dcsimg

Lifespan, longevity, and ageing

fornecido por AnAge articles
Maximum longevity: 30.1 years (captivity)
licença
cc-by-3.0
direitos autorais
Joao Pedro de Magalhaes
editor
de Magalhaes, J. P.
site do parceiro
AnAge articles

Associations ( Inglês )

fornecido por Animal Diversity Web

Only wolves prey on wild asses in nature. However, going back to the early 1900s, they have been hunted for meat and skins. Since the hunting started, the geographic distribution of E. kiang has been reduced.

Known Predators:

  • gray wolves (Canis lupus)
  • humans (Homo sapiens)
licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
The Regents of the University of Michigan and its licensors
citação bibliográfica
Wang, H. 2002. "Equus kiang" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Equus_kiang.html
autor
Hui-Yu Wang, University of Michigan-Ann Arbor
editor
Bret Weinstein, University of Michigan-Ann Arbor
original
visite a fonte
site do parceiro
Animal Diversity Web

Behavior ( Inglês )

fornecido por Animal Diversity Web

Perception Channels: tactile ; chemical

licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
The Regents of the University of Michigan and its licensors
citação bibliográfica
Wang, H. 2002. "Equus kiang" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Equus_kiang.html
autor
Hui-Yu Wang, University of Michigan-Ann Arbor
editor
Bret Weinstein, University of Michigan-Ann Arbor
original
visite a fonte
site do parceiro
Animal Diversity Web

Conservation Status ( Inglês )

fornecido por Animal Diversity Web

Undetermined (IUCN, 1996).

Lower risk (IUCN, 2000).

However, habitat loss and competition for food sources with livestocks could put them at risk. In some areas, poaching pressure still exists.

IUCN Red List of Threatened Species: least concern

licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
The Regents of the University of Michigan and its licensors
citação bibliográfica
Wang, H. 2002. "Equus kiang" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Equus_kiang.html
autor
Hui-Yu Wang, University of Michigan-Ann Arbor
editor
Bret Weinstein, University of Michigan-Ann Arbor
original
visite a fonte
site do parceiro
Animal Diversity Web

Benefits ( Inglês )

fornecido por Animal Diversity Web

The wild asses are hunted for meat and for their skins, which are used for making leather.

Positive Impacts: food

licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
The Regents of the University of Michigan and its licensors
citação bibliográfica
Wang, H. 2002. "Equus kiang" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Equus_kiang.html
autor
Hui-Yu Wang, University of Michigan-Ann Arbor
editor
Bret Weinstein, University of Michigan-Ann Arbor
original
visite a fonte
site do parceiro
Animal Diversity Web

Trophic Strategy ( Inglês )

fornecido por Animal Diversity Web

E. kiang feed mainly on grasses and short plants. They especially feed on forbs (Stipa spp.), which are widely distributed and plentiful. Their feeding areas sometimes overlap with those of domestic sheep during summer, but they do not complete for food significantly.

Plant Foods: leaves

Primary Diet: herbivore (Folivore )

licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
The Regents of the University of Michigan and its licensors
citação bibliográfica
Wang, H. 2002. "Equus kiang" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Equus_kiang.html
autor
Hui-Yu Wang, University of Michigan-Ann Arbor
editor
Bret Weinstein, University of Michigan-Ann Arbor
original
visite a fonte
site do parceiro
Animal Diversity Web

Morphology ( Inglês )

fornecido por Animal Diversity Web

Equus kiang is the largest wild ass species in the world. Kiang lengths are about 210 cm, shoulder heights are about 140 cm, tail lengths are 50 cm, and body weights are 250 to 440 kg. Their pelage changes with season. They are usually reddish in summer and dark brown in winter. In summer the coat is shorter and thinner, while the winter coat is long and thick. Equus kiang look more like horses than asses because of their short ears and large tail tufts. They are very similar to Equus hemionus genetically and physically. The mitochondrial DNA divergence between the 2 species is only 1%, and the divergence probably arose less than 500,000 years ago. Their running speed is slightly slower than E. hemionus.

Range mass: 250 to 440 kg.

Average length: 210 cm.

Other Physical Features: endothermic ; homoiothermic; bilateral symmetry

Sexual Dimorphism: sexes alike

licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
The Regents of the University of Michigan and its licensors
citação bibliográfica
Wang, H. 2002. "Equus kiang" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Equus_kiang.html
autor
Hui-Yu Wang, University of Michigan-Ann Arbor
editor
Bret Weinstein, University of Michigan-Ann Arbor
original
visite a fonte
site do parceiro
Animal Diversity Web

Life Expectancy ( Inglês )

fornecido por Animal Diversity Web

About 20 years.

Average lifespan
Status: captivity:
30.1 years.

licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
The Regents of the University of Michigan and its licensors
citação bibliográfica
Wang, H. 2002. "Equus kiang" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Equus_kiang.html
autor
Hui-Yu Wang, University of Michigan-Ann Arbor
editor
Bret Weinstein, University of Michigan-Ann Arbor
original
visite a fonte
site do parceiro
Animal Diversity Web

Distribution ( Inglês )

fornecido por Animal Diversity Web

Equus kiang are wildly distributed in Tibet, Tsinghai and Szechwan regions of China, Nepal, and India. Three subspecies have been assigned to populations in different ranges, but this is still controversial.

Biogeographic Regions: palearctic (Native ); oriental (Native )

licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
The Regents of the University of Michigan and its licensors
citação bibliográfica
Wang, H. 2002. "Equus kiang" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Equus_kiang.html
autor
Hui-Yu Wang, University of Michigan-Ann Arbor
editor
Bret Weinstein, University of Michigan-Ann Arbor
original
visite a fonte
site do parceiro
Animal Diversity Web

Habitat ( Inglês )

fornecido por Animal Diversity Web

E. kiang live in alpine grass lands of elevation range from 4000 m to 7000 m. They prefer dry open areas including desert, semidesert, or steppe. Annual precipitation is from 60 mm to 70 mm.

Range elevation: 4000 to 7000 m.

Habitat Regions: temperate

Terrestrial Biomes: tundra ; desert or dune ; mountains

licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
The Regents of the University of Michigan and its licensors
citação bibliográfica
Wang, H. 2002. "Equus kiang" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Equus_kiang.html
autor
Hui-Yu Wang, University of Michigan-Ann Arbor
editor
Bret Weinstein, University of Michigan-Ann Arbor
original
visite a fonte
site do parceiro
Animal Diversity Web

Reproduction ( Inglês )

fornecido por Animal Diversity Web

Male E. kiang mob females and guard them from rival males. Single males follow the female herds and fight for breeding rights.

Mating System: polygynous

The breeding season is from August to September. Gestation takes almost a year, and thus young are usually born in late July to August when food is plentiful. One young is born at each birth. The baby can walk a few hours after birth. Weaing takes place after about a year, and it takes another year to reach sexual maturity.

Breeding season: August-September

Average number of offspring: 1.

Average gestation period: 12 months.

Average weaning age: 12 months.

Average age at sexual or reproductive maturity (female): 2 years.

Average age at sexual or reproductive maturity (male): 2 years.

Key Reproductive Features: seasonal breeding ; gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual

Average gestation period: 299 days.

Parental Investment: precocial ; female parental care

licença
cc-by-nc-sa-3.0
direitos autorais
The Regents of the University of Michigan and its licensors
citação bibliográfica
Wang, H. 2002. "Equus kiang" (On-line), Animal Diversity Web. Accessed April 27, 2013 at http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Equus_kiang.html
autor
Hui-Yu Wang, University of Michigan-Ann Arbor
editor
Bret Weinstein, University of Michigan-Ann Arbor
original
visite a fonte
site do parceiro
Animal Diversity Web

Kianq ( Azerbaijano )

fornecido por wikipedia AZ

Kianq[1] (lat. Equus kiang) — atlar fəsiləsini at cinsinə aid otyeyən təkdırnaqlı məməli yarımnövü. Onlar əsasən Tibet və onun ətraaf əraziləribdə müşahidə edilir. Kianq Qulanların bir yarımnövü hesab edilir. Ancaq onlar digər yarımnövlərdən iri olur və daha çox ata bənzəyir.

Xarici görünüş

Kianqların uzunluğu 210 sm, hündürlüyü 142 sm, çəkisi isə 250 - 400 kq ola bilir. Yayda rəngləri parlaq qırmızı rəng alır. Qışda tükləri uzanır. Rəngi qonurlqşır.Belinin tən ortasından qara xətt keçir.

Yayılması

Kianqlar əsasən Tibetin dağ massivlərində və platolarında, Himalaydan şimaldakı ərazilərdə yayılmışlar. Ən çox saylı populyasiya Tibet Muxtar Ryonu ərazisində müşahidə edilir. Onlara həçdə Hindistan və Nepal ərazilərində belə rastlamaq mümkündür. Onların yayılma arealı 5000 metr hündürlüyə sahib olan dağ quru çölləridir.

Xüsusiyyətləri

 src=
Praqa zooparkı

Kianqlar qruplar halında yaşayırlar. Onlar sayları 5-400 baş olan qruplar təşkil edə bilirlər. Qrupun rəhbəri bir qayda olaraq iri dişi olur. Qruplar daimi olur. Onlar qida arxasınca uzun məsafə qət etməli olurlar. Erkəklər bütün yay dönəmində tənha yaşayır. Qışda isə subaylardan ibarət olan qrupa qoşulur.

Onlkar qida və su arxasınca uzun məsafə qət edə bilikrlər. Bu canlılar otyeyən olduğundan əsasən otlarla qidalanırlar. Otun bol olduğu dönəmdə 45 kq əlavə çəki ala bilirlər (iyul-avqust).

Çoxalması

İyul-avqust aylarında qrup halında gəzən dişilərin arxasınca düşərək çütləşmək üçün mübarizə aparmalı olurlar. Çütləşmə dövrü sentyabrın ortaları bitir. Boğazlıq dövrü bir il çəkir. Onlar ancaq bir bala doğurlar. Bala doğulduqdan bir neçə saat sonra ayaq üstə dura bilirlər. Yetkinlik dövrünə iki və yuxarı uyaşlarında çatırlar. İndiyənə kimi ən çox yaşayan kianqın yaşı 26 olmuşdur.

Təhlükə

Vəhşi eşşək növlərindən fərqli olaraq nəslinin kəsdilməsi təhlükəsi yoxdur. Ancaq bununla belə sayında son 50-60 il ərzində azlma müşahidə edilir. Hazırda Çində 65 min kianq vardır. Onlardan 45 mini Tibetin paylna düşür. Hindistanda 2000 baş olması ehtimal edilir. Pakistan, NepalButanda sayları məlum deyil.

Təsnifat

Bəzən Kianqları Qulanların bir növü olaraq qəbul edirlər. Ancaq DNK analizləri onların müstəqil növ olmasını təstiq etmişdir. Onların üç yarımnövü vardır:

  • E. k. polyodon
  • E. k. holdereri
  • E. k. kiang

İstinadlar

  1. Фишер Д., Саймон Н., Винсент Д. Красная книга. Дикая природа в опасности / пер. с англ., под ред. А. Г. Банникова. — М.: Прогресс, 1976. — С. 137. — 478 с.

Ədəbiyyat

  • Ronald M. Nowak: Walker’s Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, Baltimore 1999, ISBN 0-8018-5789-9.

Mənbə

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipediya müəllifləri və redaktorları
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia AZ

Kianq: Brief Summary ( Azerbaijano )

fornecido por wikipedia AZ

Kianq (lat. Equus kiang) — atlar fəsiləsini at cinsinə aid otyeyən təkdırnaqlı məməli yarımnövü. Onlar əsasən Tibet və onun ətraaf əraziləribdə müşahidə edilir. Kianq Qulanların bir yarımnövü hesab edilir. Ancaq onlar digər yarımnövlərdən iri olur və daha çox ata bənzəyir.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipediya müəllifləri və redaktorları
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia AZ

Kiang ( Bretã )

fornecido por wikipedia BR
lang="br" dir="ltr">

Ar c'hiang (Equus kiang) a zo ur bronneg karnek hag a vev en India, Sina, Tibet, Pakistan ha Nepal.

Doareoù pennañ

Brasoc'h eo eget an azen gouez hag azen gouez Azia, spesadoù kar dezhañ. War-dro 2 m eo eo hirder hag 1.40 m ouzh an draen. Etre 250 ha 450 kg eo e bouez.

Cheñch a ra liv e vlevenn hervez ar c'houlz-amzer : arruz en hañv ha gell teñval er goañv. Hiroc'h ha stankoc'h eo e vlev diouzh ar goañv.

Tost-mat eo ouzh azen gouez Azia ha n'eus nemet 1% a ziforc'h etre TDN mitokondriennoù an daou spesad. Disheñvelaet e vefe an daou spesad war-dro 500.000 bloaz 'zo.

Bevañ a ra war-dro 20 vloaz.

Gouennañ

Mare ar gouennañ a c'hoarvez e miz Eost ha miz Gwengolo. An dougen a bad 1 bloaz pe dost ha ganet e vez an eal nemetañ en hañv, pa eo fonnus ar boued.

Dizonet e vez an hini yaouank d'an oad a 1 bloaz ha tizhet e vez e oad gour da 2 vloaz.

Annez

Bevañ a ra e dezerzhioù ha stepennoù an uheldirioù, etre 4000 ha 7000 m a-us live ar mor.

Tiriad ar c'hiang
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Skrivagnerien ha kempennerien Wikipedia |
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia BR

Kiang: Brief Summary ( Bretã )

fornecido por wikipedia BR
lang="br" dir="ltr">

Ar c'hiang (Equus kiang) a zo ur bronneg karnek hag a vev en India, Sina, Tibet, Pakistan ha Nepal.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Skrivagnerien ha kempennerien Wikipedia |
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia BR

Kiang ( Catalão; Valenciano )

fornecido por wikipedia CA
 src= Per a altres significats, vegeu «Kiang (Senegal)».

El kiang (Equus kiang) és un mamífer gran de la família dels èquids. És originari de l'altiplà del Tibet, on viu en prats de muntanya i alpins a entre 4.000 i 7.000 metres d'altitud. Es tracta de l'ase salvatge més gros de tots, amb una mida mitjana de 140 cm des de la creu.

Sol tenir una ratlla al mig de l'espatlla, més fosca que qualsevol altre color del pelatge.

Referències

 src= A Wikimedia Commons hi ha contingut multimèdia relatiu a: Kiang Modifica l'enllaç a Wikidata
  1. Entrada «Equus (Asinus) kiang» de la Paleobiology Database (en anglès).
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autors i editors de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CA

Kiang: Brief Summary ( Catalão; Valenciano )

fornecido por wikipedia CA

El kiang (Equus kiang) és un mamífer gran de la família dels èquids. És originari de l'altiplà del Tibet, on viu en prats de muntanya i alpins a entre 4.000 i 7.000 metres d'altitud. Es tracta de l'ase salvatge més gros de tots, amb una mida mitjana de 140 cm des de la creu.

Sol tenir una ratlla al mig de l'espatlla, més fosca que qualsevol altre color del pelatge.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autors i editors de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CA

Kiang ( Checo )

fornecido por wikipedia CZ
ikona
Tento článek není dostatečně ozdrojován a může tedy obsahovat informace, které je třeba ověřit.
Jste-li s popisovaným předmětem seznámeni, pomozte doložit uvedená tvrzení doplněním referencí na věrohodné zdroje.

Kiang (Equus kiang) je větším druhem asijského osla a společně se zebrou Grévyho je největším divokým zástupcem čeledi koňovitých. Obývá horské stepi Tibetské náhorní plošiny v nadmořské výšce až 5000 m n. m.

Popis

  • hmotnost: 350-500 kg
  • délka těla: 210 cm
  • délka ocasu: 50 cm
  • výška v kohoutku: 140 cm

Kiang je divoký osel vzhledem podobný spíše domácímu koni než oslu. V kohoutku je vyšší než kůň Převalského, má těžkou klabonosou hlavu a poměrně krátké zašpičatělé uši. Hříva je tmavá, krátká a vzpřímená. Hlava, hřeben krku, hřbet, boky i kýty jsou červenohnědě až čokoládově zbarvené s černým oslím pruhem, který se táhne středem hřbetu. Spodní část těla včetně končetin je čistě bílá. Zimní srst je hnědá, vlnitá a dvakrát delší než srst letní.

Rozšíření a stanoviště

Kiang je endemitem Tibetské náhorní plošiny, žije v Tibetu, Nepálu a v Indii. Jeho přirozeným habitatem jsou horské stepi v nadmořské výšce 4 100 - 4 800 m n. m.

Biologie

Kiangové žijí v malých stádech vedených starou klisnou, obvyklý počet jedinců v jedné skupině je 5-20. Hřebci bývají samotáři nebo se sdružují do mládeneckých stád. V červenci se samci připojují ke stádům klisen a během srpna si pak vytvářejí harémy, o které často vzájemně bojují. Březost trvá 11-12 měsíců, hříbata se ke stádu připojují již za několik dnů po narození, odstavena jsou v roce věku, kdy pohlavně dospívají.

