Perception Channels: tactile ; chemical
Brown lemmings have stout bodies which do not appear as elongated as other microtine rodents. Total body length is 130-180mm, averaging 150mm. Sexes are similar in size, though males are 5-10% larger than females. They have small eyes, small ears hidden under the fur, blunt muzzles, and short tails (18-26mm, averaging 21mm, including hair at the tip). Their backs and sides are tawny brown to cinnamon, with a paler underbelly; unlike some other lemming species (e.g. most species of the genus Dicrostonyx), they do not change colour in the winter. Older adults may have a rusty-coloured patch on the rump.
(Stenseth & Ims, 1993c; Wilson & Ruff, 1999)
Range mass: 45 to 130 g.
Average mass: 80 g.
Other Physical Features: endothermic ; bilateral symmetry
Brown lemmings live in northern treeless regions, usually in low-lying, flat meadow habitats dominated by graminoids and mosses. In summer, they live in areas rich in grasses and sedges, moving in winter to mossy areas with permanent snow cover or wet meadows. (Barkley et al., 1980; Rodgers & Lewis, 1985; Stenseth & Ims, 1993c; Wilson & Ruff, 1999)
Terrestrial Biomes: tundra
Brown lemmings are found in the tundra regions of Siberia and North America. They can be found in arctic tundra and in subarctic alpine tundra above treeline.
(Jarrell & Fredga, 1993; Rodgers & Lewis, 1986; Stenseth & Ims, 1993c; Wilson & Ruff, 1999)
Biogeographic Regions: nearctic (Native ); palearctic (Native )
Brown lemmings eat only live plant parts. For most of the year, they eat fresh grasses, sedges, and mosses (except sphagnum). In summer in areas of wet tundra, their diet consists primarily of monocot leaves, making up 76 to 90%. In winter they eat frozen (but still green) plant material, the available 1-2cm of basal leaf sheaths, and moss shoots. Mosses can make up nearly one-half of their winter diet, and are also important in dry tundra, where mosses make up about 30% of their diet.
Because their food is so low in nutrients, they must eat quite a lot of it; they forage for 1-2 hours at a time, at roughly 3-hour intervals, throughout the 24-hour day.
(Barkley et al., 1980; Batzli, 1993; Wilson & Ruff, 1999)
Although there is no recognized, immediate threat to the global population of brown lemmings, they are in danger of decline in years to come. The predicted warming of the Canadian climate, and predicted northward migration of Canadian biota, may result in a reduction of the range of the brown lemming, which is limited in the north by the Arctic Ocean. Brown lemmings are quite inflexible in such traits as diet and preferred terrain, so they would be particularly sensitive to such a loss of habitat.
(Kerr & Packer, 1998)
US Federal List: no special status
CITES: no special status
IUCN Red List of Threatened Species: least concern
No information available.
No information available.
Brown lemmings become sexually mature quite early, normally at 5-6 weeks of age, but possibly as early as 3 weeks in some summers. Females can breed immediately after giving birth (post-partum estrus). They give birth to 2-13 young, after a 3 week gestation period. Litter size averages 8 in summer, 4 to 5 in early and late winter, and 3 in mid-winter. There appears to be no reproduction during the spring snow melt (May through early June) nor during the fall snow pack formation (September through early October).
Not much is known about their reproductive habits, but it is likely that females rear the young alone, since no males have been caught in a wild nest with young. Non-receptive captive females have been known to attack males. It is also likely that breeding is promiscuous, since males have larger home ranges than females, and there is substantial overlap in the home ranges of multiple individuals.
(Stenseth & Ims, 1993a; Wilson & Ruff, 1999)
Key Reproductive Features: gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual
El lemming siberianu (Lemmus sibiricus) ye una especie de royedor miomorfu de la familia Cricetidae.
Alcuéntrase en Canadá, Rusia y Estaos Xuníos.
Nun enviernen mientres l'iviernu, porque vive en llurigues. Ye víctima de dellos animales, incluyíu'l búho nival (Bubo scandiacus) y el foín polar (Alopex lagopus).
El lemming siberianu (Lemmus sibiricus) ye una especie de royedor miomorfu de la familia Cricetidae.
