Long-tailed weasels are widespread and fairly common throughout their range.
US Federal List: no special status
CITES: no special status
State of Michigan List: no special status
IUCN Red List of Threatened Species: least concern
Long-tailed weasels are known to raid poultry flocks (Baker, 1983).
The pelts of long-tailed weasels were available in the fur trade but were not a popular commodity. Long-tailed weasels are good mousers and ratters, so farmers do not mind having weasels around their farms because they eliminate these pests (Baker, 1983).
Positive Impacts: body parts are source of valuable material; controls pest population
Long-tailed weasels help to control populations of rodents and rabbits.
Main prey are small rodents. Females, with smaller bodies, have better success in hunting small rodents because their bodies can fit inside the small rodent burrows. Males pursue larger animals, such as eastern cottontail rabbits. While mammals are the food of choice, these weasels eat a wide range of food, from birds to reptiles, and in the summer their diet includes fruits and berries (Baker, 1983).
Primary Diet: carnivore (Eats terrestrial vertebrates)
The range of the long-tail weasel includes most of North America, extending from just north of the United States-Canadian border and south to Central America to northern South America (Baker, 1983). Long-tailed weasels have the largest distribution of any mustelid in the Western Hemisphere.
Biogeographic Regions: nearctic (Native ); neotropical (Native )
Long-tailed weasels are found in temperate and tropical habitats in North and Central America. These habitats range from crop fields to small wooded areas to suburban areas. They are not found in deserts or thick, dense forests. Their burrows and nests are in hollow logs, rock piles, and under barns. Sometimes instead of building a new nest, long-tailed weasels take over the burrow of one of their prey (Baker, 1983).
Habitat Regions: temperate ; terrestrial
Terrestrial Biomes: chaparral ; forest ; scrub forest
Many long-tailed weasels die before reaching one year old. However, once they have reached adulthood they may live for several years. The lifespan of long-tailed weasels in the wild is not well known.
Average lifespan
Status: captivity: 8.8 years.
Long-tail weasels have a long slender body, similar to other weasels. On average, males are larger than females. These weasels have long, bushy tails that are about 50% of their total body length. Body length varies between 330 and 420 mm in males and 280 to 350 mm in females, tail length is from 132 to 294 mm in males, and 112 to 245 mm in females. Long-tailed weasels have a small, narrow head with long whiskers. They also have short legs. The fur is composed of short, soft underfur covered by shiny guard hair. They are cinnamon brown in color with white under parts that have a yellow tinge. Twice a year these weasels shed their fur, once in the spring and again in the fall. This process is controlled by photoperiod. The coat of animals in northern populations is white in the winter and brown in the summer, while those in southern populations are brown year round (Baker, 1983).
Range mass: 80 to 450 g.
Average mass: 150.6 g.
Range length: 203.0 to 266.0 mm.
Sexual Dimorphism: male larger
Other Physical Features: endothermic ; bilateral symmetry
Average basal metabolic rate: 1.344 W.
Long-tailed weasels are feisty and aggressive and will threaten animals much larger than themselves. They may be preyed upon by larger animals, such as large owls, coyotes, or large snakes, such as eastern massasauga rattlesnakes. They are especially vulnerable to predation as young.
Known Predators:
Long-tailed weasels communicate among themselves with visual, sound, and scent cues. Females emit an attractive scent when they are ready to mate. Body language and sounds are used to communicate when weasels confront each other.
Long-tailed weasels have well-developed senses of sight, hearing, and smell, which allows them to be efficient and sensitive predators.
Perception Channels: tactile ; chemical
Mating System: polygynous
Mating for long-tailed weasels occurs in the mid-summer months. After copulation, implantation is delayed and the egg does not begin to develop until March, making the total gestation time around 280 days. Birth occurs from late April to early May, and the average size of the litter is six. At birth young weasels weigh about 3 grams. They are pink with wrinkled skin, and they have white fur. At fourteen days, the white hair begins to thicken, and size differentiation makes it easy to tell males from females. At 36 days young weasels are weaned and can eat food brought back to the nest by the mother. They learn how to kill prey from the mother and by 56 days old they are able to kill prey on their own. Females mate in their first summer, but males wait until the following spring (Baker, 1983).
Breeding interval: Long-tailed weasels mate once each year.
Breeding season: Young are born from April to May.
Range number of offspring: 4.0 to 8.0.
Range gestation period: 337.0 (high) days.
Average gestation period: 280.0 days.
Average weaning age: 36.0 days.
Range age at sexual or reproductive maturity (female): 3.0 to 12.0 months.
Range age at sexual or reproductive maturity (male): 3.0 to 12.0 months.
Key Reproductive Features: iteroparous ; seasonal breeding ; gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual ; fertilization (Internal ); viviparous ; delayed implantation
Average birth mass: 3.1 g.
Average number of offspring: 6.2.
At birth, young weasels weigh about 3 grams. They are born helpless, with eyes closed, and with pink, wrinkled skin and white fur. At fourteen days their white fur begins to thicken, and size differentiation makes it easy to tell males from females. At 36 days old young weasels eyes open and they begin to be weaned and to eat foods brought back to the nest by their mother. They learn how to kill prey from the mother, and by 56 days they are able to kill prey on their own. Soon after they become independent.
Parental Investment: altricial ; female parental care
Muy pequeño, con un cuerpo largo y patas cortas. La parte dorsal es café oscuro hasta negruzco. El vientre es anaranjado pálido. La cabeza es negra con la mandíbula inferior de color blanco, en ocasiones tiene manchas estrechas de color blanco sobre los ojos y una raya fina de color blanco sobre la frente. La cola es delgada y mide un poco más de la mitad de la longitud de la cabeza y el cuerpo, y el extremo o punta es negro. Los machos son de mayor tamaño que las hembras.
Distribucion General: Desde el sur de Canadá hasta Venezuela y el oeste de los Andes hasta Bolivia. Se localiza desde las tierras bajas hasta los 4.100 m.s.n.m..
.
La papalba de cola llarga o papalba andina (Mustela frenata) ye un mamíferu carnívoru de la familia Mustelidae. Ye'l mustélidu más llargamente distribuyíu nel Nuevu Mundu y caracterízase pol so cola llarga y peluda, de casi la metá de llargor que l'animal.
Según el so allugamientu esta especie de papalba recibe los siguientes nomes:[2]
Distribuyir dende'l sudoeste de Canadá y la mayor parte d'Estaos Xuníos hasta Méxicu, América Central y el noroeste de Suramérica.
Xeneralmente atópase en hábitats abiertos o semiabiertos usualmente cerca de cuerpos d'agua. Los terrenes favoritos son zones con maleces y montes abiertos, cantos de campos, riberes de praderías, ciénaga y marismas. Viven en cueves abandonaes por otros mamíferos, cuévanos y resquiebros ente roques, montones de maleza, buecos de tueros, o nos espacios ente los raigaños d'árboles; un individuu puede usar múltiples xoriles. Toleren la cercanía de los humanos.
Ye una papalba típica con un cuerpu llargo y espodao, piernes curties y una cola peluda casi tan llarga como'l restu del cuerpu del animal. Los machos adultos miden de 35 a 45 centímetros (incluyendo la cola), y pueden pesar hasta 500 gramos; les femes son usualmente un 15 % más pequeñes. Tienen un color marrón claro, cola piel del banduyu amarellentada, pero en partir norte del so hábitat esta muda a color blancu puru en iviernu. La punta de la cola ye negra en toles estaciones.[3]
Los territorios de los machos d'esta especie non se superponen, pero piénsase que pueden incluyir los territorios de delles femes). La área del territoriu de los machos varia de 4 a 120 hai y estos son bien agresiva ante invasiones. Les sos críes nacen dependientes pero a los 56 díes son capaces de prindar preses por sigo mesmes. Son capaces d'engatar árboles y tamién son bones nadadores, capacidá qu'utilicen pa movilizase fácilmente cuando habiten en terrenes pantanosos o en ciénegas.[3]
La dómina de crianza xeneralmente ye en xunetu y agostu siendo concebíu nel mes d'abril. El periodu de llatencia ta causáu pola implantación diferida de los embriones nel úteru. Los nuevos naciellos tienen los sos güeyos zarraos y tienen solamente dellos pelos llargos y blancos, pero'l desenvolvimientu postnatal ye rápidu. Les femes algamen el maduror sexual en 3 a 4 meses, los machos al añu d'edá. Los mozos crecen dafechu en selmanes. Dambos padres traen alimentu a les críes y curien d'ellos.[2]
La papalba de cola llarga ye un carnívoru. Tien una tasa alta de metabolismu y rique comer cerca del 40% del so pesu corporal nun día. Como la mayoría de les papalbes, come principalmente aguaróns, mures, coneyos, tuzas y esguils llistaes. Son más actives na nueche pero delles vegaes son vistes mientres el día. Dacuando come páxaros ya inseutos. Esmagaya'l craniu de les sos preses colos sos caninos. Usa l'olfatu y l'oyíu p'alcontrar les sos preses. El so cuerpu delgáu déxa-y escorrer les sos preses dientro de les sos llurigues.[3]
Na Llista Colorada de la UICN de 2008 Mustela frenata ta catalogada como especie so esmolición menor (LC del inglés Least Concern). Incluyir nesta categoría por tener una distribución amplia y ser relativamente común nel so territoriu de distribución. Tolera un usu de la tierra moderáu ya inclusive puede beneficiase de la presencia humana. sicasí les sos poblaciones xeneralmente fluctúan y pueden sumir llocalmente en respuesta al cambéu na cantidá de les sos preses.[1]
.
