Cunninghamia (Cunninghamia) er en planteslægt fra Kina og Taiwan med blot to arter:
ArterКуннингамия ( лат. Cunninghamia ) — кипарис котырись лыса пу увтыр. Куннингамия увтырӧ пырöны 2 вид. Куннингамия пантасьӧ Азияын.
Куннингамия ( латин Cunninghamia ) — кипарис котырса лыса пу увтыр. Сійӧ быдмӧ Азияын.
Куннингамия ( лат. Cunninghamia ) — Cupressaceae семьяысь Азилэн лысо писпу. Дуннеын тодмо ог 2 пӧртэм.
Куннингамия ( лат. Cunninghamia ) — кипарис котырись лыса пу увтыр. Куннингамия увтырӧ пырöны 2 вид. Куннингамия пантасьӧ Азияын.
Куннингамия ( лат. Cunninghamia ) — Cupressaceae семьяысь Азилэн лысо писпу. Дуннеын тодмо ог 2 пӧртэм.
Куннингамия ( латин Cunninghamia ) — кипарис котырса лыса пу увтыр. Сійӧ быдмӧ Азияын.
Cunninghamia is a genus of one[2] or two living species of evergreen coniferous trees in the cypress family Cupressaceae.[3] They are native to China, northern Vietnam and Laos, and perhaps also Cambodia.[2] They may reach 50 m (160 ft) in height.[2] In vernacular use, it is most often known as Cunninghamia, but is also sometimes called "China-fir" (though it is not a fir). The genus name Cunninghamia honours Dr. James Cunningham, a British doctor who introduced this species into cultivation in 1702 and botanist Allan Cunningham.[4]
The general shape of the tree is conical with tiered, horizontal branches that are often somewhat pendulous toward the tips. Cunninghamia bears softly spined, leathery, stiff, green to blue-green needle-like leaves that spiral around the stem with an upward arch; they are 2–7 cm long and 3–5 mm broad at the base, and bear two white or greenish-white stomatal bands underneath and sometimes also above. The foliage may turn bronze-tinted in very cold winter weather.
The cones are small and inconspicuous at pollination in late winter, the pollen cones in clusters of 10–30 together, the female cones singly or 2–3 together.
The seed cones mature in 7–8 months to 2.5–4.5 cm long, ovoid to globose, with spirally arranged scales; each scale bears 3–5 seeds. They are often proliferous (with a vegetative shoot growing on beyond the tip of the cone) on cultivated trees; this is rare in wild trees, and may be a cultivar selected for easy vegetative propagation for use in forestry plantations.
As the tree grows its trunk tends to sucker around the base, particularly following damage to the stem or roots, and it then may grow in a multi-trunked form. Brown bark of mature trees peels off in strips to reveal reddish-brown inner bark. Older specimens often look ragged, as the old needles may cling to stems for up to 5 years.
Although it resembles conifer species found in much colder climates, the tree is highly tolerant of heat, and can be found growing down to sea level in regions such as Hong Kong.
It is the most basal extant member of the Cupressaceae. Phylogenetic evidence indicates that its lineage diverged from the rest of the family during the early Jurassic.[5]
In the past, the genus was usually treated in the family Taxodiaceae,[2] but this family is now included within the Cupressaceae.[3] A few botanists have also treated it in a family of its own, Cunninghamiaceae, but this is not widely followed.[6] The oldest fossil species of the genus are from the Late Cretaceous (Campanian) of North America, including Cunninghamia hornbyensis from British Columbia, Canada,[7] and Cunninghamia taylorii from the Horseshoe Canyon Formation of Alberta, Canada.[8] Other fossils are known from the Cenozoic of Asia, North America and Europe.[9][10]
The genus is traditionally said to contain two similar species, Cunninghamia lanceolata and C. konishii, often referred to as the China fir and Taiwan fir, respectively. C. lanceolata occurs in mainland China, Vietnam, and Laos, whereas C. konishii is restricted to Taiwan.[11] However, molecular genetic evidence is suggesting that they are the same species, and that C. konishii of Taiwan derive from multiple colonizations from the mainland.[12][13] As C. lanceolata was the first name published, this name takes priority if the two are combined. In that case, Taiwan fir becomes Cunninghamia lanceolata var. konishii. However, there is no consensus yet as to whether the two species should be combined.[11]
Cunninghamia is a prized timber tree in China, producing soft, highly durable scented wood similar to that of Coast Redwood and Sugi. It is used in particular for manufacture of coffins and in temple building where the scent is valued.
Cunninghamia is grown as an ornamental tree in parks and large gardens, where it typically reaches a height of 15–30 m. Due to its heat tolerance, it has been used as a Christmas tree in subtropical areas such as the southern USA.
{{cite journal}}
: CS1 maint: uses authors parameter (link) Cunninghamia is a genus of one or two living species of evergreen coniferous trees in the cypress family Cupressaceae. They are native to China, northern Vietnam and Laos, and perhaps also Cambodia. They may reach 50 m (160 ft) in height. In vernacular use, it is most often known as Cunninghamia, but is also sometimes called "China-fir" (though it is not a fir). The genus name Cunninghamia honours Dr. James Cunningham, a British doctor who introduced this species into cultivation in 1702 and botanist Allan Cunningham.
