Acari o Acarina (del griegu ακαρής akarés, "diminutu", "que nun se corta"), comúnmente denominaos como ácaros, son una subclase d'arácnidos,[1] anque mientres enforma tiempu fueron consideraos un orde. Esisten cuasi 50.000 especies descrites, y envalórase qu'esisten ente 100.000 y 500.000 especies qu'inda nun fueron topaes.[2]
La mayoría de los ácaros son diminutos y algamen unos pocos milímetros de llargor; l'ácaru de los folículos humanos mide solo 0,1 mm (menor que dalgunos protozóos) y los ácaros del polvu doméstico miden ente 0,2 y 0,5 mm; nel otru estremu, los ácaros de terciopelu algamen llargores de 10 mm.[3]
Los ácaros son unu de los grupos más antiguos d'animales terrestres; conócense fósiles sos del Devónicu Inferior, fai unos 400 millones d'años.[3]
Hai ácaros en medios terrestres y acuáticos, inclusive nel mediu marín.[3] Son na so mayoría depredadores, pero hai fitófagos, detritívoros y parásitos; los cachiparros son hematófages y son vectores de numberoses enfermedaes infeicioses.
Dellos ácaros tienen impactos negativos, inclusive con implicaciones económiques, al ser parásitos de plantes, d'animales (como los cachiparros de les abeyes melíferas del xéneru Varroa) y del ser humanu (como l'ácaru arador de la sarna), o l'ácaru del polvu (Dermatophagoides farinae) causante d'alerxes.
Los ácaros son pequeños, con bárabos hexápodas (de seis pates), y trés estadios ninfales d'ocho pates (el ciclu ta embrivíu en grupos derivaos).[3]
El cuerpu ta estremáu en dos tagmas o rexones. La rexón anterior, llamada gnatosoma nos ácaros parasitiformes y proterosoma nos acariformes, ye pequeña y ta delimitada darréu por una sutura; lleva los quelíceros y los pedipalpos, les coxas (primer alfaya de la pata, pol cual esta xunir al tórax) de los cualos tán fundíes centralmente pa formar el hipostoma. El tagma posterior, conocíu como idiosoma (parasitiformes) o histerosoma (acariformes) lleva les pates y perdió tou rastru esternu de segmentación. L'alimentación realízase primariamente a base de comida estazada (sacante en dellos grupos derivaos).[3]
Los quelíceros son importantes na captura y ingestión del alimentu. La forma primitiva, que ye la que presenten munches de les especies actuales, ye la quelado-dentada; la quela o pinza ta formada por un segmentu distal móvil que s'articula col deu fixu. Hai una gran variedá de quelíceros d'esti tipu, de los cualos pueden faese derivar los tipos derivaos (furadores, zucadores). Dellos grupos pueden utilizalos pa tresferir espermatozoides o pa fondiase mientres la foresia.[4]
Los pedipalpos consten d'una a seis segmentos. Sirven p'alcontrar y manipoliar l'alimentu y pollo tán dotaos de mecanorreceptores y quimiorreceptores. El so aspeutu recuerda a pequeñes pates más o menos modificaes (anteniformes, raptores, amenorgaes a muñones, etc.). Les pates consten de siete artejos (coxa, trocánter, fémur, genu, tibia, tarsu y pretarso); nos acariformes les coxas formen parte del cuerpu; los ixódidos presentar órganos de Haller nos tarsos del primer par de pates, que son agrupaciones de cogordes que formen camòs especialmente sensitivos.[4]
Los ácaros tienen hábitats bien diversos y colonizaron cuasi tolos ambientes, tantu terrestres como dulceacuícolas y marinos (hasta los 5.000 m de fondura), inclusive los más estremos como los polos y los altos montes, los desiertos, el suelu hasta una fondura de 10 metros, agües termales con temperatures cimeres a 50 °C. Nun metro cuadráu de suelu nun monte boreal de coníferes atopáronse más de 1 millón d'ácaros pertenecientes a 200 especies distintes de siquier 50 families.[3]
Munchos ácaros alimentar de plantes (mofu, felechos, fueyes, tarmos, flores y frutos), de liquen y microorganismos, d'otros artrópodos y d'otros ácaros. Munchos viven sobre los cultivo y son tarrecibles plagues (como la araña colorada) o preseos axentes biocontroladores d'eses plagues (como los fitoseidos).
Los mamíferos y les aves son hospedadores d'innumberables especies y tamién munchos reptiles y dalgunos anfibios. Los inseutos, cuantimás los que constrúin nials o viven en hábitats semipermanentes como madera en descomposición o escrementos, son hospedadores de munches especies comensales, parásites o mutualistes.
La mayor parte de los especialistes reconocen trés grandes llinaxes d'ácaros, los acariformes, los opilioacariformes y los parasitiformes, anque los nomes utilizaos pa referise a estos grupos variaron considerablemente.[3] Considérense órdenes o superordes en función de la clasificación adoptada; con frecuencia, los opilioacariformes incluyir ente los parasitiformes.[5]
Los quelicerados más cercanos a los ácaros son los ricinúlidos colos que formen el clado Acarimorpha:[3]
Acarimorpha
La taxonomía de los ácaros ye complexa y nun ta entá resuelta. De manera tradicional, los ácaros fueron consideraos un orde de la clase arácnidos, pero na mayoría de los estudios recién, los ácaros considérense una subclase, que puede estremase en trés superorden qu'inclúin diversos órdenes:[5][6]
Los acariformes contienen más de 300 families y más de 30.000 especies descrites; reconócense dos llinaxes principales, los sarcoptiformes (Oribatida y Astigmata) y trombidiformes (Prostigmata); amás, ocho families d'acariformes basales arrexuntar en Endeostigmata, grupu parafiléticu que contién taxones que pertenecen a los dos llinaxes principales.
Los parasitiformes inclúin trés órdenes; Ixodida, con tres families y unes 850 especies (cachiparros), Holothyrida, con tres families y unes 30 especies y Mesostigmata, con unes 65 families y más de 10.000 especies descrites.
L'orde Opilioacarida consta d'una familia (Opilioacaridae), y con frecuencia ye consideráu un superorde independiente (Opilioacariformes); inclúi solo unes 20 especies conocíes.