Kiangové jsou aktivní hlavně ráno a večer. Jejich potravou je tráva, slanomilné byliny, listy a větvičky keřů. Jejich přirozenými nepřáteli jsou hlavně vlci, jinak se kiang může dožít až 20 let. Zvláště hřebci jsou teritoriální, agresivní a nebezpečná zvířata, která se v případě ohrožení neváhají bránit kousáním a kopáním.

Poddruhy

V literatuře je popsáno více poddruhů kianga, i když jsou pravděpodobně neplatné (P. Moehlman pers. comm. 2001). Je to největší kiang východní, E. k. holdereri, chovaný v českých zoologických zahradách, kiang západní (E. k. kiang) a kiang jižní (E. k. polyodon)

Kiang v českých zoo

Galerie

Reference

  1. Červený seznam IUCN 2018.1. 5. července 2018. Dostupné online. [cit. 2018-08-10]

Externí odkazy

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia autoři a editory
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CZ

Kiang: Brief Summary ( Checo )

fornecido por wikipedia CZ
ikona Tento článek není dostatečně ozdrojován a může tedy obsahovat informace, které je třeba ověřit.
Jste-li s popisovaným předmětem seznámeni, pomozte doložit uvedená tvrzení doplněním referencí na věrohodné zdroje.

Kiang (Equus kiang) je větším druhem asijského osla a společně se zebrou Grévyho je největším divokým zástupcem čeledi koňovitých. Obývá horské stepi Tibetské náhorní plošiny v nadmořské výšce až 5000 m n. m.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia autoři a editory
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CZ

Kiang ( Dinamarquês )

fornecido por wikipedia DA

Kiangen (Equus kiang), også kaldet det tibetanske vildæsel, er en art i hestefamilien og den største af de vilde æsler. Dyret forekommer i Tibet og tilgrænsende regioner og er nært beslægtet med onageren, men er noget større.

Beskrivelse

Arten har en kropslængde på omkring 200 centimeter, en skulderhøjde på i gennemsnit 140 centimeter og en vægt mellem 250 og 400 kilogram, hannen vejende mest. Om sommeren har pelsen på dyrets overside en rødbrun farve. Den lange og tætte vinterpels er mere mørkt brun. På dyrets ryg findes en påfaldende mørk stribe. Undersiden er hvid og undertiden når den hvide farve op til rygstriben. Oftest er også dele af halsen, snuden og benene hvide.

Udbredelse

Kiangen forekommer på hele det tibetanske plateau, et system af bjerge og højsletter nord for Himalaya. De største bestande findes i den autonome region Tibet og de tilgrænsende kinesiske regioner Qinghai og Sichuan. Desuden lever arten i det nordlige Indien og Nepal. Dets habitat udgøres af tørre græsområder og stepper i mellem 2.700 og 5.300 meter over havet.

Levevis

Kiangen lever i grupper på oftest 7 til 11 individer, der består af hunner med deres nyfødte unger samt unge dyr af begge køn. Ofte er en gammel hun gruppens leder. Disse grupper er meget sociale og opløser sig aldrig. Der ses undertiden flokke på flere hundrede individer, når flere grupper slutter sig sammen. Hanner lever alene om sommeren og danner om vinteren grupper som kun består af hanner.

I sin søgen efter føde udfører kiangen store vandringer, hvor den også krydser floder. Den er god til at svømme og det forekommer også at den tilsyneladende bader for fornøjelsens skyld.

Som alle heste er kiangen en planteæder, der lever af forskellige græsarter og andre planter. I perioder med særlig god adgang til føde (juli og august) kan de øge i vægt med 45 kg.

Formering

I juli og august begynder hannerne at følge hunnernes grupper. Blandt hannerne forekommer kampe om retten til at parre sig. Parringstiden slutter i midten af september. Efter drægtighedsperioden som varer i næsten et år føder hunnen i juli eller august sædvanligvis en enkelt unge. De nyfødte unger kan følge moderen efter nogle få timer. Efter omkring et år er de selvstændige, men først efter to år eller mere er de kønsmodne. Det ældst kendte dyr i fangenskab blev 26 år gammel.

Trusler

I forhold til andre vilde æsler forekommer kiangen i stort antal. Dog er bestanden mindsket efter indmarchen af den kinesiske hær i Tibet i 1950. I hele Kina findes omkring 65.000 individer og af disse lever cirka 45.000 i Tibet. Yderligere 2.000 individer forekommer i Indien. Der findes oplysninger om nogle få individer i Pakistan og Nepal samt muligvis også Bhutan.[1]

Systematik

Af nogle zoologer regnes kiangen som en underart til onageren. Nyere undersøgelser af dyrets DNA styrker dog hypotesen at kiangen er en selvstændig art. Arten deles undertiden i tre underarter (E. k. polyodon, E. k. holdereri og E. k. kiang), men denne inddeling er omstridt.

Noter

  1. ^ a b Shah, N., St. Louis, A., Huibin, Z., Bleisch, W., van Gruissen, J. & Qureshi, Q. (2008). Equus kiang. 2008 IUCN Red List of Threatened Species. IUCN 2008. Hentet den 10 April 2009.

Kilder og eksterne henvisninger

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DA

Kiang: Brief Summary ( Dinamarquês )

fornecido por wikipedia DA

Kiangen (Equus kiang), også kaldet det tibetanske vildæsel, er en art i hestefamilien og den største af de vilde æsler. Dyret forekommer i Tibet og tilgrænsende regioner og er nært beslægtet med onageren, men er noget større.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-forfattere og redaktører
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DA

Kiang ( Alemão )

fornecido por wikipedia DE
 src=
Dieser Artikel behandelt die Tierart Kiang. Zum historischen Reich in Westafrika siehe Kiang (Staat).

Der Kiang oder Tibet-Wildesel (Equus kiang) ist ein Wildesel aus der Gattung der Pferde (Equus) innerhalb der Familie der Pferde (Equidae). Er lebt in Tibet und angrenzenden Regionen, wo er steppenartige Offenlandschaften bewohnt und sich hauptsächlich von Gräsern ernährt. Als sein nächster Verwandter gilt der Asiatische Esel, allerdings ist der Kiang größer und „pferdeartiger“ als dieser.

Merkmale

Habitus

 src=
Zwei Kiangs

Der Kiang stellt den größten Vertreter der wildlebenden Esel dar und erreicht eine Kopf-Rumpf-Länge von 182 bis 214 cm (zuzüglich eines 32 bis 45 cm langen Schwanzes), eine Schulterhöhe von 132 bis 142 cm und ein Gewicht von 250 bis 400 kg. Dabei sind weibliche Tiere mit einem Gewicht von 250 bis 300 kg durchschnittlich kleiner. Generell zeichnet er sich durch einen großen Kopf und im Vergleich zum Asiatischen Esel (Equus hemionus) schmaleren und kürzeren Rumpf aus, die Gliedmaßen sind sehr lang. Weitere Unterschiede sind die kürzeren Ohren, die längere Mähne, die bis zu 18 cm lange Haare aufweist, und die breiteren Hufe, die jenen der Wildpferde ähneln.[1] Das Fell ist an der Oberseite im Sommer hellrot gefärbt, das lange, dichte Winterfell ist bräunlicher. Dabei erreichen die Haare des Winterfells 35 bis 46 mm Länge und sind damit mehr als doppelt so lang wie die des Sommerfells. Am Rücken haben sie einen auffallenden schwarzen Streifen (Aalstrich), der im Winter bis zu 75 mm, im Sommer nur bis zu 65 mm breit ist. Die Unterseite ist weiß, wobei sich die weiße Färbung an manchen Stellen bis zum Rückenstreifen erstrecken kann. In der Regel grenzt sie sich jedoch an den Flanken mondsichelförmig von der dunkleren Oberseite ab. Auch die Beine, die Kehle und die Schnauze können weiß gefärbt sein. Die vordere Schnauzenpartie ist manchmal auch braun gefärbt. Charakteristisch sind auch die bis zu 22 cm langen Ohren.[2][3][4]

Schädel- und Gebissmerkmale

Der Schädel wird zwischen 47 und 54 cm lang, wobei die Schnauze selbst relativ kurz und kompakt gestaltet ist. Die Höhe des Schädels beträgt 9,4 cm. Das Hinterhauptsbein ist in der Seitenansicht nach innen gewölbt (konkav) und besitzt einen kräftigen Wulst. Das Nasenbein weist eine schwache Form auf, wird aber bis zu 22 cm lang. Der Naseninnenraum reicht weit nach hinten. Der rund 38 cm lange Unterkiefer ist massiv gebaut mit hohen Gelenkenden. Die Zahnformel für ausgewachsene Tiere lautet: 3.0 ( 1 ) .3 ( 4 ) .3 3.0 ( 1 ) .3 .3 {displaystyle {frac {3.0(1).3(4).3}{3.0(1).3.3}}} {frac {3.0(1).3(4).3}{3.0(1).3.3}}. Die Schneidezähne entsprechen denen der anderen Pferdearten, stehen aber im Vergleich zu jenen des Asiatischen Esels deutlich senkrecht im Kieferknochen. Der Eckzahn kann, muss aber nicht ausgebildet sein. Zwischen den vorderen und hinteren Zähnen klafft ein Diastema von bis zu 9 cm Länge. Die Prämolaren und Molaren sind relativ ähnlich aufgebaut mit hohen Zahnkronen (hypsodont) und stark gewundenen Zahnschmelzfalten auf der Kauoberfläche sowie einem ausgeprägten Zahnzementanteil. Markant auf den unteren Molaren ist der Verlauf der hinteren Zahnschmelzfalten, die zwischen zwei deutlichen Vorsprüngen (Metaconid und Metastylid) teilweise deutlich gerundeter verlaufen als bei anderen Eselarten und so den Wildpferden ähneln, welches dort eine U-förmige Einbiegung besitzt. Dieses Merkmal ist aber innerhalb des Kiangs variabel.[2][4][5]

Lautäußerungen

Mehrere Laute zur Kommunikation sind beim Kiang bekannt. Aggressive Tiere geben Grunz- und Pfeiflaute von sich. Alarmierte Tiere benutzen ein ausgestoßenes Schnauben, während Kontaktrufe ein schrilles Pfeifen darstellen. Die typischen, von den Wildpferden und dem Asiatischen Esel bekannten Laute sind bisher nicht beobachtet worden.[2]

Verbreitung und Lebensraum

 src=
Verbreitung des Kiangs

Der Kiang bewohnt endemisch das gesamte Hochland von Tibet, ein System aus Gebirgen und Hochebenen nördlich des Himalaya. Dabei wird die Ausbreitung nach Süden durch den Himalaya und nach Norden durch die Gebirgszüge des Kunlun und des Arjin Shan eingeschränkt. Die größten Populationen gibt es im Autonomen Gebiet Tibet und in den angrenzenden chinesischen Provinzen Qinghai und Sichuan, welche auch die östlichste Verbreitungsgrenze bilden. Daneben kommen sie auch im nördlichen Indien (Ladakh, Sikkim) und Nepal vor.[6][7] Die Westgrenze des Lebensraumes wird im Khunjerab-Nationalpark in Pakistan erreicht. Lebensräume des Kiangs sind trockene und winterkalte Grasländer, Steppen und Halbwüsten von 2.700 bis über 5.500 m Seehöhe. Diese Landschaften bestehen weitgehend aus Federgrassteppen mit einem nur geringen Buschanteil. Die Populationsdichte ist gering und wird zwischen 0,03 und 0,86 Individuen je km² angegeben, in einzelnen Gebieten können jedoch auch bis zu vier Tiere auf einem Quadratkilometer verweilen.[8][2][1]

Lebensweise

Territorialverhalten

 src=
Gruppe von Kiangs

Der Kiang gehört zu den weniger territorial lebenden Vertretern der heutigen Pferde, ist jedoch weitgehend ein einzelgängerisches Tier. Teilweise kommt es aber zu Gruppenbildungen von im Durchschnitt sieben bis elf Individuen, die sich aus Stuten mit ihren Fohlen sowie aus Jungtieren beiderlei Geschlechts zusammensetzen, die größte Bindungskraft besteht aber zwischen dem Muttertier und dem neugeborenen Fohlen. Gelegentlich sind auch große Herdenverbände mit bis zu 500 Tieren zu beobachten, die aber kaum stabil sind. Männliche Tiere leben überwiegend einzelgängerisch und territorial, wobei die Grenzen und Wege der bis zu 5 km² großen Reviere mit Kot und Urin markiert werden. Die Reviere enthalten Nahrungs- und Rastplätze, die mehrere hundert Meter voneinander entfernt liegen. Die Reviere werden häufig gegen Eindringlinge mit Bissen und Tritten verteidigt, aggressive Tiere zeigen eine aufrechte Kopfhaltung mit zurückgelegten Ohren und einen waagerecht gestellten Schwanz. Auch Stuten mit Fohlen werden aus den Revieren vertrieben. Die Territorien werden aber nicht durchgängig gehalten, teilweise schließen sich die Männchen im Winter zu Junggesellengruppen zusammen.[2][9][10]

Als überwiegend tagaktives Tier unternimmt der Kiang ausgeprägte Wanderungen auf der Suche nach Nahrung, die teilweise an Jahreszeiten gebunden sind, aber keinem Zyklus folgen. Im Sommer ziehen die Gruppen häufig in höhere und hügeligere Gebiete, im Herbst und Winter dagegen bevorzugen sie ebenere Areale. Auch Tageswanderungen sind bekannt, die während der Mittagszeit ebenfalls in höher liegende Lebensräume führen.[2] Als guter Schwimmer ist der Kiang befähigt auch Flüsse und andere Gewässer zu durchqueren.[6]

Ernährung

Wie alle Pferde ist der Kiang ein Pflanzenfresser, der sich vorwiegend von Gräsern und anderen bodenwachsenden Pflanzen ernährt. An die harten, kieselsäurehaltigen Gräser ist der Kiang durch seine hochkronigen und zementreichen Backenzähne angepasst. Zu den am häufigsten verwendeten Nahrungspflanzen gehören Süß- und Federgräser, die allein 65 % aller aufgenommenen Pflanzen ausmachen. Weiterhin werden auch Sauergräser und Seggen, aber auch Quecken verzehrt. Vor allem im Winter, wenn nur wenig Gras zur Verfügung steht, verschmäht der Kiang auch die Wurzeln der Spitzkiele nicht. Nur selten werden allerdings weichere Pflanzenteile der Büsche aufgenommen. Zu Zeiten des Nahrungsüberflusses (Juli und August) können sie bis zu 45 Kilogramm an Gewicht zulegen.[2]

Über den Wasserverbrauch beim Kiang ist wenig bekannt. Als Hauptressource stehen Bäche und Seen zur Verfügung, die im Winter aber überwiegend vereist sind. Möglicherweise reguliert die Eselart ihren Wasserbedarf weitgehend über die Vegetation und Schnee, wie es auch von anderen Huftieren in Tibet bekannt ist.[2]

Fortpflanzung

 src=
Jungtier im Tierpark Hellabrunn

Ein Kiang ist mit drei bis vier Jahren geschlechtsreif. Im Juli und August beginnen die männlichen Tiere, den Stutengruppen zu folgen, sie kämpfen miteinander um das Paarungsvorrecht und versuchen auch, andere Männchen von „ihrer“ Herde zu vertreiben. Hengste werben um Stuten, indem sie ihnen nachlaufen, typisch ist dabei ein gesenkter Kopf mit liegenden Ohren. Die Paarungszeit endet Mitte September.[2]

Nach knapp einjähriger Tragzeit (zehn bis zwölf Monate) bringt die Stute im Juli oder August meist ein einzelnes Jungtier zur Welt. Dieses ist etwa 90 cm hoch und wiegt rund 36 kg. Neugeborene Kiangs sind Nestflüchter, binnen Stunden können sie der Mutter folgen. Mit rund einem Jahr sind sie selbständig, der Entwicklungsprozess eines Jungtieres ist aber bisher wenig untersucht. Nur wenige Zeit nach der Geburt ist das Muttertier wieder empfangsbereit, was manchmal zur Tötung eines Jungtiers durch einen Hengst führen kann. Das Höchstalter eines Tieres liegt bei 20 Jahren in freier Wildbahn, in Gefangenschaft betrug es bis zu 26 Jahre.[2]

Interaktion mit anderen Tierarten

Als Fressfeinde kommen der Wolf, speziell der Tibetische Wolf und der Schneeleopard in Frage, die in der Regel aber nur Jungtiere oder altersschwache Individuen erbeuten können. Andere Raubtiere haben kaum Einfluss auf die Population. Untersuchungen an Hinterlassenschaften von Braunbären ergaben keine Hinweise, dass der Kiang zu dessen Beutespektrum gehört. Im Verbreitungsgebiet lebt die Eselart sympatrisch mit der Tibetgazelle, der Tibetantilope, dem Blauschaf und anderen Huftieren. Es kommt aber auch zu Überschneidungen mit domestizierten Pflanzenfressern.[2][11]