A female cone Cluster of male cones Released seeds collected from the groundCunninghamia es un género de coníferas de la familia Cupressaceae (los cipreses). Son oriundos de China, Taiwán y Vietnam del Norte. Donde pueden llegar a alcanzar los 50-55 m de altura.
El género fue descrito por R.Br. ex A.Rich. y publicado en Commentatio botanica de Conifereis et Cycadeis 80: 149. 1826.[1][2] La especie tipo es Cunninghamia sinensis R. Br. ex Rich. & A. Rich. = Cunninghamia lanceolata (Lamb.) Hook
Cunninghamia es un género de coníferas de la familia Cupressaceae (los cipreses). Son oriundos de China, Taiwán y Vietnam del Norte. Donde pueden llegar a alcanzar los 50-55 m de altura.
Cunninghamia Cupressaceae familiako konifera-generoa da, Txinan, Taiwanen eta Ipar Vietnamen jatorria dutena[1]. 50-55 metroko altuera ere izan daiteke. Batzuetan Txinako izei izendatuak dira.
Cunninghamia Cupressaceae familiako konifera-generoa da, Txinan, Taiwanen eta Ipar Vietnamen jatorria dutena. 50-55 metroko altuera ere izan daiteke. Batzuetan Txinako izei izendatuak dira.
Keihäskuuset (Cunninghamia)[2] on havupuusuku sypressikasvien (Cupressaceae) heimon alaheimossa Cunninghamhioideae.[3] Sukuun kuuluu lajien määritelmästä riippuen joko yksi nykyisin elävä laji, jossa on kaksi muunnosta, tai kaksi elävää lajia[1][4][5] Lisäksi sukuun on luokiteltu useita esihistoriallisia lajeja.[6][7] Keihäskuusiin kuuluvina pidettyjä fossiileja tunnetaan jo liitukautisista kerrostumista. Suvun levinneisyys on ollut menneisyydessä huomattavasti nykyistä itäiseen Aasiaan rajoittunutta laajempi. Sen edustajien fossiilisia jäänteitä on löydetty laajalta alueelta pohjoiselta pallonpuoliskolta. Suvun liitukautiset edustajat olivat ulkoisesti pitkälti yhdennäköisiä nykyisten kanssa.[6][7]
Keihäskuuset ovat suuria puuvartisia kasveja. Ne ovat yleensä kasvutavaltaan puita, mutta voivat olla myös pensasmaisia.[8] Oksat haarautuvat rungosta usein säteittäin. Talvisilmut ovat munanmuotoisia.[1]
Lehdet ovat ruodittomia ja muodoltaan suikeita tai tasasoukan suikeita. Lehtien laidat ovat tavallisesti hienosahaisia. Ilmarakoja on lehtien kummallakin pinnalla, mutta yläpinnalla vähemmän kuin alapinnalla. Lehtiasento on kierteinen. Keihäskuuset ovat ainavihantia.[1][5]
Keihäskuuset ovat yksikotisia, ja erilliset hede- ja emikukinnot kasvavat samoissa yksilöissä. Kukinnot ovat käpyjä. Ryppäissä kasvavat hedekukinnot eli hedekävyt muodostuvat lukuisista kierteisesti asettuneista suomumaisista hedelehdistä. Emikävyt kasvavat versojen kärjissä 1–3 kävyn ryhmissä. Ne ovat muodoltaan pallomaisia, munanmuotoisia tai lieriömäisen munanmuotoisia. Kävyissä on kierteisesti pieniä emilehtiä eli emisuomuja ja suuria suojuslehtiä, joita on usein nimitetty epätarkasti käpysuomuiksi.[1] Suojuslehdet ovat pysyviä, nahkeapintaisia, litteitä ja muodoltaan leveänpuikeita tai kolmiomaisen puikeita. Pienet emisuomut ovat kiinnikasvaneita suojuslehtiin.[1]
Siemenet ovat litteitä ja niillä on kaksi kapeaa kylkiin kiinnittynyttä lenninsiipeä. Itäminen on maanpäällistä ja sirkkalehtiä on tavallisesti kaksi.[1]
Keihäskuusten sukuun kuuluu lajien määritelmästä riippuen yksi tai kaksi nykyisin elävää lajia. Joissakin julkaisuissa, kuten havupuihin erikoistuneen arvostetun kasvitieteilijän Aljos Farjonin kirjoissa A monograph of Cupressaceae and Sciadopitys ja A Handbook of the World's Conifers sukuun määritellään kuuluvan kaksi nykyisin elävää lajia.[5] Toisissa julkaisuissa, kuten useiden kasvitieteen tutkimuslaitosten yhteistyönä tuottamassa Flora of Chinassa kaikkia suvun nykyisin eläviä edustajia pidetään yhden lajin muunnoksina.[1][5] Sukuun on lisäksi pidetty kuuluvina useita fossiileista kuvattuja esihistoriallisia lajeja.[6][7]