Pueden atopase principalmente dos tipos d'ácaros, eriófidos y tetraníquidos:[7]
Los escrementos de los ácaros y los ácaros muertos son los factores desencadenantes más comunes de la alerxa perenne y de los síntomes del asma; esvalixar nun polvu fino que ye esneldáu polos habitantes de la cortil onde s'atopen. Los ácaros del polvu, que son los que se topen nes redolaes doméstiques, atopar por tola casa. Nes habitaciones los ácaros alimentar d'escames de piel humano o animal. Una persona esprende un total averáu d'un gramu de piel al día. Los ácaros abonden en colchones, cobertores, almaes, sábanes y sofás, yá que son dermatófagos. Desendolcar en condiciones óptimas con temperatures cimeres a 20 °C y mugores entendíos ente'l 70 y el 80 per cientu. N'altitúes cimeres a los 1100 m sobre'l nivel del mar, los ácaros dexen de tener bones condiciones de vida, siendo les rexones montascoses consideraes como llugares ideales pa combatir les alerxes y el asma.
Los ácaros viven ente dos y tres meses, nos cualos realicen una o dos puestes de güevos, que suelen contener ente 20 y 40 güevos. Los periodos más aparentes pa la reproducción son la primavera y la seronda.
Los síntomes de l'alerxa a los ácaros del polvu pueden incluyir conxestión o pinga de la ñariz con tusides (particularmente na mañana), picazón y lagrimeo de los güeyos, tos, xiblíu al alendar y encarnizamientu de la piel.
Los alergénicos de los ácaros son bien conocíos. Los antígenos major son Der p1 (D. pteronyssinus), Der f1 (D. farinae) y Eur m1 (Euroglyphus maynei).
Por que se dea una sensibilización a los ácaros, ye necesariu una tasa d'antígeno Der p1 superior o igual a 2 micres per gramu de polvu doméstico. Calcúlase que la sensibilización a los ácaros ta ente'l 10 y el 20 per cientu de la población xeneral; son los responsables de la mayoría de los casos d'alerxes nasales y asma alérxico perenne. Tamién tienen un papel importante na dermatitis atópica. Describiéronse dellos casos d'anafilaxia por ingestión d'alimentos contaminaos por grandes cantidaes de D. farinae, farines, pizzas, pexe y llegumes, ente otros.
Les midíes preventives pa evitar los ácaros domésticos son los primeros pasos pa evitar les alerxes. Ente estes midíes tán:
Artículu Principal: Acaricida
Los acaricides son sustances químiques non tóxiques pa los seres humanos, con capacidá d'esaniciar los ácaros. Hai dellos productos d'esti tipu nel mercáu pal tratamientu de colchones, alfombres, sofás, ropa de cama... son sustances como'l benzoato de benzilo y el acedu tánico.
Acari o Acarina (del griegu ακαρής akarés, "diminutu", "que nun se corta"), comúnmente denominaos como ácaros, son una subclase d'arácnidos, anque mientres enforma tiempu fueron consideraos un orde. Esisten cuasi 50.000 especies descrites, y envalórase qu'esisten ente 100.000 y 500.000 especies qu'inda nun fueron topaes.
La mayoría de los ácaros son diminutos y algamen unos pocos milímetros de llargor; l'ácaru de los folículos humanos mide solo 0,1 mm (menor que dalgunos protozóos) y los ácaros del polvu doméstico miden ente 0,2 y 0,5 mm; nel otru estremu, los ácaros de terciopelu algamen llargores de 10 mm.
Los ácaros son unu de los grupos más antiguos d'animales terrestres; conócense fósiles sos del Devónicu Inferior, fai unos 400 millones d'años.
Hai ácaros en medios terrestres y acuáticos, inclusive nel mediu marín. Son na so mayoría depredadores, pero hai fitófagos, detritívoros y parásitos; los cachiparros son hematófages y son vectores de numberoses enfermedaes infeicioses.
Dellos ácaros tienen impactos negativos, inclusive con implicaciones económiques, al ser parásitos de plantes, d'animales (como los cachiparros de les abeyes melíferas del xéneru Varroa) y del ser humanu (como l'ácaru arador de la sarna), o l'ácaru del polvu (Dermatophagoides farinae) causante d'alerxes.
Gənələr (lat. Acari) hörümçəkkimilər sinfinə aid heyvan yarımsinfi. Gənə- tünd qırmızı qəhvəyi rəngdə yastı oval 8 ayaqlı bir parazitdir. Məməlilər, quşlar və sürünənlərdən qan əmərək yaşayarlar. Bahar və yay mövsümündə yaşıllıq sahələrdə olurlar. Dişləmələri ağrısızdır. Bir neçə gün içində qaşıntı və ya gənənin görülməsiylə fərq edilər. Bir çox bakteriya və virusu heyvanlardan insanlara bulaşdıra bilər. Gənə ilə bulaşan xəstəliklərin çoxu yüksək qızdırmayla seyr edən lyme xəstəliyi, dönmə qızdırma, tularemi kimi və son zamanlarda səslənilən, müalicəsi olmayan, gənələrin bulaşdırdıqları viruslarla yaranan Krım- Kongo qanamalı qızdırma(KKKA) sayıla bilməkdədir. Bu xəstəlik Azərbaycanda son illərdə görülməkdə olsa da ilk olaraq 1944-cü ildə Krımda, 1956-cı ildə də Konqoda görülmüşdür. KKKA xəstəliyi gənə dişləməsindən 1-3 gün içində (ən çox 9 gün ) qızdırma, qırıqlıq, baş ağrısı, halsızlıq, oynaq ağrıları, iştahsızlıq, bəzən qusma, qarın ağrısı və ishalla başlar. Bədənin dəyişik yerlərində özbaşına yaranan göyərmələr, burun qanaması və qan itirməyə qədər davam edir. Əksəriyyətlə qaraciyər, böyrək və ağciyər qeyri-kafiliyə gətirib çıxarıb %50 nisbətində öldürücü olmaqdadır. Gənədən qorunmaq üçün açıq və yaşıllıq sahələrdə bədəni tamamilə örtəcək geyimlər geyilməli və açıq rəngli paltarlar seçim edilməlidir. Gənələrin bədənə girə biləcəyi açıqlıqların bağlanılması əhəmiyyətlidir. Çöl sahələrə gedildiyində bədənin açıqda qalan qisimlərinə repellent olaraq bilinən böcək qovucu maddələrin sürtülməsi, gənələrin bir neçə saat bədənə yaxınlaşmalarını maneə törətməkdədir. Bədən gənə cəhətdən tez-tez nəzarət edilməli, gənə varsa bir pens və ya maqqaşla, gənənin dəriyə yapışdığı yerdən tutulub sağa sola oynadılaraq mismar çıxarar kimi çıxarılmalıdır. Gənə bədəndən nə qədər qısa müddətdə çıxarılsa xəstəlik riski də o qədər azalmaqdadır. Heyvan sahibləri heyvanlarını və sığınacaqlarını gənələrə qarşı üsuluna görə dərmanlamalı.[1]
Dünyada 50 mindən çox, o cümlədən Azərbaycanda 1301 gənə növü (171 fəsilə) məlumdur. Gənələr yarımsinifi iki dəstəüstüyə bölünür: 1 Acariformes və ya Actinotrichida və 2) Parasitiformes və ya Anactinotrichida. Acariformes dəstəüstüyə 4 dəstə daxildir: 1) Tarsonemida; 2) Oribatida; 3) Acaridida; 4) Actinedida. Parasitiformes dəstəüstüyə də 4 dəstə daxildir: 1) Gamasida; 2) İxsodida; 3) Holothyrida; 4) Opilioacarida.