La papalba de cola llarga o papalba andina (Mustela frenata) ye un mamíferu carnívoru de la familia Mustelidae. Ye'l mustélidu más llargamente distribuyíu nel Nuevu Mundu y caracterízase pol so cola llarga y peluda, de casi la metá de llargor que l'animal.
Ar gaerell hirlostek (Mustela frenata) eo ar spesad boutinañ e-touez ar mustelideged en Amerika. Bevañ a ra e lec'hioù digor, e-kichen an dour, eus Kanada betek norzh Amerika ar Su.
Heñvel eo ouzh ar gaerell dre he feson, hir eo he c'horf, berr he favioù ha hir he lost. Muzuliañ a ra ar pared etre 33 ha 45 cm ha pouezañ a reont 450 g. Gell eo o blevenn, melen o c'hof hag er rannvroioù erc'hek ez eont da wenn e-pad ar goañv. Du e chom penn o lost.
Evel an holl gaerelled e tebront krignerien dreist-holl. O c'horf hir a ro tro dezho da heuliañ o freizhoù e-barzh o douarenn. Anevaled-noz int met o gwelout a c'heller diouzh an deiz a-wechoù. Bevañ a reont en o-unan en diavaez eus koulz ar parañ.
Ar gaerell hirlostek (Mustela frenata) eo ar spesad boutinañ e-touez ar mustelideged en Amerika. Bevañ a ra e lec'hioù digor, e-kichen an dour, eus Kanada betek norzh Amerika ar Su.
Heñvel eo ouzh ar gaerell dre he feson, hir eo he c'horf, berr he favioù ha hir he lost. Muzuliañ a ra ar pared etre 33 ha 45 cm ha pouezañ a reont 450 g. Gell eo o blevenn, melen o c'hof hag er rannvroioù erc'hek ez eont da wenn e-pad ar goañv. Du e chom penn o lost.
Evel an holl gaerelled e tebront krignerien dreist-holl. O c'horf hir a ro tro dezho da heuliañ o freizhoù e-barzh o douarenn. Anevaled-noz int met o gwelout a c'heller diouzh an deiz a-wechoù. Bevañ a reont en o-unan en diavaez eus koulz ar parañ.
La mostela cuallarga (Mustela frenata) és el mustèlid més difós al Nou Món. El seu àmbit de distribució s'estén des del sud del Canadà, a través de gran part dels Estats Units, fins a Mèxic, Meso-amèrica i la part septentrional de Sud-amèrica. Generalment viu en hàbitats oberts o semioberts a prop de fonts d'aigua.
La mostela cuallarga (Mustela frenata) és el mustèlid més difós al Nou Món. El seu àmbit de distribució s'estén des del sud del Canadà, a través de gran part dels Estats Units, fins a Mèxic, Meso-amèrica i la part septentrional de Sud-amèrica. Generalment viu en hàbitats oberts o semioberts a prop de fonts d'aigua.
Lasice dlouhoocasá (Mustela frenata) je šelma z rodu Mustela z čeledi lasicovitých.
Vyskytuje se na obou amerických kontinentech, od Kanady až po Peru a Bolívii. Lasice dlouhoocasá obývá biotopy tropický deštný les, tropický monzumový les, les mírného pásu, jehličnatý les, hory a vrchoviny.
Je to ve volné přírodě běžné zvíře, samotářské. Má tmavě hnědou barvu s bílým pruhem na břiše a černou špičkou na ocase. Dosahuje délky kolem 26 cm, délka ocasu 15 cm. Může vážit až 350 g.
Lasice dlouhoocasá (Mustela frenata) je šelma z rodu Mustela z čeledi lasicovitých.
Den langhalede hermelin (Mustela frenata) er et dyr i mårfamilien under rovdyrene.
Den findes i to underarter
Den langhalede hermelin (Mustela frenata) er et dyr i mårfamilien under rovdyrene.
Den findes i to underarter
Das Langschwanzwiesel (Neogale frenata, Syn.: Mustela frenata) ist eine Raubtierart aus der Familie der Marder (Mustelidae). Es ist auf dem amerikanischen Kontinent beheimatet und eng mit dem Hermelin verwandt.
Langschwanzwiesel weisen den typischen Körperbau der Wiesel mit dem langgestreckten, schlanken Körper und den relativ kurzen Gliedmaßen auf. Sie ähneln in ihrer Fellfärbung und den Abmessungen dem Hermelin, unterscheiden sich aber durch den längeren, buschigeren Schwanz. Im nördlichen Teil ihres Verbreitungsgebietes unterliegen sie auch dem Fellwechsel. Ihr Fell ist an der Oberseite braun gefärbt, die Unterseite ist gelblich-weiß und die Schwanzspitze schwarz. Das Winterfell ist bis auf die Schwanzspitze rein weiß. Diese Tiere erreichen eine Kopfrumpflänge von 20 bis 30 Zentimeter, eine Schwanzlänge von 8 bis 20 Zentimetern und ein Gewicht von 90 bis 360 Gramm.
Das Verbreitungsgebiet der Langschwanzwiesel reicht vom südlichen Kanada über die USA und Mittelamerika bis Guyana und Bolivien; im äußersten Norden überschneidet es sich mit dem des Hermelins. Sie bewohnen verschiedene Lebensräume, bevorzugen aber offenes, buschbestandenes Grasland, meist in der Nähe von Gewässern. Auch sind sie an Waldrändern oder auf landwirtschaftlich genutzten Flächen zu finden, meiden aber dichten Wald sowie allzu trockene Terrains.
Obwohl sie manchmal auch am Tag auf Nahrungssuche gehen, sind sie vorwiegend nachtaktiv. Als Ruheplätze legen sie Nester in hohlen Baumstämmen, Felsspalten oder verlassenen Bauen anderer Tiere an, die Nester werden mit Fell ausgekleidet. Sie leben einzelgängerisch und sind territorial. Die Reviere können sich überlappen, insbesondere das eines Männchens mit dem von Weibchen, trotzdem gehen sie sich in der Regel aus dem Weg.
Langschwanzwiesel sind flinke, geschickte Jäger. Ihr schlanker Körper erlaubt ihnen, auch in kleine Tierbaue oder durch schmale Schlitze in Zäunen zu klettern. Bei der Jagd halten sie sich vorwiegend am Boden auf, sie können nicht sehr gut klettern. Zur Lokalisierung der Beute dient ihnen vor allem der gut entwickelte Gehör- und Geruchssinn.
Diese Tiere ernähren sich vorwiegend von kleinen Säugetieren, insbesondere von Mäusen und anderen Nagetieren. Daneben erbeuten sie auch Baumwollschwanzkaninchen, Vögel und Reptilien.
Die Paarung erfolgt im Juli oder August, bedingt durch eine Keimruhe nistet sich die befruchtete Eizelle jedoch erst im darauffolgenden März ein. Die eigentliche Tragzeit beträgt rund 27 Tage, im April oder Mai kommen drei bis neun (durchschnittlich sechs) Jungtiere zur Welt. Diese sind zunächst blind und hilflos, wachsen aber sehr schnell und werden bereits mit rund 36 Tagen entwöhnt. Weibchen erreichen die Geschlechtsreife mit drei bis vier Monaten und können sich in ihrem ersten Lebensjahr bereits fortpflanzen, männliche Tiere werden mit rund einem Jahr geschlechtsreif.
Manchmal brechen Langschwanzwiesel in Ställe ein und reißen Geflügel, da aber vorwiegend als Schädlinge betrachtete Nagetiere zu ihrer Beute gehören, sind sie eher beliebt. Ihr Fell, insbesondere der weiße Winterpelz (siehe Hermelinfell und Wieselfell), wird zu Pelzbekleidung verarbeitet, allerdings in weit geringerem Ausmaß als beispielsweise das Hermelin. Insgesamt sind sie weitverbreitet und zählen nicht zu den bedrohten Arten.
Das Langschwanzwiesel (Neogale frenata, Syn.: Mustela frenata) ist eine Raubtierart aus der Familie der Marder (Mustelidae). Es ist auf dem amerikanischen Kontinent beheimatet und eng mit dem Hermelin verwandt.
Chupasapa achuqalla icha Achuqalla[1] chaylla, Chinchaysuyupi Waywash, kichwapi Chukuri[2][3] (Mustela frenata) nisqaqa huk uchuylla aycha uquq ñuñuq uywam, achuqallam, Awya Yalapi kawsaq. Allpa ukhupi kawsaq ukuchakunatam mikhun.
Chupasapa achuqalla icha Achuqalla chaylla, Chinchaysuyupi Waywash, kichwapi Chukuri (Mustela frenata) nisqaqa huk uchuylla aycha uquq ñuñuq uywam, achuqallam, Awya Yalapi kawsaq. Allpa ukhupi kawsaq ukuchakunatam mikhun.
Cōzahtli (Mustela frenata) ītōcā cē yōlcatl.