Keihäskuusia pidetään nykyisin elävistä sypressikasveista varhaisimmin eriytyneenä kehityslinjana ja siten kaikkien muiden nykyisten sypressikasvien sisarryhmänä.[4][5] Keihäskuusiin kuuluvina pidettyjä fossiileja tunnetaan jo varhaisliitukaudelta, ja suku on säilynyt ulkoisilta ominaisuuksiltaan lähes muuttumattomana.[6]
Fossiileista tunnetaan myös useita lähinnä liitukautisia keihäskuusia suuresti muistuttavia havupuita, jotka on kuvattu lehtien ja käpyjen eroavaisuuksien perusteella omiksi suvuikseen Cunninghamiostrobus, Cunninghamites ja Elatides. Nämä suvut saattavat olla keihäskuusten lähisukulaisia, mutta puiden tarkkoja sukulaisuussuhteista ei tunneta.[4][6] Säilyneen fossiiliaineiston puutteellisuuden takia kaikkia löydöksiä ei voida täysin yksiselitteisesti määrittää yhteenkään tiettyyn sukuun.[6]
Keihäskuusten suvun levinneisyys on ollut esihistoriallisina aikoina huomattavasti nykyistä laajempi. Jäänteitä on löydetty laajalta alueelta pohjoiselta pallonpuoliskolta Pohjois-Amerikasta, Euroopasta ja itäisestä Aasiasta.[7][6] Kaikki suvun nykyisin elävät edustajat kasvavat luontaisina Itä- ja Kaakkois-Aasiassa.[1]
Keihäskuuset ovat suurehkoja, nopeakasvuisia puita. Ne kasvavat nykyisin lauhkeissa ja subtrooppisissa vuoristometsissä 200–2 800 metrin korkeudella merenpinnasta. Ne voivat kasvaa metsän hallitsevana puulajina tai harvakseltaan sekametsissä.[5]
Keihäskuusten vaalea puuaines on pehmeää, helposti työstettävää ja kestävää. Puuainesta käytetään laajalti varsinkin huonekalujen valmistukseen ja puurakentamiseen. Keihäskuusia käytetään Aasiassa laajalti metsänistutuksessa.[5] Lisäksi lähinnä kiinankeihäskuusta viljellään koristekasvina.[9]
Keihäskuuset (Cunninghamia) on havupuusuku sypressikasvien (Cupressaceae) heimon alaheimossa Cunninghamhioideae. Sukuun kuuluu lajien määritelmästä riippuen joko yksi nykyisin elävä laji, jossa on kaksi muunnosta, tai kaksi elävää lajia Lisäksi sukuun on luokiteltu useita esihistoriallisia lajeja. Keihäskuusiin kuuluvina pidettyjä fossiileja tunnetaan jo liitukautisista kerrostumista. Suvun levinneisyys on ollut menneisyydessä huomattavasti nykyistä itäiseen Aasiaan rajoittunutta laajempi. Sen edustajien fossiilisia jäänteitä on löydetty laajalta alueelta pohjoiselta pallonpuoliskolta. Suvun liitukautiset edustajat olivat ulkoisesti pitkälti yhdennäköisiä nykyisten kanssa.
Cunninghamia er ættkvísl með einni[1] eða tveimur núlifandi tegundum sígrænna barrtrjáa í grátviðarætt (Cupressaceae).[2] Þær eru ættaðar frá Kína, norður Víetnam og Laos, og hugsanlega Kambódíu.[1] Þær geta náð 50 m hæð.[1] Ættkvíslarheitið Cunninghamia er til heiðurs Dr. James Cunningham, breskum lækni sem kynnti tegundina í ræktun 1702, og grasafræðingnum Allan Cunningham.[3]
Ættkvíslin er almennt talin vera með tvær áþekkar tegundir, Cunninghamia lanceolata og C. konishii. C. lanceolata vex á meginlandi Kína, Víetnam og Laos, hins vegar er C. konishii eingöngu í Taívan.[4] Hinsvegar virðist erfðagreining benda til þess að þær séu sama tegundin, og að C. konishii í Taívan sé eftir mörg landnám tegundarinnar frá meginlandinu.[5][6] Þar sem C. lanceolata var fyrra nafnið sem var skráð hefur það forgang ef tegundirnar eru sameinaðar. In that case, Þá verður tegundin í Taívan Cunninghamia lanceolata var. konishii. Það er hinsvegar engin eining um hvort tegundirnar eigi að vera sameinaðar.[4]
Áður var tegundin höfð í Taxodiaceae,[1] en sú ætt er nú talin til Cupressaceae.[2] Nokkrir grasafræðingar hafa viljað hafa ættkvíslina í eigin tegund, Cunninghamiaceae, en ekki fengið mikinn stuðning. Cunninghamia þekkist einnig frá steingerfingum í Ameríku.[7]
Tréð er keilulaga með láréttar greinar sem eru lítið eitt hangandi í endana. Cunninghamia Barrnálarnar í spíral eftir greininni, grænar til blágrænar, leðurkenndar og nokkuð flatar. Þær eru 2–7 sm langar og 3–5 mm breiðar neðs. Barrið getur fengið bronsáferð í köldu veðri.