R.F.Savenko 1935-ci ildə Naxçıvan MR üçün 4 növ bitkiyeyən gənə (Tetranychusalthaeae, Pediculopsisgraminum, Eriophyesvitis, E.pyri) göstərir. B.İ.Pomerantsev və N.V.Matikaşvili, B.V.Lotoskinin iştirakı ilə 1940-cı ildə Azərbaycan üçün 6 cinsə aid 22 növ iksod gənə qeyd edirlər. V.İ.Kurçatov, D.A.Mirzəbəyov, N.S.Abusalimov 1946-cı ildə Azərbaycan üçün 6 cinsə aid 24 növ iksod gənə göstərirlər. A.A.Zaxvatkin 1949-cu ildə S.H.Xəlilovanın yığımları görə 2 elm üçün yeni olan növ təsvir etdi (Cheyletuscaucasicus və Ch.rohdendorfi). Hər iki növ Cheyletidae fəsiləsinə aiddir. V.B.Dubinin 1950-ci ildə Lənkəran düzənliyi üçün 85 növ leləkyeyən gənə göstərir. N.S.Abusalimov 1951-ci ildə Azərbaycan üçün 29 növ iksod gənəsi, 4 növ arqas gənəsi, 2 növ dəniz gənəsi, 2 növ tor gənəsi, 7 növ anbar gənəsi, 4 növ xeyletid gənəsi, 4 cinsə aid 6 növ qoturluq gənəsi, 2 növ demodisid gənəsi, 6 növ fır gənəsi göstərir. S.H.Xəlilova Azərbaycanda anbar, tetranixoid, fır və xeyletid gənələrini öyrənib (1951-1970). O, 1953-cü ildə bir elm üçün yeni olan briobiid gənə növü təsvir edib-Bryobiaapsheronica. Ə.H.Qasımov1959-cu ildə Azərbaycan üçün 7 növ su gənəsi göstərir. A.T.HacıyevAzərbaycan üçün 152 növ qamazid gənə göstərir(1959-1992). A.T.Baqdasarian Naxçıvan MR üçün 33 növ tetranixoid gənə qeyd edir (1960, 1964). 3 növ briobiid gənəni (Bryobianasrvasensis, B.dubinini, Petrobiadzhul-faensis) o 1960-cı ildə elm üçün yeni kimi təsvir edir. K.A.Quliyev Azərbaycanda 115 növoribatid gənə aşkar edib və onlardan 31 növü elm üçün yeni kimi təsvir edib (1961-1979). A.Q.Reytblat 1963-cü ildə Azərbaycandan elm üçün yeni kimi 2 növ qamazid gənə təsvir edib. Z.F.Verdiyeva Lənkəran təbii vilayətində 32 növ trombikulid gənə aşkar edib (1963-1973). 2 növ - Microtrombicula azerbaidjanica Muljarskaja, Verdijeva, Tchirkova, 1970 və M.traubi Muljarskaja, Verdijeva, 1974 - elm üçün yenidir. O.M.Butenko Azərbaycanda 7 cinsə aid 17 növ rinonissid gənəa şkar edib (1965-1984). 5 növ - Rhinonyssusanatidae Butenko, 1984, R.nyrocae Butenko, 1971, Rallinyssuscaspicus Butenko, 1976, Mesonyssusstreptopelloides Butenko, 1984, Vitznyssustetragis Butenko, 1977- elm üçün yenidir. E.C.Abbasova Azərbaycanın fitoseiid gənələrini öyrənib. O, bu gənələrin 70-ə yaxın növünüaşkar edib və onlardan 9 növü elm üçün yeni kimi təsvir edib (1965-1991). N.S.Abusalimov 1966-cı ildə Azərbaycan üçün 8 növ arqas gənəsi göstərir. S.M.Əliyeva Quba-Xaçmaz zonası üçün 30 fəsiləyə aid 62 növ oribatid gənə göstərir (1966-1970). O.A.Krivolutski 1966-cı ildə Hirkan meşələri üçün 128 növ oribatid gənə göstərir (2 növ elm üçün yenidir-Liacarus lenkoranicus, Hafenrefferiella hircanica). T.A.Dubovçenko yarasalarda 69 növ gənə aşkar edib (1966-1970). 4 növ trombukulid gənə elm üçün yenidir: Sasatrombiculamussaevi (Muljarskaja, 1970), Neotrombiculaalizadei Muljarskaja, 1971, Riedliniaassadovi Muljarskaja et Dubovchenko, 1970, Trombigastiaschlugeri Muljarskaja et Dubovchenko, 1970, Q.S.Kadjaya Azərbaycandan elm üçün yeni olan 2 cins (Volginia və Paraforsellina) və 3 növ (Volginiatalyshiana, Paraforselliniasaljanica, Tyrophagusshushaensis) akaroidgənə təsvir edib (1967, 1973). V.P.Zapletina Kiçik Qafqazın Azərbaycan hissəsinin tetranixoid gənələrini öyrənib və 3 fəsiləyə aid 5 növ aşkar edib (1967-1972). Onlardan biri –Oligonychuspruni Mitrofanov et Zapletina, 1973-elm üçün yenidir. O həmçinin 8 növ tideid gənəsi tapıb, onlardan da beşi elm üçün yenidirlər. E.Ə.Abdullayeva Azərbaycanın akaroid gənələrini öyrənib və 4 fəsiləyə aid 47 növ aşkar edib (1968-1972). Onlardan bir növ – Colvoliapriapus-elm üçün yenidir (1980-ci ildə V.İ.Volqin onun təsvirini verib). O, həmçinin 10 növ yırtıcı xeyletidgənə tapıb. Onlardan da biri - Lepidochelacaucasica elm üçün yenidir (1978-ci ildə V.İ.Volqin onuntəsvirini edib). Z.Ə.Mustafayeva Azərbaycanın sinantrop və ev quşların ektoparazitlərini öyrənib və həmin quşlarda 35 növ ektoparazit gənə aşkar edib (1968-1972). Ə.H.Qasımov 1972-ci ildə Azərbaycanın şirin suları üçün 5 fəsiləyə aid 9 növ su gənəsi qeyd edir. V.D.Sevastyanov 1974-cü ildə Naxçıvan MR-dən elm üçün yeni olan 2 növ tarsonemid gənə təsvir edir: Bakerdaniaflabellifolia Sevastyanov, 1974 (Pygmephoridae fəsiləsi) və İmparipescavernophilus Sevastyanov, 1974 (Scutacaridae fəsiləsi). N.