Parasiten

Über Krankheiten und Befall mit Parasiten beim Kiang ist wenig bekannt. Als Endoparasiten wurden der Pferdepalisadenwurm und Spulwürmer beschrieben. Neugeborene können unter Umständen an Omphalitis erkranken.[2] Sehr selten sind auch Nachweise von Infektionen, hervorgerufen durch Mycobacterium.[12]

Systematik

Innere Systematik der Gattung Equus nach Vilstrup et al. 2013[13]
Equus non-caballines

Equus asinus



Equus hemionus


Equus kiang





Equus zebra



Equus quagga


Equus grevyi





caballines

Equus caballus


Equus przewalskii




Vorlage:Klade/Wartung/Style

Der Kiang ist ein Vertreter der Gattung Equus, der heutigen modernen Pferde. Aufgrund der Morphologie der unteren Molaren gehört er zur Gruppe der stenoninen oder non-caballinen Pferde. Manchmal wird der Kiang als Unterart des Asiatischen Esels betrachtet.[14][15] Mehrere DNA-Analysen haben allerdings die Vermutung nahegelegt, dass der Kiang eine eigene Art darstellt, die sehr nah mit dem Asiatischen Esel verwandt ist. Beide werden zusammen mit dem ebenfalls verwandten, aber ausgestorbenen Europäischen Wildesel (Equus hydruntinus) auch teilweise der Untergattung Hemionus zugeordnet, deren Name sich von der wissenschaftlichen Bezeichnung des Asiatischen Esels Equus hemionus herleitet.[16][17] Genetische Untersuchungen aus dem Jahr 2017 geben jedoch zur Vermutung Anlass, dass alle drei Formen (Kiang, Asiatischer Esel und Europäischer Wildesel) eine einzige Art repräsentieren. In dieser Studie zeigt der Kiang stärkere Verbindung zum Dschiggetai, der mongolischen Unterart des Asiatischen Esels. Demnach könnte der Kiang nach Ansicht der Autoren als eine an Hochgebirgsbedingungen angepasste Form des Asiatischen Esels aufgefasst werden.[18] Die möglicherweise nächstverwandten Pferdearten zum Kiang und zum Asiatischen Esel stellen der Afrikanische Esel und die verschiedenen Zebras dar.[16][17][19]

Es werden drei Unterarten unterschieden, deren Status allerdings teilweise zweifelhaft ist:[2][4]

  • E. k. holdereri Matschie, 1911; östliches Verbreitungsgebiet
  • E. k. kiang Moorcroft, 1841; westliches Verbreitungsgebiet
  • E. k. polyodon Hodgson, 1847; südliches Verbreitungsgebiet

Fossilfunde des Kiangs sind relativ selten. Ähnlichkeiten bestehen zum im Pleistozän ausgestorbenen Equus conversidens ebenso wie zum im Übergang vom Plio- zum Pleistozän in Indien und Pakistan nachgewiesenen Equus sivalensis. Diese Übereinstimmungen betreffen vor allem die Größe, Proportionen der Gliedmaßen und die Gebissmorphologie.[2]

Bedrohung und Schutz

 src=
Kiangs im schottischen Highland Wildlife Park

Im Vergleich zu anderen Wildeseln sind Kiangs wenig bedroht. Ursprünglich wurden sie von tibetischen Nomaden zur Nahrungsversorgung oder auch aus religiösen Gründen gejagt, was aber nicht systematisch erfolgte. Erst mit dem Einmarsch der Chinesen in Tibet 1950 gingen die Bestände drastisch zurück. Seit dem Ende des 20. Jahrhunderts führten strenge Schutzmaßnahmen gegen Wilderei und die Ausrufung eines bis zu 600.000 km² umfassenden Schutzgebiet-Netzwerkes vor allem in den Changthang-Hochlandsteppen zur Stabilisierung und Erholung der Bestände. In China gibt es etwa 68.500 Kiangs, davon 48.000 in Tibet. Dies stellt etwa 90 % der Gesamtpopulation dar. Weitere 2000 leben in Indien. Über das Vorkommen von Kiangs in Pakistan, Nepal und Bhutan gibt es widersprüchliche Angaben, die Populationen dort umfassen möglicherweise nur wenige Dutzend Individuen. Die Gesamtpopulation wird auf 70.000 Tiere geschätzt; es gibt allerdings auch Annahmen von bis zu 200.000, die aber als unrealistisch abgelehnt werden.[8][2] Die IUCN führt den Kiang als Least Concern („nicht gefährdet“). Örtliche Bedrohungen liegen in der Bevölkerungszunahme und in damit verbundenen Konflikten mit den ländlichen Siedlern und deren Nutztieren, aber auch in der zunehmenden Erschließung der Landschaft durch den Bergbau.[9]

Weltweit wurden 2008 etwa 114 Tiere in zoologischen Einrichtungen gehalten, die alle der Unterart E. k. holdereri angehörten. Trotz zahlreicher Versuche in den letzten 150 Jahren den Kiang zu domestizieren, ist dies bisher nicht gelungen.[2]

Etymologie

Der Begriff Kiang stammt aus dem Tibetischen (tibetisch རྐྱང་། Wylie rkyang), allerdings ist die exakte Bedeutung unklar. In der indischen Provinz Ladakh wird das Tier „skiang“ genannt, während die chinesische Bezeichnung Xizang yelu (chinesisch 西藏野驢, Pinyin Xīzàng Yělǘ – „Tibetischer Wildesel“) lautet.[2]

Literatur

  • Ernest P. Walker (Begr.), Ronald M. Nowak (Bearb.): Walker’s Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, Baltimore 1999, ISBN 0-8018-5789-9.

Einzelnachweise

  1. a b N. V. Paklina und C. van Orden: Numbers, distribution and social structure of Kiang (Equus kiang Moorcroft 1841) population in the Southwestern Part of Tibet, China. Erforschung der biologischen Ressourcen der Mongolei 10, 2007, S. 213–218
  2. a b c d e f g h i j k l m n o p q Antoine St-Louis and Steeve D. Côté: Equus kiang (Perissodactyla: Equidae). Mammalian Species 835, 2009, S. 1–11
  3. Ingmar M Braun und Wolfgang Zessin: Pferdedarstellungen in der paläolithischen Wandkunst und der Versuch ihrer zoologisch-ethologischen Interpretation. Ursus, Mitteilungsblatt des Zoovereins und des Zoos Schwerin 17 (1), 2011, S. 4–26
  4. a b c Colin Peter Groves und V. Mazák: On some taxonomic problems of Asiatic wild asses; with the description of a new subspecies (Perissodactyla; Equidae). Zeitschrift für Säugetierkunde 32, 1967, S. 321–355
  5. N. Spasskaya: Investigation of the kiang (Equus kiang, Equidae) skull from Ladakh, India. Erforschung der biologischen Ressourcen der Mongolei 10, 2007, S. 227–230
  6. a b Benktesh Dash Sharma, Jan Clevers, Reitze De Graaf, and Nawa Raj Chapagain: Mapping Equus kiang (Tibetan Wild Ass) Habitat in Surkhang, Upper Mustang, Nepal. Mountain Research and Development 24 (2), 2004, S. 149–156
  7. N. V. Paklina und C. van Orden: Kiangs (Equus kiang, Moorcroft 1841) in Sikkim, India. Erforschung der biologischen Ressourcen der Mongolei 10, 2007, S. 201–203
  8. a b Nita Shah: Status and Action Plan for the Kiang (Equus kiang) In: P. D. Moehlman (Hrsg.): Equids: Zebras, Asses, and Horses: Status Survey and Conservation Action Plan. IUCN/SCC Equid Specialist Group, IUCN (The World Conservation Union). Gland (Schweiz) und Cambridge, 2002, S. 72–81
  9. a b N. Shah, A. St. Louis und Q. Qureshi: Equus kiang. The IUCN Red List of Threatened Species 2015. e.T7953A45171635 ([1]); zuletzt abgerufen am 10. Dezember 2020
  10. N. V. Paklina und C. van Orden: Territorial behaviour of kiang (Equus kiang Moorcroft 1841) in Ladakh (India). Erforschung der biologischen Ressourcen der Mongolei 10, 2007, S. 205–211
  11. Xu Aichun, Jiang Zhigang, Li Chunwang, Guo Jixun, Wu Guosheng und Cai Ping: Summer food habits of brown bears in Kekexili Nature Reserve, Qinghai–Tibetan plateau, China. Ursus 17 (2), 2006, S. 132–137
  12. M.P. Dagleish, K. Stevenson, G. Foster, J. McLuckie, M. Sellar, J. Harley, J. Evans und A. Brownlow: Mycobacterium avium subsp. hominissuis Infection in a Captive-Bred Kiang (Equus kiang). Journal of Comparative Pathology 146 (4), 2012, S. 372–377
  13. Julia T. Vilstrup, Andaine Seguin-Orlando, Mathias Stiller, Aurelien Ginolhac, Maanasa Raghavan, Sandra C. A. Nielsen, Jacobo Weinstock, Duane Froese, Sergei K. Vasiliev, Nikolai D. Ovodov, Joel Clary, Kristofer M. Helgen, Robert C. Fleischer, Alan Cooper, Beth Shapiro und Ludovic Orlando: Mitochondrial Phylogenomics of Modern and Ancient Equids. PLoS ONE 8 (2), 2013, S. e55950
  14. Ann Forstén: Mitochondrial-DNA time-table and the evolution of Equus: comparison of molecular and paleontological evidence. Annales Zoologici Fennici 28, 1992, S. 301–309
  15. Wolfgang Zessin, Elke Gröning und Carsten Brauckmann: Bemerkungen zur Systematik rezenter Equidae (Mammalia). Ursus, Mitteilungsblatt des Zoovereins und des Zoos Schwerin 15 (1), 2009, S. 20–31
  16. a b Ludovic Orlando, Jessica L. Metcalf, Maria T. Alberdi, Miguel Telles-Antunes, Dominique Bonjean, Marcel Otte, Fabiana Martin, Véra Eisenmann, Marjan Mashkour, Flavia Morello, Jose L. Prado, Rodolfo Salas-Gismondi, Bruce J. Shockey, Patrick J. Wrinn, Sergei K. Vasil’ev, Nikolai D. Ovodov, Michael I. Cherry Blair Hopwood, Dean Male, Jeremy J. Austin, Catherine Hänni und Alan Cooper: Revising the recent evolutionary history of equids using ancient DNA. PNAS 106, 2009, S. 21754–21759
  17. a b Samantha A. Price und Olaf R. P. Bininda-Emonds: A comprehensive phylogeny of extant horses, rhinos and tapirs (Perissodactyla) through data combination. Zoosystematics and Evolution 85 (2), 2009, S. 277–292
  18. E. Andrew Bennett, Sophie Champlot, Joris Peters, Benjamin S. Arbuckle, Silvia Guimaraes, Mélanie Pruvost, Shirli Bar-David, Simon J. M. Davis, Mathieu Gautier, Petra Kaczensky, Ralph Kuehn, Marjan Mashkour, Arturo Morales-Muñiz, Erich Pucher, Jean-François Tournepiche, Hans Peter Uerpmann, Adrian Bălăşescu, Mietje Germonpré, Can Y. Gündem, Mahmoud-Reza Hemami, Pierre-Elie Moullé, Aliye Ötzan, Margarete Uerpmann, Chris Walzer, Thierry Grange und Eva-Maria Geigl: Taming the late Quaternary phylogeography of the Eurasiatic wild ass through ancient and modern DNA. PLoS ONE 12 (4), 2017, S. e0174216, doi:10.1371/journal.pone.0174216
  19. Hákon Jónsson, Mikkel Schubert, Andaine Seguin-Orlando, Aurélien Ginolhac, Lillian Petersen, Matteo Fumagallic, Anders Albrechtsen, Bent Petersen, Thorfinn S. Korneliussen, Julia T. Vilstrup, Teri Lear, Jennifer Leigh Myka, Judith Lundquist, Donald C. Miller, Ahmed H. Alfarhan, Saleh A. Alquraishi, Khaled A. S. Al-Rasheid, Julia Stagegaard, Günter Strauss, Mads Frost Bertelsen, Thomas Sicheritz-Ponten, Douglas F. Antczak, Ernest Bailey, Rasmus Nielsen, Eske Willerslev und Ludovic Orlando: Speciation with gene flow in equids despite extensive chromosomal plasticity. PNAS 111 (52), 2014, S. 18655–18660
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DE

Kiang: Brief Summary ( Alemão )

fornecido por wikipedia DE
 src= Dieser Artikel behandelt die Tierart Kiang. Zum historischen Reich in Westafrika siehe Kiang (Staat).

Der Kiang oder Tibet-Wildesel (Equus kiang) ist ein Wildesel aus der Gattung der Pferde (Equus) innerhalb der Familie der Pferde (Equidae). Er lebt in Tibet und angrenzenden Regionen, wo er steppenartige Offenlandschaften bewohnt und sich hauptsächlich von Gräsern ernährt. Als sein nächster Verwandter gilt der Asiatische Esel, allerdings ist der Kiang größer und „pferdeartiger“ als dieser.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia DE

Kiang ( Inglês )

fornecido por wikipedia EN

The kiang (Equus kiang) is the largest of the Asinus subgenus. It is native to the Tibetan Plateau in Ladakh, northern Pakistan, Tajikistan, China and northern Nepal. It inhabits montane grasslands and shrublands. Other common names for this species include Tibetan wild ass, khyang and gorkhar.

Characteristics

Kiang of Tibet from The Great and Small Game of India, Burma, and Tibet (1900)

The kiang is the largest of the wild asses, with an average height at the withers of 140 cm (55 in). They range from 132 to 142 cm (52 to 56 in) high at the withers, with a body 182 to 214 cm (72 to 84 in) long, and a tail of 32 to 45 cm (13 to 18 in). Kiangs have only slight sexual dimorphism, with the males weighing from 350 to 400 kg (770 to 880 lb), while females weigh 250 to 300 kg (550 to 660 lb). They have a large head, with a blunt muzzle and a convex nose. The mane is upright and relatively short. The coat is a rich chestnut colour, darker brown in winter and a sleek reddish brown in late summer, when the animal moults its woolly fur. The summer coat is 1.5 cm long and the winter coat is double that length. The legs, underparts, end of the muzzle, and the inside of the ears are all white. A broad, dark chocolate-coloured dorsal stripe extends from the mane to the end of the tail, which ends in a tuft of blackish brown hairs.[3]

Evolution

Skull of a giant extinct horse, Equus eisenmannae

The genus Equus, which includes all extant equines, is believed to have evolved from Dinohippus, via the intermediate form Plesippus. One of the oldest species is Equus simplicidens, described as zebra-like with a donkey-shaped head. The oldest fossil to date is ~3.5 million years old from Idaho, USA. The genus appears to have spread quickly into the Old World, with the similarly aged Equus livenzovensis documented from western Europe and Russia.[4]

Molecular phylogenies indicate the most recent common ancestor of all modern equids (members of the genus Equus) lived ~5.6 (3.9–7.8) mya. Direct paleogenomic sequencing of a 700,000-year-old middle Pleistocene horse metapodial bone from Canada implies a more recent 4.07 Myr before present date for the most recent common ancestor (MRCA) within the range of 4.0 to 4.5 Myr BP.[5] The oldest divergencies are the Asian hemiones (subgenus E. (Asinus), including the kulan, onager, and kiang), followed by the African zebras (subgenera E. (Dolichohippus), and E. (Hippotigris)). All other modern forms including the domesticated horse (and many fossil Pliocene and Pleistocene forms) belong to the subgenus E. (Equus) which diverged ~4.8 (3.2–6.5) million years ago.[6]

Taxonomy

The kiang is closely related to the onager (Equus hemionus), and in some classifications it is considered a subspecies, E. hemionus kiang. Molecular studies, however, indicate that it is a distinct species.[7] An even closer relative, however, may be the extinct Equus conversidens of Pleistocene America,[8] to which it bears a number of striking similarities; however, such a relationship would require kiangs to have crossed Beringia during the Ice Age, for which little evidence exists. Kiangs can crossbreed with onagers, horses, donkeys, and Burchell's zebras in captivity, although, like mules, the resulting offspring are sterile. Kiangs have never been domesticated.[3]

Distribution and habitat

Wild kiang on the Changtang

Kiangs are found on the Tibetan Plateau, between the Himalayas in the south and the Kunlun Mountains in the north. This restricts them almost entirely to China, but numbers up to 2500 to 3000 are found across the borders in the Ladakh, Himachal Pradesh, and Uttarakhand regions of India, and smaller numbers along the northern frontier of Nepal.[9]

Three subspecies of kiangs are currently recognised:[1][3][9]