Könglarnir eru litlir og óáberandi við frjóvgun síðla vetrar, stakir eða 2 til 3 saman, þroskast á 7 til 8 mánuðum, 2,5 til 4,5 sm langir, egglaga til hnattlaga, oft með sprota sem vex úr endanum á ræktuðum trjám en það er sjaldgæft hjá villtum trjám. Reklarnir eru 10 til 30 saman.
Börkurinn á fullvöxnum trjám flagnar af í lengjum sem sýnir rauðbrúnan innri börkinn.
Cunninghamia er eftirsótt timburtré í Kína, með mjúkan, endingargóðan og ilmandi við, svipaðan og hjá strandrauðviði og Cryptomeria.
Cunninghamia er ræktað til skrauts í almenningsgörðum og öðrum stórum görðum þar sem hún nær um 15–30 m.
Cunninghamia er ættkvísl með einni eða tveimur núlifandi tegundum sígrænna barrtrjáa í grátviðarætt (Cupressaceae). Þær eru ættaðar frá Kína, norður Víetnam og Laos, og hugsanlega Kambódíu. Þær geta náð 50 m hæð. Ættkvíslarheitið Cunninghamia er til heiðurs Dr. James Cunningham, breskum lækni sem kynnti tegundina í ræktun 1702, og grasafræðingnum Allan Cunningham.
Köngull Reklar FræCunninghamia è un genere costituito da una [1] o due specie viventi di conifere sempreverdi della famiglia delle Cupressaceae.[2] Sono originari dell'asia e nel linguaggio comune, è più spesso conosciuta come Cunninghamia, ma a volte è anche chiamata "abete cinense" (sebbene non sia un abete). Il nome del genere Cunninghamia è in onore del Dr. James Cunningham, un medico britannico che introdusse questa specie nella coltivazione nel 1702 e del botanico Allan Cunningham.[3]
In Italia il legname di Cunninghamia è anche conosciuto come Cipresso di Cunningham.
È originario della Cina, del Laos, di Taiwan, del Vietnam e forse della Cambogia[1]; è stato ampiamente introdotto in Giappone. A causa di diffuse e antiche piantagioni, a scopo ornamentale o per la produzione di legname (spesso nei terreni di templi buddisti o di altro tipo, un problema che riguarda anche il Ginkgo), la sua distribuzione originaria non è nota con certezza. In passato, C. lanceolata era la specie continentale e C. konishii la specie di Taiwan, ma C. konishii è ora conosciuta in modo definitivo dal Vietnam e dal Laos, in alcuni casi da località in aree selvagge e remote dove è improbabile che le azioni umane abbiano introdotto la specie. E' originaria dei climi che variano da subtropicale fresco a temperato fresco dove le precipitazioni cadono principalmente dalla primavera all'autunno.
Sebbene assomigli a specie di conifere che si trovano in climi molto più freddi, l'albero è altamente tollerante al caldo e può crescere fino al livello del mare in regioni come Hong Kong.[4][5]
È il membro più "primitivo" delle Cupressaceae. Le prove filogenetiche indicano che il suo lignaggio si è separato dal resto della famiglia all'inizio del Giurassico.[6]
In passato, il genere era solitamente inserito nella famiglia delle Taxodiaceae.[1] Il genere è ora incluso nelle Cupressaceae,[2] anche se alcuni botanici lo ritengono appartenente a una famiglia a sé stante, le Cunninghamiaceae.
Tradizionalmente si dice che il genere contenga due specie simili, Cunninghamia lanceolata e C. konishii, spesso indicate rispettivamente come "abete cinese" e "abete di Taiwan". C. lanceolata è presente nella Cina continentale, in Vietnam e nel Laos, mentre C. konishii è limitata a Taiwan.[7] Tuttavia, le prove genetiche molecolari suggeriscono che si tratti della stessa specie e che il C. konishii di Taiwan derivi da molteplici colonizzazioni dal continente.[8][9] Poiché C. lanceolata è stato il primo nome pubblicato, questo ha la priorità se i due nomi venissero combinati. In questo caso, l'abete di Taiwan diverrebbe Cunninghamia lanceolata var. konishii. Tuttavia, non c'è ancora un consenso sull'opportunità di unire le due specie.[7]
Sono alberi che raggiungono i 50 metri di altezza e la forma generalmente è conica, con rami orizzontali a più livelli, spesso un po' penduli verso le punte. Cunninghamia porta foglie aghiformi, coriacee, morbide e rigide, di colore verde o verde-blu, disposte in due file che si avvolgono a spirale intorno al fusto con un arco verso l'alto; sono lunghe 2-7 cm e larghe 3-5 mm alla base, e presentano due bande stomatiche bianche o bianco-verdastre sotto e talvolta anche sopra. Il fogliame può assumere una colorazione bronzea in caso di clima invernale molto freddo.
I coni sono piccoli e poco appariscenti al momento dell'impollinazione, alla fine dell'inverno: i coni pollinici sono riuniti in grappoli di 8-20 unità, mentre i coni femminili sono singoli o a 2-3 unità.