Lemmus sibiricus és una espècie de rosegador de la família dels cricètids. És endèmic del nord de Rússia. S'alimenta de ciperàcies, cotoneres, molses verdes i diversos matolls. El seu hàbitat natural és la tundra, particularment a les planes. Es creu que no hi ha cap amenaça significativa per a la supervivència d'aquesta espècie.[1] El seu nom específic, sibiricus, significa 'siberià' en llatí.[2]
Lemmus sibiricus és una espècie de rosegador de la família dels cricètids. És endèmic del nord de Rússia. S'alimenta de ciperàcies, cotoneres, molses verdes i diversos matolls. El seu hàbitat natural és la tundra, particularment a les planes. Es creu que no hi ha cap amenaça significativa per a la supervivència d'aquesta espècie. El seu nom específic, sibiricus, significa 'siberià' en llatí.
Lumík sibiřský (Lemmus sibiricus) je hlodavec, který žije v obrovských koloniích, je velmi plachý. Má malý tupý čenich, hustou srst a krátký ocásek. Přes střed hřbetu se mu táhne černý pruh; někteří jedinci z určitých částí Severní Ameriky tento pruh postrádají.
Žije od severovýchodní Evropy až po severní Asii,a také od Aljašky až po severozápadní Kanadu.
Lumíci se periodicky přemnožují a v obrovských skupinách podnikají sezonní migraci na malé vzdálenosti mezi otevřenými travnatými krajinami s keři do nížin s vyššími porosty, kam se stěhují na zimu. Jeho migrace jsou mnohem méně dramatické než migrace lumíka norského (Lemmus lemmus), jehož populace jsou někdy hnány instinktem tak, že se pokoušejí přeplavávat řeky a slézat skalní útesy.
Je velký 12-15 cm a ocas je 1-1,5 cm dlouhý. Váží 45-150 g.
Živí se mechy, trávou ostřicí, různými bylinkami, měkkými větvemi, někdy může sníst i ptačí vejce.
Samice budují hnízdo z trávy a vlastní srsti. Březost trvá 18 dní a může se jí narodit až 12 mláďat. V budování nor je velice čilý a velmi aktivní. Na podzim se stěhuje do nižších oblastí tundry.
Lumíci mají mnoho nepřátel a slouží jako žádaná potrava jak pro sovice sněžní, tak pro lasice a další druhy.
Lumík sibiřský (Lemmus sibiricus) je hlodavec, který žije v obrovských koloniích, je velmi plachý. Má malý tupý čenich, hustou srst a krátký ocásek. Přes střed hřbetu se mu táhne černý pruh; někteří jedinci z určitých částí Severní Ameriky tento pruh postrádají.
Der Sibirische Lemming (Lemmus sibiricus) ist eine Art der Gattung Echte Lemminge (Lemmus), die die arktischen Tundren Sibiriens und Alaskas bewohnt.
Der Sibirische Lemming erreicht eine Kopf-Rumpf-Länge von 12–15 cm und eine Schwanzlänge von 1–1,5 cm. Somit beträgt die Gesamtlänge 13–16,5 cm. Sein Gewicht beträgt 45–150 Gramm. Die Oberseite dieses Lemmings ist graubraun bis schwarzbraun. Weiter hinten wechselt die Fellfarbe oft zu rotbraun. Der schwarze Aalstrich auf dem Rücken der Tiere fehlt einigen nordamerikanischen Tieren. Die Unterseite ist gelblich und an der Kehle weiß. Der Sibirische Lemming hat kleine, dicht behaarte Ohren, eine stumpfe Schnauze und ein dickes Fell zum Schutz gegen die Kälte.
Der Sibirische Lemming lebt vom Osten Finnlands über Sibirien bis ins nördliche Kanada.
Der Sibirische Lemming lebt in den arktischen Tundren der nördlichen Halbkugel. Er bevorzugt dabei hohes, buschiges Grasland und Moore.
Diese Art lebt in großen Kolonien, ist sehr fruchtbar und unternimmt saisonale Wanderungen zwischen hohem, buschigen Grasland und Mooren und dem schützenden Tiefland zum Überwintern. Die Wanderungen sind weniger spektakulär als die des Berglemmings, der manchmal instinktgetrieben versucht Flüsse zu durchschwimmen oder Klippen herunterzuspringen. Der Sibirische Lemming frisst Moose, Seggen, Kräuter, weiche Zweige und manchmal Vogeleier. Der Sibirische Lemming ist lebhaft, voller Energie und piepst laut beim Graben und Fressen. Im Herbst wandert er in die tiefere Tundra, zu Seen und Flüssen, um schützende Tunnel unter Torfmoos zu bauen oder Nester in Pflanzenbüscheln anzulegen. Er sucht dann unter dem Schnee nach Nahrung. Der Sibirische Lemming ist nicht gefährdet.