  • E. k. kiang — western kiang (Tibet, Ladakh, southwestern Xinjiang)
  • E. k. holdereri — eastern kiang (Qinghai, southeastern Xinjiang)
  • E. k. polyodon — southern kiang (southern Tibet, Nepalese border)

The eastern kiang is the largest subspecies; the southern kiang is the smallest. The western kiang is slightly smaller than the eastern and also has a darker coat. However, no genetic information confirms the validity of the three subspecies, which may simply represent a cline, with gradual variation between the three forms.[2][9]

Kiangs inhabit alpine meadows and steppe country between 2,700 and 5,300 m (8,900 and 17,400 ft) elevation. They prefer relatively flat plateaus, wide valleys, and low hills, dominated by grasses, sedges, and smaller amounts of other low-lying vegetation. This open terrain, in addition to supplying them with suitable forage absent in the more arid regions of central Asia, may make it easier for them to detect, and flee from, predators.[10]

Behavior

Like all equids, kiangs are herbivores, feeding on grasses and sedges, especially Stipa, but also including other local plants such as bog sedges, true sedges, and meadow grasses. When little grass is available, such as during winter or in the more arid margins of their native habitat, they have been observed eating shrubs, herbs, and even Oxytropis roots, dug from the ground. Although they do sometimes drink from waterholes, such sources of water are rare on the Tibetan Plateau, and they likely obtain most of their water from the plants they eat, or possibly from snow in winter.[3]

Their only real predator other than humans is the Himalayan wolf. Kiangs defend themselves by forming a circle, and with heads down, kick out violently. As a result, wolves usually attack single animals that have strayed from the group.[11] Kiangs sometimes gather together in large herds, which may number several hundred individuals. However, these herds are not permanent groupings, but temporary aggregations, consisting either of young males only, or of mothers and their foals. Older males are typically solitary, defending a territory of about 0.5 to 5 km2 (0.19 to 1.93 sq mi) from rivals, and dominating any local groups of females. Territorial males sometimes become aggressive towards intruders, kicking and biting at them, but more commonly chase them away after a threat display that involves flattening the ears and braying.[3]

Reproduction

Kiangs mate between late July and late August, when older males tend reproductive females by trotting around them, and then chasing them prior to mating. The length of gestation has been variously reported as seven to 12 months, and results in the birth of a single foal. Females are able to breed again almost immediately after birth, although births every other year are more common. Foals weigh up to 35 kg (77 lb) at birth, and are able to walk within a few hours. The age of sexual maturity is unknown, although probably around three or four years, as it is in the closely related onager. Kiang live for up to 20 years in the wild.[3]

Travellers' accounts

Natural historian Chris Lavers points to travellers' tales of the kiang as one source of inspiration for the unicorn, first described in Indika by the Ancient Greek physician Ctesias.[12]

Ekai Kawaguchi, a Japanese monk who traveled in Tibet from July, 1900 to June 1902, reported:

"As I have already said, khyang is the name given by the Tibetans to the wild horse of their northern steppes. More accurately it is a species of ass, quite as large in size as a large Japanese horse. In color it is reddish brown, with black hair on the ridge of the back and black mane and with the belly white. To all appearance it is an ordinary horse, except for its tufted tail. It is a powerful animal, and it is extraordinarily fleet. It is never seen singly, but always in twos or threes, if not in a herd of sixty or seventy. Its scientific name is Equus hemionis, but is for the most part called by its Tibetan name, which is usually spelled khyang in English. It has a curious habit of turning round and round, when it comes within seeing distance of a man. Even a mile and a quarter away, it will commence this turning round at every short stage of its approach, and after each turn it will stop for a while, to look at the man over its own back, like a fox. Ultimately it comes up quite close. When quite near it will look scared, and at the slightest thing will wheel round and dash away, but only to stop and look back. When one thinks it has run far away, it will be found that it has circled back quite near, to take, as it were, a silent survey of the stranger from behind. Altogether it is an animal of very queer habits."[13]
Kiangs at the Prague Zoo

Thubten Jigme Norbu, the elder brother of Tenzin Gyatso the 14th Dalai Lama, reporting on his trip from Kumbum Monastery in Amdo to Lhasa in 1950, said:

"The kyangs or wild asses, live together in smaller groups, each headed by a stallion, lording it over anything from 10 to 50 mares. I was struck by the noble appearance of these beasts, and in particular, by the beautiful line of head and neck. Their coat is light brown on the back and whitish below the belly, and their long, thin tails are almost black; the whole representing excellent camouflage against their natural background. They look wonderfully elegant and graceful when you see them darting across the steppes like arrows, heads stretched out and tails streaming away behind them in the wind. Their rutting season is in the autumn, and then the stallions are at their most aggressive as they jealously guard their harems. The fiercest and most merciless battles take place at this time of the year between the stallion installed and interlopers from other herds. When the battle is over, the victor, himself bloody and bruised from savage bites and kicks, leads off the mares in a wild gallop over the steppe.
We would often see kyangs by the thousand spread over the hillsides and looking inquisitively at our caravan; sometimes they would even surround us, though keeping at some distance."[11]
A small group of Kiangs in the vicinity of Tso Moriri Lake

References

  1. ^ a b Grubb, P. (2005). "Species Equus kiang". In Wilson, D.E.; Reeder, D.M (eds.). Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference (3rd ed.). Johns Hopkins University Press. p. 632. ISBN 978-0-8018-8221-0. OCLC 62265494.
  2. ^ a b c Shah, N.; St. Louis, A.; Qureshi, Q. (2015). "Equus kiang". IUCN Red List of Threatened Species. 2015: e.T7953A45171635. doi:10.2305/IUCN.UK.2015-4.RLTS.T7953A45171635.en. Retrieved 26 January 2022.
  3. ^ a b c d e f St-Louis, A.; Côté, S. (2009). "Equus kiang (Perissodactyla: Equidae)". Mammalian Species. 835: 1–11. doi:10.1644/835.1.
  4. ^ Azzaroli, A. (1992). "Ascent and decline of monodactyl equids: a case for prehistoric overkill" (PDF). Ann. Zool. Finnici. 28: 151–163.
  5. ^ Orlando, L.; Ginolhac, A.; Zhang, G.; Froese, D.; Albrechtsen, A.; Stiller, M.; Schubert, M.; Cappellini, E.; Petersen, B.; et al. (4 July 2013). "Recalibrating Equus evolution using the genome sequence of an early Middle Pleistocene horse". Nature. 499 (7456): 74–8. Bibcode:2013Natur.499...74O. doi:10.1038/nature12323. PMID 23803765. S2CID 4318227.
  6. ^ Weinstock, J.; et al. (2005). "Evolution, systematics, and phylogeography of Pleistocene horses in the New World: a molecular perspective". PLOS Biology. 3 (8): e241. doi:10.1371/journal.pbio.0030241. PMC 1159165. PMID 15974804.
  7. ^ Ryder, O.A.; Chemnick, L.G. (1990). "Chromosomal and molecular evolution in Asiatic wild asses". Genetica. 83 (1): 67–72. doi:10.1007/BF00774690. PMID 2090563. S2CID 12351710.
  8. ^ Bennett, D.K. (1980). "Stripes do not a zebra make, part I: a cladistic analysis of Equus". Systematic Zoology. 29 (3): 272–287. doi:10.2307/2412662. JSTOR 2412662.
  9. ^ a b c Shah, N. (2002). Moehlman, P.D. (ed.). Equids: zebras, asses and horses. Status survey and conservation action plan. Gland, Switzerland: IUCN. pp. 72–81. Archived from the original on 2018-12-31. Retrieved 2011-05-14.
  10. ^ Harris, R.B.; Miller, D.J. (1995). "Overlap in summer habitats and diets of Tibetan Plateau ungulates". Mammalia. 59 (2): 197–212. doi:10.1515/mamm.1995.59.2.197. S2CID 84659876.
  11. ^ a b Tibet is My Country: Autobiography of Thubten Jigme Norbu, Brother of the Dalai Lama as told to Heinrich Harrer, pp. 151–152. First published in German in 1960. English translation by Edward Fitzgerald, published 1960. Reprint, with updated new chapter, (1986): Wisdom Publications, London. ISBN 0-86171-045-2.
  12. ^ Lavers, Chris (2009): The Natural History of Unicorns, pp. 15–19. HarperCollins Publishers, New York. ISBN 978-0-06-087414-8
  13. ^ Kawaguchi, Ekai (1909): Three Years in Tibet, pp. 131, 133. Reprint: Book Faith India (1995), Delhi. ISBN 81-7303-036-7
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EN

Kiang: Brief Summary ( Inglês )

fornecido por wikipedia EN

The kiang (Equus kiang) is the largest of the Asinus subgenus. It is native to the Tibetan Plateau in Ladakh, northern Pakistan, Tajikistan, China and northern Nepal. It inhabits montane grasslands and shrublands. Other common names for this species include Tibetan wild ass, khyang and gorkhar.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EN

Equus kiang ( Espanhol; Castelhano )

fornecido por wikipedia ES

El kiang (Equus kiang) es una especie de mamífero perisodáctilo de la familia Equidae endémico de la meseta tibetana.[1][2][3][4]​ Anteriormente era considerado una subespecie de Equus hemionus.[3]

Taxonomía

El kiang está estrechamente relacionado con el onagro (Equus hemionus), y en algunas clasificaciones se considera una subespecie, E. hemionus kiang. Los estudios moleculares, sin embargo, indican que es una especie distinta.[5]​ No obstante, una relación aún más cercana puede ser Equus conversidens, nativos de América y extintos durante el Pleistoceno,[6]​ con la que guarda una serie de sorprendentes similitudes. Sin embargo, tal relación requeriría de cruces de kiangs por Beringia durante la Edad de Hielo, de lo que existe poca evidencia. Los kiangs pueden cruzarse con onagros, caballos, burros y cebras de Burchell en cautiverio, aunque, como las mulas, las crías resultantes son estériles. Los kiangs nunca han sido domesticados.

Características físicas

El kiang es el mayor de los asnos salvajes, con una altura media de hombro de 140 cm. Se extienden de 132 a 142 cm de alto en el hombro, con un cuerpo 182 hasta 214 cm de largo, y una cola de 32 a 45 cm. Los kiangs tienen sólo un ligero dimorfismo sexual, con los machos con un peso de 350 a 400 kg, mientras que las hembras pesan de 250 a 300 kg. Tienen una cabeza grande, con un hocico romo y una nariz convexa. La melena es recta y relativamente corta. El manto es de color castaño claro, de color marrón oscuro en invierno y un elegante color marrón rojizo a finales de verano, cuando el animal muda su pelaje lanoso. El pelaje de verano es de 1,5 cm de largo y el abrigo de invierno es el doble que la longitud. La piernas, partes inferiores, extremo del hocico, y el interior de las orejas son todos blancos. Una amplia y oscura raya dorsal color chocolate se extiende desde la melena hasta el final de la cola, que termina en un mechón de pelos de color marrón oscuro.[7]

Reproducción

Los kiangs se aparean entre finales de julio y finales de agosto, cuando los machos de mayor edad tienden hembras reproductoras trotando alrededor de ellos, y luego las persiguen antes del apareamiento. La duración de la gestación se ha informado de diversas maneras como de siete a 12 meses, y da como resultado el nacimiento de un único potro. Las hembras son capaces de reproducirse de nuevo casi inmediatamente después del nacimiento, aunque los nacimientos cada año son más comunes. Los potros pesan hasta 35 kg (77 libras) al nacer, y son capaces de caminar a las pocas horas. La edad de madurez sexual es desconocida, aunque probablemente alrededor de tres o cuatro años. Los kiangs pueden vivir hasta 20 años en la naturaleza.

Subespecies

Se conocen tres subespecies:[2][8]

Referencias

  1. a b Shah, N., St. Louis, A. & Qureshi, Q. (2015). «Equus kiang». Lista Roja de especies amenazadas de la UICN 2015.4 (en inglés). ISSN 2307-8235. Consultado el 3 de diciembre de 2015.
  2. a b Equus kiang en el Catalogue of Life (en inglés).
  3. a b Wilson, Don E.; Reeder, DeeAnn M., eds. (2005). «Equus kiang». Mammal Species of the World (en inglés) (3ª edición). Baltimore: Johns Hopkins University Press, 2 vols. (2142 pp.). ISBN 978-0-8018-8221-0.
  4. GBIF, 2015 y EOL, Encyclopedia of Life, 2015
  5. Ryder, O.A.; Chemnick, L.G. (1990). «Chromosomal and molecular evolution in Asiatic wild asses». Genetica 83 (1). pp. 67-72. doi:10.1007/BF00774690. Falta la |url= (ayuda)
  6. Bennett, D.K. (1980). «Stripes do not a zebra make, part I: a cladistic analysis of Equus». Systematic Zoology 29 (3). pp. 272-287. doi:10.2307/2412662.
  7. St-Louis, A.; Côté, S. (2009). «Equus kiang (Perissodactyla: Equidae)». Mammalian Species 835. pp. 1-11. doi:10.1644/835.1. Falta la |url= (ayuda)
  8. Sistema Integrado de Información Taxonómica. «Equus kiang (TSN 624994)» (en inglés).

Bibliografía

 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores y editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ES

Equus kiang: Brief Summary ( Espanhol; Castelhano )

fornecido por wikipedia ES

El kiang (Equus kiang) es una especie de mamífero perisodáctilo de la familia Equidae endémico de la meseta tibetana.​​​​ Anteriormente era considerado una subespecie de Equus hemionus.​

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores y editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ES

Kiang ( Basco )

fornecido por wikipedia EU

Kiang, (Equus kiang), onagroaren antzeko basa asto espeziea da. Hala ere aipatu behar da bere taxonomiaren inguruan ez dagoela erabateko akordiorik, eta hainbat adituentzat Equus hemionus kiang izeneko onagroaren azpiespezie bat dela.

Goi-ordoki tibetarraren bertako espeziea izanik, basa astoen artean handiena da, soingurutzera 140 zentimetro altuera hartzen omen baitu. Himalaiako mendiko belardietan zein belardi alpetarretan bizi da.

Taxonomia

Espeziearen banaketa mapa

Lehen esan bezala ez dago erabateko adostasuna Kiangen sailkapenaren inguruan, eta hainbat adituek onagroaren azpiespezietzat hartzen dute. Hala ere gehienentzat aparteko espeziea da, bere azpiespezie propioekin.

Kiang basa astoaren hiru azpiespezie ezagutzen dira; Equus kiang kiang, Equus kiang holdereri eta Equus kiang polyodon[2]. Hiru mota hauek beraien kokapen geografikoaren arabera ere banatu daitezke mendebaldeko kiang, ekialdeko kiang eta hegoaldeko kiang hain zuzen.

Espeziearen egoera

Kiang nahiko zabalpen eremu handia dauka eta oro har bere populazioak ez daude arriskuan. Badaude 60.000 eta 70.000 kiang inguru Tibet, Txina, Nepal, Bhutan, Pakistan eta Indiaren artean banaturik[3].

Kanpoko loturak

Erreferentziak

  1. (Ingelesez) Shah, N., St. Louis, A., Huibin, Z., Bleisch, W., van Gruissen, J. & Qureshi, Q. (2008). «Equus kiang». In: IUCN 2008. IUCN Red List of Threatened Species. Deskargatze data: 10 April 2009. Database entry includes a brief justification of why this species is of least concern.
  2. http://data.iucn.org/themes/ssc/sgs/equid/Kiang.html
  3. http://data.iucn.org/themes/ssc/sgs/equid/Kiang.html



Argazki galeria

(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EU

Kiang: Brief Summary ( Basco )

fornecido por wikipedia EU

Kiang, (Equus kiang), onagroaren antzeko basa asto espeziea da. Hala ere aipatu behar da bere taxonomiaren inguruan ez dagoela erabateko akordiorik, eta hainbat adituentzat Equus hemionus kiang izeneko onagroaren azpiespezie bat dela.