Le pigne maturano in 7-8 mesi di forma brevemente cilindrico-ovoidali lunghe 12mm al momento dell'impollinazione successivamente assumono una forma ovoidale-subglobosa, con squame disposte a spirale; ogni squama porta 3 semi. Gli alberi coltivati sono spesso prolifici (con un germoglio vegetativo che cresce oltre la punta del cono); questo è raro negli alberi selvatici e potrebbe essere una cultivar selezionata per una facile propagazione vegetativa da utilizzare nelle piantagioni forestali.
Man mano che l'albero cresce, il suo tronco tende a pollonare intorno alla base, in particolare in seguito a danni al fusto o alle radici, e può quindi crescere in una forma a più tronchi. La corteccia da grigio scuro a marrone scuro o marrone rossastro e fessurata longitudinalmente e negli alberi maturi si sfalda in scaglie irregolari esponendo la corteccia interna giallo-rossastra. Gli esemplari più vecchi hanno spesso un aspetto lacero, poiché i vecchi aghi possono rimanere attaccati ai fusti fino a 5 anni.[5][10]
Il legno profumato, leggero (p. sp. 0,45 da secco), di colore chiaro, mediamente tenero, omogeneo e molto durevole, resistente ai marciumi e ai processi di decomposizione, viene utilizzato in falegnameria e come legno da costruzione. È spesso avvicinato al legno di cedro rosso del genere cryptomeria, a cui si avvicina per l'odore e la resistenza agli agenti atmosferici, ma da cui differisce per il colore e per il peso specifico tendenzialmente superiore.
Cunninghamia è un genere costituito da una o due specie viventi di conifere sempreverdi della famiglia delle Cupressaceae. Sono originari dell'asia e nel linguaggio comune, è più spesso conosciuta come Cunninghamia, ma a volte è anche chiamata "abete cinense" (sebbene non sia un abete). Il nome del genere Cunninghamia è in onore del Dr. James Cunningham, un medico britannico che introdusse questa specie nella coltivazione nel 1702 e del botanico Allan Cunningham.
In Italia il legname di Cunninghamia è anche conosciuto come Cipresso di Cunningham.
Cunninghamia is de botanische naam van een geslacht uit de cipresfamilie (Cupressaceae).
Cunninghamia-slekten (latin: Cunninghamia ) er en slekt av smale bartrær i sypressfamilien (Cupressaceae). Den har bare to arter – Cunninghamia konichii og Cunninghamia lanceolata eller «Chinese Fir» – som av enkelte forskere anses som varianter av én art.
Artene når opp til 50-55 meter høyde, er koniske og har horisontale grener, ofte noe hengende helt ytterst. Under veksten kan stammene vokse i uregelmessig form. De to artene er svært like av utseende.
Nålene blir 2-7 cm og er spiralsnodd om grenene. Nålene har hvit eller lyst grågrønne striper under hver nål, og tidvis også oppå. Hvis det blir veldig kaldt kan nålene bli brune.
Konglene er små, hannkonglene i større klaser, hunnkonglene i grupper av 1-3 grønne kongler.
Trærne vokser i Kina, Taiwan og det nordlige Vietnam. De hr vært mye brukt i Kina til møbelsnekring, produksjon av esker og skap, samt til tømmer i tempeler og ulike praktbygg. trevirket er parfymert og naturlig selv-impregnerende.
Navnet kommer av Dr. James Cunningham, en engelsk lege som introduserte arten i botanisk dyrkning på 1700-tallet. I parker og botaniske hager kan artene nå opptil 30-35 meter.
De eneste anerkjente artene innen denne slekten er:
På engelsk kalles arten enten « Cunninghamia ».
Cunninghamia-slekten (latin: Cunninghamia ) er en slekt av smale bartrær i sypressfamilien (Cupressaceae). Den har bare to arter – Cunninghamia konichii og Cunninghamia lanceolata eller «Chinese Fir» – som av enkelte forskere anses som varianter av én art.
Hunnkongler på C. lanceolata. Hannkongler på C. lanceolata.Artene når opp til 50-55 meter høyde, er koniske og har horisontale grener, ofte noe hengende helt ytterst. Under veksten kan stammene vokse i uregelmessig form. De to artene er svært like av utseende.
Nålene blir 2-7 cm og er spiralsnodd om grenene. Nålene har hvit eller lyst grågrønne striper under hver nål, og tidvis også oppå. Hvis det blir veldig kaldt kan nålene bli brune.
Konglene er små, hannkonglene i større klaser, hunnkonglene i grupper av 1-3 grønne kongler.
Trærne vokser i Kina, Taiwan og det nordlige Vietnam. De hr vært mye brukt i Kina til møbelsnekring, produksjon av esker og skap, samt til tømmer i tempeler og ulike praktbygg. trevirket er parfymert og naturlig selv-impregnerende.
Navnet kommer av Dr. James Cunningham, en engelsk lege som introduserte arten i botanisk dyrkning på 1700-tallet. I parker og botaniske hager kan artene nå opptil 30-35 meter.
