ourebi
Ourebia ourebi quadriscopa
Ourebia ourebi rutila
Ourebia ourebi ugandae

オリビ(Ourebia ourebi)は、細い足と長い首を持った小型のアンテロープで、アフリカのサハラ砂漠以南に生息する。

概要[編集]

オリビは体長92cmから110cm、肩高50cmから66cm、体重12kgから22kgに成長する。40-55km/hの速度で走ることができる。寿命は14年程度である。

背中と上胸部は黄色から橙茶色で、顎、喉、胸、腹、尻は白色である。尾は短くてふさふさしており、上の方は黒色から濃茶色、下の方は白色である。目の上にある三日月型の白い毛は、似たような他のアンテロープから種を見分ける目印になっている。両耳の下には、大きく丸い黒い模様がある。鼻孔は赤く、顔の側面には垂直にしわが走っており、その中に腺がある。腺からは、縄張りをマーキングする匂いが分泌される。オスにのみ細長い角が生える。角は19cmの長さを記録したことがある。

分布と生息域[編集]

オリビは、アフリカのサハラ砂漠以南のほとんどの国で見られる。西はセネガルからエチオピアを経て南のソマリア、南東のケニア、北のボツワナウガンダアンゴラにまで分布する。モザンビークジンバブエ南アフリカ共和国でもパッチ状に存在する。

オリビは主に開けた野原やまばらな藪に棲息し、食用となる背の低い草と捕食者から身を守る背の高い草のある場所を好む。オリビはかなり水に依存して生活しており、急斜面を避ける傾向にある。

生殖[編集]

8月から12月の繁殖期には、オスは縄張り内の全てのメスと関係を持つ。通常は、各縄張りの中には1匹か2匹のメスだけがいる。6カ月から7カ月の妊娠期間の後、1匹の子供が生まれる。最初の8週間から10週間は、メスは密集した草の中に子供を隠し、乳を与えるために定期的に戻ってくる。子供は4カ月から5カ月で乳離れし、メスは10カ月、オスは14カ月程で性的に成熟する。

食糧[編集]

オリビは丈の短い草を好むが、乾期には葉や芽を食べることもある。草原で火事があるとその跡に戻り、新芽を食べる姿がしばしば見られる。ミネラル補給のために岩を舐めることもある。

捕食者[編集]

オリビは、ライオンヒョウカラカルハイエナ猟犬ジャッカルクロコダイルニシキヘビ等の多くの動物の獲物となる。子供はワシ等の猛禽類やジェネット等の小さな哺乳類にも襲われる。

行動[編集]

オリビはつがいか、1頭のオスと数頭のメスからなる小グループで見られる。日中の暑い時間は休み、朝と午後遅くから夕方に活発に活動する。捕食者を警戒する時には、甲高い鳴き声で叫ぶが、捕食者が数m以内に近づくまで逃げずに、カモフラージュにまぎれてじっとしている。捕食者が近づくと、数歩ごとに足を空中で弾ませるようにして逃げるが、この行動はストッティングとして知られている。

保全状況[編集]

多くの場所で、次のような人間の行動によりオリビの棲息が脅かされている。

  • 生息域の破壊 - 居住地、商業林、農地等を拡大するために草原が減っている。
  • 違法狩猟 - 輪なわの罠で捉えたり、猟犬で狩ったりする違法狩猟が特に南アフリカで大きな脅威となっている。
  • 不適切な管理 - オリビの多くの生息域で、農地管理はオリビとの共存を容認しないため、持続可能なレベル以上の狩りが行われる。

オリビは、いくつかの保護区の中と世界自然保護基金によるSpecies Projectによって繁殖している。Species Projectでは、適切な生息地に放した後、生育可能な範囲や生息地の好みの調査を行っている。プロジェクトの長期の目標は、野生の頭数を持続可能な数まで増やすことである。

亜種[編集]

これまで13の亜種が記録されている。

  • Ourebia ourebi aequatoria (ウガンダ)
  • Ourebia ourebi cottoni (タンザニア)
  • Ourebia ourebi dorcas (チャド)
  • Ourebia ourebi gallarum (エチオピア中央部)
  • Ourebia ourebi goslingi (ザイール北部)
  • Ourebia ourebi haggardi (ケニア北部)
  • Ourebia ourebi hastata (ザイール, マラウイ, ジンバブエ)
  • Ourebia ourebi kenyae (ケニア)
  • Ourebia ourebi montana (スーダンからエチオピア西部)
  • Ourebia ourebi ourebi (南アフリカ)
  • Ourebia ourebi quadriscopa (セネガルからナイジェリア)
  • Ourebia ourebi rutila (アンゴラ)
  • Ourebia ourebi ugandae (ウガンダ)

このうち2つの亜種は国際自然保護連合レッドリストに載せられている。Ourebia ourebi haggardiは危急 (Vu C1)に、Ourebia ourebi kenyaeは 絶滅 (EX)に分類されている。

出典[編集]

  1. ^ IUCN SSC Antelope Specialist Group (Ourebia ourebi. 2008 IUCN Red List of Threatened Species. IUCN 2008. 2009年3月29日閲覧。 Database entry includes a brief justification of why this species is of least concern.

関連項目[編集]

 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
ウィキペディアの著者と編集者
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia 日本語

オリビ: Brief Summary ( Japonês )

fornecido por wikipedia 日本語

オリビ(Ourebia ourebi)は、細い足と長い首を持った小型のアンテロープで、アフリカのサハラ砂漠以南に生息する。

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
ウィキペディアの著者と編集者
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia 日本語

오리비영양 ( Coreano )

fornecido por wikipedia 한국어 위키백과

오리비영양(Oribi, 학명: Ourebia ourebi)은 우제목/경우제목 소과에 속하는 포유류 영양이다. 오리비영양속(Ourebia)의 현존하는 유일종이다. 가늘고 우아한 다리와 긴 목을 가진 작은 영양으로 사하라 이남 아프리카의 거의 모든 초원에서 발견된다.

아종

아종 중에서 2종이 IUCN 적색 목록 멸종취약종(VU) C1(O. o. haggardi)과 멸종 종(O. o. kenyae)으로 등록되어 있다.

계통 분류

다음은 2019년 주라노(Zurano) 등의 연구에 기초한 영양족의 계통 분류이다.[2]

영양족    

라피케루스속

     

베이라영양속

   

작은영양속

         

프로카프라속

     

오리비영양속

     

사이가산양속

       

스프링복속

   

게레눅속

       

인도영양속

       

에우도르카스속

   

다마가젤속

     

가젤속

               

각주

  1. “Ourebia ourebi”. 《멸종 위기 종의 IUCN 적색 목록. 2008판》 (영어). 국제 자연 보전 연맹. 2008. 2009년 3월 29일에 확인함. Database entry includes a brief justification of why this species is of least concern.
  2. Juan P. Zurano, Felipe M. Magalhães, Ana E. Asato, Gabriel Silva, Claudio J. Bidau, Daniel O. Mesquita und Gabriel C. Costa: Cetartiodactyla: Updating a time-calibrated molecular phylogeny. Molecular Phylogenetics and Evolution 133, 2019, S. 256–262
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia 작가 및 편집자