De langsturtwezeling (Latynske namme: Mustela frenata) is in sûchdier út it skift fan 'e rôfdieren (Carnivora), de famylje fan 'e martereftigen (Mustelidae) en it skaai fan 'e lytse marters (Mustela), dat foarkomt yn it grutste part fan Noard-Amearika en teffens yn hiel Midden-Amearika en yn dielen fan noardwestlik Súd-Amearika. Yn Noard-Amearika wurdt dit bist behalven long-tailed weasel ek wol bridled weasel ("leiewezeling") of big stoat ("grutte harmeling") neamd. De langsturtwezeling is de neiste sibbe fan 'e harmeling (Mustela erminea), dy't ek yn Fryslân foarkomt, en nimt yn Noard- en Midden-Amearika de ekologyske nys yn dy't yn Jeropa ferfolle wurdt troch de murd (Mustela putorius).
De langsturtwezeling is lânseigen yn frijwol de hiele 48 legere Feriene Steaten, útsein de drûchste woastinen fan Arizona, westlik Nij-Meksiko en súdeastlik Kalifornje. Yn Kanada komt er foar yn it suden fan 'e provinsjes Britsk-Kolumbia, Alberta en Saskatchewan, en fierder eastlik teffens yn it suden fan Ontario, súdwestlik Kebek en yn Nij-Breunswyk. Yn Meksiko ûntbrekt er inkeld yn 'e Sonoarawoastyn en op it Kalifornysk Skiereilân. Fierder nei it suden ta heart hiel Midden-Amearika ta it ferspriedingsgebiet fan 'e langsturtwezeling, dat yn Súd-Amearika ek noch noardlik en westlik Kolombia, noardwestlik en noardlik Fenezuëla en sintraal Ekwador omfiemet, mei in útrinner yn 'e Andes troch Perû hinne oant yn Bolivia. In isolearre populaasje bestiet yn it noardwesten fan it Amazônegebiet, yn eastlik Kolombia, noardwestlik Brazylje en súdlik Fenezuëla.
De langsturtwezeling hat trochinoar in kop-romplingte fan 21-28 sm, mei in sturtlingte fan 12-24 sm. Yn 'e measte populaasjes binne de wyfkes 10-15% lytser as de mantsjes. De pels is simmerdeis op 'e rêch, de boppekant fan 'e kop, de poaten en de sturt brún, en op 'e bealch, de binnenkant fan 'e poaten, de hals en it kin witich, krêmkleurich of gielich brún. De lange sturt hat in swarte útein. Yn Floarida en it Amerikaanske Súdwesten hawwe langsturtwezelings soms witige of gielige plakken yn it gesicht.
Yn it noarden fan syn ferspriedingsgebiet ferliest dit bist by 't winter syn brune kleur om, krekt as de nau besibbe harmeling (Mustela erminea) in wite pels te krijen. Inkeld de swarte sturtein behâldt dan syn kleur. Yn it suden fan it ferspriedingsgebiet, dêr't gjin snie falt, bart dit net. Langsturtwezelingen ferhierje twaris yn it jier, yn 'e hjerst (oktober oant mids novimber) en by 't maityd (maart en april). Dat proses duorret 3-4 wiken. Oars as by de harmeling, dy't it hiele jier troch tichtbehierre soallen hâldt, binne de soallen fan 'e langsturtwezeling simmerdeis keal.
Langsturtwezelingen hawwe goedûntwikkele anale geurklieren, dy't in sterke muskusrook produsearje. Oars as by stjonkdieren, dy't harren muskus spuitsje, wriuwt de langsturtwezeling syn geurklier oer oerflakken hinne dêr't er syn rook oan ôfjaan wol. Dat docht er sawol om syn territoarium ôf te setten as om rôfdieren te ûntmoedigjen as er him bedrige fielt.
De langsturtwezeling libbet yn hoalen ûnder de grûn, faak beskerme troch beamstobben of rotsblokken. Yn 'e regel graaft er net sels syn hoale út, mar nimt er ferlitten wenten fan grûniikhoarntsjes oer. Syn mei strie en hier fan proaidieren isolearre nêst, dat in diameter fan 22-30 sm hat, makket er op sa'n 60 sm ôfstân fan 'e yngong fan 'e hoale.
De peartiid falt foar langsturtwezelingen yn july en augustus, wêrnei't troch in ferlingde draachtiid de ymplantaasje fan 'e befruchte aaisel yn it limoer fan it wyfke tsien moanne lang tsjinholden wurdt. De eigentlike draachtiid begjint yn maart, as der fretten by 't folop beskikber is, en duorret likernôch 4 wiken. Yn april of begjin maaie smyt it wyfke dan in nêst fan 5-8 jongen, dy't blyn en foar in diel noch keal te wrâld komme en dan 3 g weagje.
De ûntwikkeling fan langsturtwezelingjongen giet hurd, en mei 3 wiken hawwe de jongen in pels, krûpe se ta it nêst út en kinne se fêst fretten beplúzje. Tsjin dy tiid weagje se 21-27 g. Mei 5 wiken geane de eachjes iepen en wurde se aktyf. Dan begjint it wyfke se ek fan har molke ôf te wennen, en mei 6 wiken geane de jongen mei op jacht. Tsjin it begjin fan 'e hjerst binne se folwoeksen en geane se by de mem wei. Wyfkes binne mei 3-4 moannen as geslachtsryp, mar mantsjes wurde dat pas mei 15-18 moannen.
Langsturtwezelingen binne lytse, mar ûnferfearde rôfdieren, dy't bisten oanfalle sels as dy folle grutter as harsels binne. Se frette benammen mûzen, rotten, iikhoarntsjes, grûniikhoarntsjes, pipermûzen, mollen en kninen. Ut en troch steane ek lytse fûgels, fûgelaaien, reptilen, amfibyen, fisken, wjirms en ynsekten op it menu. Der is waarnommen hoe't langsturtwezelingen koloanjes flearmûzen ynkrongen om de jongen op te fretten.
Lytse proaidieren, lykas mûzen, wurde bestoarme en dan deade mei ien byt op 'e kop. Gruttere proaien, lykas kninen, wurde beslûpt. De langsturtwezeling springt dan by de knyn op 'e rêch en bringt in deadlike byt yn 'e nekke ta. Soms deadzje langsturtwezelingen mear proaien as se op kinne, benammen yn 'e maityd, as se jongen hawwe, en hjerstmis. Soms wurde sokke oerstallinge proaien opburgen om letter opfretten te wurden, mar mei't langsturtwezelingen de foarkar jouwe oan farsk deade proaidieren, litte se se meastal lizze. Nei't se in proai deade hawwe, slikje se it bloed op, mar oars as dat de folkloare oer dizze bisten hawwe wol, sûge se it bloed net aktyf út it lichem fan 'e proai wei.
De langsturtwezeling hat de IUCN-status fan "net bedrige", mei't er yn syn ferspriedingsgebiet noch rûnom foarkomt en om't de populaasje stabyl liket te wêzen.
Der binne 43 erkende ûndersoarten fan 'e langsturtwezeling:
De langsturtwezeling (Latynske namme: Mustela frenata) is in sûchdier út it skift fan 'e rôfdieren (Carnivora), de famylje fan 'e martereftigen (Mustelidae) en it skaai fan 'e lytse marters (Mustela), dat foarkomt yn it grutste part fan Noard-Amearika en teffens yn hiel Midden-Amearika en yn dielen fan noardwestlik Súd-Amearika. Yn Noard-Amearika wurdt dit bist behalven long-tailed weasel ek wol bridled weasel ("leiewezeling") of big stoat ("grutte harmeling") neamd. De langsturtwezeling is de neiste sibbe fan 'e harmeling (Mustela erminea), dy't ek yn Fryslân foarkomt, en nimt yn Noard- en Midden-Amearika de ekologyske nys yn dy't yn Jeropa ferfolle wurdt troch de murd (Mustela putorius).
Achuqalla (latin aru: Mustela frenata, kastilla aru: Comadreja), ñuñuri, aycha manq'iri kasta, jisk'a sallqa uywa ch'umphi samiri t'awrani, niya kimsa tunka phisqani patakachjata wiskhallawa, aruma sarnaqiriwa.
Achuqalla (latin aru: Mustela frenata, kastilla aru: Comadreja), ñuñuri, aycha manq'iri kasta, jisk'a sallqa uywa ch'umphi samiri t'awrani, niya kimsa tunka phisqani patakachjata wiskhallawa, aruma sarnaqiriwa.
The long-tailed weasel (Neogale frenata), also known as the bridled weasel, masked ermine, or big stoat, is a species of mustelid distributed from southern Canada throughout all the United States and Mexico, southward through all of Central America and into northern South America. It is distinct from the short-tailed weasel (Mustela erminea), also known as a "stoat", a close relation in the genus Mustela that originated in Eurasia and crossed into North America some half million years ago; the two species are visually similar, especially the black tail tip.