Stroigła, kuningamia (Cunninghamia) – rodzaj drzew klasyfikowany, zwłaszcza w dawniejszych systemach, do cypryśnikowatych[4], współcześnie włączany do cyprysowatych jako klad bazalny tej rodziny[2][5]. Rodzaj obejmuje dwa gatunki występujące w południowo-wschodniej części Chin, w północnym Wietnamie oraz na wyspie Tajwan[6]. Nazwa naukowa upamiętnia Jamesa Cunninhama (zm. ok. 1709) – lekarza Brytyjskiej Kompanii Wschodnioindyjskiej w Chinach, który w 1702 nabył rośliny tego rodzaju do swego ogrodu i wysłał do Anglii, gdzie zostały opisane[6].
Rodzaj stanowi klad bazalny w obrębie rodziny cyprysowatych[2][5]. Należą do niego dwa gatunki[4][6][8]:
Drzewa o lekkim, miękkim i jasnym drewnie, bardzo trwałym i wolno rozkładającym się. W obszarze naturalnego występowania są cenionymi drzewami użytkowymi. Drewno ma wiele zastosowań, w tym m.in. używane jest często do wyrobu trumien. W obszarach o odpowiednich warunkach klimatycznych stroigły bywają uprawiane, jednak ze względu na obfite zaśmiecanie powierzchni gruntu zrzucanymi pędami – raczej nie są zbyt cenione jako rośliny ozdobne[6].
Stroigła, kuningamia (Cunninghamia) – rodzaj drzew klasyfikowany, zwłaszcza w dawniejszych systemach, do cypryśnikowatych, współcześnie włączany do cyprysowatych jako klad bazalny tej rodziny. Rodzaj obejmuje dwa gatunki występujące w południowo-wschodniej części Chin, w północnym Wietnamie oraz na wyspie Tajwan. Nazwa naukowa upamiętnia Jamesa Cunninhama (zm. ok. 1709) – lekarza Brytyjskiej Kompanii Wschodnioindyjskiej w Chinach, który w 1702 nabył rośliny tego rodzaju do swego ogrodu i wysłał do Anglii, gdzie zostały opisane.
Strobile męskie na końcu pędu stroigły chińskiej Strobil żeński stroigły chińskiejCunninghamioideae é uma subfamília monotípica de coníferas da família Cupressaceae cujo único género é Cunninghamia.
Cunninghamioideae é uma subfamília monotípica de coníferas da família Cupressaceae cujo único género é Cunninghamia.
Cunninghamia[1] är ett släkte av cypressväxter. Cunninghamia ingår i familjen cypressväxter.[1]
Cunninghamia är ett inhemskt trädslag i Kina och Kochinkina och träd ur släktet kallas ofta för "kinesisk gran" (Chinese fur), även om trädet inte tillhör gransläktet. Släktet har fått sitt namn efter den brittiske botanikern Allan Cunningham.
Arter ur släktet kan nå en höjd av 10-12 m och det lämnar ett vackert, ytterst varaktigt virke samt odlas i Europa i kruka som prydnadsväxt. Bladen är 3-6 cm långa, livligt gröna, läderartade, lansettlikt skärformade och stickande samt ha utom medelnerven även två randnerver.
Kottarna är äggrunt klotformiga, 3-4 cm. i genomskärning och utgörs av tunna, läderartade spetsiga kottefjäll, uppbärande tre, slutligen omvända frön.
Från kritsystemet och tertiära avlagringar finns Cunninghamia-liknande lämningar, vilka upptogs under den provisoriska släktbenämningen Cunninghamites.
Kladogram enligt Catalogue of Life[1]:
Рід традиційно поділяли на два схожих видів, C. lanceolata (Китай, В'єтнам та Лаос) і С. konishii (Тайвань). Однак, молекулярно-генетичні свідоцтва припускають, що С. konishii росте у кількох колоніях на материку. Оскільки назва C. lanceolata була спершу опублікована, вона має пріоритет, якщо ці два види будуть об'єднані. В цьому випадку, С. konishii стає C. lanceolata var. konishii. Тим не менше, немає консенсусу ще про те, чи слід об'єднувати ці два таксони.
Це рід з одного або двох видів вічнозелених хвойних дерев, які ростуть в Китаї, Тайвані, пн. В'єтнамі і Лаосі, де вони можуть досягати 50 м у висоту. Вид широко введений в Японії, і широко посаджений на всій території Китаю, так що оригінальний ареал не відомий. Var. lanceolata населяє ліси, скелясті схили й узбіччя на висотах 200—2800 м над рівнем моря. Часто росте в лісі як панівний вид, і краще конкурує на добре дренованих супіщаних і суглинних ґрунтах. Var. konishii росте в змішаних лісах або утворює невеликі чисті деревостої, нерідко в поєднанні з Chamaecyparis formosensis і Chamaecyparis obtusa var. formosana, часто посаджена, росте на висотах 1300—2000 м.