Weibchen bauen ein Nest aus Gras und einigen Haaren. Nach einer Tragzeit von etwa 18 Tagen werfen sie bis zu 12 Junge.
Der Sibirische Lemming (Lemmus sibiricus) ist eine Art der Gattung Echte Lemminge (Lemmus), die die arktischen Tundren Sibiriens und Alaskas bewohnt.
De Sibearyske lemming (Latynske namme: Lemmus sibiricus) is in sûchdier út it skift fan 'e kjifdieren (Rodentia), de famylje fan 'e wrotmûseftigen (Cricetidae), de ûnderfamylje fan 'e wrotmûzen (Arvicolinae), de tûke fan 'e lemmings (Lemmini) en it skaai fan 'e echte lemmings (Lemmus), dat foarkomt yn noardlik Jeropeesk Ruslân en Sibearje.
De Sibearyske lemming hat trochinoar in kop-romplingte fan 12-15 sm, mei in sturtlingte fan 1-1½ sm en in gewicht fan 45-150 g. Hy hat in stomp snútsje, lytse, behierre earen en in koart sturtsje. It hiele lichem is oerdutsen mei in tsjûke, tichte pels.
Sibearyske lemmings hâlde gjin wintersliep, mar bringe de winter troch yn komplekse gongestelsels dy't se ûnder de snie grave. Dat dogge se yn wat mear besmoute leechlân, wylst se de simmer trochbringe op heger leine rûge gerslannen en feanheiden. Se frette foar it meastepart plantaardich guod, lykas moas, siggen en oare krûden en sêfte twiichjes. Fûgelaaien litte se lykwols ek net stean.
Hoewol't Sibearyske lemmings bekend steane om har massale migraasjes, binne dy sa spektakulêr net as dy fan har nauwe sibbe, de berchlemming (Lemmus lemmus). Sokke migraasjes wurde feroarsake troch skommelings yn populaasjetichtheid, dy't wer fuortkomme út 'e flugge fuortplanting fan 'e Sibearyske lemming. Wyfkes meitsje nêsten fan gers en hier en smite nei in draachtiid fan 18 dagen in nêst dat út wol 12 jongen bestean kin. Dy jongen binne yn in moanne geslachtsryp, en ûnder geunstige omstannichheden kinne Sibearyske lemmings har it hiele jier rûn fuortplantsje. Har wichtichste natuerlike fijannen binne de snie-ûle, de poalfoks en ferskate soarten martereftigen.
De Sibearyske lemming (Latynske namme: Lemmus sibiricus) is in sûchdier út it skift fan 'e kjifdieren (Rodentia), de famylje fan 'e wrotmûseftigen (Cricetidae), de ûnderfamylje fan 'e wrotmûzen (Arvicolinae), de tûke fan 'e lemmings (Lemmini) en it skaai fan 'e echte lemmings (Lemmus), dat foarkomt yn noardlik Jeropeesk Ruslân en Sibearje.
The East Siberian lemming, Eastern Siberian brown lemming, or Ognev's lemming (Lemmus paulus) is a species of lemming endemic to Russia, where it has a disjunct distribution throughout parts of Siberia east of the Verkhoyansk Range.
It was formerly thought conspecific with the West Siberian lemming (L. sibiricus), which replaces it west of the Verkhoyansk Range, with both species being previously classified together as the Siberian brown lemming. Some populations were also previously classified as populations of the Amur lemming (L. amurensis). More recent genetic studies found both the eastern L. sibiricus and the northern L. amurensis to together represent a distinct species from either species.[1][2] The results of these studies were accepted by the American Society of Mammalogists.[3]
There are several disjunct populations; one is found from the Verkhoyansk Range east to the Kolyma River, including the New Siberian Islands; it is largely replaced by the Beringian lemming (L. nigripes) east of this region.
Another population is found south of the aforementioned northern population, being distributed from southern Yakutia and western Khabarovsk north to Magadan; this population was formerly classified as a subspecies of the Amur lemming, L. a. ognevi, or as its own distinct species, L. ognevi. Another population is found throughout most of the Kamchatka Peninsula (this population was also formerly classified as a subspecies of the Amur lemming, L. a. flavescens, or as its own distinct species, L. flavescens) although a disjunct population of L. nigripes is also present in the southern section of the peninsula.[1]
Finally, an isolated population is present on Wrangel Island. This population was previously included as a subspecies of L. sibiricus by Jarrell and Fredga in 1993, while Chernyavskii (also in 1993) regarded it as a separate species, L. portenkoi. However, phylogenetic studies support it being a population of L. paulus.[4]
The East Siberian lemming, Eastern Siberian brown lemming, or Ognev's lemming (Lemmus paulus) is a species of lemming endemic to Russia, where it has a disjunct distribution throughout parts of Siberia east of the Verkhoyansk Range.