Goi-ordoki tibetarraren bertako espeziea izanik, basa astoen artean handiena da, soingurutzera 140 zentimetro altuera hartzen omen baitu. Himalaiako mendiko belardietan zein belardi alpetarretan bizi da.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EU

Kiangi ( Finlandês )

fornecido por wikipedia FI

Kiangi (Equus kiang) on suurin villiaaseista[5]. Se on elinvoimainen laji, joka luokiteltiin aiemmin aasianvilliaasin alalajiksi.[1] Lajia tavataan Tiibetin ylängön ja lähialueiden vuoristoniityillä ja aavikkoarojen keitailla. Se syö niittyheinää, saraa ja suokasveja.[1]

Kiangin säkäkorkeus on noin 150 cm. Eläimen pää on muodoltaan tylppä, ja päästä harteille ulottuva harja on tuuhea ja jäykkä. Väriltään kiangi on muita Aasiassa eläviä villiaaseja tummempi. Karvoitus on selässä ja kyljillä punertavanruskeaa ja vatsapuolella valkeaa. Väriraja tummien kylkien ja vaalean vatsan välillä on jyrkkä.[3]

Lähteet

  1. a b c Shah, N., St. Louis, A., Huibin, Z., Bleisch, W., van Gruissen, J. & Qureshi, Q.: Equus kiang IUCN Red List of Threatened Species. Version 2014.1. 2008. International Union for Conservation of Nature, IUCN, Iucnredlist.org. Viitattu 3.7.2014. (englanniksi)
  2. Integrated Taxonomic Information System (ITIS): Equus kiang (TSN 624994) itis.gov. Viitattu 8.1.2012. (englanniksi)
  3. a b Elo, Ulla & Koivisto, Ilkka ym. (toim.): Maailman uhanalaiset eläimet - Osa 2: Nisäkkäät, s. 306. Weilin+Göös, 1991. ISBN 951-35-4687-X.
  4. Wilson, Don E. & Reeder, DeeAnn M. (toim.): Equus kiang Mammal Species of the World. A Taxonomic and Geographic Reference (3rd ed). 2005. Bucknell University. Viitattu 8.1.2012. (englanniksi)
  5. Zoo: nisäkkäät, suuri eläinkirja 2, s. 135. Suom. toim. Seppo Lahti ym. WSOY, 1978. ISBN 951-0-08246-5.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FI

Kiangi: Brief Summary ( Finlandês )

fornecido por wikipedia FI

Kiangi (Equus kiang) on suurin villiaaseista. Se on elinvoimainen laji, joka luokiteltiin aiemmin aasianvilliaasin alalajiksi. Lajia tavataan Tiibetin ylängön ja lähialueiden vuoristoniityillä ja aavikkoarojen keitailla. Se syö niittyheinää, saraa ja suokasveja.

Kiangin säkäkorkeus on noin 150 cm. Eläimen pää on muodoltaan tylppä, ja päästä harteille ulottuva harja on tuuhea ja jäykkä. Väriltään kiangi on muita Aasiassa eläviä villiaaseja tummempi. Karvoitus on selässä ja kyljillä punertavanruskeaa ja vatsapuolella valkeaa. Väriraja tummien kylkien ja vaalean vatsan välillä on jyrkkä.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FI

Kiang ( Francês )

fornecido por wikipedia FR

Equus kiang

Le kiang (latin : Equus kiang), ou âne sauvage du Tibet[1] est un équidé du sous-genre asinus (les ânes). C'est le plus grand des ânes sauvages, avec une taille moyenne au garrot de 1,40 m.

Extrêmement sauvage dans son milieu d'origine, il vit en grands troupeaux, dans les plaines durant l'hiver, sur le plateau tibétain, où il se nourrit de plantes salées. Sa population est estimée en 2008 à 60 ou 70 000 animaux, vivant à 90 % en Chine[2].

Taxonomie

Certains auteurs ont fait de Equus kiang une sous-espèce de Equus hemionus : Equus hemionus kiang. Cependant, comme l'indique le rapport de l'UICN de 2002, « Il est désormais largement accepté, d'après les analyses morphologiques ainsi que des chromosomes et de l'ADN mitochondrial, que l'âne sauvage du Tibet, ou kiang (Equus kiang), est une espèce à part entière » (Ryder et Chemnick, 1990)[3] ».

Equus kiang a probablement divergé de l'hémione voilà moins de 500 000 ans : la différence avec l'ADN mitochondrial de cette dernière espèce est de l'ordre de 1 %[4].

Description

Le kiang mesure environ 1,40 m au garrot[5], pour 2,10 m de longueur, ce qui en fait la plus grande espèce d'âne sauvage existante[4]. Sa queue mesure environ 50 cm[4]. Il pèse entre 250 et 440 kg[4]. Il est plus grand et de couleur plus contrastée que les autres ânes sauvages, en particulier que l'hémione[6], dont il est par ailleurs proche génétiquement et physiquement[4].

Sa robe, dans les tons brun-roux, présente une démarcation claire entre la partie dorsale et la partie ventrale[5]. Elle présente un changement de couleur saisonnier, devenant plus sombre l'hiver, lorsque le poil est long, et plus rousse l'été, lorsque le poil est court[4].

En tant que membre de la famille des équidés, le kiang dispose d'un sabot unique et large au bout de chaque membre[7].

Habitat

 src=
Kiang sauvage sur le plateau du Changtang

Le kiang, ou âne sauvage du Tibet, vit dans les steppes arides des hauts plateaux tibétains, jusqu'à 4 900 mètres d'altitude[7]. Il a une préférence pour les habitats ouverts et secs, désertiques, semi-désertiques ou steppiques[4]. Il est localisé en Chine, au Népal, au Bhoutan, au Pakistan, et en Inde. On dénombre entre 60 000 et 70 000 individus en 2008[2], mais il est rare de trouver plus de 40 sujets dans un groupe. En Chine, l'espèce est présente dans la province du Qinghai et la Région autonome du Tibet[5].

Liste des sous-espèces

Selon Mammal Species of the World (version 3, 2005) (20 déc. 2012)[8] :

  • sous-espèce Equus kiang holdereri Matschie 1911
  • sous-espèce Equus kiang kiang Moorcroft 1841
  • sous-espèce Equus kiang polyodon Hodgson 1847

Le statut de ces trois sous-espèces reste toutefois controversé[4].

Menaces

Son habitat déjà réduit est gravement menacé par les peuplements miniers et les activités militaires.[réf. souhaitée]

Notes et références

  1. CITES, consulté le 20 décembre 2012
  2. a et b UICN, consulté le 20 décembre 2012
  3. [PDF] (en) « Equids : zebras, asses and horses : status survey and conservation action plan », UICN, 2002.
  4. a b c d e f g et h (en) Hui-Yu Wang, « Equus kiang (kiang) », sur Animal Diversity Web (consulté le 20 août 2019).
  5. a b et c Smith et al. 2010, p. 443.
  6. (en) Scholastic Library Publishing, Encyclopedia Americana, vol. 30, Danbury (Conn.), Scholastic Library Pub, 2006 (ISBN 0-7172-0139-2 et 9780717201396, OCLC , lire en ligne), p. 520.
  7. a et b William Darrach Halsey et Emanuel Friedman, Collier's encyclopedia : with bibliography and index, Macmillan Educational Company, 1984, p. 69.
  8. Mammal Species of the World (version 3, 2005), consulté le 20 déc. 2012

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FR

Kiang: Brief Summary ( Francês )

fornecido por wikipedia FR

Equus kiang

Le kiang (latin : Equus kiang), ou âne sauvage du Tibet est un équidé du sous-genre asinus (les ânes). C'est le plus grand des ânes sauvages, avec une taille moyenne au garrot de 1,40 m.

Extrêmement sauvage dans son milieu d'origine, il vit en grands troupeaux, dans les plaines durant l'hiver, sur le plateau tibétain, où il se nourrit de plantes salées. Sa population est estimée en 2008 à 60 ou 70 000 animaux, vivant à 90 % en Chine.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FR

Ciang ( Irlandês )

fornecido por wikipedia GA

Is ainmhí é an ciang. Mamach atá ann.


Ainmhí
Is síol ainmhí é an t-alt seo. Cuir leis, chun cuidiú leis an Vicipéid.
Má tá alt níos forbartha le fáil i dteanga eile, is féidir leat aistriúchán Gaeilge a dhéanamh.


licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Údair agus eagarthóirí Vicipéid
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia GA

Kiang ( Indonésio )

fornecido por wikipedia ID
Untuk kegunaan lain, lihat Kiang (disambiguasi).

Kiang (Equus kiang) adalah keledai liar terbesar. Hewan tersebut berasal dari Daratan Tibet, dimana hewan tersebut tinggal di daratan tinggi dan pegunungan berumput. Hewan tersebut tersebar di Ladakh, Jammu dan Kashmir,[3][4] daratan Tibet dan utara Nepal di sepanjang perbatasan Tibet.[5] Nama umum lainnya untuk spesies tersebut meliputi keledai liar Tibet, khyang dan gorkhar.[6][7]

Referensi

  1. ^ (Inggris) Grubb, P. (2005). "Order Perissodactyla". Dalam Wilson, D.E.; Reeder, D.M. Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference (edisi ke-3rd). Johns Hopkins University Press. hlm. 632. ISBN 978-0-8018-8221-0. OCLC 62265494.
  2. ^ Shah, N., St. Louis, A., Huibin, Z., Bleisch, W., van Gruissen, J. & Qureshi, Q. (2008). "Equus kiang". IUCN Red List of Threatened Species. Version 2008. International Union for Conservation of Nature. Diakses tanggal 10 April 2009.Pemeliharaan CS1: Menggunakan parameter penulis (link) Database entry includes a brief justification of why this species is of least concern.
  3. ^ In weasel land; Text and pictures by Sujatha Padmanabhan; Jan 10, 2004; The Hindu, India's National Newspaper
  4. ^ Wild Ass sighted in Rajasthan villages along Gujarat; by Sunny Sebastian; Sep 13, 2009; The Hindu, India's National Newspaper
  5. ^ Sharma, et al., 2004. Mapping Equus kiang (Tibetan Wild Ass) Habitat in Surkhang, Upper Mustang, Nepal. Mountain Research and Development. Vol 24(2): 149–156.
  6. ^ Ladakh Physical, Statistical, and Historical Ladakh Physical, Statistical, and Historical by Alexander Cunningham
  7. ^ Kiang: The Animal Facts Kiang: The Animal Facts

Bacaan tambahan

Pranala luar

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Penulis dan editor Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ID

Kiang: Brief Summary ( Indonésio )

fornecido por wikipedia ID
Untuk kegunaan lain, lihat Kiang (disambiguasi).

Kiang (Equus kiang) adalah keledai liar terbesar. Hewan tersebut berasal dari Daratan Tibet, dimana hewan tersebut tinggal di daratan tinggi dan pegunungan berumput. Hewan tersebut tersebar di Ladakh, Jammu dan Kashmir, daratan Tibet dan utara Nepal di sepanjang perbatasan Tibet. Nama umum lainnya untuk spesies tersebut meliputi keledai liar Tibet, khyang dan gorkhar.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Penulis dan editor Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ID

Equus kiang ( Italiano )

fornecido por wikipedia IT

L'emione tibetano o kiang (Equus kiang) è un mammifero perissodattilo appartenente alla famiglia degli Equidi. Il più grosso degli asini selvatici, è originario dell'altopiano del Tibet, dove vive nelle praterie e steppe montane. Il suo areale attuale è ristretto alle piane dell'altopiano tibetano, del Ladakh (Jammu e Kashmir)[2][3] e del Nepal settentrionale lungo il confine con il Tibet.[4] Altre denominazioni comuni per questa specie sono Asino selvatico tibetano, khyang, kyang e gorkhar.[5][6] I racconti di viaggiatori aventi come argomento il kiang potrebbero essere una delle origini del mito dell'unicorno.

Descrizione

 src=
Kiang of Tibet from the book entitled, "The Great and Small Game of India, Burma, and Tibet"- published in the year 1900

L'altezza media dei kiang al garrese è di 139 cm (con valori compresi tra 135 e 145), con un corpo della lunghezza di 214 cm e una coda lunga 45. Li caratterizza soltanto un leggero dimorfismo sessuale, con maschi del peso tra i 250 e i 400 kg e femmine tra i 250 e i 300. La testa è grossa, con muso arrotondato e naso convesso. La criniera è eretta e relativamente corta. Il mantello è di un sontuoso color nocciola, che diventa un bruno più scuro in inverno e un bruno rossastro nella tarda estate, quando l'animale muta completamente il pelo. Il mantello estivo è lungo 1,5 cm, mentre d'inverno raddoppia di lunghezza. Zampe, ventre, estremità del muso e orecchie sono completamente bianchi. Un'ampia striscia dorsale si estende dalla criniera all'estremità della coda, che termina con un ciuffo di peli bruno-nerastri.[7]

Evoluzione

 src=
Cranio di un cavallo gigante estinto, Equus eisenmannae

Il genere Equus, che comprende tutti gli equini esistenti, si ritiene si sia evoluto dal Dinohippus attraverso la forma intermedia del Plesippus (da non confondere con il genere di ragni Plexippus). Una delle specie più antiche è l'Equus simplicidens (cavallo di Hagerman), descritto come una sorta di simil-zebra con testa da asino. Il resto fossile attualmente più antico proviene dall'Idaho, USA, e risale a circa 3,5 milioni di anni fa. Il genere sembra essersi diffuso rapidamente nel Vecchio Mondo, insieme al coetaneo Equus livenzovensis documentato in Europa occidentale e Russia.[8]

Secondo la filogenesi molecolare l'ultimo antenato comune (MRCA) di tutti gli equidi moderni sarebbe vissuto circa 5,6 milioni di anni fa (3,9 - 7,8). Il sequenziamento paleogenomico diretto dell'osso metapodiale di un cavallo risalente a 700.000 anni fa (Pleistocene medio), trovato in Canada, farebbe invece risalire tale ultimo antenato comune a una più recente epoca di 4,07 milioni di anni fa su una gamma da 4 a 4,05 milioni.[9] Le devianze più antiche sono rappresentate dall'asino selvatico asiatico (sottogenere Asinus, comprendente, tra gli altri, il kulan, l'onagro e il kiang), seguito dalle zebre africane (sottogeneri Dolichohippus e Hippotigris)[10].

Ogni altra forma moderna, compreso il cavallo domestico (più altre forme fossili risalenti a Pliocene e Pleistocene) appartiene al sottogenere Equus, che si è differenziato circa 4,8 (3,2 - 6,5) milioni di anni fa.[11]

Tassonomia

Il kiang è strettamente imparentato con l'onagro (Equus hemionus), e in certe classificazioni ne è considerato la sottospecie E. hemionus kiang. Studi molecolari hanno tuttavia segnalato che si tratta di una specie diversa.[12] Un parente ancora più prossimo potrebbe tuttavia essere l'estinto Equus conversidens dell'America del Pleistocene,[13] con cui ha un certo numero di rassomiglianze straordinarie, una simile parentela richiederebbe tuttavia che i kiang avessero attraversato la Beringia durante l'Era glaciale, fatto di cui esistono poche prove. In cattività i kiang possono incrociarsi con onagri, cavalli, asini e zebre di Burchell, anche se, come i muli la risultante prole è sterile. I kiang non sono mai stati addomesticati.[14]

Distribuzione e habitat

 src=
Kiang nel Qiangtang

I kiang si trovano sull'Altopiano tibetano, tra l'Himalaya a sud e i monti Kunlun nord. Il che restringe la loro presenza alla Cina, anche se se trovano tra 2500 e 3000 al di là dei confini, in Ladakh e Sikkim, e in quantità minori lungo la frontiera settentrionale del Nepal.[15], oltre che nel Qinghai.

 src=
Un kiang solitario vicino al lago da cui sorge il Fiume giallo, Qinghai

Ne sono attualmente riconosciute tre sottospecie:

  • E. k. kiang — kiang occidentale (Tibet, Ladakh, Xinjiang del sud ovest)
  • E. k. holdereri — kiang orientale (Qinghai, Xinjiang del sud est)
  • E. k. polyodon — kiang meridionale (Tibet del sud, confine nepalese)

Il kiang orientale è la sottospecie di maggiori dimensioni, quello meridionale la più piccola. L'occidentale è leggermente più piccolo dell'orientale e ha anche un mantello più scuro. In ogni caso nessuna informazione genetica conferma la validità delle tre sottospecie, che potrebbero rappresentare semplicemente una variazione clinale, con poche varaizioni tra le tre forme.[16][17]

I kiang vivono in territori montani di prateria e steppa tra i 2700 e i 5300 metri di altitudine. Preferiscono altipiani relativamente piatti, valli ampie e alture basse, dominate da erbe, falaschi e quantità minori di altra vegetazione di bassa altura. Tale terreno aperto, oltre a fornirli di adeguato foraggio assente nelle regionipiù aride dell'Asia centrale, è possibile renda loro più facile notare i predatori e sfuggire loro.[18]

Comportamento

Come tutti gli equidi, i kiang sono erbivori e si nutrono di quanto indicato sopra, in particolare di stipa, comprese tuttavia altre piante locali come kobresia, carex e poa. In caso di scarsità di erba, come d'inverno o sui margini più aridi del loro habitat nativo, sono stati notati nutrirsi di arbusti, piante erbacee e persino radici di Oxytropis scavate dal terreno. Anche se capita che bevano ad abbeveratoi, nell'altopiano tibetano tali fonti di acqua sono rare, ed è più facile che essi traggano la maggior parte del fabbisogno acquoso dalle piante che mangiano, o anche da neve in inverno.[14]