Дерева до 50 м заввишки і 300 см діаметра, з конічними або пірамідальними, темно-зеленими кронами. Кора від темно-сірого до темно-коричневого або червоно-коричневого кольору, поздовж потріскана, оголюючи ароматичну, жовтувату або червонувату флоему. Гілки розлогі, повислі на кінцях. Листки жорсткі, щільно розташовані по спіралі, поширюються в 2 рядах, глянцеві темно-зелений зверху, вузько лінійно-ланцетні, прямі або злегка серповидні, 0.8-6.5 (-7) см × 1,5-5 мм, зелені знизу. Пилкові шишки ростуть по 1-3 (-5) разом, широко оберненояйцевидні. Насіннєві шишки ростуть по 1-4 разом, при запиленні циліндро-яйцеподібні, близько 12 × 8 мм, зелені, стаючи коричнево-червонуватими і яйцевидними або майже кулястими, 1.8-4.5 × 1.2-4 см; приквітки шкірясті. Насіння по 3 на луску, темно-коричневе, довгасте чи вузько яйцевидне, 5-6 × бл. 4 мм, з вузькими крилами з боків. Запилення відбувається у січні-травні, насіння дозріває у серпні-листопаді, сім'ядолі 2.
Деревина від блідо-жовтого до білого кольору, щільність 0,4-0,5, м'яка, але міцна, легко опрацьовується, стійка до ураження комахами і термітами, відзначається високою стійкістю до гниття. Використовується в житловому будівництві, для меблів, мостів, кораблів, і ліхтарні стовпів, підлоги, панелей, упаковки і трун, а також для деревного волокна. Підходить для лісовідновлення та лісорозведення по дорогах гірських провінцій, в субтропічних вічнозелених, хвойних і змішаних лісах. Це швидкозростаюче дерево для деревини розмножується насінням, живцями або нащадками.
Chi Sa mộc hay chi Sa mu (danh pháp khoa học: Cunninghamia) là một chi của 1 hoặc 2 loài cây thân gỗ, thường xanh, thuộc họ Hoàng đàn (Cupressaceae). Chúng có nguồn gốc ở khu vực Trung Quốc, Đài Loan và miền bắc Việt Nam, các cây lớn có thể cao tới 50–55 m. Tên gọi khoa học của chi này được đặt theo tên của Dr. James Cunningham, một bác sĩ người Anh đã đưa các loài này vào gieo trồng năm 1702.
Hình dáng chung của các loài cây này là hình nón với các cành ngang mọc thành tầng, thông thường hơi rủ xuống ở phía đầu cành.
Hai loài này khá giống nhau, và các chứng cứ di truyền học gần đây gợi ý mạnh mẽ cho việc hợp nhất hai loài này thành một. Do C. lanceolata là tên khoa học được công bố đầu tiên nên tên gọi này có ưu thế khi hai loài được hợp nhất. Trong quá khứ, chi này thông thường được xếp trong họ họ Bụt mọc (Taxodiaceae), nhưng họ này hiện nay chỉ được coi là một phần của họ Cupressaceae. Một số ít các nhà thực vật học còn coi nó thuộc về họ riêng của chính nó là Cunninghamiaceae, nhưng điều này ít được công nhận.
Các loài trong chi Cunninghamia có các lá kim với ngạnh mềm, dai như da, cứng, màu xanh lục tới xanh lục-lam, mọc vòng xung quanh thân theo hình cung đi lên; các lá này dài 2–7 cm và rộng 3–5 mm (tại phần gốc lá), và mang hai dải khí khổng màu trắng hay trắng ánh lục ở phía dưới và đôi khi là ở phía trên mặt lá. Tán lá có thể trở thành màu nâu đồng khi thời tiết quá lạnh.
Các nón nhỏ và không dễ thấy khi thụ phấn vào cuối mùa đông, các nón đực mọc thành cụm khoảng 10-30 nón, còn các nón cái mọc đơn lẻ hoặc 2-3 nón cùng nhau.
Các nón hạt chín sau 7-8 tháng, dài khoảng 2,5-4,5 cm, hình trứng hoặc hình cầu, với các vảy mọc xoắn; mỗi vảy chứa 3-5 hạt. Chúng thường phát triển nhanh (với chồi sinh dưỡng mọc trên đỉnh của nón) trên các cây do người trồng; nhưng lại hiếm ở cây mọc hoang, và có thể là giống cây trồng được chọn lọc để dễ dàng nhân giống bằng phương pháp sinh dưỡng trong trồng rừng.
Khi cây càng lớn thì thân của nó có xu hướng tạo ra các chồi rễ mút xung quanh gốc, cụ thể là sau khi bị các vết thương ở thân hay rễ, và các chồi rễ mút này sau đó có thể phát triển để tạo thành cây nhiều thân. Vỏ của các thân cây lớn có màu nâu dễ dàng bị lột ra để lộ phần vỏ bên trong màu nâu đỏ.