İ.Malçenkova 1975-ci ildə Azərbaycanın üzüm bağları üçün 5 növ yastıbədən gənə, 2 növ tor gənəsi, 4 növ fır gənəsi, 1 növ tideid gənəsi və 9 növ fitoseiid gənə göstərir. W.Hirschmann 1975-ci ildə cənub-şərqi Azərbaycandan Uropodidae fəsiləsindən elm üçün yeni olan növ – Macrodinychus (Monomacrodinyohus) bregetovae Hirschmann, 1975 təsvir edib. (Hirkan meşəsinin döşəməsində tapılıb). N.Q.Bregetova 1977-ci ildə Ameroseiidae fəsiləsinə aid olan 1 elm üçün yeni növ göstərir – Ameroseiuseumorphus Bregetova - (növ tapılıb Barents dənizinin Xarlov adasında, Naxçıvan şəhərində və Özbəkistanda) M.Zacharda 1983-cü ildə Azərbaycan üçün Rhagidiidae fəsiləsinə aid olan Poecilophysis (Dentocheles) pratensis növünü göstərir (tapılıb Ceyranbatan meşə massivində və Hirkan meşəsində, keçmiş Alekseyevka kəndinin ətraflarında). Z.Y.Abbasov 1985-ci ildə Bakı şəhəri və şəhər ətrafı zonada yaşayan onurğalı heyvanlar üçün 14 fəsiləyə aid 67 növ ektoparazit gənə göstərir. O.X.Aslanov Azərbaycan faunası üçün yeni olan 18 fəsilə və 100-dən çox növ aşkar edib, onlardan da 1 növ Palearktika faunası üçün, 9 fəsilə və 69 növ Qafqaz faunası üçün yenidirlər (1985-2015). L.M.Mehdiyeva Abşeron yarımadasında 49 növ tetranixoid gənə tapıb, onlardan da 1 növ Palearktika faunası üçün, 4 növ Qafqaz faunası üçün və 3 növ Azərbaycan faunası üçün yenidirlər (1991-1997). O, həmçinin 9 fəsiləyə aid 47 növ yırtıcı gənə aşkar edib, onlardan da 1 növ – Euseiusapsheronica Abbasova, Mekhtieva, 1991 (fəsilə Phytoseiidae) - elm üçün yenidir.
Azərbaycan faunasında təmsil olunmuş gənə növlərinin içində 1 cins və 59 növ milli endem, 61 növ Qafqaz endemi, 228 relikt növdür.
Yarımsinifin nümayəndələri müxtəlif həyat tərzinə malik olan xırda və orta ölçülü hörümçəkkimilərdir (0,1-30 mm). Rəngləri müxtəlifdir: ağ, qara, yaşıl, sarı, narıncı, darçını, qonur-rırmızı və boz olur. Örtükləri nazik və ya möhkəm qalxancıqlarla örtülüdürlər. Gənələr müxtəlif cür buğumlaşmış bədənə malikdirlər. Bu qrupda şoxlu miqdarda buğumlara malik olan və bununla bövlərə oxşarlıq təşkil edən formalardan başlamış yalançı əqrəblərin, otbiçənlərin və hörümçəklərin buğumlaşma xarakterinə yaxınlaşan formalara qədər bütün keçid formaları müşahidə edilir. Çox hallarda gənələrin bədəni ümumiyyətlə buğumlaşmamışdır. Xeliserlərin və pedipalpların buğumları adətən az-çox hərəkətli başcığa və ya xortuma birləşmişdir. Xeliserlər qısqacvarıdırlar və ya sorucu ağız aparatının tərkibinə daxildirlər. Gənələrin bir qismi tənəffüs orqanlarından məhrumdur, lakin əksəriyyəti traxeyalarla tənəffüs edir. Gözləri 1-2 cütdür; çoxunun gözü olmur. Mədələri kisəşəkillidir, qansoran formalarda kor çıxıntılarla təchiz olunub. Kor çıxıntılar qanla dolur, bu da bədənin köpməsinə səbəb olur. Ifrazat orqanları malpigi boruları ilə təmsil edilib. Bəzi gənələrdə koksal vəziləri də var. Qansoran gənələrdə sekretı qanın laxtalanmasına mane olan tüpürcək vəziləri var. Bəzi fəsilələrin nümayəndələri tor ifraz edirlər. Tor vəzilərin axarları pedipalplarda açılır. Gənələr üçün cinsi dimorfizim xasdır. Əksər hallarda dişi fərdin mayalanması spermatoforun köməyi ilə həyata keçirilir. Ancaq bəzi formaların erkəklərində həqiqi kopulyativ orqanı var. Gənələrin əksəriyyəti yumurta qoyur, bir qismi isə diri doğanlardır. Sürfələr altıayaqlıdırlar. Nimfa yetkin fərd kimi 4 cüt ayağa malikdir, ancaq cinsi dəlikdən məhrumdur. Adətən bir neçə nimfa mərhələsi mövcuddur. Gənələr dünyanın hər yerində yayılmışdır. Əsasən quruda, bir qismi dəniz, çay, göllərdə, bulaqlarda, bəzən bataqlıqlarda yaşayır. Gənələrin içində yırtıcılar, saprofaq, mikofaq, fitofaq, cücülərin, quruda yaşayan yengəc və qarınayaqlı molyuskların kommensalları, buğumayaqlıların, dəritikanlıların, suda-quruda yaşayanların, sürünənlərin, quşların və məməlilərin ekto- və endoparazitləri var.