Oltre agli esseri umani, l'unico vero loro predatore è il lupo, da cui essi si difendono formando un cerchio a testa bassa e scalciando con violenza. Di conseguenza i lupi attaccano di norma animali isolati che si sono separati dal gruppo.[19]

 src=
Branco di kiang vicino al Lago Peiku ai piedi del Shishapangma

A volte i kiang si raccolgono in grossi branchi, che arrivano a comprendere diverse centinaia di individui. Tali branchi non sono tuttavia di norma permanenti, ma aggregazioni temporanee composte soltanto di govani maschi o di madri con i loro puledri. I maschi più adulti sono di norma individui solitari che difendono dai rivali un territorio da 0,5 a 5 km dove dominano su ogni locale gruppo di femmine. Tali maschi possono diventare aggressivi nei confronti degli intrusi, scalciandoli e mordendoli, ma più comunemente li scacciano dopo avere assunto un atteggiamento di minaccia appiattendo gli orecchi e ragliando[14]

Riproduzione

I kiang si accoppiano tra la fine di luglio e la fine di agosto, quando i maschi più adulti corteggiano le femmine riproduttive trotterellando loro intorno e poi dando loro la caccia prima di accoppiarsi. La durata della gestazione è stata variamente riferita tra i sette e i dodici mesi con l'esito di un unico puledro. Le femmine sono in grado di procreare immediatamente dopo il parto, ma i parti biennali sono più comuni. Alla nascita i puledri pesano fino a 35 chili e dopo poche ore sono in grado di reggersi sulle zampe. L'età della maturità sessuale non è nota, anche se probabilmente è raggiunta a 3 o 4 anni, come avviene per il loro stretto parente l'onagro. Allo stato brado essi vivono fino a 20 anni.[14]

Racconti di viaggiatori

Lo storico naturalista Chris Lavers individua nei racconti di viaggiatori aventi come argomento il kiang una delle fonti di ispirazione per l'unicorno, per la prima volta descritto da Ctesia di Cnido nei suoi Indikà.[20]

Ekai Kawaguchi, monaco giapponese che ha viaggiato in Tibet da luglio 1900 a giugno 1902 ha riferito:

«Come ho già detto, khyang è il nome dato dai tibetani al cavallo selvatico delle loro steppe settentrionali. Più precisamente si tratta di una specie di asino delle stesse dimensioni di un grosso cavallo giapponese. Quanto a colore è bruno rossiccio, con pelo nero sulla cresta del dorso, criniera nera e ventre bianco. Al normale vedersi appare un comune cavallo, a eccezione della coda con il ciuffo. Si tratta di un animale poderoso, di estrema agilità. Non lo si vede mai solo ma sempre in gruppi di due o tre, se non in branchi di sessanta o settanta. Il suo nome scientifico è Equus hemionis, ma di norma cisi riferisce a esso con il suo nome tibetano, usualmente scritto khyang in inglese. Se arriva a portata di vista di un uomo ha la curiosa abitudine di girare ripetutamente in tondo. Già alla distanza di un miglio e un quarto inizia questo suo movimento in tondo a ogni avvicinamento, fermandosi un po' dopo ogni giro per voltare la testa a guardare l'uomo oltre le proprie spalle, come una volpe. Finisce tuttavia con l'arrivargli molto vicino, anche se una volta vicinissimo appare impaurito e scatta via, sia pure per fermarsi a guardarsi di nuovo dietro e spalle. Quando si pensa che sia scappato, si scoprirà che ha compiuto un cerchio arrivando di nuovo nelle vicinanze, quasi volesse, per così dire, compiere un esame silenzioso dello sconosciuto da dietro. Si tratta nel complesso di un animale dagliusi molto bizzarri.»[21]
 src=
Coppia di kiang

Thubten Jigme Norbu, fratello maggiore del XIV Dalai Lama Tenzin Gyatso, raccontando il viaggio fatto nel 1950 dal Monastero Kumbum (vicino a Xining, Qinghai) a Lhasa, ha detto:

«I kyang o asini selvatici vivono riuniti in piccoli gruppi, ciascuno dei quali guidato da uno stallone dominante su un numero di giumente che può andare da 10 a 50. Sono rimasto colpito dall'aspetto nobile di questi animali, e in particolare dalla bella linea di testa e collo. Il mantello è bruno chiaro sul dorso e biancastro sotto il ventre, mentre le lunghe code sottili sono quasi nere; l'insieme rappresentando un'eccellente mimetizzazione nel loro ambiente naturale. Sono di un'eleganza e grazia mirabili quando lisi vede dardeggiare per le steppe come frecce, la testa tesa e la coda che fluttua alle loro spalle nel vento. La stagione riproduttiva è in autunno, e mentre montano la guardia ai loro harem gli stalloni sono al massimo dell'aggressività. In quel periodo dell'anno si svolgono i più fieri e spietati combattimenti tra lo stallone locale e gli intrusi di altri branchi. Finita la battaglia, il incitore, egli stesso insanguinato e contuso per effetto di morsi e calci feroci, guida lontano le giumente in un galoppo selvaggio sulla steppa.
Abbiamo visto spesso kyang a migliaia sparsi sui versanti delle alture che guardavano con aria incuriosita la nostra carovana; a volte arrivavano persino a circondarci, pur tenendosi a una certa distanza.»[22]

Giuseppe Tucci, massimo tibetologo italiano, nella cronaca del viaggio fatto nel 1933 salendo per la Valle dello Spiti fino a Tsparang (capitale in rovina dell'antico Regno di Guge) ha scritto:

« (19 agosto, Sumur) Qui per la prima volta vediamo alcuni asini selvatici detti chiàn (tib. rkyan) che vengono a curiosare fin presso le tende, forse attirati dalla presenza dei nostri cavalli, ma, appena veggono l'uomo, fuggono veloci. Vivono a branchi sui grandi piani erbosi: la leggenda ne fa la cavalcatura di Kesar, l'eroe dell'epica tibetana.[23]

Note

  1. ^ (EN) Equid Specialist Group 1996, Equus kiang, su IUCN Red List of Threatened Species, Versione 2020.2, IUCN, 2020.
  2. ^ In weasel land Archiviato il 22 gennaio 2004 in Internet Archive.; Text and pictures by Sujatha Padmanabhan; Jan 10, 2004; The Hindu, India's National Newspaper
  3. ^ Wild Ass sighted in Rajasthan villages along Gujarat Archiviato il 29 giugno 2011 in Internet Archive.; by Sunny Sebastian; Sep 13, 2009; The Hindu, India's National Newspaper
  4. ^ Sharma, et al., 2004. Mapping Equus kiang (Tibetan Wild Ass) Habitat in Surkhang, Upper Mustang, Nepal. Mountain Research and Development. Vol 24(2): 149–156.
  5. ^ Ladakh Physical, Statistical, and Historical Ladakh Physical, Statistical, and Historical by Alexander Cunningham
  6. ^ Kiang: The Animal Facts Kiang: The Animal Facts
  7. ^ St-Louis, A. e Côté, S., Equus kiang (Perissodactyla: Equidae), in Mammalian Species, vol. 835, 2009, pp. 1–11, DOI:10.1644/835.1.
  8. ^ A. Azzaroli, Ascent and decline of monodactyl equids: a case for prehistoric overkill (PDF), in Ann. Zool. Finnici, vol. 28, 1992, pp. 151–163.
  9. ^ L. Orlando, Ginolnome2= A., G. Zhang, Froesenome4= D., A. Albrechtsen, M. Stiller, M. Schubert, E. Cappellini e B. Petersen, Recalibrating Equus evolution using the genome sequence of an early Middle Pleistocene horse, in Nature, vol. 499, n. 7456, 4 luglio 2013, pp. 74–8, DOI:10.1038/nature12323, PMID 23803765.
  10. ^ Vedi Equus grevyi
  11. ^ J. Weinstock, Evolution, systematics, and phylogeography of Pleistocene horses in the New World: a molecular perspective, in PLoS Biology, vol. 3, n. 8, 2005, pp. e241, PMC 1159165, PMID 15974804. URL consultato il 19 dicembre 2008 (archiviato dall'url originale il 19 marzo 2019).
  12. ^ Ryder, O.A. e Chemnick, L.G., Chromosomal and molecular evolution in Asiatic wild asses, in Genetica, vol. 83, n. 1, 1990, pp. 67–72, DOI:10.1007/BF00774690.
  13. ^ Bennett, D.K., Stripes do not a zebra make, part I: a cladistic analysis of Equus, in Systematic Zoology, vol. 29, n. 3, 1980, pp. 272–287, DOI:10.2307/2412662.
  14. ^ a b c d St-Louis, A.; Côté, S. (2009). "Equus kiang (Perissodactyla: Equidae)". Mammalian Species. 835: 1–11. doi:10.1644/835.1.
  15. ^ Shah, N., Equids: zebras, asses and horses. Status survey and conservation action plan, a cura di Moehlman, P.D., Gland, Switzerland, IUCN, 2002, pp. 72–81. URL consultato il 26 novembre 2019 (archiviato dall'url originale il 31 dicembre 2018).
  16. ^ Shah, N.; St. Louis, A.; Huibin, Z.; Bleisch, W.; van Gruissen, J. & Qureshi, Q. (2008). "Equus kiang". IUCN Red List of Threatened Species. Version 2008. International Union for Conservation of Nature. Retrieved 10 April 2009. Database entry includes a brief justification of why this species is of least concern.
  17. ^ Shah, N. (2002). Moehlman, P.D. (ed.). Equids: zebras, asses and horses. Status survey and conservation action plan. Gland, Switzerland: IUCN. pp. 72–81.
  18. ^ Harris, R.B. e Miller, D.J., Overlap in summer habitats and diets of Tibetan Plateau ungulates, in Mammalia, vol. 59, n. 2, 1995, pp. 197–212, DOI:10.1515/mamm.1995.59.2.197.
  19. ^ Tibet is My Country: Autobiography of Thubten Jigme Norbu, Brother of the Dalai Lama as told to Heinrich Harrer, pp. 151–152. First published in German in 1960. English translation by Edward Fitzgerald, published 1960. Reprint, with updated new chapter, (1986): Wisdom Publications, London. ISBN 0-86171-045-2.
  20. ^ Lavers, Chris (2009): The Natural History of Unicorns, pp. 15–19. HarperCollins Publishers, New York. ISBN 978-0-06-087414-8.
  21. ^ Kawaguchi, Ekai (1909): Three Years in Tibet, pp. 131, 133. Reprint: Book Faith India (1995), Delhi. ISBN 81-7303-036-7
  22. ^ Tibet is My Country: Autobiography of Thubten Jigme Norbu, Brother of the Dalai Lama as told to Heinrich Harrer, pp. 151–152. First published in German in 1960. English translation by Edward Fitzgerald, published 1960. Reprint, with updated new chapter, (1986): Wisdom Publications, London. ISBN 0-86171-045-2.
  23. ^ Giuseppe Tucci, Dei, demoni e oracoli. La leggendaria spedizione in Tibet del 1933, Neri Pozza, 2006, ISBN 978-88-545-0108-9»

Ulteriori letture

Controllo di autoritàGND (DE) 7593093-6
 Portale Mammiferi: accedi alle voci di Wikipedia che trattano di mammiferi
 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autori e redattori di Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia IT

Equus kiang: Brief Summary ( Italiano )

fornecido por wikipedia IT

L'emione tibetano o kiang (Equus kiang) è un mammifero perissodattilo appartenente alla famiglia degli Equidi. Il più grosso degli asini selvatici, è originario dell'altopiano del Tibet, dove vive nelle praterie e steppe montane. Il suo areale attuale è ristretto alle piane dell'altopiano tibetano, del Ladakh (Jammu e Kashmir) e del Nepal settentrionale lungo il confine con il Tibet. Altre denominazioni comuni per questa specie sono Asino selvatico tibetano, khyang, kyang e gorkhar. I racconti di viaggiatori aventi come argomento il kiang potrebbero essere una delle origini del mito dell'unicorno.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autori e redattori di Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia IT

Kiangas ( Lituano )

fornecido por wikipedia LT
Binomas Equus kiang
Kiango paplitimas

Kiangas (lot. Equus kiang) - arklinių šeimos žinduolis, anksčiau buvo laikomas kulano porūšiu (lot. Equus hemionus kiang)[1]. Paplitęs Centrinės Azijos (Kašmyras, Ladakas, Tibetas) kalnų priekalniuose.

Kūno aukštis apie 140 cm. Ausys ilgesnės negu arklio, bet trumpesnės negu asilo. Karčiai trumpi, statūs, uodega su pailgėjusiais gale plaukais. Nugara ir šonai raudonai rudi, papilvė šviesesnė.

Gyvena nedidelėmis grupėmis. Labai atsargus. Greitai bėgioja, ilgai nepavargsta. Minta žole. Veda 1 jauniklį. Medžiojamas dėl mėsos ir odos.[2]

Šaltiniai

  1. ITIS sistematinė padėtis
  2. Kiangas. Lietuviškoji tarybinė enciklopedija, V t. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1979. T.V: Janenka-Kombatantai
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia LT

Kiangas: Brief Summary ( Lituano )

fornecido por wikipedia LT

Kiangas (lot. Equus kiang) - arklinių šeimos žinduolis, anksčiau buvo laikomas kulano porūšiu (lot. Equus hemionus kiang). Paplitęs Centrinės Azijos (Kašmyras, Ladakas, Tibetas) kalnų priekalniuose.

Kūno aukštis apie 140 cm. Ausys ilgesnės negu arklio, bet trumpesnės negu asilo. Karčiai trumpi, statūs, uodega su pailgėjusiais gale plaukais. Nugara ir šonai raudonai rudi, papilvė šviesesnė.

Gyvena nedidelėmis grupėmis. Labai atsargus. Greitai bėgioja, ilgai nepavargsta. Minta žole. Veda 1 jauniklį. Medžiojamas dėl mėsos ir odos.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Vikipedijos autoriai ir redaktoriai
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia LT

Kiangs ( Letão )

fornecido por wikipedia LV

Kiangs (Equus kiang) ir zirgu dzimtas (Equidae) viena no ēzeļu sugām. Kiangs ir pazīstams arī ar nosaukumu Tibetas savvaļas ēzelis.

Kiangi savvaļā ir sastopami Tibetas plakankalnes stepēs. Tie ganās kalnu pļavās 4000—7000 m augstumā virs jūras līmeņa. Klimats šajā reģionā ir skarbs un vasara ilgst tikai 3 mēnešus. Kiangam ir jāpaspēj šajā laikā uzkrāt pēc iespējas vairāk tauku rezerves, lai spētu izdzīvot ziemā, kad veģetācija ir ļoti nabadzīgi un grūti atrodama. Vasarā kiangs pamatā ēd zāli, bet ziemā tas ēd visu, ko var atrast, gan sauso, apkaltušo zāli, gan dzelkšņainos krūmus.[1]

Rīgas zoodārzs ir slavens ar to, ka pie mums labi jūtas un vairojas kiangi, kuri tiek iemainīti pret citiem zvēriem vai pārdoti citu valstu zoodārziem visā pasaulē.

Sistemātikas vēsture

Kiangs kā atsevišķa suga ir izdalīts pavisam nesen. Kādreiz to sistematizēja kā Āzijas savvaļas ēzeļa (Equus hemionus) pasugu. Tomēr to ieradumi, izmērs un atšķirīgais raksturs ir licis zinātniekiem kiangus izdalīt ārpus Āzijas savvaļas ēzeļiem. Pētījumi liecina, ka starp šīm sugām DNS atšķirība ir 1%,[2] un šī atšķirība ir radusies apmēram pirms 500 000 gadu.

Izskats

Kiangs ir vislielākais no visiem ēzeļiem pasaulē, kianga augstums skaustā sasniedz 1,40 m, ķermeņa garums 2,10 m, astes garums 50 cm, svars 250–440 kg.

Kiangam ir liela galva, gaišs purns un izliekts deguns. Krēpes īsas, stāvus stāvošas. Kianga apspalvojums ir piesātināti rudā krāsā vasarā, kļūstot tumšāk brūnam ziemā. Vasarā kianga apspalvojums ir plāns, gluds un zīdains, apmēram 1,5 cm garš, ziemā kažoks ir biezs un dubultgarš kā vasarā. Vēders, kājas, pakakle un purns ir gandrīz baltā krāsā. Tumšajām krēpēm uz kakla beidzoties, pa mugurkaulu pāri visam ķermenim līdz pat astes tumšajam brūnimelnajam pušķim stiepjas tumšas šokolādes krāsas svītra.

Proporcijās tas ļoti līdzinās zirgam, un vienīgā atšķirība ir aste. Kianga aste ir tāda kā ēzeļiem.[2] Kiangiem ir trīs pasugas, kas viena no otras atšķiras ar izmēru, krāsu un galvas proporcijām. Austrumu kiangs ir vislielākais no visiem, rietumu kiangs ir nedaudz mazāks, bet dienvidu kiangs ir vismazākais.