El lemming siberiano (Lemmus sibiricus) es una especie de roedor miomorfo de la familia Cricetidae.
Se encuentra en Canadá, Rusia y Estados Unidos.
No hibernan durante el invierno, porque vive en madrigueras. Es depredado por varios animales, incluido el búho nival (Bubo scandiacus) y el zorro polar (Alopex lagopus).
El lemming siberiano (Lemmus sibiricus) es una especie de roedor miomorfo de la familia Cricetidae.
Lemmus sibiricus Lemmus generoko animalia da. Karraskarien barruko Arvicolinae azpifamilia eta Cricetidae familian sailkatuta dago.
Lemmus sibiricus Lemmus generoko animalia da. Karraskarien barruko Arvicolinae azpifamilia eta Cricetidae familian sailkatuta dago.
Siperiansopuli eli ruskosopuli (Lemmus sibiricus) on Cricetidae-heimon jyrsijä, jota esiintyy Venäjällä. Se ei vaivu talviuneen. Se elää koloissa. Se on monien eläinten saaliseläin, kuten tunturipöllön ja naalin. Sopulit tunnetaan runsaudestaan ja populaation koon suuresta vaihtelusta.[2]
Samaan lajiin on aiemmin katsottu kuuluvan L. trimucronatus, mutta ne on erotettu omiksi lajeikseen. Siperiansopulilla on kolme alalajia, L. s. sibiricus, jota esiintyy levinneisyysalueella lähes kaikkialla, L. s. novosibiricus, joka on kotoperäinen Uuden-Siperian saarilla) ja L. s. portenkoi.[1]
Siperiansopuli eli ruskosopuli (Lemmus sibiricus) on Cricetidae-heimon jyrsijä, jota esiintyy Venäjällä. Se ei vaivu talviuneen. Se elää koloissa. Se on monien eläinten saaliseläin, kuten tunturipöllön ja naalin. Sopulit tunnetaan runsaudestaan ja populaation koon suuresta vaihtelusta.
Samaan lajiin on aiemmin katsottu kuuluvan L. trimucronatus, mutta ne on erotettu omiksi lajeikseen. Siperiansopulilla on kolme alalajia, L. s. sibiricus, jota esiintyy levinneisyysalueella lähes kaikkialla, L. s. novosibiricus, joka on kotoperäinen Uuden-Siperian saarilla) ja L. s. portenkoi.
Lemming de Sibérie, Lemming des toundras, Lemming brun
Lemmus sibiricus, appelé Lemming de Sibérie[1], Lemming des toundras[1] ou Lemming brun[2], est une espèce de lemming, rongeur de la famille des Cricétidés.
Syn. : Lemmus trimucronatus, mais les études récentes tendent à faire de celui-ci une espèce à part entière[3].
Anglophones : Brown lemming ou Black-footed lemming
Il vit dans la toundra en Russie[4].
Lemming de Sibérie, Lemming des toundras, Lemming brun
Lemmus sibiricus, appelé Lemming de Sibérie, Lemming des toundras ou Lemming brun, est une espèce de lemming, rongeur de la famille des Cricétidés.
Syn. : Lemmus trimucronatus, mais les études récentes tendent à faire de celui-ci une espèce à part entière.
Anglophones : Brown lemming ou Black-footed lemming
Sibirski leming (lat. Lemmus sibiricus) - vrsta malenog glodavca iz porodice Muridae, raširen je na sjevernoj obali i priobalju Sibira, po tundrama, kao i na susjednim otocima, i sjeveru Kanade i Aljaski.
Sibirski leming živi po jazbinama u velikim kolonijama. Reproduktivne aktivnosti započinju u lipnju i završavaju u kolovozu. Tijekom ljeta ženka ima 4-5 legla sa 5 do 6 mladih u svakom leglu. Nakon prvog zimovanja život završavaju nakon sljedeće sezone parenja.
Leminzi su hrana za nekoliko vrsta grabežljivaca, to su neke vrsta ptica (sove) i arktička lisica. Zima|Zimi kopa tunele ispod snijega. Hrani se biljem[1].