Gỗ sa mộc là loại gỗ được đánh giá cao tại Trung Quốc, do nó là loại gỗ mềm có hương thơm và khá bền, tương tự như của hồng sam Bắc Mỹ (Sequoia sempervirens) và bách Nhật Bản (Cryptomeria japonica). Cụ thể, nó được dùng sản xuất các loại quan tài cũng như trong xây dựng đền miếu, tại những nơi mà hương thơm được đánh giá cao. Nó cũng được trồng làm cây cảnh trong các công viên và các khu vườn lớn, tại đây thông thường nó cao khoảng 15–30 m.
Chi Sa mộc hay chi Sa mu (danh pháp khoa học: Cunninghamia) là một chi của 1 hoặc 2 loài cây thân gỗ, thường xanh, thuộc họ Hoàng đàn (Cupressaceae). Chúng có nguồn gốc ở khu vực Trung Quốc, Đài Loan và miền bắc Việt Nam, các cây lớn có thể cao tới 50–55 m. Tên gọi khoa học của chi này được đặt theo tên của Dr. James Cunningham, một bác sĩ người Anh đã đưa các loài này vào gieo trồng năm 1702.
Nón cái của C. lanceolata.Hình dáng chung của các loài cây này là hình nón với các cành ngang mọc thành tầng, thông thường hơi rủ xuống ở phía đầu cành.
Hai loài này khá giống nhau, và các chứng cứ di truyền học gần đây gợi ý mạnh mẽ cho việc hợp nhất hai loài này thành một. Do C. lanceolata là tên khoa học được công bố đầu tiên nên tên gọi này có ưu thế khi hai loài được hợp nhất. Trong quá khứ, chi này thông thường được xếp trong họ họ Bụt mọc (Taxodiaceae), nhưng họ này hiện nay chỉ được coi là một phần của họ Cupressaceae. Một số ít các nhà thực vật học còn coi nó thuộc về họ riêng của chính nó là Cunninghamiaceae, nhưng điều này ít được công nhận.
Các loài trong chi Cunninghamia có các lá kim với ngạnh mềm, dai như da, cứng, màu xanh lục tới xanh lục-lam, mọc vòng xung quanh thân theo hình cung đi lên; các lá này dài 2–7 cm và rộng 3–5 mm (tại phần gốc lá), và mang hai dải khí khổng màu trắng hay trắng ánh lục ở phía dưới và đôi khi là ở phía trên mặt lá. Tán lá có thể trở thành màu nâu đồng khi thời tiết quá lạnh.
Các nón nhỏ và không dễ thấy khi thụ phấn vào cuối mùa đông, các nón đực mọc thành cụm khoảng 10-30 nón, còn các nón cái mọc đơn lẻ hoặc 2-3 nón cùng nhau.
Cụm các nón đực của C. lanceolataCác nón hạt chín sau 7-8 tháng, dài khoảng 2,5-4,5 cm, hình trứng hoặc hình cầu, với các vảy mọc xoắn; mỗi vảy chứa 3-5 hạt. Chúng thường phát triển nhanh (với chồi sinh dưỡng mọc trên đỉnh của nón) trên các cây do người trồng; nhưng lại hiếm ở cây mọc hoang, và có thể là giống cây trồng được chọn lọc để dễ dàng nhân giống bằng phương pháp sinh dưỡng trong trồng rừng.
Khi cây càng lớn thì thân của nó có xu hướng tạo ra các chồi rễ mút xung quanh gốc, cụ thể là sau khi bị các vết thương ở thân hay rễ, và các chồi rễ mút này sau đó có thể phát triển để tạo thành cây nhiều thân. Vỏ của các thân cây lớn có màu nâu dễ dàng bị lột ra để lộ phần vỏ bên trong màu nâu đỏ.
Gỗ sa mộc là loại gỗ được đánh giá cao tại Trung Quốc, do nó là loại gỗ mềm có hương thơm và khá bền, tương tự như của hồng sam Bắc Mỹ (Sequoia sempervirens) và bách Nhật Bản (Cryptomeria japonica). Cụ thể, nó được dùng sản xuất các loại quan tài cũng như trong xây dựng đền miếu, tại những nơi mà hương thơm được đánh giá cao. Nó cũng được trồng làm cây cảnh trong các công viên và các khu vườn lớn, tại đây thông thường nó cao khoảng 15–30 m.
Cunninghamia R.Br.
ВидыКуннингамия (лат. Cunninghamia) — род хвойных деревьев семейства Кипарисовые (Cupressaceae).
Название дано Робертом Броуном в честь Ричарда Каннингема[1].
По информации базы данных The Plant List (на июль 2016) род включает 2 вида[2]:
Куннингамия (лат. Cunninghamia) — род хвойных деревьев семейства Кипарисовые (Cupressaceae).
Название дано Робертом Броуном в честь Ричарда Каннингема.
杉木属(学名:Cunninghamia)是柏科下的一个属,为常绿乔木植物。该属现存有杉木(C. lanceolata)一种,与其的变种台湾杉木(C. l. var. konishii),分布于越南和中国秦岭以南及台湾。[1]
杉木属(学名:Cunninghamia)是柏科下的一个属,为常绿乔木植物。该属现存有杉木(C. lanceolata)一种,与其的变种台湾杉木(C. l. var. konishii),分布于越南和中国秦岭以南及台湾。