Ieradumi

 src=
Kiangu grupa atskatās uz cilvēkiem

Bez cilvēka kiangam ir tikai vēl viens ienaidnieks — vilks. Pret vilkiem kiangi aizstāvās, saspiežoties aplī ar galvām kopā uz iekšpusi un mežonīgi atspārdoties ar pakaļkājām. Tādēļ vilki uzbrūk tikai vientuļiem, no bara noklīdušiem īpatņiem. Kiangi dzīvo ciešā barā, kas nekad tā pa īstam neizklīst. Bars sastāv no 60—70 īpatņiem. Ja kiangs attālinās no bara, tad arī to dara nelielā grupā, kas sastāv vismaz no diviem vai trīs dzīvniekiem. Lielo baru vada viena no vecākajām mātītēm. Ērzeļi galvenokārt uzturas kopā ar citiem ērzeļiem un apvienojas ar mātītēm tikai pārošanās laikā.[1] Pārošanās sezonā ērzeļi cīnās savā starpā par tiesībām pāroties. Cīņas ir nežēlīgas, ērzeļi speras, kožas un dzenā viens otru. Kiangu ķēves grūsnības periods ilgst 11 mēnešus, kumeļš dzīvo kopā ar māti apmēram gadu.

Kiangi ir slaveni ar to, ka pamanot tālumā tuvojoties cilvēku, pat ja tas būs vairāk kā kilometru tālu, tie sāk griezties nelielā aplītī uz vietas. Apejot apli, tie apstājas un kādu brīdi skatās uz cilvēku, tad atkal turpina griezties. Tādā veidā cilvēks var kiangam pieiet diezgan tuvu klāt. Tikai pašā pēdējā brīdī kiangs strauji metas skriet, bet arī ne tālu, atkal apstājas un riņķojot skatās atpakaļ, kur palicis cilvēks. Kiangi skrien nedaudz lēnāk nekā Āzijas savvaļas ēzeļi.[2]

Sistemātika

 src=
Ērzeļu cīņa

Atsauces

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia autori un redaktori
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia LV

Kiangs: Brief Summary ( Letão )

fornecido por wikipedia LV

Kiangs (Equus kiang) ir zirgu dzimtas (Equidae) viena no ēzeļu sugām. Kiangs ir pazīstams arī ar nosaukumu Tibetas savvaļas ēzelis.

Kiangi savvaļā ir sastopami Tibetas plakankalnes stepēs. Tie ganās kalnu pļavās 4000—7000 m augstumā virs jūras līmeņa. Klimats šajā reģionā ir skarbs un vasara ilgst tikai 3 mēnešus. Kiangam ir jāpaspēj šajā laikā uzkrāt pēc iespējas vairāk tauku rezerves, lai spētu izdzīvot ziemā, kad veģetācija ir ļoti nabadzīgi un grūti atrodama. Vasarā kiangs pamatā ēd zāli, bet ziemā tas ēd visu, ko var atrast, gan sauso, apkaltušo zāli, gan dzelkšņainos krūmus.

Rīgas zoodārzs ir slavens ar to, ka pie mums labi jūtas un vairojas kiangi, kuri tiek iemainīti pret citiem zvēriem vai pārdoti citu valstu zoodārziem visā pasaulē.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia autori un redaktori
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia LV

Kiang ( Malaio )

fornecido por wikipedia MS

Kiang (Equus kiang) ialah keldai liar terbesar. Kiang berasal dari Dataran Tinggi Tibet, di mana ia mendiami padang rumput gunung dari 4,000 hingga 7,000 meter tinggi.[2] Taburannya sekarang terhad di Ladakh di Jammu dan Kashmir,[3][4] dataran Penara Tibet dan utara Nepal sepanjang sempadan Tibet.[5]

Nota kaki

  1. ^ Shah, N., St. Louis, A., Huibin, Z., Bleisch, W., van Gruissen, J. & Qureshi, Q. (2008). Equus kiang. Senarai Merah Spesies Terancam IUCN 2008. IUCN 2008. Dicapai pada 10 April 2009. Database entry includes a brief justification of why this species is of least concern.
  2. ^ Templat:MSW3 Perissodactyla
  3. ^ In weasel land; Text and pictures by SUJATHA PADMANABHAN; Jan 10, 2004; The Hindu, India's National Newspaper
  4. ^ Wild Ass sighted in Rajasthan villages along Gujarat; by Sunny Sebastian; Sep 13, 2009; The Hindu, India's National Newspaper
  5. ^ Sharma, et al. 2004
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Pengarang dan editor Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia MS

Kiang: Brief Summary ( Malaio )

fornecido por wikipedia MS

Kiang (Equus kiang) ialah keldai liar terbesar. Kiang berasal dari Dataran Tinggi Tibet, di mana ia mendiami padang rumput gunung dari 4,000 hingga 7,000 meter tinggi. Taburannya sekarang terhad di Ladakh di Jammu dan Kashmir, dataran Penara Tibet dan utara Nepal sepanjang sempadan Tibet.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Pengarang dan editor Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia MS

Kiang ( Neerlandês; Flamengo )

fornecido por wikipedia NL

De kiang (Equus kiang) is de grootste van de wilde ezels. Deze soort uit het geslacht Equus komt voor in het Tibetaans Hoogland, waar ze leven in graslanden van 4000 tot op 7000 meter hoogte. Ze komen voor in Ladakh, Jammu Kasjmir, het noorden van Nepal en in China. De populatie bestaat uit 60.000-70.000 dieren, waarvan 90% in China leeft.

De Kiang heeft een gemiddelde schouderhoogte van 140 cm. De vacht is kastanjebruin, in de winter donkerder bruin en in het einde van de zomer, roodachtig bruin.

Ondersoorten

De Kiang heeft vier ondersoorten, die hebben geografisch verschillende populaties en hun morfologie verschilt op grootte, vachtkleur, schedelgrootte en de vorm van de romp. De Oostelijke Kiang is de grootste ondersoort en de zuidelijke de kleinste.

Bronnen, noten en/of referenties
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NL

Kiang: Brief Summary ( Neerlandês; Flamengo )

fornecido por wikipedia NL

De kiang (Equus kiang) is de grootste van de wilde ezels. Deze soort uit het geslacht Equus komt voor in het Tibetaans Hoogland, waar ze leven in graslanden van 4000 tot op 7000 meter hoogte. Ze komen voor in Ladakh, Jammu Kasjmir, het noorden van Nepal en in China. De populatie bestaat uit 60.000-70.000 dieren, waarvan 90% in China leeft.

De Kiang heeft een gemiddelde schouderhoogte van 140 cm. De vacht is kastanjebruin, in de winter donkerder bruin en in het einde van de zomer, roodachtig bruin.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NL

Tibetansk villesel ( Norueguês )

fornecido por wikipedia NO

Tibetansk villesel eller kiang (Equus kiang) er et hestedyr som hører hjemme i Tibet og tilgrensende områder. Arten er nært beslektet med asiatisk villesel (Equus hemionus), og ble tidligere (før 1986) regnet som en underart av denne.

Kiangen finnes i hovedsak på Tibetplatået og trives i høyder på mellom 2700 og 5400 moh. Flesteparten finnes i Kina, men utbredelsen strekker seg også inn i det nordre Pakistan, India og Nepal. Kanskje finnes det også noen dyr i Bhutan.

Kiangen er et fluktdyr som trives i åpent terreng, i hovedsak semitørt sletteland med tilgang på beitevekster og vann. Arten lever i løst sammensatte flokker og små grupper uten sterke bånd, der merr og føll utgjør den sterkeste sosiale enheten. Hunner og føll krysser fritt i terrenget, på tvers av hannenes territorier. Hannene har territorial atferd og kan okkupere et og samme område over flere måneder (opp mot 3 år har blitt registrert). Unge hanndyr danner gjerne såkalte ungkarsflokker.

Kiangen kan bli mer enn 140 cm i skulderhøyde og veier typisk 250 til 400 kg. Den er dermed størst blant eselartene. Kiangen har en karakteristisk rødbrun overside og en kremhvit/hvit underside, og skillet i utfarging er tydelig. Manen og ryggsømmen er sort og markert.

Fire underarter er beskrevet, men validiteten er uavklart. IUCN nevner kun tre underarter (nordlig kiang nevnes ikke).[1] Noen hevder også at underartene trolig ikke er gyldige.[2]

Referanser

  1. ^ a b Shah, N., St. Louis, A., Huibin, Z., Bleisch, W., van Gruissen, J. & Qureshi, Q. 2008. Equus kiang. In: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1. Besøkt 2013-11-06
  2. ^ Shah, N. 2002. Status and action plan for the kiang (Equus kiang). In: P. D. Moehlman (ed.), Equids: Zebras, Asses, and Horses. Status Survey and Conservation Action Plan, pp. 72-81. IUCN, Gland, Switzerland.

Eksterne lenker

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NO

Tibetansk villesel: Brief Summary ( Norueguês )

fornecido por wikipedia NO

Tibetansk villesel eller kiang (Equus kiang) er et hestedyr som hører hjemme i Tibet og tilgrensende områder. Arten er nært beslektet med asiatisk villesel (Equus hemionus), og ble tidligere (før 1986) regnet som en underart av denne.

Kiangen finnes i hovedsak på Tibetplatået og trives i høyder på mellom 2700 og 5400 moh. Flesteparten finnes i Kina, men utbredelsen strekker seg også inn i det nordre Pakistan, India og Nepal. Kanskje finnes det også noen dyr i Bhutan.

Kiangen er et fluktdyr som trives i åpent terreng, i hovedsak semitørt sletteland med tilgang på beitevekster og vann. Arten lever i løst sammensatte flokker og små grupper uten sterke bånd, der merr og føll utgjør den sterkeste sosiale enheten. Hunner og føll krysser fritt i terrenget, på tvers av hannenes territorier. Hannene har territorial atferd og kan okkupere et og samme område over flere måneder (opp mot 3 år har blitt registrert). Unge hanndyr danner gjerne såkalte ungkarsflokker.

Kiangen kan bli mer enn 140 cm i skulderhøyde og veier typisk 250 til 400 kg. Den er dermed størst blant eselartene. Kiangen har en karakteristisk rødbrun overside og en kremhvit/hvit underside, og skillet i utfarging er tydelig. Manen og ryggsømmen er sort og markert.

Fire underarter er beskrevet, men validiteten er uavklart. IUCN nevner kun tre underarter (nordlig kiang nevnes ikke). Noen hevder også at underartene trolig ikke er gyldige.

Equus kiang kiang (vestlig kiang) Equus kiang holdereri (østlig kiang) Equus kiang chu (nordlig kiang) Equus kiang polyodon (sørlig kiang)
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NO

Kiang tybetański ( Polonês )

fornecido por wikipedia POL
Commons Multimedia w Wikimedia Commons

Kiang tybetański[3], kiang (Equus kiang) – gatunek dużego ssaka z rodziny koniowatych. Zamieszkuje góry w Tybecie, na wysokości od 4000 do 7000 metrów n.p.m., Nepal, Chiny i Indie. Niektórzy naukowcy klasyfikują go jako podgatunek osła azjatyckiego E. hemionus kiang, jednak - wyniki badań genetycznych wskazują, że kiang jest odrębnym gatunkiem.

Equus kiang holdereri04.jpg

Jest największym ze wszystkich współczesnych osłów, osiąga w kłębie 140 cm i wagę 250-440 kg[4]. Ubarwienie brunatnorude, brzuch w kolorze białym. Futro gęste, wełniste.

Zamieszkuje tereny stepowe i półpustynne. Odżywia się trawą i krzewami.

Podgatunki

Wyróżniono trzy podgatunki kianga[5][3]. Ich pozycja systematyczna jest niepewna[6][7] i wymaga udokumentowania[2].

Przypisy

  1. Equus kiang, w: Integrated Taxonomic Information System (ang.).
  2. a b c d e f g h Equus kiang. Czerwona księga gatunków zagrożonych (IUCN Red List of Threatened Species) (ang.).
  3. a b c d e Włodzimierz Cichocki, Agnieszka Ważna, Jan Cichocki, Ewa Rajska-Jurgiel, Artur Jasiński, Wiesław Bogdanowicz: Polskie nazewnictwo ssaków świata. Warszawa: Muzeum i Instytut Zoologii PAN, 2015, s. 165–166. ISBN 978-83-88147-15-9.
  4. Hui-Yu Wang: Equus kiang (ang.). Animal Diversity Web. [dostęp 2 sierpnia 2010].
  5. Wilson Don E. & Reeder DeeAnn M. (red.) Equus kiang. w: Mammal Species of the World. A Taxonomic and Geographic Reference (Wyd. 3.) [on-line]. Johns Hopkins University Press, 2005. (ang.) [dostęp 2 sierpnia 2010]
  6. N. Shah: Status and action plan for the kiang (Equus kiang). w: Equids: Zebras, Asses, and Horses. Status Survey and Conservation Action Plan. Gland, Szwajacaria: World Conservation Union, 2002, s. 72-81. ISBN 2-8317-0647-5.
  7. G. B. Schaller: Wildlife of the Tibetan Steppe. Chicago: The University of Chicago Press, 1998. ISBN 0-226-73652-0.

Linki zewnętrzne

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia POL

Kiang tybetański: Brief Summary ( Polonês )

fornecido por wikipedia POL

Kiang tybetański, kiang (Equus kiang) – gatunek dużego ssaka z rodziny koniowatych. Zamieszkuje góry w Tybecie, na wysokości od 4000 do 7000 metrów n.p.m., Nepal, Chiny i Indie. Niektórzy naukowcy klasyfikują go jako podgatunek osła azjatyckiego E. hemionus kiang, jednak - wyniki badań genetycznych wskazują, że kiang jest odrębnym gatunkiem.

Equus kiang holdereri04.jpg

Jest największym ze wszystkich współczesnych osłów, osiąga w kłębie 140 cm i wagę 250-440 kg. Ubarwienie brunatnorude, brzuch w kolorze białym. Futro gęste, wełniste.

Zamieszkuje tereny stepowe i półpustynne. Odżywia się trawą i krzewami.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia POL

Equus kiang ( Português )

fornecido por wikipedia PT

O Quiangue (Equus kiang) é uma espécie de mamífero da família Equidae. Ocorre no platô tibetano e áreas adjacentes na China, Nepal, Índia e Paquistão; e possivelmente no Butão.[2]

Referências

  1. Grubb, P. (2005). Wilson, D.E.; Reeder, D.M. (eds.), ed. Mammal Species of the World 3 ed. Baltimore: Johns Hopkins University Press. pp. 629–636. ISBN 978-0-8018-8221-0. OCLC 62265494
  2. a b Shah, N.; St. Louis, A.; Huibin, Z.; Bleisch, W.; van Gruissen, J.; Qureshi, Q. (2008). Equus kiang (em inglês). IUCN 2014. Lista Vermelha de Espécies Ameaçadas da IUCN de 2014 . Página visitada em 6 de dezembro de 2014..
 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores e editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia PT

Equus kiang: Brief Summary ( Português )

fornecido por wikipedia PT

O Quiangue (Equus kiang) é uma espécie de mamífero da família Equidae. Ocorre no platô tibetano e áreas adjacentes na China, Nepal, Índia e Paquistão; e possivelmente no Butão.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores e editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia PT

Kiang ( Sueco )

fornecido por wikipedia SV

Kiang (Equus kiang) är en art i familjen hästdjur (Equidae). Djuret förekommer i Tibet och angränsade regioner och är nära släkt med halvåsnan men är något större.

Kännetecken

Arten når en kroppslängd av 210 centimeter, en mankhöjd av lite över 140 centimeter och en vikt mellan 250 och 400 kilogram. Under sommaren har pälsen på djurets ovansida en ljusröd färg. Den långa och täta vinterpälsen är brunare. På djurets rygg finns en påfallande svart strimma. Undersidan är vid men vid flera ställen når den vita färgen upp till ryggens strimma. Oftast är även delar av halsen, nosen och extremiteterna vita. Från halvåsnan skiljer sig arten genom storleken, kortare öron, den långa manen och bredare hovar.

Utbredning

Kiang förekommer på hela den tibetanska högplatån, ett system av bergsområden och högslätter norr om Himalaya. De största populationerna finns i den autonoma regionen Tibet och de angränsade kinesiska regionerna Qinghai och Sichuan. Dessutom lever arten i norra Indien och Nepal. Dess habitat utgörs av torra gräsområden och stäpper upp till 5000 meter över havet.

Levnadssätt

Kiang lever i grupper med 5 till 400 individer. De största grupperna består av honor med deras nyfödda ungar samt unga kiang av bägge kön. Ofta är en gammal hona gruppens ledare. Dessa grupper är mycket sociala och skiljer sig aldrig. Hanar lever ensamma under sommaren och bildar under vintern grupper som bara består av hankönade individer.

Under letandet efter föda utför kiang stora vandringar där de även korsar floder och andra vattendrag. De har bra förmåga att simma och det förekommer även att de badar för nöjets skull.

Som alla hästdjur är kiang växtätare som livnär sig av olika grässorter och andra växter på marken. Under tider med särskilt bra tillgång till föda (juli och augusti) kan de öka i vikt med 45 kg.