Sibirski leming (lat. Lemmus sibiricus) - vrsta malenog glodavca iz porodice Muridae, raširen je na sjevernoj obali i priobalju Sibira, po tundrama, kao i na susjednim otocima, i sjeveru Kanade i Aljaski.
Sibirski leming živi po jazbinama u velikim kolonijama. Reproduktivne aktivnosti započinju u lipnju i završavaju u kolovozu. Tijekom ljeta ženka ima 4-5 legla sa 5 do 6 mladih u svakom leglu. Nakon prvog zimovanja život završavaju nakon sljedeće sezone parenja.
Leminzi su hrana za nekoliko vrsta grabežljivaca, to su neke vrsta ptica (sove) i arktička lisica. Zima|Zimi kopa tunele ispod snijega. Hrani se biljem.
Il lemming siberiano (Lemmus sibiricus (Kerr, 1792)) è una specie di lemming (gen. Lemmus) originaria della tundra artica della Siberia[2].
Il lemming siberiano ha un corpo tozzo che non appare allungato come quello degli altri Arvicolini. La lunghezza totale del corpo è di 130–180 mm, con una media di 150 mm. I sessi hanno dimensioni simili, sebbene i maschi siano più grandi del 5-10% rispetto alle femmine. Ha occhi piccoli, orecchie piccole nascoste sotto la pelliccia, muso smussato e coda corta (18–26 mm, in media 21 mm, compresi i peli all'estremità). Il dorso e i fianchi sono di un colore che va dal bruno-tenné al cannella, con il ventre più chiaro; a differenza di altre specie di lemming (ad esempio la maggior parte delle specie del genere Dicrostonyx), la sua pelliccia non cambia colore in inverno. Gli esemplari anziani possono avere una macchia color ruggine sul posteriore[3].
Il lemming siberiano è originario della tundra paleartica: il suo areale si estende dall'oblast' di Arcangelo sulla costa orientale del mar Bianco (Russia occidentale), ad ovest, alla sponda occidentale della Kolyma, ad est. È presente anche nelle isole della Nuova Siberia e nell'isola di Wrangel. Vive nelle regioni prive di alberi, di solito in prati pianeggianti dove prevale una vegetazione di graminacee e muschi. In estate vive in aree ricche di erba e carici, ma in inverno si sposta verso aree ricoperte da muschio con un manto nevoso permanente o prati umidi[1].
I lemming siberiani sono animali prevalentemente solitari che difendono territori individuali separati consistenti in un sistema di gallerie sotterranee scavate nel terreno della tundra o nel manto nevoso. In alcune zone i territori possono sovrapporsi tra loro anche per vaste superfici, ma gli esemplari di entrambi i sessi tendono a evitarsi l'uno con l'altro, fatta eccezione per il periodo della riproduzione[3].
I lemming siberiani si nutrono solamente di sostanze vegetali fresche. Per la maggior parte dell'anno mangiano erba fresca, carici e muschi (eccetto gli sfagni). D'estate, nelle zone di tundra umida, la loro dieta consiste principalmente di foglie di monocotiledoni, che costituiscono dal 76 al 90% della dieta. D'inverno mangiano sostanze vegetali ghiacciate (ma ancora verdi), gli 1–2 cm di guaina fogliare basale disponibili e germogli di muschio. I muschi possono costituire quasi la metà della loro dieta invernale e sono particolarmente importanti nelle zone di tundra arida, dove possono costituire circa il 30% della dieta totale.
Dal momento che il loro cibo è così povero di nutrienti, i lemming devono mangiarne in grande quantità: essi dedicano al foraggiamento 1-2 ore alla volta, a intervalli di circa 3 ore, nell'arco delle 24 ore[3].
I lemming siberiani raggiungono la maturità sessuale piuttosto presto, intorno alle 5-6 settimane di età, ma talvolta anche a 3 settimane durante alcune estati. Le femmine possono riprodursi immediatamente dopo il parto (estro post-partum). Esse danno alla luce 2-13 piccoli, dopo una gestazione di 3 settimane. Il numero medio dei componenti di una nidiata è di 8 piccoli in estate, 4 o 5 all'inizio e alla fine dell'inverno e 3 in pieno inverno. Sembra che la specie non si riproduca durante il periodo di disgelo primaverile (da maggio ai primi di giugno), né durante la formazione del manto nevoso autunnale (da settembre ai primi di ottobre).