The long-tailed weasel was originally described in the genus Mustela with the name Mustela frenata by Hinrich Lichtenstein in 1831.[2][3] In 1993, the classification, Mustela frenata, was accepted into the second edition of the Mammal species of the world: a taxonomic and geographic reference, which was published by the Smithsonian Institution Press.[3] The species, with classification and name Mustela frenata, was accepted into the Global Biodiversity Information Facility.[2] Later, in a study published in 2021 in the Journal of Animal Diversity, Bruce Patterson et al. reclassified the long-tailed weasel into the genus Neogale along with 2 other former Mustela species, as well as the two species formerly classified in Neovison.[4]
The long-tailed weasel is the product of a process begun 5–7 million years ago, when northern forests were replaced by open grassland, thus prompting an explosive evolution of small, burrowing rodents. The long-tailed weasel's ancestors were larger than the current form, and underwent a reduction in size to exploit the new food source. The long-tailed weasel arose in North America 2 million years ago, shortly before the stoat evolved as its mirror image in Eurasia. The species thrived during the Ice Age, as its small size and long body allowed it to easily operate beneath snow, as well as hunt in burrows. The long-tailed weasel and the stoat remained separated until half a million years ago, when falling sea levels exposed the Bering land bridge, thus allowing the stoat to cross into North America. However, unlike the latter species, the long-tailed weasel never crossed the land bridge, and did not spread into Eurasia.[5]
The long-tailed weasel is one of the larger weasels (comprising both Neogale and Mustela) in North America. There is substantial disagreement both on the upper end of their size and difference in size by sex by source: one indicates a body length of 300–350 mm (12–14 in) and a tail comprising 40–70% of the head and body length. It adds that in most populations, females are 10–15% smaller than males,[6] thus making them about the same size as large male stoats, according to a second source.[7] A third states they range from 11 to 22 inches (280–560 mm) in length, with the tail measuring an additional 3 to 6 inches (80–150 mm). It maintains the long-tailed weasel weighs between 3 and 9 ounces (85-267 g) with males being about twice as large as the females.[8]
The eyes are black in daylight, but glow bright emerald green when caught in a spotlight at night.[9] The dorsal fur is brown in summer, while the underparts are whitish and tinged with yellowish or buffy brown from the chin to the inguinal region. The tail has a distinct black tip. Long-tailed weasels in Florida and the southwestern US may have facial markings of a white or yellowish colour. In northern areas in winter, the long-tailed weasel's fur becomes white, sometimes with yellow tints, but the tail retains its black tip.[6] The long-tailed weasel moults twice annually, once in autumn (October to mid-November) and once in spring (March–April). Each moult takes about 3–4 weeks and is governed by day length and mediated by the pituitary gland. Unlike the stoat, whose soles are thickly furred all year, the long-tailed weasel's soles are naked in summer.[7] The long-tailed weasel has well-developed anal scent glands, which produce a strong and musky odour. Unlike skunks, which spray their musk, the long-tailed weasel drags and rubs its body over surfaces in order to leave the scent,[10] to mark their territory and, when startled or threatened, to discourage predators.[11]
The footprint of a long-tailed weasel is about 1 inch (25 mm) long. Although they have five toes, only four of them can be seen in their tracks. The only exception to this is when walking in the snow or mud, all five of their toes are shown. Their footprints will also appear heavier if the weasel is carrying food. Another way to determine the presence of a weasel is by looking for wavy indents made by their tails in the snow.
The long-tailed weasel uses one spot to leave their feces. This spot is usually near where they burrow. They'll continuously use this spot for their droppings until it gets covered by environmental changes.[12]
A black-tipped tail, yellowish-white belly fur, and brown fur on its back and sides are distinguishing for the long-tailed weasel. Additionally, the long-tailed weasel has long whiskers, a long narrow body, and a long tail that is approximately half the length of the body and head of the weasel.[13][14][15] Compared to the short-tailed weasel the long-tailed weasel lacks a white line on the insides of its legs.[15]
The long-tailed weasel mates in July–August, with implantation of the fertilized egg on the uterine wall being delayed until about March. The gestation period lasts 10 months, with actual embryonic development taking place only during the last four weeks of this period, an adaptation to timing births for spring, when small mammals are abundant. Litter size generally consists of 5–8 kits, which are born in April–May. The kits are born partially naked, blind and weighing 3 grams, about the same weight of a hummingbird. The long-tailed weasel's growth rate is rapid, as by the age of three weeks, the kits are well furred, can crawl outside the nest and eat meat. At this time, the kits weigh 21–27 grams. At five weeks of age, the kit's eyes open, and the young become physically active and vocal. Weaning begins at this stage, with the kits emerging from the nest and accompanying the mother in hunting trips a week later. The kits are fully grown by autumn, at which time the family disbands. The females are able to breed at 3–4 months of age, while males become sexually mature at 15–18 months.[10]
The long-tailed weasel dens in ground burrows, under stumps or beneath rock piles. It usually does not dig its own burrows, but commonly uses abandoned chipmunk holes. The 22–30 cm (8.7–11.8 in) diameter nest chamber is situated around 60 cm (24 in) from the burrow entrance, and is lined with straw and the fur of prey.[10]
The enemies of the long-tailed weasel are usually coyotes, foxes, wildcats, wolves, and the Canadian lynx. The weasel will give off its musky odor, however, this is not primarily used when encountering other creatures. When leaving an area they were just in, they will leave their odor behind. This is done by the weasels taking themselves and hauling their bodies across surfaces they just interacted with. The long-tailed weasel does this to "discourage predators" from coming back to the area, possibly indicating that the weasel considers this a safe haven for return.[8] This type of reaction is also reserved for when the weasel feels it is in danger, or when it is looking for a mate.[16] Tree-climbing is another type of defense mechanism that long-tailed weasels utilize against predators on the ground.[17] These weasels will climb up a reasonable height of a tree when they sense that they are in danger. They will then sit silent and "motionless", while looking at their presumed predator. These weasels keep their guard up like this until the predator leaves, and when the weasel considers itself no longer in danger.
Another common defense of long-tailed weasels is its black-tipped tail, which differs in color from the rest of the body.[18] When the long-tailed weasel becomes more white in the winter, this defense mechanism is especially used. The black-tipped tail distracts predators from the rest of the body, as it is more visible to the eye of a predator.[19] This causes the visibility of the actual weasel to be rather difficult and makes the predator attack the tail instead of the weasel. The weasel is allowed to escape the predator because of this.
The long-tailed weasel is a fearless and aggressive hunter which may attack animals far larger than itself. When stalking, it waves its head from side to side in order to pick up the scent of its prey. It hunts small prey, such as mice, by rushing at them and killing them with one bite to the head. With large prey, such as rabbits, the long-tailed weasel strikes quickly, taking its prey off guard. It grabs the nearest part of the animal and climbs upon its body, maintaining its hold with its feet. The long-tailed weasel then manoeuvres itself to inflict a lethal bite to the neck.[20]
The long-tailed weasel is an obligate carnivore which prefers its prey to be fresh or alive, eating only the carrion stored within its burrows. Rodents are almost exclusively taken when they are available. Its primary prey consists of mice, rats, squirrels, chipmunks, shrews, moles and rabbits. Occasionally, it may eat small birds, bird eggs, reptiles, amphibians, fish, earthworms and some insects. The species has also been observed to take bats from nursery colonies. It occasionally surplus kills, usually in spring when the kits are being fed, and again in autumn. Some of the surplus kills may be cached, but are usually left uneaten. Kits in captivity eat from ¼–½ of their body weight in 24 hours, while adults eat only one fifth to one third. After killing its prey, the long-tailed weasel laps up the blood, but does not suck it, as is popularly believed. With small prey, also the fur, feathers, flesh and bones are consumed, but only some flesh is eaten from large prey. When stealing eggs, the long-tailed weasel removes each egg from its nest one at a time, then carries it in its mouth to a safe location where it bites off the top and licks out the contents or if they have babies in the den they may hold it in their mouth all the way back to them.[20]
As of 2005,[17] 42 subspecies are recognised.
In North America, Native Americans (in the region of Chatham County, North Carolina) deemed the long-tailed weasel to be a bad sign; crossing its path meant a "speedy death".[35]
{{cite journal}}
: Cite journal requires |journal=
(help)
The long-tailed weasel (Neogale frenata), also known as the bridled weasel, masked ermine, or big stoat, is a species of mustelid distributed from southern Canada throughout all the United States and Mexico, southward through all of Central America and into northern South America. It is distinct from the short-tailed weasel (Mustela erminea), also known as a "stoat", a close relation in the genus Mustela that originated in Eurasia and crossed into North America some half million years ago; the two species are visually similar, especially the black tail tip.
La comadreja de cola larga, oncilla, onzita o comadreja andina (Mustela frenata) es un mamífero carnívoro de la familia Mustelidae. [2] Su cuerpo es largo y esbelto; sus piernas cortas. El macho mide de 35 a 45 cm (incluyendo la cola) y pesa hasta 500 g; la hembra es usualmente más pequeña. Posee color marrón claro, piel del vientre amarillenta y punta de la cola negra. Se caracteriza por su cola larga y peluda y su pecho amarillento. [3] A pesar de su pequeño tamaño puede cazar presas mayores. Es el mustélido más ampliamente distribuido en el Nuevo Mundo. Vive desde en el sudoeste de Canadá y la mayor parte de Estados Unidos, hasta México, América Central y el noroeste de Sudamérica (Colombia, Ecuador y Perú), [2]. En México se le encuentra principalmente en las regiones del Bajío, Centro y Golfo y Sureste del país. Habita en bosques tropicales y templados; generalmente en espacios abiertos o semiabiertos usualmente cerca de cuerpos de agua. La UICN2019-1 considera a la especie como de preocupación menor. [2]
Según su ubicación esta especie de comadreja recibe los siguientes nombres:[4]
Se distribuye desde el sudoeste de Canadá y la mayor parte de Estados Unidos hasta México, América Central y el noroeste de Sudamérica.