Fortplantning

I juli och augusti börjar hanarna att följa honornas grupper. Bland hanarna förekommer strider för rätten att para sig. Parningstiden slutar under mitten av september. Efter dräktigheten som varar i nästan ett år föder honan i juli eller augusti vanligtvis ett ungdjur. De nyfödda ungarna är mycket bra utvecklade och följer modern efter några få timmar. Efter ungefär ett år är de självständiga men först efter två år eller mer är de könsmogna. Det äldsta kända djuret i fångenskap blev 26 år gammalt.

Hot

I jämförelse med andra vilda åsnor förekommer kiang i stort antal. Å andra sidan minskade artens bestånd efter inmarschen av den kinesiska armén i Tibet som skedde 1950. I hela Kina finns omkring 65 000 individer och av dessa lever cirka 45 000 i Tibet. Ytterligare 2 000 exemplar förekommer i Indien. Det finns varierande uppgifter rörande artens bestånd i Pakistan, Bhutan och Nepal.

Systematik

Av vissa zoologer räknas kiang som en underart till halvåsnan. Nyare undersökningar av djurets DNA styrkar hypotesen att kiang är en självständig art. Arten delas ibland i tre underarter (E. k. polyodon, E. k. holdereri och E. k. kiang) men denna indelning är omstridd.

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia
  1. ^ Equus kiangIUCN:s rödlista, auktor: Shah, N., St. Louis, A., Huibin, Z., Bleisch, W., van Gruissen, J. & Qureshi, Q. 2008, besökt 30 november 2009.

Tryckta källor

  • Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999 ISBN 0-8018-5789-9

Externa länkar

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia författare och redaktörer
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia SV

Kiang: Brief Summary ( Sueco )

fornecido por wikipedia SV

Kiang (Equus kiang) är en art i familjen hästdjur (Equidae). Djuret förekommer i Tibet och angränsade regioner och är nära släkt med halvåsnan men är något större.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia författare och redaktörer
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia SV

Tibet atı ( Turco )

fornecido por wikipedia TR

Tibet atı, veya diğer bir adıyla Equus kiang, vahşi bir türdür. Hindistan'da, Ladakh'da,[2][3] Tibet Platosu'nda, Tibet sınırında ve Nepal ve dağlarında bulunmaktadır. 4000 m - 7000 m yüksekliğindeki dağ ve otlaklarda bulunur.[4]

Türler

Asya yaban eşeği (Equus hemionus) alt türüdür. Tibet atı ve dört alt türü fiziksel özelliklerine göre yerlerde bulunur ve nüfusu buna bağlıdır. Equus kiang holdereri en büyüğü, Equus kiang polyodon en küçüğüdür.

  • Batı Tibet atı (Equus kiang kiang)
  • Doğu Tibet atı (Equus kiang holdereri)
  • Güney Tibet atı (Equus kiang polyodon)
  • Kuzey Tibet atı (Equus kiang chu)

Ayrıca bakınız

Kaynakça

  1. ^ Shah, N., St. Louis, A., Huibin, Z., Bleisch, W., van Gruissen, J. & Qureshi, Q. (2008). Equus kiang. IUCN 2008. IUCN Nesli Tükenme Tehlikesi Altında Olan Türlerin Kırmızı Listesi. Erişim tarihi: 10 April 2009. Database entry includes a brief justification of why this species is of least concern.
  2. ^ In weasel land; Text and pictures by SUJATHA PADMANABHAN; Jan 10, 2004; The Hindu, India's National Newspaper
  3. ^ Wild Ass sighted in Rajasthan villages along Gujarat; by Sunny Sebastian; Sep 13, 2009; The Hindu, India's National Newspaper
  4. ^ Sharma, et al. 2004
 src= Wikimedia Commons'ta Tibet atı ile ilgili medyaları bulabilirsiniz. Stub icon Memeliler ile ilgili bu madde bir taslaktır. Madde içeriğini geliştirerek Vikipedi'ye katkıda bulunabilirsiniz.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia yazarları ve editörleri
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia TR

Tibet atı: Brief Summary ( Turco )

fornecido por wikipedia TR

Tibet atı, veya diğer bir adıyla Equus kiang, vahşi bir türdür. Hindistan'da, Ladakh'da, Tibet Platosu'nda, Tibet sınırında ve Nepal ve dağlarında bulunmaktadır. 4000 m - 7000 m yüksekliğindeki dağ ve otlaklarda bulunur.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia yazarları ve editörleri
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia TR

Lừa hoang Tây Tạng ( Vietnamita )

fornecido por wikipedia VI

Lừa hoang Tây Tạng (chữ Hán: 西藏野驴, Tây Tạng dã lư; danh pháp hai phần: Equus kiang), còn gọi là lừa Kiang,[4] là một loài động vật có vú trong họ Equidae, bộ Perissodactyla. Loài này được Moorcroft mô tả năm 1841,[3] và là loài lớn nhất trong họ lừa hoang dã. Nguồn gốc của nó xuất phát từ cao nguyên Tây Tạng, nơi mà chúng sinh sống trên những thảo nguyên trên núi và núi cao. Hiện tại phạm vi của nó bị hạn chế đến LadakhJammuKashmir,[5][6] khu vực đồng bằng phía bắc cao nguyên Tây Tạng và dọc theo biên giới Nepal.[7] Tên phổ biến khác cho loài này bao gồm lừa hoang Tây Tạng, khyanggorkhar.[8][9]

Hình ảnh

Chú thích

  1. ^ Bản mẫu:MSW3 Perissodactyla
  2. ^ Shah, N., St. Louis, A., Huibin, Z., Bleisch, W., van Gruissen, J. & Qureshi, Q. (2008). Equus kiang. 2008 Sách đỏ IUCN. Liên minh Bảo tồn Thiên nhiên Quốc tế 2008. Truy cập ngày 10 tháng 4 năm 2009. Database entry includes a brief justification of why this species is of least concern.
  3. ^ a ă Wilson, D. E.; Reeder, D. M. biên tập (2005). “Equus kiang”. Mammal Species of the World . Baltimore: Nhà in Đại học Johns Hopkins, 2 tập (2.142 trang). ISBN 978-0-8018-8221-0. OCLC 62265494.
  4. ^ “Thông tư số 40/2013/TT-BNNPTNT của Bộ Nông nghiệp và Phát triển nông thôn: Ban hành Danh mục các loài động vật, thực vật hoang dã quy định trong các Phụ lục của Công ước về buôn bán quốc tế các loài động vật, thực vật hoang dã nguy cấp” (Thông cáo báo chí). Truy cập ngày 31 tháng 12 năm 2016.
  5. ^ In weasel land; Text and pictures by Sujatha Padmanabhan; Jan 10, 2004; The Hindu, India's National Newspaper
  6. ^ Wild Ass sighted in Rajasthan villages along Gujarat; by Sunny Sebastian; Sep 13, 2009; The Hindu, India's National Newspaper
  7. ^ Sharma, et al., 2004. Mapping Equus kiang (Tibetan Wild Ass) Habitat in Surkhang, Upper Mustang, Nepal. Mountain Research and Development. Vol 24(2): 149–156.
  8. ^ Ladakh Physical, Statistical, and Historical Ladakh Physical, Statistical, and Historical by Alexander Cunningham
  9. ^ Kiang: The Animal Facts Kiang: The Animal Facts

Tham khảo

 src= Wikispecies có thông tin sinh học về Lừa hoang Tây Tạng  src= Wikimedia Commons có thư viện hình ảnh và phương tiện truyền tải về Lừa hoang Tây Tạng
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia VI

Lừa hoang Tây Tạng: Brief Summary ( Vietnamita )

fornecido por wikipedia VI

Lừa hoang Tây Tạng (chữ Hán: 西藏野驴, Tây Tạng dã lư; danh pháp hai phần: Equus kiang), còn gọi là lừa Kiang, là một loài động vật có vú trong họ Equidae, bộ Perissodactyla. Loài này được Moorcroft mô tả năm 1841, và là loài lớn nhất trong họ lừa hoang dã. Nguồn gốc của nó xuất phát từ cao nguyên Tây Tạng, nơi mà chúng sinh sống trên những thảo nguyên trên núi và núi cao. Hiện tại phạm vi của nó bị hạn chế đến LadakhJammuKashmir, khu vực đồng bằng phía bắc cao nguyên Tây Tạng và dọc theo biên giới Nepal. Tên phổ biến khác cho loài này bao gồm lừa hoang Tây Tạng, khyang và gorkhar.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia VI

Кианг ( Russo )

fornecido por wikipedia русскую Википедию
Царство: Животные
Подцарство: Эуметазои
Без ранга: Вторичноротые
Подтип: Позвоночные
Инфратип: Челюстноротые
Надкласс: Четвероногие
Подкласс: Звери
Инфракласс: Плацентарные
Надотряд: Лавразиотерии
Семейство: Лошадиные
Подсемейство: Equinae
Триба: Equini
Род: Лошади
Вид: Кианг
Международное научное название

Equus kiang Moorcroft, 1841

Синонимы
  • Asinus equioides (Hodgson, 1842)
  • Asinus hemionus (Gray, 1852)
  • Asinus kyang (Kinloch, 1869)
  • Asinus polydon (Hodgson, 1847)
  • Equus equioides (Hodgson, 1842)
  • Equus hemionus subsp. kiang (Lydekker, 1904)
  • Equus holdereri Matschie, 1911
  • Equus kiang subsp. holdereri (Matschie, 1911)
  • Equus kyang (Kinloch, 1869)
  • Equus nepalensis (Trumler, 1959)
  • Equus polyodon (Hodgson, 1847)
  • Equus tafeli (Matschie, 1924)
  • Equus tafeli (Matschie, 1924)
  • Hemionus kiang (Trumler, 1959)
  • Hemionus nepalensis (Trumler, 1959)
  • Microhippus tafeli (Matschie, 1924)
Ареал

изображение

Охранный статус Wikispecies-logo.svg
Систематика
на Викивидах
Commons-logo.svg
Изображения
на Викискладе
ITIS 624994NCBI 94398EOL 311506FW 162072

Кианг[1] (лат. Equus kiang) — вид млекопитающих семейства лошадиных (Equidae). Встречается в Тибете и прилегающих регионах. Кианг является близким родственником кулана, однако несколько крупнее и имеет несколько большее сходство с лошадью.

Внешний вид

Кианги достигают длины тела около 210 см, высоты в холке около 142 см и веса от 250 до 400 кг. Их шерсть сверху в летнее время окрашены в светло-красные тона, в то время как зимняя длинная шерсть скорее бурая. На спине у них заметная чёрная полоска. Нижняя сторона белая, отдельные белые участки шерсти могут простираться вплоть до спины. В белый цвет окрашены также ноги, передняя часть шеи и морда. Помимо более крупных конечностей, отличие от кулана заключается и в более крупной голове, более коротких ушах, более длинной гриве и более широких копытах.

Распространение

Кианги населяют весь тибетский горный массив, состоящий из горных хребтов и плато к северу от Гималаев. Самые многочисленные популяции обитают в Тибетском автономном районе, а также в соседних китайских провинциях Цинхай и Сычуань. Кианги встречаются в том числе и в Индии (штаты Ладакх и Сикким) и в Непале. Их средой обитания являются сухие степи на высоте до 5000 м над уровнем моря.

Поведение

 src=
Кианг в пражском зоопарке

Кианги живут в группах от 5 до 400 особей. Самые крупные из них состоят из самок и жеребят, а также из особей-подростков обоих полов. Предводительницей групп является, как правило, зрелая самка. Социальные узы внутри группы весьма сильны, кианги никогда не покидают друг друга и отправляются вместе на поиски пищи. Самцы на протяжении лета живут поодиночке и сбиваются к зиме в группы холостяков.

В поисках пищи кианги проходят большие расстояния, преодолевая в том числе реки и другие водоёмы. Они хорошие пловцы и иногда можно наблюдать их при купании. Как все лошадиные, кианги растительноядны и питаются главным образом травами и иной низкой растительностью. Во времена изобилия пищи (июль и август) они могут набрать до 45 кг дополнительного веса.

Размножение

В июле и августе самцы начинают следовать за группами самок и бороться с соперниками за право спариваться. Период спаривания заканчивается в середине сентября. После беременности, длящейся около года, самка в июле или августе рождает по одному детёнышу. Новорожденные кианги уже спустя несколько часов после родов стоят на ногах и следуют за матерью. В возрасте одного года они становятся самостоятельными, половая зрелость наступает в возрасте двух лет или позже. Максимальная зарегистрированная продолжительность жизни кианга в неволе составляла 26 лет.

Угрозы

В Китае насчитывается около 65 тысяч киангов, из них около 45 тысяч в Тибете. Около 2000 особей живут в Индии. О численности киангов в Пакистане, Непале и Бутане существуют противоречивые сведения.

Систематика

Иногда кианги рассматриваются как подвид кулана, однако исследования ДНК позволяют выделить их в отдельный вид. Существуют три подвида киангов:

  • E. k. polyodon
  • E. k. holdereri
  • E. k. kiang

Примечания

  1. Фишер Д., Саймон Н., Винсент Д. Красная книга. Дикая природа в опасности / пер. с англ., под ред. А. Г. Банникова. — М.: Прогресс, 1976. — С. 137. — 478 с.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Авторы и редакторы Википедии

Кианг: Brief Summary ( Russo )

fornecido por wikipedia русскую Википедию

Кианг (лат. Equus kiang) — вид млекопитающих семейства лошадиных (Equidae). Встречается в Тибете и прилегающих регионах. Кианг является близким родственником кулана, однако несколько крупнее и имеет несколько большее сходство с лошадью.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Авторы и редакторы Википедии

西藏野驴 ( Chinês )

fornecido por wikipedia 中文维基百科
二名法 Equus kiang
Moorcroft, 1841 西藏野驢的分布
西藏野驢的分布

西藏野驢(學名:Equus kiang藏文རྐྱང་།威利khyang)是大型馬科哺乳動物,分佈于青藏高原海拔4000-7000米的地區,是所有野生驢中體型最大的一種,平均肩高為140厘米。它們與波斯野驢(或亞洲野驢,E. hemionus)有著親緣關係,有些分類學傢將它歸為波斯野驢的一個亞種。

亞種

西藏野驢共有三個亞種:

  • 西部亞種 Equus kiang kiang
  • 東部亞種 Equus kiang holdereri
  • 南部亞種 Equus kiang polyodon

参考文献

  1. ^ Shah, N.; St. Louis, A.; Huibin, Z.; Bleisch, W.; van Gruissen, J.; Qureshi, Q. Equus kiang. IUCN Red List of Threatened Species 2008. International Union for Conservation of Nature. 2008.
 src= 维基物种中的分类信息:西藏野驴  src= 维基共享资源中相關的多媒體資源:西藏野驴分類
 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
维基百科作者和编辑
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia 中文维基百科

西藏野驴: Brief Summary ( Chinês )

fornecido por wikipedia 中文维基百科

西藏野驢(學名:Equus kiang;藏文:རྐྱང་།,威利:khyang)是大型馬科哺乳動物,分佈于青藏高原海拔4000-7000米的地區,是所有野生驢中體型最大的一種,平均肩高為140厘米。它們與波斯野驢(或亞洲野驢,E. hemionus)有著親緣關係,有些分類學傢將它歸為波斯野驢的一個亞種。

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
维基百科作者和编辑
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia 中文维基百科

チベットノロバ ( Japonês )

fornecido por wikipedia 日本語
チベットノロバ Equus kiang holdereri02.jpg 保全状況評価 LEAST CONCERN
(IUCN Red List Ver.3.1 (2001))
Status iucn3.1 LC.svg 分類 : 動物界 Animalia : 脊索動物門 Chordata 亜門 : 脊椎動物亜門 Vertebrata : 哺乳綱 Mammalia : 奇蹄目 Perissodactyla : ウマ科 Equidae : ウマ属 Equus 亜属 : ロバ亜属 Asinus : チベットノロバ E. kiang 学名 Equus kiang
Moorcroft, 1841 和名 チベットノロバ 英名 Kiang Equus kiang map.png
生息域

チベットノロバ西蔵野驢馬Equus kiang)とは、ロバの一種。キャンチベットロバ(西蔵驢馬)とも呼ばれる。

関連項目[編集]

 src= ウィキスピーシーズにチベットノロバに関する情報があります。  src= ウィキメディア・コモンズには、チベットノロバに関連するメディアおよびカテゴリがあります。 執筆の途中です この項目は、動物に関連した書きかけの項目です。この項目を加筆・訂正などしてくださる協力者を求めていますPortal:生き物と自然プロジェクト:生物)。
 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
ウィキペディアの著者と編集者
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia 日本語

チベットノロバ: Brief Summary ( Japonês )

fornecido por wikipedia 日本語

チベットノロバ(西蔵野驢馬、Equus kiang)とは、ロバの一種。キャン、チベットロバ(西蔵驢馬)とも呼ばれる。

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
ウィキペディアの著者と編集者
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia 日本語