Non sappiamo molto sulle abitudini riproduttive di questa specie, ma è probabile che le femmine si dedichino da sole all'allevamento dei piccoli, dal momento che in natura nessun maschio è stato trovato all'interno di un nido in compagnia dei piccoli. In cattività le femmine non ricettive aggrediscono i maschi. È anche probabile che la specie sia promiscua, in quanto i maschi hanno home range più estesi delle femmine e vi è una sostanziale sovrapposizione degli home range di più individui[3].
Il lemming siberiano (Lemmus sibiricus (Kerr, 1792)) è una specie di lemming (gen. Lemmus) originaria della tundra artica della Siberia.
De Siberische lemming (Lemmus sibiricus) is een zoogdier uit de familie van de Cricetidae. De wetenschappelijke naam van de soort werd voor het eerst geldig gepubliceerd door Kerr in 1792.
Het lichaam van dit dier is bedekt met een dikke vacht. Het heeft een stompe snuit, kleine behaarde oren en een korte staart. De Noord-Amerikaanse vorm mist de zwarte aalstreep op de rug. De lichaamslengte bedraagt 12 tot 15 cm, de staartlengte 1 tot 1,5 cm en het gewicht 45 tot 150 gram.
Dit in grote kolonies levende dier trekt jaarlijks kleinschalig heen en weer tussen hooggelegen, ruige graslanden of veenheiden en het ’s winters meer beschutte laagland. De bruine lemming voedt zich mos, zeggen, kruiden en zachte twijgen, ook vogeleieren staan op zijn menu. Hun migraties zijn lang niet zo spectaculair als die van de berglemming (Lemmus lemmus), die soms instinctief probeert rivieren over te steken of rotswanden af te dalen.
Dit dier plant zich zeer snel voort. Het vrouwtje maakt een nest van gras en plukjes vacht en werpt tot 12 jongen, na een draagtijd van 18 dagen.
Deze soort komt algemeen voor in bergachtige streken in Noordoost-Europa, Noord-Azië, Alaska en Noordwest-Canada.
Bronnen, noten en/of referentiesDe Siberische lemming (Lemmus sibiricus) is een zoogdier uit de familie van de Cricetidae. De wetenschappelijke naam van de soort werd voor het eerst geldig gepubliceerd door Kerr in 1792.
Leming brunatny[2], dawniej także: leming syberyjski[3] (Lemmus sibiricus) – gatunek gryzonia z rodziny chomikowatych, plemienia lemingów i rodzaju leming (Lemmus), zamieszkujący północną Palearktykę.
Pierwotnie gatunek ten był definiowany jako obejmujący swym zasięgiem północną Rosję, Alaskę i północną Kanadę. Po badaniach kariotypu i genotypu wyróżnia się w obrębie tego zasięgu 3 różne gatunki: L. sibiricus, L. amurensis i L. trimucronatus, przy czym L. sibiricus obejmuje rejon zachodni i północny pierwotnego zasięgu[4].
W polskiej literaturze dla oznaczenia gatunku używana była także nazwa zwyczajowa „leming syberyjski”[3]. Ostatecznie w wydanej w 2015 roku przez Muzeum i Instytut Zoologii Polskiej Akademii Nauk publikacji „Polskie nazewnictwo ssaków świata” gatunkowi przypisano oznaczenie leming brunatny[2].
Zamieszkuje północno-wschodnią Europę i północną Azję. Występuje od okolic Archangielska nad Morzem Białym[1][4] po rejon Kołymy[1] (według innych źródeł do zachodniego brzegu Leny[4]). Oprócz tundry kontynentalnej żyje na Wyspie Wrangla i Nowej Syberii[1].
Gatunek pospolicie występujący w tundrze. Największe zagęszczenie populacja osiąga na nizinnych terenach obficie pokrytych mchem i turzycami. Spotkać go można również na podmokłych i krzewiastych terenach podgórskich oraz podmokłej krawędzi strefy lasów (Archangielsk, północny Ural, Półwysep Gydański, Tajmyr)[1].
Żyje w norach, w dużych koloniach. Zimą kopie tunele po śniegiem oraz tworzy duże okrągłe gniazda. Odżywia się turzycami, wełniankami, mchami i krzewami[5][1].
Sezon rozrodczy trwa od czerwca do sierpnia, ale w latach o niskim zagęszczeniu populacji zaczyna się tuż po roztopach i kończy później. Dorosłe, które przetrwają zimę, giną pod koniec następnego sezonu. Samica wydaje w ciągu lata 4 do 5 miotów po 5 do 6 młodych w każdym. Podobnie jak leming właściwy, gatunek odznacza się dużymi fluktuacjami wielkości populacji w cyklu 3-4 letnim, jednakże jego migracje są mniej spektakularne[1][5].