Bir çox gənələr (zirehli gənələr, raqidiidlər, kunaksidlər) torpağın törəmə prosesində iştirak edirlər. Gənələrin içində transmissiv xəstəliklərin (ensefalitlər, babasilli isitmələr və s.) törədicilərin, o cümlədən virus, rikketsiya, bakteriya, spiroxetlərin, anaplazmaların, piroplazmaların keçirənləri və bəzi lentşəkilli qurdların aralıq sahibləri var. Bir çox bitkiyeyən gənə (tetranixoid, fir gənələri və bir sıra akarid, oribatid və tideid gənələri) kənd təsərrüfatı bitkilərinin təhlükəli ziyanvericiləridirlər;bəzi tetranixid və fir gənələri bitki virusların keçiriciləridirlər. Anbar gənələri taxıl və taxıl məhsullarını korlayırlar, müxtəlif qida məhsullarının, məsələn, pendirin, qəhvənin və ilaxır korlanmasına səbəb olurlar. Bir çox gənə (qoturluq gənələri, lələkyeyən gənələr, demodisid gənələr və s.) insan və heyvanlarda ağır xəstəliklər törədirlər. Yırtıcı gənələrin arasında ziyanverici gənələrlə və başqa xırda buğumayaqlılarla qidalanan çoxsaylı növlər var. Onlardan bəziləri mədəni bitkilərin ziyanvericilərə qarşı bioloji üsulla mübarizədə müvəffəqiyyətlə istifadə olunur. Torpaqda yaşayan gənələr torpağın və ümumiyyətlə ətraf mühitin vəziyyətinin indikatorlar kimi istifadə oluna bilərlər.
Gənələr qazıntı vəziyyətdə Şotlandiyanın Devonundan məlumdurlar (Nanorchestidae, Pachygnathidae, Alicorhagiidae, Tydeidae fəsilələri).
Gənələr dəstəsinin nümayəndəsi otlaq gənəsidir.Otlaq gənəsinin bədəni buğumsuzdur və gövdə və xortumdan ibarətdir.Otlaq gənəsinə adətən otlaq yerlərdə və çəmənlərdə daha çox rast gəlinir.Gənələr hörümçəkkimilər sinfinə aiddir.
Gənələr (lat. Acari) hörümçəkkimilər sinfinə aid heyvan yarımsinfi. Gənə- tünd qırmızı qəhvəyi rəngdə yastı oval 8 ayaqlı bir parazitdir. Məməlilər, quşlar və sürünənlərdən qan əmərək yaşayarlar. Bahar və yay mövsümündə yaşıllıq sahələrdə olurlar. Dişləmələri ağrısızdır. Bir neçə gün içində qaşıntı və ya gənənin görülməsiylə fərq edilər. Bir çox bakteriya və virusu heyvanlardan insanlara bulaşdıra bilər. Gənə ilə bulaşan xəstəliklərin çoxu yüksək qızdırmayla seyr edən lyme xəstəliyi, dönmə qızdırma, tularemi kimi və son zamanlarda səslənilən, müalicəsi olmayan, gənələrin bulaşdırdıqları viruslarla yaranan Krım- Kongo qanamalı qızdırma(KKKA) sayıla bilməkdədir. Bu xəstəlik Azərbaycanda son illərdə görülməkdə olsa da ilk olaraq 1944-cü ildə Krımda, 1956-cı ildə də Konqoda görülmüşdür. KKKA xəstəliyi gənə dişləməsindən 1-3 gün içində (ən çox 9 gün ) qızdırma, qırıqlıq, baş ağrısı, halsızlıq, oynaq ağrıları, iştahsızlıq, bəzən qusma, qarın ağrısı və ishalla başlar. Bədənin dəyişik yerlərində özbaşına yaranan göyərmələr, burun qanaması və qan itirməyə qədər davam edir. Əksəriyyətlə qaraciyər, böyrək və ağciyər qeyri-kafiliyə gətirib çıxarıb %50 nisbətində öldürücü olmaqdadır. Gənədən qorunmaq üçün açıq və yaşıllıq sahələrdə bədəni tamamilə örtəcək geyimlər geyilməli və açıq rəngli paltarlar seçim edilməlidir. Gənələrin bədənə girə biləcəyi açıqlıqların bağlanılması əhəmiyyətlidir. Çöl sahələrə gedildiyində bədənin açıqda qalan qisimlərinə repellent olaraq bilinən böcək qovucu maddələrin sürtülməsi, gənələrin bir neçə saat bədənə yaxınlaşmalarını maneə törətməkdədir. Bədən gənə cəhətdən tez-tez nəzarət edilməli, gənə varsa bir pens və ya maqqaşla, gənənin dəriyə yapışdığı yerdən tutulub sağa sola oynadılaraq mismar çıxarar kimi çıxarılmalıdır. Gənə bədəndən nə qədər qısa müddətdə çıxarılsa xəstəlik riski də o qədər azalmaqdadır. Heyvan sahibləri heyvanlarını və sığınacaqlarını gənələrə qarşı üsuluna görə dərmanlamalı.