Generalmente se encuentra en hábitats abiertos o semiabiertos usualmente cerca de cuerpos de agua. Los terrenos favoritos son zonas con malezas y bosques abiertos, bordes de campiñas, riberas de praderas, ciénagas y marismas. Viven en cuevas abandonadas por otros mamíferos, cavidades y grietas entre rocas, montones de maleza, huecos de troncos, o en los espacios entre las raíces de árboles; un individuo puede usar múltiples guaridas. Toleran la cercanía de los humanos.
Es una comadreja típica con un cuerpo largo y esbelto, piernas cortas y una cola peluda casi tan larga como el resto del cuerpo del animal. Los machos adultos miden de 35 a 45 centímetros (incluyendo la cola), y pueden pesar hasta 500 gramos; las hembras son usualmente un 15 % más pequeñas. Tienen un color marrón claro, con la piel del vientre amarillenta, pero en la parte norte de su hábitat este muda a color blanco puro en invierno. La punta de la cola es negra en todas las estaciones.[3]
La fórmula dental en maxilar es 3/1/4/1, y en mandíbula es 3/1/4/2, con un total de 36 dientes. Como otros miembros del orden Carnivora, presenta largos caninos, útiles para asestar mordeduras letales en el cuello de sus presas. Sus puntiagudos molares y premolares son adecuados para cortar la carne y romper los huesos.
Los territorios de los machos de esta especie no se superponen, pero se piensa que pueden incluir los territorios de varias hembras). El área del territorio de los machos varia de 4 a 120 ha y estos son muy agresiva ante invasiones. Sus crías nacen dependientes pero a los 56 días son capaces de capturar presas por sí mismas. Son capaces de trepar árboles y también son buenas nadadoras, capacidad que utilizan para movilizarse fácilmente cuando habitan en terrenos pantanosos o en ciénegas.[3]
La época de crianza generalmente es en julio y agosto siendo concebido en el mes de abril. El periodo de latencia está causado por la implantación diferida de los embriones en el útero. Los jóvenes recién nacidos tienen sus ojos cerrados y poseen solamente algunos pelos largos y blancos, pero el desarrollo postnatal es rápido. Las hembras alcanzan la madurez sexual en 3 a 4 meses, los machos al año de edad. Los jóvenes crecen completamente en semanas. Ambos padres traen alimento a las crías y cuidan de ellos.[4]
La comadreja de cola larga es un carnívoro. Tiene una tasa alta de metabolismo y requiere comer cerca del 40% de su peso corporal en un día. Como la mayoría de las comadrejas, come principalmente ratas, ratones, conejos, tuzas y ardillas listadas. Son más activas en la noche pero algunas veces son vistas durante el día. Ocasionalmente come pájaros e insectos. Tritura el cráneo de sus presas con sus molares. Usa el olfato y el oído para localizar sus presas. Su cuerpo delgado le permite perseguir sus presas dentro de sus madrigueras.[3]
En la Lista Roja de la UICN de 2008 Mustela frenata está catalogada como especie bajo preocupación menor (LC del inglés Least Concern). Se incluyó en esta categoría por tener una distribución amplia y ser relativamente común en su territorio de distribución. Tolera un uso de la tierra moderado e incluso puede beneficiarse de la presencia humana. sin embargo sus poblaciones generalmente fluctúan y pueden desaparecer localmente en respuesta al cambio en la cantidad de sus presas.[1]
La comadreja de cola larga, oncilla, onzita o comadreja andina (Mustela frenata) es un mamífero carnívoro de la familia Mustelidae. Su cuerpo es largo y esbelto; sus piernas cortas. El macho mide de 35 a 45 cm (incluyendo la cola) y pesa hasta 500 g; la hembra es usualmente más pequeña. Posee color marrón claro, piel del vientre amarillenta y punta de la cola negra. Se caracteriza por su cola larga y peluda y su pecho amarillento. A pesar de su pequeño tamaño puede cazar presas mayores. Es el mustélido más ampliamente distribuido en el Nuevo Mundo. Vive desde en el sudoeste de Canadá y la mayor parte de Estados Unidos, hasta México, América Central y el noroeste de Sudamérica (Colombia, Ecuador y Perú), . En México se le encuentra principalmente en las regiones del Bajío, Centro y Golfo y Sureste del país. Habita en bosques tropicales y templados; generalmente en espacios abiertos o semiabiertos usualmente cerca de cuerpos de agua. La UICN2019-1 considera a la especie como de preocupación menor.
Mustela frenata Mustela generoko animalia da. Artiodaktiloen barruko Mustelinae azpifamilia eta Mustelidae familian sailkatuta dago.
Mustela frenata Mustela generoko animalia da. Artiodaktiloen barruko Mustelinae azpifamilia eta Mustelidae familian sailkatuta dago.
Pitkähäntäkärppä (Mustela frenata)[2] on laajimmalle levinnyt kärppä-suvun eläin Uudella mantereella. Pitkähäntäkärppä on levinnyt Etelä-Kanadasta melkein koko Yhdysvaltojen läpi Meksikoon, Väli-Amerikkaan ja Etelä-Amerikan pohjoisiin osiin. Pitkähäntäkärpän asuinpiiri on yleensä aukealla tai puoli-aukealla paikalle lähellä vettä.
Pitkähäntäkärppä on tyypillinen kärppäeläin. Pitkähäntäkärpällä on pitkä, laiha ruumis, lyhyet jalat ja tuuhea häntä, joka on melkein yhtä pitkä kuin muu ruumis. Aikuiset urokset ovat 33–45 senttimetriä pitkiä, mukaan luettuna häntä ja voivat painaa yli puoli kiloa. Tyypillisesti naaraat ovat 15 prosenttia pienempiä. Ne ovat inkiväärin ruskeita väriltään, vatsaturkki on kelta-valkoinen, mutta pohjoiset yksilöt ovat puhtaan valkoisia talvella. Hännän kärki on musta ympäri vuoden.
Kuten useat muut kärpät, pitkähäntäkärppä syö jyrsijöitä, ja niiden laiha vartalo mahdollistaa niiden menemisen jyrsijöiden kaivamiin koloihin. Pitkähäntäkärppä on pääasiassa aktiivinen öisin, mutta niitä voi tavata silti keskellä päivää. Pitkähäntäkärpät ovat pääasiassa yksin eläviä, eivätkä niiden reviirit mene päällekkäin samaa sukupuolta olevan lajin kanssa. Uroksen reviirillä voi olla useitakin naaraita. Poikaset ovat syntyessään avuttomia, mutta 56:ssa päivässä ne voivat saalistaa itsenäisesti.
Pitkähäntäkärppä on hyvä uimari ja osaa kiipeillä taitavasti puissa.
Pitkähäntäkärppä (Mustela frenata) on laajimmalle levinnyt kärppä-suvun eläin Uudella mantereella. Pitkähäntäkärppä on levinnyt Etelä-Kanadasta melkein koko Yhdysvaltojen läpi Meksikoon, Väli-Amerikkaan ja Etelä-Amerikan pohjoisiin osiin. Pitkähäntäkärpän asuinpiiri on yleensä aukealla tai puoli-aukealla paikalle lähellä vettä.
Pitkähäntäkärppä on tyypillinen kärppäeläin. Pitkähäntäkärpällä on pitkä, laiha ruumis, lyhyet jalat ja tuuhea häntä, joka on melkein yhtä pitkä kuin muu ruumis. Aikuiset urokset ovat 33–45 senttimetriä pitkiä, mukaan luettuna häntä ja voivat painaa yli puoli kiloa. Tyypillisesti naaraat ovat 15 prosenttia pienempiä. Ne ovat inkiväärin ruskeita väriltään, vatsaturkki on kelta-valkoinen, mutta pohjoiset yksilöt ovat puhtaan valkoisia talvella. Hännän kärki on musta ympäri vuoden.
Kuten useat muut kärpät, pitkähäntäkärppä syö jyrsijöitä, ja niiden laiha vartalo mahdollistaa niiden menemisen jyrsijöiden kaivamiin koloihin. Pitkähäntäkärppä on pääasiassa aktiivinen öisin, mutta niitä voi tavata silti keskellä päivää. Pitkähäntäkärpät ovat pääasiassa yksin eläviä, eivätkä niiden reviirit mene päällekkäin samaa sukupuolta olevan lajin kanssa. Uroksen reviirillä voi olla useitakin naaraita. Poikaset ovat syntyessään avuttomia, mutta 56:ssa päivässä ne voivat saalistaa itsenäisesti.
Pitkähäntäkärppä on hyvä uimari ja osaa kiipeillä taitavasti puissa.
La belette à longue queue (Mustela frenata) est le mustélidé le plus largement répandu dans le Nouveau Monde.