Wyróżnia się 3 podgatunki tego leminga[1]:
Leming brunatny, dawniej także: leming syberyjski (Lemmus sibiricus) – gatunek gryzonia z rodziny chomikowatych, plemienia lemingów i rodzaju leming (Lemmus), zamieszkujący północną Palearktykę.
Lemmus sibiricus é uma espécie de roedor da família Cricetidae.
Pode ser encontrada nos seguintes países: Canadá, Rússia e Estados Unidos da América.
Lemmus sibiricus é uma espécie de roedor da família Cricetidae.
Pode ser encontrada nos seguintes países: Canadá, Rússia e Estados Unidos da América.
Sibirisk lämmel (Lemmus sibiricus) är en gnagare i underfamiljen sorkar.
Den sibiriska lämmeln har brunaktig päls som är ljusare på buksidan. Vuxna djur har en rödaktig fläck vid svansroten. Kroppen är kort och kraftig med trubbig nos, små ögon och öron (de sistnämnda täcks helt av pälsen) och en mycket liten svans. Längden är mellan 13 och 18 cm, vikten mellan 45 och 130 g. Hanen är något större än honan.[1]
Lämmeln finns på tundran i norra Sibirien från Vita havet till Kolyma, samt på öarna utanför kusten[2]. Den närbesläktade arten brun lämmel, som ibland räknas som en underart, finns i Alaska och norra Kanada[3]
Den sibiriska lämmeln lever solitärt och hävdar revir utom under parningstiden. Den lever främst i gångar grävda under jorden eller i snötäcket.[1] De kan vandra omkring, men deltar inte i några massvandringar som fjällämmeln.[3]
Lämmeln lever främst på färska eller frusna gräs, halvgräs och mossor (utom vitmossor). På sommaren, om marken på tundran är för våt, livnär den sig främst på blad från enhjärtbladiga växter. Lämmeln äter i omgångar mer eller mindre dygnet runt, för att kompensera för födans låga näringsinnehåll.[1]
Litet är känt om den sibiriska lämmelns fortplantning. Den blir könsmogen mycket tidigt, vanligtvis vid 5 till 6 veckors ålder, även om uppgifter finns att den kan bli det redan vid 3 veckor vissa år. Honan är dräktig i 3 veckor, och föder 2 till 13 ungar, fler under sommaren än under vintern.[1]
Lemmus sibiricus là một loài động vật có vú trong họ Cricetidae, bộ Gặm nhấm. Loài này được Kerr mô tả năm 1792.[2]
Lemmus sibiricus là một loài động vật có vú trong họ Cricetidae, bộ Gặm nhấm. Loài này được Kerr mô tả năm 1792.
Сибирский лемминг[1] (Lemmus sibiricus) — вид рода настоящих леммингов подсемейства полёвковых.
Мелкий короткохвостый грызун: длина тела 12,1—18 см, хвоста — 11—17 мм. Весит от 45 до 130 г; самцы на 5—10 % тяжелее самок. Общий тон окраски рыжевато-жёлтый с примесью серого и буроватого тонов. От носа по хребту до хвоста обычно проходит чёрная полоска. Щёки и бока ярко-ржавые; брюхо палево-белёсое, иногда с примесью жёлтого тона. В области глаз и ушных раковин бывают размытые тёмные полосы. Чёрное пятно на огузке характерно для популяций с Новосибирских островов и острова Врангеля. Зимний мех светлее и тусклее летнего, иногда почти белый, со светло-коричневой полоской на спине. Материковые подвиды мельче материковых; уменьшение размеров и постепенное исчезновение полоски на спине наблюдается с запада на восток. Диплоидное число хромосом — 50.
Распространён сибирский лемминг в тундровой зоне Евразии от междуречья Онеги и Северной Двины до низовьев Колымы. Населяет также многие острова Северного Ледовитого океана, прилегающие к побережью: Вайгач, Белый, Новосибирские о-ва, о. Врангеля. Южная граница ареала в основном совпадает с северным рубежом лесотундры. Отдельные изолированные популяции отмечены в редкостойной заболоченной тайге Колымской низменности.