An akarianed (Akari pe Akarina) a zo artropoded bihan-tre : reoù 'zo a zo mikroskopek, un tregont mikrometr bennak ; ha reoù 'zo, brasoc'h, a vuzuilh betek 3 cm (ar megeled p'o devez evet gwad a-leizh da skouer). O c'horf a zo fetis dre ma'z eo peg o fenn a-raok ouzh o zeur. Hiziv an deiz ez eus bet kavet 50 000 spesad bennak er bed, met sur a-walc'h e sav an niver a spesadoù anezho d'ur milion hag en tu-hont. O doare bevañ (lec'h-bevañ, boued) n'en deus ket e geñver e-touez an araknided all.
Meur a spesad a vev en douar pe en dour met an akarianed o devez a-wechoù darempredoù gant boudoù bev all — loen pe plant. Bez' ez eus kalz a spesadoù buhezsuner, reoù 'zo a zo kleñvedus evit ar plantoù, al loened pe an dud. E-touez ar re-se emañ ar megeled, ar "Sarcopte", kiriek eus ar rogn, ar varroa buhezsuner eus ar gwenan, pe c'hoazh akarianed ar boultrenn hag a zo kiriek da allergiezhioù tud 'zo.
Els àcars (Acari o Acarina) són un tàxon,una subclasse però van ser considerats durant molt temps un ordre dels aràcnids. molt petits, sovint microscòpics. La majoria dels acarines són menuts (per exemple 0.08–1.0 mm), però els Acari més grans poden arribar a fer de 10–20 mm de llargada. S'estima que se n'han descrit 50.000 espècies (cap a l'any 1999) i que un milió, o més d'espècies viuen actualment. L'acaralogia és la ciència que estudia els acaris.[1]
La seva diversitat és enorme i el seu registre fòssil comença al període inicial del Devonià.[2] En els tractaments taxonòmics més recents es consideren una subclasse dels Aràcnids i es compon de 2 a 3 superordres o ordres: Acariformes (o Actinotrichida), Parasitiformes (o Anactinotrichida), i Opilioacariformes; aquest darrer es considera sovint com un subgrup dels Parasitiformes. La monofília dels Acari està oberta al debat i les relacions amb altres aràcnids no estan clares.
La filogènia dels Acari està encara sota debat. Per a molts especialistes es subdivideixen en Acariformes (també Actinotrichida) i Parasitiformes (també Anactinotrichida), encara que d'altres també inclouen els Opiliocariformes.[3]
Entre els paràsits dels vegetals es troben els tetraquínids com Tetrachynus ulmi (aranya roja) i també els eriòfids de les fulles de la vinya, entre d'altres.
La malaltia de la sarna o escabiosi la provoca l'àcar Sarcoptes scabiei que viu a la pell entre l'epidermis i la derma.
En els fol·licles sebacis dels humans viu com a comensal, és a dir s'alimenta però no fa cap dany a l'hoste, l'àcar Demodex folliculorum. Dins d'algunes varietats de formatge viu l'àcar Tyroglyphus casei que intervé en el procés de curat.
Els àcars (Acari o Acarina) són un tàxon,una subclasse però van ser considerats durant molt temps un ordre dels aràcnids. molt petits, sovint microscòpics. La majoria dels acarines són menuts (per exemple 0.08–1.0 mm), però els Acari més grans poden arribar a fer de 10–20 mm de llargada. S'estima que se n'han descrit 50.000 espècies (cap a l'any 1999) i que un milió, o més d'espècies viuen actualment. L'acaralogia és la ciència que estudia els acaris.
La seva diversitat és enorme i el seu registre fòssil comença al període inicial del Devonià. En els tractaments taxonòmics més recents es consideren una subclasse dels Aràcnids i es compon de 2 a 3 superordres o ordres: Acariformes (o Actinotrichida), Parasitiformes (o Anactinotrichida), i Opilioacariformes; aquest darrer es considera sovint com un subgrup dels Parasitiformes. La monofília dels Acari està oberta al debat i les relacions amb altres aràcnids no estan clares.
Y grŵp o arachnidau sy'n cynnwys gwiddon a throgod yw Acari (neu Acarina). Maent yn fach iawn fel rheol ond mae'r rhywogaethau mwyaf yn 10–20 mm o hyd. Ceir gwiddon a throgod mewn niferoedd enfawr mewn llawer o gynefinoedd gwahanol. Mae mwy na 50,000 o rywogaethau wedi cael eu darganfod hyd yn hyn. Mae rhai ohonynt yn barasitiaid ac mae rhai eraill yn achosi difrod i gnydau.
Roztoči (Acari) jsou nejrozmanitějším a druhově nejbohatším řádem pavoukovců. Obecně jsou velmi malí (80 μm–1 mm), některé druhy však dosahují délky až 2 cm. Mezi pavoukovci jsou výjimeční způsobem obživy – zatímco všechny ostatní řády se živí dravě, mezi roztoči nalezneme i saprofágy a parazity.
Věda, která se zabývá studiem roztočů, se nazývá akarologie.
Vzhledem k druhové, ekologické a morfologické rozmanitosti je taxonomie roztočů složitá a prošla četnými taxonomickými revizemi a patrně jimi bude procházet i v budoucnu po dalších fylogenetických analýzách.
Roztoči se vyznačují nečlánkovaným tělem nepatrných rozměrů. Typicky dosahují velikosti od 0,1 do 20 mm. Jejich chelicery jsou tříčlánkové a klepítkovitě zakončené nebo pouze jehlicovité. Často u nich dochází k redukci nohou, takže u nich neplatí, že jich musí mít striktně osm (existují však i druhy roztočů, které mají jen dva páry nohou – např. vlnovníkovci).
Roztoči prodělávají nepřímý vývoj. Z vajíčka se líhne larva, která má jen tři páry nohou, zpravidla nemá vzdušnice a průduchy a dýchá celým povrchem těla. Po prvním svlečení se objevuje čtvrtý pár nohou a vzdušnice (pokud se vzdušnice vyskytují i u dospělců daného druhu). Roztoč se po prvním svleku označuje jako nymfa a může se svlékat ještě dvakrát, takže mohou vznikat tři stupně nymf – protonymfa, deutonymfa a tritonymfa. U nymf se zpravidla ještě nevyskytuje pohlavní otvor, který se vytváří u dospělce až po svlečení posledního stupně nymfy. U několika druhů je známa partenogeneze nebo ovoviviparie.