C'est une belette typique au corps long et gracile, des pattes courtes aux pieds presque noirs et une queue qui est presque aussi longue que le reste de l'animal. Elle a un pelage roux à brun, et un ventre blanc-jaunâtre. Mais dans le Nord de son aire de répartition ou en altitude, elle mue en blanc pur en hiver sauf l'extrémité de la queue, qui est noire en toutes saisons. L'animal mesure entre 33 et 46 cm de longueur.
Son aire de répartition s'étend depuis le Sud du Canada à travers la majeure partie des États-Unis jusqu'au Mexique, Amérique centrale et le Nord de l'Amérique du Sud. Ce mammifère se rencontre généralement près de l'eau, dans des zones boisées dégagées, des champs ou des prairies.
Comme la plupart des belettes, les belettes à queue longue se nourrissent principalement de rongeurs, leurs corps graciles leur permettent de poursuivre leurs proies dans leurs terriers. Elles sont plus actives la nuit mais on les aperçoit parfois durant la journée. Elles sont très solitaires, et leur territoire ne se chevauche pas avec un autre membre de l'espèce du même sexe (même si chaque territoire d'un mâle peut inclure plusieurs territoires appartenant à des femelles). Les jeunes naissent sans défense, mais sont capables d'attraper des proies dès le 56e jour de manière autonome.
Elles sont capables de grimper aux arbres et sont aussi de bonnes nageuses.
La belette à longue queue (Mustela frenata) est le mustélidé le plus largement répandu dans le Nouveau Monde.
La donnola dalla lunga coda (Neogale frenata (H. Lichtenstein, 1831)) è il mustelide più largamente diffuso del Nuovo Mondo. Il suo areale si estende dal Canada meridionale, attraverso la maggior parte degli Stati Uniti, fino al Messico, all'America Centrale e alla parte settentrionale del Sudamerica. Vive generalmente in habitat aperti o semi-aperti nei pressi dell'acqua.
Questa è una donnola tipica, con un lungo corpo snello, zampe corte e una folta coda che è lunga quasi quanto il resto dell'animale. I maschi adulti misurano da 33 a 45 cm (compresa la loro coda) e possono pesare fino a 450 g; le femmine sono generalmente più piccole del 15%. Sono di colore bruno-rossiccio, con i peli del ventre bianco-giallastri, ma nelle parti settentrionali del loro areale in inverno diventano bianco candido. La punta della coda è nera in tutte le stagioni.
Come la maggior parte delle donnole, le donnole dalla lunga coda si nutrono soprattutto di roditori, aiutate dal fatto che i loro corpi snelli le consentono di inseguire le prede fin dentro le loro tane. Sono attive per lo più di notte, ma vengono talvolta avvistate anche di giorno. Sono prettamente solitarie e i loro territori non si sovrappongono con quelli di altri membri della specie dello stesso sesso (sebbene il territorio di un maschio possa comprendere i territori di alcune femmine). I loro piccoli nascono vulnerabili, ma dopo 56 giorni sono in grado di catturare le prede da soli.
Sono molto brave ad arrampicarsi sugli alberi e sono anche buone nuotatrici.
La donnola dalla lunga coda (Neogale frenata (H. Lichtenstein, 1831)) è il mustelide più largamente diffuso del Nuovo Mondo. Il suo areale si estende dal Canada meridionale, attraverso la maggior parte degli Stati Uniti, fino al Messico, all'America Centrale e alla parte settentrionale del Sudamerica. Vive generalmente in habitat aperti o semi-aperti nei pressi dell'acqua.
Questa è una donnola tipica, con un lungo corpo snello, zampe corte e una folta coda che è lunga quasi quanto il resto dell'animale. I maschi adulti misurano da 33 a 45 cm (compresa la loro coda) e possono pesare fino a 450 g; le femmine sono generalmente più piccole del 15%. Sono di colore bruno-rossiccio, con i peli del ventre bianco-giallastri, ma nelle parti settentrionali del loro areale in inverno diventano bianco candido. La punta della coda è nera in tutte le stagioni.
Come la maggior parte delle donnole, le donnole dalla lunga coda si nutrono soprattutto di roditori, aiutate dal fatto che i loro corpi snelli le consentono di inseguire le prede fin dentro le loro tane. Sono attive per lo più di notte, ma vengono talvolta avvistate anche di giorno. Sono prettamente solitarie e i loro territori non si sovrappongono con quelli di altri membri della specie dello stesso sesso (sebbene il territorio di un maschio possa comprendere i territori di alcune femmine). I loro piccoli nascono vulnerabili, ma dopo 56 giorni sono in grado di catturare le prede da soli.
Sono molto brave ad arrampicarsi sugli alberi e sono anche buone nuotatrici.
Garastes zebiekste (Mustela frenata) ir neliels sermuļu dzimtas (Mustelidae) plēsējs.
Dzīvo gandrīz visā Ziemeļamerikas kontinentā, sākot ar Kanādas un ASV valstu robežu līdz Centrālamerikai un Dienvidamerikas ziemeļiem. Amerikā tās populācija ir vislielākā no visiem sermuļu dzimtas dzīvniekiem.[1] To var sastapt gan tropu, gan mērenā klimata mežos, tā apmetas arī labības laukos un piepilsētās visbiežāk ūdens tuvumā.[2] Garastes zebiekste nav novērota tuksnešos un ļoti biezos mežos. Migu tā iekārto koku dobumos, akmeņu kaudzēs vai zem ēku konstrukcijām. Reizēm zebiekste ieņem sava upura alu un iekārto migu tajā.[1]
Garastes zebiekstei ir garš, slaids ķermenis ar īsām kājām līdzīgs citām zebiekstēm. Tēviņi ir lielāki kā mātītes. Šīm zebiekstēm ir gara, kupla aste, kas var sasniegt gandrīz ķermeņa garumu. Astes gals melns. Tēviņa ķermeņa garums ir 33—42 cm, astes garums 13–29 cm, svars 160—450 g, mātītes ķermeņa garums ir 28–35 cm, astes garums 11–25 cm, svars 80—250 g.[3] Garastes zebiekstēm ir maza, šaura galva ar garām ūsām.[4]
Garastes zebiekstes kažokam ir īsa, mīksta pavilna, ko sedz garāka, spīdīga akotspalva. Krāsa ir kanēļbrūna ar baltu vai dzeltenu pavēderi un pakakli. Divreiz gadā — pavasarī un rudenī zebiekstes maina kažoku. Ziemeļu reģionu zebiekstēm kažoks ziemā kļūst balts, tikai astes gals paliek melns. Dienvidos dzīvojošām garastu zebiekstēm kažoks ir brūns visu gadu.[1] Garastes zebiekstes ir līdzīgas sermuļiem, kurus Amerikā bieži sauc par īsastes zebiekstēm. Abi ziemā kļūst balti, un abiem astes gals ir melns. Abus var atšķirt pēc tā, ka garastes zebiekste ir lielāka, un tās aste ir gara.[5]
Garastes zebiekste var būt aktīva gan naktī, gan dienā, tā piemērojas savu upuru dienas režīmam. Zebiekstes ir nometnieces, to teritorija sasniedz 12—16 hektārus.[2] Viena tēviņa teritorija pārklājas ar vairāku mātīšu teritorijām, toties viena dzimuma teritorijas nekad nepārklājas.[1] Tā ir arī vientuļniece, izņemot riesta laiku un mātīti ar mazuļiem. Migu garastes zebiekste savij no sausu zāles un izoderē ar peļu spalvām.[2]
Garastes zebiekstes ir veikli, izturīgi un enerģiski plēsēji. Tās labi kāpj kokos un labi peld. Savu medījumu tās meklē ar ožas un dzirdes palīdzību. Zebiekste izseko upuri un tad strauji uzbrūk, nokožot to ar spēcīgi kodienu kaklā pie galvaskausa pamatnes. Zebiekste mēdz uzbrukt daudz lielākam medījumam par sevi pašu.[1]
Garastes zebiekstes ienaidnieki dabā ir pūces, koijoti un lielas čūskas.[1]
Galvenais garastes zebiekstes medījums ir grauzēji. Mātītes ir veiksmīgākas grauzēju mednieces, jo to smalkākie augumi spēj veiklāk izlodāt grauzēju pazemes alas. Tēviņi medī lielākus dzīvniekus, piemēram, trušus. Kopumā zebiekstes nomedī jebko, ko satiek, arī rāpuļus, abiniekus, putnus, izēd no ligzdām olas. Vasarā zebiekste ēd arī ogas un augļus.[1]
Riesta laiks garastes zebiekstēm ir vasaras vidū. Pēc pārošanās zebiekstēm ir embrioniskā diapauze, embrija attīstība tiek atlikta, un mazuļi dzimst tikai nākamā gada pavasarī. Kopējā grūsnība ir 280 dienas, bet patiesā grūsnība ir apmēram viens mēnesis. Mazuļi dzimst aprīlī vai maijā. Piedzimst vidēji 6 mazuļi, kas katrs sver 3 gramus. Mazuļi ir rozā ar krokotu ādu un baltu matojumu, nevarīgi un akli. Pēc 14 dienām matojums sāk augt biezāks un pēc mazuļu izmēriem var viegli noteikt, vai tas ir tēviņš vai mātīte. Māte tos zīda ar pienu 36 dienas, pēc tam tie sāk ēst gaļu. Jaunās zebiekstes sāk mācīties medīt un 56 dienu vecumā tās ir izaugušas patstāvīgas. Jaunās mātītes sapārojas jau pirmajā vasarā, bet tēviņi pārojas tikai nākamajā gadā.[1]
Liela daļa mazuļu aiziet bojā, nesasnieguši viena gada vecumu, bet tās garastes zebiekstes, kas sasniedz dzimumbriedumu, nodzīvo vairākus gadus. Sakarā ar to, ka garastes zebiekstēm nav veikti ilgstoši zinātniskie novērojumi, nav zināms, cik gadus tās dzīvo savvaļā.[1]
Garastes zebiekste (Mustela frenata) ir neliels sermuļu dzimtas (Mustelidae) plēsējs.