Вместе с копытными леммингами и узкочерепной полёвкой относится к самым массовым видам грызунов тундры. Наивысшей численности достигает в равнинной, кочкарной и полигональной тундре с развитым мохово-осоковым покровом. Встречается в долинах рек и озёр, на заболоченных участках, в предгорной и низкогорной осоково-кустарничковой тундре. По болотам проникает в лесную зону (район южнее Архангельска, Северный Урал, Гыданский п-ов, Таймыр). Необходимыми условиями для его обитания является наличие основных кормов, а также удобных мест для обустройства нор (грунтовые и торфяные бугры, сфагновые и моховые подушки). В полигональной тундре (тундре с особым микрорельефом в виде крупных многоугольников, разбитых морозобойными трещинами) населяет трещины торфяного слоя, используя их для передвижения.
Одна из характерных черт образа жизни сибирских леммингов — обитание под снегом большую часть года. Зимой они привязаны к участкам со снежным покровом мощностью в 0,5—1 м: берегам рек, руслам ручьёв, пересыхающим тундровым озёрам, заболоченным низинам и иным понижениям рельефа. Прокладывают подснежные ходы, роют снежные камеры и сооружают внутри шарообразные гнёзда из растительной ветоши. Зимой обитают скучено даже при невысокой общей численности, однако не агрессивны. В период таяния снега талые воды заливают подснежные поселения леммингов, и зверьки перебираются на проталины, а затем и в летние места обитания, где роют на мелких возвышениях рельефа довольно простые норы. Занимают также всевозможные естественные укрытия. Прокладывает поверхностные ходы к кормовым участкам. В бесснежный период у взрослых самок с выводками хорошо выражена территориальность; взрослые самцы и молодняк довольно беспорядочно кочуют по территории, задерживаясь во временных убежищах.
В отличие от другого тундрового (копытного) лемминга, сибирский лемминг использует в пищу в основном осоки, пушицы, злаки и зелёные мхи. В летнее время листья составляют 76-90 % его рациона. В зимнее время в нём значительно увеличивается доля зелёных мхов — до 30—50 %, — которые лемминг поедает под снегом. Лемминги, особенно на пике численности, оказывают чрезвычайно сильное воздействие на растительность, уничтожая до 70 % фитомассы. Однако тундровые фитоценозы быстро приходят к исходному состоянию в период очередной вегетации, демонстрируя на следующий год даже увеличение фитомассы за счёт лучших условий отрастания отавы. Активен сибирский лемминг круглосуточно и полифазно; одна фаза занимает 3 часа, 1—2 из которых лемминг кормится.
Период размножения начинается сразу после конца таяния снегов; в благоприятные годы — ещё до схода снегового покрова. Пик размножения приходится на июнь, к августу наблюдается резкий спад. К этому времени перезимовавшая часть популяции почти полностью вымирает. Не размножаются лемминги только во время таяния снегов, в мае-начале июня, и во время формирования снежного покрова, в сентябре-начале октября. Беременность длится 18-21 день, характерен послеродовый эструс. В течение лета бывает 4—5 помётов, в среднем по 5—7 детёнышей в каждом. Половой зрелости молодые лемминги достигают в 5—6 недель.
Ряд хищников в тундровых экосистемах специализируется на питании леммингами. В подзоне арктических тундр и на арктических островах это, прежде всего, средний и длиннохвостый поморники (Stercorarius pomarinus и S. longicaudus), белая сова и песец. В материковых тундрах к ним прибавляются короткохвостый поморник (S. parasiticus), бургомистр (Larus hyperboreus), серебристая чайка (L. argentatus), мохноногий канюк (Buteo lagopus), болотная сова (Asio flammeus), а также горностай и ласка. Численность этих хищников находится в прямой зависимости от численности леммингов.
Для сибирского лемминга характерны резкие подъёмы численности (в 500 и более крат) с периодичностью в 3—5 лет. Миграций почти не совершает.
Сибирский лемминг представляет собой одно из основных звеньев в системе ценотических связей внутри тундровых экосистем Евразии, как основной потребитель фитомассы и кормовой объект многих хищных птиц и зверей. Как и норвежский лемминг, может служить индикатором устойчивости экосистемы и степени её уязвимости от антропогенных нагрузок.
Сибирский лемминг (Lemmus sibiricus) — вид рода настоящих леммингов подсемейства полёвковых.
시베리아갈색레밍(Lemmus sibiricus)은 비단털쥐과에 속하는 설치류의 일종이다.[3] 러시아에서 발견된다. 겨울에 겨울잠을 자지 않는다. 굴을 파고 생활한다. 시베리아갈색레밍은 흰올빼미와 북극여우를 포함한 여러 동물의 먹이이다. 개체군 크기의 진폭이 큰 것으로 알려져 있다.[4]