Mezi roztoče patří řada obtížných parazitů živočichů, rostlin i člověka. Roztoči způsobují parazitární onemocnění (parazitózy), jako je například sarkoptóza, cheyletiellóza, demodikóza. Mnoho druhů žije synantropně, mnoho druhů dravě či saprofágně. Někteří roztoči mohou být mezihostiteli cizopasníků hospodářských zvířat, jiné druhy jsou užitečné, protože jsou půdotvornými – jedná se o půdotvorce nebo dravce – přirozené bioregulátory. Roztoči vyskytující se v obytných prostorách a jejich výkaly jsou častým původcem alergií (alergenem).[1]
Na území Česka se vyskytují čtyři podřády:
Roztoči (Acari) jsou nejrozmanitějším a druhově nejbohatším řádem pavoukovců. Obecně jsou velmi malí (80 μm–1 mm), některé druhy však dosahují délky až 2 cm. Mezi pavoukovci jsou výjimeční způsobem obživy – zatímco všechny ostatní řády se živí dravě, mezi roztoči nalezneme i saprofágy a parazity.
Věda, která se zabývá studiem roztočů, se nazývá akarologie.
Mider eller (Acarina) er en underklasse af spindlere der består af mider og flåter. Selv om mider er små til minimale i størrelse, er de ekstremt udbredte. Mere end 30.000 arter er beskrevet (2005), og det forventes at der er en halv million, der endnu ikke er beskrevet.
Underklasse: Acari
Usikker indplacering:
Mider eller (Acarina) er en underklasse af spindlere der består af mider og flåter. Selv om mider er små til minimale i størrelse, er de ekstremt udbredte. Mere end 30.000 arter er beskrevet (2005), og det forventes at der er en halv million, der endnu ikke er beskrevet.
Milben (Acari) sind eine Unterklasse der Spinnentiere (Arachnida) im Stamm der Gliederfüßer (Arthropoda). Mit etwa 50.000 bekannten Arten in 546 Familien sind sie die artenreichste Gruppe der Spinnentiere.[1] Da zu ihnen die kleinsten Gliederfüßer gehören, ist davon auszugehen, dass viele Arten noch nicht entdeckt wurden. Die Wissenschaft von den Milben nennt man Acarologie oder Milbenkunde.
Während Spinnen ausschließlich räuberisch leben und alle im Allgemeinen einen ähnlichen Körperbau haben, unterscheiden sich Milben auf Grund ihrer verschiedenen Lebensweise untereinander viel stärker. Die kleinsten Milben sind nur etwa 0,1 Millimeter groß. Die größten sind Zecken, bei denen die Weibchen im vollgesogenen Zustand bis zu drei Zentimeter groß sein können. Wie auch Webspinnen haben Milben acht Beine, obwohl sie im Larvenstadium oft nur sechs Beine besitzen.
Da Milben absolut betrachtet nicht besonders schnell sind, benutzen etliche von ihnen andere Tiere wie beispielsweise Insekten als Transportmittel (siehe Phoresie), um größere Entfernungen zu überwinden. Dabei saugen einige Milben während des Ritts die Körpersäfte ihres Wirts.
Eine tropische Hornmilbenart (Archegozetes longisetosus) ist, im Verhältnis zu ihrer Körpergröße von 0,8 mm betrachtet, das stärkste Tier der Welt: Sie kann beinahe das 1200fache des eigenen Körpergewichts halten, etwa fünfmal so viel wie theoretisch zu erwarten wäre.[2]
Zwar gibt es Milbenarten, die einen Gesichtssinn zur Jagd auf Lebendbeute benutzen, dennoch sind die Individuen vieler anderer Milbenarten durch Blindheit gekennzeichnet. Die zentralen Augen der Arachniden sind bei Milben allgemein nicht vorhanden, oder sie sind zu einem einzigen Auge verschmolzen. Generell kann man bei Milbentieren eine Augenzahl von null bis fünf vorfinden.[3]
Milben haben sehr viele Lebensräume besiedelt. Rund die Hälfte der bekannten Arten lebt im Boden; dabei wird bei optimalen Bedingungen eine Besiedlungsdichte von einigen hunderttausend Milben pro Quadratmeter erreicht.[1] Unter den Lebensräumen befinden sich allerdings auch so ungewöhnliche wie beispielsweise Affenlungen, Nasenlöcher von Vögeln und Tracheenöffnungen von Insekten. Auch die meisten Menschen beherbergen Milben, Haarbalgmilben beispielsweise an den Haarwurzeln der Augenwimpern. Selbst aquatische Lebensräume werden von Süßwassermilben besiedelt.
Neben den Raubmilben gibt es solche, die sich von Pflanzen oder Pilzen ernähren, und wiederum andere, die von Aas oder abgestorbenem Gewebe leben. Außerdem gibt es unter den Milben viele Parasiten.
Obwohl der größte Teil der Arten im Boden lebt und dort einen wesentlichen Beitrag zur Humusbildung leistet, werden einige Milbenarten dennoch als maßgebliche Landwirtschaftsschädlinge angesehen. Sie können als Vorratsschädlinge in Mehl- oder Getreidelagern auftreten. Die Mehlmilbe (Acarus siro) kann durch ihren Befall die Inhaltsstoffe verändern, außerdem wird sie häufig als ekelerregend wahrgenommen. Generell lassen sich Milben wegen ihrer Widerstandskraft gegenüber Pestiziden nur schwer bekämpfen. Darum setzt die Forschung neuerdings auf alternative Methoden. So wird versucht, die Zusammensetzung der Bakterien im Innern der Milben zu verändern und so ihre Widerstandskraft zu verringern.[4]
Erkrankungen durch Milben werden als Acariose bezeichnet.
Durch die Ausscheidungen der Hausstaubmilben oder Milbenteile können beim Menschen Hausstauballergien ausgelöst werden, in deren Folge ein Großteil der Hausstaub-Allergiker nach einiger Zeit ohne Behandlung Asthma entwickelt. Die Aufnahme von durch Milben verunreinigter Nahrung (Mehlspeisen) kann zu schweren Symptomen bis zur Anaphylaxie führen.[5]
Grabmilben bohren Gänge in die Haut ihres Wirts und legen dort ihre Eier ab. Das verursacht bei dem Betroffenen starken Juckreiz. Die aus den Eiern schlüpfenden Larven erzeugen beim Menschen das Krankheitsbild der Krätze, bei Tieren die Räude.