Dzīvo gandrīz visā Ziemeļamerikas kontinentā, sākot ar Kanādas un ASV valstu robežu līdz Centrālamerikai un Dienvidamerikas ziemeļiem. Amerikā tās populācija ir vislielākā no visiem sermuļu dzimtas dzīvniekiem. To var sastapt gan tropu, gan mērenā klimata mežos, tā apmetas arī labības laukos un piepilsētās visbiežāk ūdens tuvumā. Garastes zebiekste nav novērota tuksnešos un ļoti biezos mežos. Migu tā iekārto koku dobumos, akmeņu kaudzēs vai zem ēku konstrukcijām. Reizēm zebiekste ieņem sava upura alu un iekārto migu tajā.
De langstaartwezel is een marterachtige die leeft in Midden- en Noord-Amerika.
Bronnen, noten en/of referentiesŁasica długoogonowa[3], łasica długoogoniasta[4] (Mustela frenata) – gatunek małego drapieżnego ssaka z rodziny łasicowatych. Najbardziej rozpowszechniony gatunek z tej rodziny na terenie Ameryki Północnej[2]. Największy przedstawiciel rodzaju Mustela na kontynencie północnoamerykańskim.
Kanada (Kolumbia Brytyjska, Manitoba, Alberta i Saskatchewan), Stany Zjednoczone (z wyjątkiem południowo-wschodniej Kalifornii, Nevady i większej części Arizony), Meksyk, Gwatemala, Honduras, Salwador, Nikaragua, Kostaryka, Panama, północna i południowa część Kolumbii i Wenezueli, Ekwador, Peru, Boliwia i Brazylia[2][5][6]. Zamieszkują umiarkowane i tropikalne obszary obu Ameryk. Spotyka się je na polach uprawnych, w lasach, na obszarach podmiejskich, zazwyczaj w pobliżu wody[7]. Nie występują na pustyniach i w dużych, gęstych lasach[5].
Mały ssak o długim, smukłym ciele. Głowa mała, wąska z długimi wąsami osadzona na długiej szyi[9]. Nogi krótkie o brązowych łapach. Futro o krótkich, miękkich, lśniących włosach. Linienie odbywa się na wiosnę i jesienią. Sierść koloru brązowego, na brzuchu żółta lub biała. U północnych populacji futro latem brązowem a zimą białe z wyjątkiem czarnej końcówki ogona[7], u południowych brązowe przez cały rok[5][10]. Długi, puszysty ogon (stanowi 50% długości ciała) koloru brązowego z czarną końcówką. Wzór zębowy: I 3/3, C 1/1, P 3/3, M 1/2 X 2 = 34[9].
Łasica długoogonowa prowadzi głównie nocny i samotny tryb życia, choć często spotykana jest w dzień. Areał osobniczy samca obejmuje kilka areałów samic[11][5]. Przejawiają silny terytorializm i są agresywne wobec przedstawicieli własnego gatunku. Terytoria oznaczają wydzieliną z gruczołów odbytowych[8]. Są szybkie i zwinne. Dobrze pływają i wspinają się na drzewa. Posiada dobrze rozwinięty zmysł wzroku, słuchu i węchu[12]. Gniazdują w wydrążonych kłodach, w stodołach, szczelinach skalnych, a także wykorzystują nory swoich ofiar. Komunikują się między sobą za pomocą dźwięków i zapachów.
Okres godowy i lęgowy przypada na lipiec i sierpień. Samiec może kopulować z kilkoma samicami. Po ciąży przedłużonej trwającej 280 dni[13] na świat przychodzi 4-8 młodych o masie urodzeniowej 3,1 g[14]. Młode rodzą się bezradne, z zamkniętymi oczami i rzadkim, białym futrem. Po czternastu dniach futro gęstnieje i uwidaczniają się różnice w wielkości ciała między samcami i samicami[5]. Po 36 dniach młode otwierają oczy i zaczynają być odstawiane od piersi. Zaczynają przyjmować już stały pokarm przynoszony przez matkę. W wieku ośmiu tygodni potrafią same już zabić ofiarę[15]. Samce osiągają wtedy już większe rozmiary od swojej matki[16]. Wkrótce opuszczają gniazdo i prowadzą niezależne życie. Samice dojrzałość płciową uzyskują w 3-4 miesiącu życia natomiast samce około 12[7]. Wiele młodych nie dożywa 1 roku życia. W niewoli osiągają wiek do 9 lat[14][5].
Łasica długoogonowa jest zwierzęciem głównie mięsożernym. Głównym składnikiem pożywienia są gryzonie (szczury, nornice, wiewiórki, myszy i susły), króliki, ryjówki, gady i małe ptaki. Latem pokarm uzupełnia o owoce (w tym jagody). Ze względu na duże tempo przemiany metabolizmu, dziennie zapotrzebowanie na pokarm stanowi 40% masy jej ciała[7]. Samice polują głównie na małe gryzonie, natomiast samce potrafią upolować nawet królika[5]. Zdobycz zabijają poprzez ugryzienie u podstawy czaszki[17].
Dotychczas wyróżniono ponad czterdzieści podgatunków łasicy długoogonowej[18][19]:
Do wrogów łasicy długoogonowej zaliczają się kojoty preriowe, lisy, duże sowy i grzechotnikowate. Jednak ze względu na dużą agresywność nie jest ona łatwym przeciwnikiem. Głównie ofiarami tych zwierząt padają osobniki młode. Zdarzały się pogryzienia ludzi przez schwytane łasice[16]. Jest cennym tępicielem gryzoni i królików. Zdarzają się też ataki na stada drobiu. Skóra łasicy jest dostępna w handlu, lecz nie zyskała na popularności[5].
W Czerwonej księdze gatunków zagrożonych Międzynarodowej Unii Ochrony Przyrody i Jej Zasobów został zaliczony do kategorii LC (niższego ryzyka)[2]. Populacja tego gatunku jest dość stabilna. Zagrożeniem dla tego ssaka są monokultury i osuszanie terenów podmokłych oraz stosowanie pestycydów.
Łasica długoogonowa, łasica długoogoniasta (Mustela frenata) – gatunek małego drapieżnego ssaka z rodziny łasicowatych. Najbardziej rozpowszechniony gatunek z tej rodziny na terenie Ameryki Północnej. Największy przedstawiciel rodzaju Mustela na kontynencie północnoamerykańskim.
O Furão (Mustela frenata) é uma espécie de carnívoro pertencente à família Mustelidae, encontrado em todo o continente americano.
O Furão (Mustela frenata) é uma espécie de carnívoro pertencente à família Mustelidae, encontrado em todo o continente americano.
Långsvansad vessla (Mustela frenata) är en art i släktet Mustela som tillhör familjen mårddjur. Den är nära släkt med hermelinen.
Denna art har en långsträckt kropp och jämförelsevis korta extremiteter. Den liknar i storlek och pälsfärg hermelinen men har längre svans. I vesslans norra utbredningsområde byter den päls under vintern. På sommaren är pälsen ovanpå mörkbrun och på undersidan vit eller gulaktig. Svansens spets är svart. Vinterpälsen är, med undantag för den svarta svansspetsen, vit. Vuxna individer väger 90 till 360 g och är 20 till 30 cm långa. Sedan tillkommer en 8 till 20 cm lång svans.
Artens utbredningsområde sträcker sig från södra Kanada över USA och Centralamerika till Guyana och Bolivia. I Kanada och norra USA lever vesslan bredvid hermelinen. Djuret förekommer i olika habitat men föredrar öppna gräsmarker med buskar, oftast i närheten av vattendrag. Arten lever även vid skogens kant och på jordbruksmark men undviker täta skogar och torra områden som öknar.
Djuret är huvudsakligen aktivt på natten men jagar ibland på dagen. Som viloplats tjänar håligheter i träd, mindre grottor eller gryt av andra djur. Långsvansade vesslor lever ensamma och har egna territorier. Dessa territorier övertäcker ibland varandra, särskild mellan hanar och honor, men utanför parningstiden har tillhörande individer oftast ingen kontakt med varandra.
Denna vessla är en snabb och smart jägare. Med sin smala kropp kommer den även in i bon av mindre bytesdjur. Djuret jagar huvudsaklig på marken och har bara en mindre utvecklad förmåga att klättra. För att hitta bytet, använder vesslan sin särskilt utvecklade hörsel och luktsinne.
Bytesdjuren utgörs huvudsakligen av möss och andra gnagare eller andra mindre däggdjur. Vesslan jagar även bomullssvanskaniner, fåglar och kräldjur.
Parningen sker mellan juni och augusti. Sedan vilar de befruktade äggen fram till nästa mars. Efter dräktigheten, som varar i ungefär 27 dagar, föder honan i april eller maj tre till nio (i genomsnitt sex) ungar. Ungarna är vid födseln blinda och hjälplösa, men utvecklas snabbt. Honan slutar efter ca 36 dagar att ge di. Unga honor blir efter tre till fyra månader könsmogna och kan redan para sig under sitt första levnadsår. Unga hanar blir könsmogna vid ett års ålder.
Människor är huvudsakligen positivt inställda till långsvansade vesslor, trots att dessa djur ibland dödar tamhöns, men de jagar i huvudsak smågnagare som betraktas som skadedjur. Pälsen, speciellt den vita vintervarianten, används för klädestillverkningen, men i mindre omfattning än till exempel hermelinens päls. Beståndet betraktas som stabilt och arten listas inte som hotad.
Långsvansad vessla (Mustela frenata) är en art i släktet Mustela som tillhör familjen mårddjur. Den är nära släkt med hermelinen.
Видовий епітет frenata походить від лат. fraenum — «вуздечка», що пов'язують з "відмітинами" на обличчі.
Країни поширення: Беліз, Болівія, Бразилія, Канада, Колумбія, Коста-Рика, Еквадор, Сальвадор, Гватемала, Гондурас, Мексика, Нікарагуа, Панама, Перу, США, Венесуела.
Живуть у найрізноманітніших місцях проживання, як правило, поблизу води. Сприятливі середовища проживання включають кущисті території та рідколісся, окраїни полів, прибережні луки, болотисті місцевості й болота. Терпимі до безпосередньої близькості людини.
Голова і тіло довжиною 180-320 мм, хвіст довжиною 115-207 мм, задні ступні довжиною 35-55 мм, вуха довжиною 10-20 мм, вага 80-340 грам.
Зубна формула: I 3/3, C 1/1, P 3/3, M 1/2 = 34.
Голова, шия і тулуб подовжені, ноги короткі. Очі та вуха маленькі. Спинний хутро шоколадно-коричневе, блискучий і однорідне на вигляд. Може бути присутнє біле лицьове маркування. Підборіддя і горло кремово-білі, що переходить на блідо-жовтий або блідо-помаранчевий на животі. Хвіст короткий, з чорним кінчиком, міцний і густо опушений. Поверхні підошв ніг волохаті. Самці приблизно в два рази більші самиць.
Солітарний, хоча й більш соціальний, де видобуток в достатку і середовище проживання оптимальне. Домашній діапазон варіює від 4 до 120 га і може перекриватися. Нори знаходяться в покинутих норах, зроблених іншими ссавцями, в ущелинах скель, порожнистих пнях або просторі між коріннями дерев, одна особина може використовувати декілька сховок. Її раціон складають в основному гризуни й інші дрібні ссавці. У першу чергу Мустела довгохвоста нічна, але часто активна вдень. Може лазити і плавати, але, мабуть, не так добре, як Mustela erminea.
Парування відбувається в липні і серпні, але імплантація заплідненої яйцеклітини в порожнину матки затримується приблизно до наступного березня. Ембріональний розвиток триває потім протягом приблизно 27 днів до пологів, що бувають у квітні або травні. Загальний термін вагітності — 205-337 днів.
Середнє число дитинчат шість, діапазон становить від трьох до дев'яти. Молодь важить близько 3,1 грамів при народженні, відкриває очі за 35-37 днів і відіймається від грудей у віці 3,5 тижні. Батько, як повідомляється, допомагає в турботі за молодим поколінням.
Основні хижаки: Vulpes vulpes, Urocyon cinereoargenteus, Bubo virginianus, Bubo scandiacus, Strix varia, Buteo lagopus, Accipiter gentilis, Canis latrans, Martes americana, Lynx rufus, свійські пси й коти, у меншій мірі — змії: Agkistrodon piscivorous і Crotalus.
Диплоїдне число хромосом — 2n=42, фундаментальне число — FN=66. Є 22 пари метацентричних і субметацентричних хромосом і 18 пар акроцентричних аутосомних хромосом. X- та Y-хромосоми субметацентричні.
Triết dài đuôi (danh pháp hai phần: Mustela frenata) là một loài động vật thuộc Họ Chồn phân bố từ miền nam Canada đến khắp cả Hoa Kỳ và Mexico, phía nam thông qua tất cả các Trung Mỹ và vào miền bắc Nam Mỹ. Triết đuôi dài là sản phẩm của một quá trình bắt đầu 5-7 triệu năm trước đây, khi các cánh rừng phía bắc đã được thay thế bằng cách mở đồng cỏ, do đó thúc đẩy sự phát triển bùng nổ của động vật gặm nhấm nhỏ ở hang. Tổ tiên triết đuôi dài lớn hơn kích thước loài chồn này hiện tại, và trải qua một giảm kích thước để khai thác nguồn thức ăn mới. Triết đuôi dài xuất hiện ở Bắc Mỹ 2 triệu năm trước, ngay trước khi chồn ecmin phát triển như là hình ảnh phản chiếu của nó ở lục Á-Âu. Loài chồn này phát triển mạnh trong thời kỳ băng hà, như kích thước nhỏ bé của mình và cơ thể lâu dài cho phép nó dễ dàng hoạt động bên dưới tuyết, cũng như đi săn trong hang hốc. Triết đuôi dài và chồn ecmin vẫn tách ra cho đến khi nửa triệu năm trước đây, khi mực nước biển hạ thấp xuóng tiếp xúc với cầu đất liền Bering, do đó cho phép chồn ecmin qua vào Bắc Mỹ.[2].
Triết dài đuôi (danh pháp hai phần: Mustela frenata) là một loài động vật thuộc Họ Chồn phân bố từ miền nam Canada đến khắp cả Hoa Kỳ và Mexico, phía nam thông qua tất cả các Trung Mỹ và vào miền bắc Nam Mỹ. Triết đuôi dài là sản phẩm của một quá trình bắt đầu 5-7 triệu năm trước đây, khi các cánh rừng phía bắc đã được thay thế bằng cách mở đồng cỏ, do đó thúc đẩy sự phát triển bùng nổ của động vật gặm nhấm nhỏ ở hang. Tổ tiên triết đuôi dài lớn hơn kích thước loài chồn này hiện tại, và trải qua một giảm kích thước để khai thác nguồn thức ăn mới. Triết đuôi dài xuất hiện ở Bắc Mỹ 2 triệu năm trước, ngay trước khi chồn ecmin phát triển như là hình ảnh phản chiếu của nó ở lục Á-Âu. Loài chồn này phát triển mạnh trong thời kỳ băng hà, như kích thước nhỏ bé của mình và cơ thể lâu dài cho phép nó dễ dàng hoạt động bên dưới tuyết, cũng như đi săn trong hang hốc. Triết đuôi dài và chồn ecmin vẫn tách ra cho đến khi nửa triệu năm trước đây, khi mực nước biển hạ thấp xuóng tiếp xúc với cầu đất liền Bering, do đó cho phép chồn ecmin qua vào Bắc Mỹ..
Mustela frenata Lichtenstein, 1831[1]
Ареал Охранный статусДлиннохвостая ласка[2] (лат. Mustela frenata) — вид хищных млекопитающих семейства куньих.
Длина тела самок 28—35 см (самцов — 33—42), масса самок от 80 до 250 г (самцов — 160—450 г). Самки рождают по 4—5 детёнышей, которые через 12 недель способны самостоятельно добывать пищу[3].
Северная, Центральная и Южная Америка[4].
Выделяют около 40 подвидов:[4]
Длиннохвостая ласка самая быстрая среди ласок. Она может развить скорость до 56 км/ч и бежать до 3 часов.
긴꼬리족제비 (Mustela frenata)는 족제비과에 속하는 포유류의 일종이다.[2] 캐나다 남부 지역부터 미국과 멕시코 전역 그리고 남쪽으로 중앙아메리카 전체와 남아메리카 북부 지역에 걸쳐 분포한다.
긴꼬리족제비의 진화 과정은 북부지역의 숲들이 개방된 초원으로 대체됨에 따라 굴을 파는 작은 설치류의 진화가 폭발적으로 촉진되었던 5~7백 만년 전으로 거슬러 올라간다. 긴꼬리족제비의 선조는 현재의 모습보다 컸으나, 새로운 먹이를 구하기 쉽도록 크기가 작아지는 방향으로 진화했다. 긴꼬리족제비는 북방족제비가 유라시아에서 거울상으로 진화하기 바로 전인 2백만년 전에 북아메리카에서 나타났다.
이 종은 작은 크기의 긴 몸을 갖고 있어서 굴 속에서 사냥을 하는 것뿐만 아니라 눈 밑에서 활동이 쉬웠기 때문에 빙하기에 번성했다. 긴꼬리족제비와 북방족제비는 50만년 전 해수면 수위가 낮아져 베링 육교가 노출될 때까지는 서로 떨어져 지냈으나 이후 북방족제비가 북아메리카로 넘어갔다. 그러나 북방족제비와는 달리 긴꼬리족제비는 베링 육교를 건너지 않았고 따라서 유라시아에 퍼지지 않았다.[4]
42종의 아종이 알려져 있다.[5]