Haarbalgmilben (Gattung Demodex) leben in den Haarbälgen von Säugetieren. Demodex canis lebt in der Haut vieler Hunde, jedoch nur bei Hunden mit einer Schwächung des Immunsystems kommt es durch sie zu einer typischen Hauterkrankung. Demodex folliculorum ist bei allen Menschen als harmloser Bewohner der Haarfollikel und Hautbewohner anzutreffen, wo er sich vor allem von Fett, aber auch Bakterien ernährt. Vermutet, aber unbewiesen ist ein Zusammenhang mit Rosazea.
Federmilben parasitieren auf oder in den Federn der Vögel.
Verschiedene Arten von Laufmilben (Trombiculidae) können beim Menschen auch die Trombidiose (Erntekrätze) verursachen.[6]
Bei Honigbienen rufen einige Milben wie z. B. die Varroamilbe Tierseuchen hervor (Varroose, Acarapidose, Tropilaelapsose).
Einige Milbenarten können durch ihren Biss Krankheiten übertragen wie Fleckfieber, Rickettsien-Pocken, Tularämie oder die St.-Louis-Enzephalitis. Die Vertreter der Unterordnung Zecken können beim Blutsaugen gefährliche Krankheiten wie virale Hirnhautentzündung (FSME), Krim-Kongo-Fieber, Fleckfieber oder Borreliose übertragen.
Akarizide werden zur Bekämpfung von Milben und Zecken verwendet.
Viele Raubmilben werden auch als Nützling eingestuft, da sie im Weinbau, in der Landwirtschaft und im Gartenbau Schädlinge bekämpfen. Zu diesem Zweck werden sie in Gewächshäusern unter kontrollierten Bedingungen gezüchtet.
Milben der Art Tyrolichus casei[7] (frühere Bezeichnung Tyroglyphus casei) werden als Nutztier zur Herstellung von Milbenkäse[8] genutzt.
Siehe auch: Systematik der Milben
Die sechs Ordnungen der Milben werden in zwei Überordnungen zusammengefasst:[9]
Milben sind in tertiärem Bernstein (u. a. Baltischer Bernstein[10], Dominikanischer Bernstein[11]) nicht selten. Ältere Belege sind hingegen äußerst rar und fehlten bis vor Kurzem aus dem Mesozoikum völlig. Die Milbe Protacarus crani aus dem schottischen Devon gilt als das älteste Fossil dieses Taxons und zugleich als einziger Nachweis einer Milbe aus dem Paläozoikum.[12] Im Jahr 2012 wurden zwei Exemplare in 230 Millionen Jahre altem triassischem Bernstein aus den italienischen Dolomiten entdeckt. Die beiden artverschiedenen, zu den Gallmilben (Eriophyidae) gehörenden Fossilien wurden von ihrem Entdecker David Grimaldi (American Museum of Natural History, New York) Triasacarus fedelei und Ampezzoa triassica genannt.[13][14] Die fossilen Formen unterscheiden sich in der Regel nur geringfügig von ihren rezenten Verwandten, sodass Paläozoologen von einer früh stagnierenden Evolution der Milben ausgehen.
Milben (Acari) sind eine Unterklasse der Spinnentiere (Arachnida) im Stamm der Gliederfüßer (Arthropoda). Mit etwa 50.000 bekannten Arten in 546 Familien sind sie die artenreichste Gruppe der Spinnentiere. Da zu ihnen die kleinsten Gliederfüßer gehören, ist davon auszugehen, dass viele Arten noch nicht entdeckt wurden. Die Wissenschaft von den Milben nennt man Acarologie oder Milbenkunde.
Los acarians (Acari o Acarina) son un taxon d'aracnids.
Son de talha generalament minuscula : d'unes son microscopics, e mesuran pas que qualques desenats de micromètres, los mai grands depassan pas 2 cm (levat las langastas gavadas de sang que dins las espècias tropicoeqüatorialas pòdon aténher la talha d'una « bèla » cerièsa).
Lo còs es particularament compacte per un artropòde acausa de la fusion del prosòmi (l'equivalent del cefalotorax d'autres artropòdes) e de l'opistosòmi (o abdomèn) en una massa unida e de la quasidesaparicion de las traças de segmentacion.
Existisson prèp de 50 000 espècias repertoriadas, mas la diversitat vertadièra del grop es probablament superiora al milion d'espècias[1]. La varietat de lors mòdes de vida (abitat, nicha ecologica, mòde d'alimentacion…) es sens egala en çò dels Aracnids.
N'i a fòrça que vivon liurament dins lo sòl o l'aiga, mas los acarians an tanben desvolopat una granda diversitat de relacions amb d'autres èssers vivents — animals o vegetals —, que van de la forèsia a l'endoparasitisme. Existís en particular un grand nombre d'espècias parasitas, eventualament patogènas per las plantas, los animals o l'òme.
Demest los mai coneguts, figurana las langastas, lo sarcòpte responsable de la gala, lo varroa parasit de las abelhas, los acarians de las poscas (Dermatophagoides pteronyssinus per exemple) susceptibles de provocar d'allergias a certainas personas, o encara los rogets.
A causa de la fusion de las diferentas regions del còs, la morfologia dels acarians es unica. Las solas traças visiblas de la segmentacion d'origina son los apendicis, pèças bucalas e patas. Las pèças bucalas, quelicèras e pedipalpas, son sovent fòrtament modificadas en relacion amb l'alimentacion correspondenta. Constituisson un ensemble que per las langastas pren lo nom de capitulum (del latin « cap ») separat de la rèsta del còs per un silhon. La rèsta del còs es nomenada idiosòme per las langastas.
De cada costat del còs se tròba un estigmat que servís d'orifici respiratòri.
Los acarians son essencialament, siquenon exclusivament ovipars. Coma pels insèctas, als uòus succedisson una larva, puèi baba e enfin l'adulte. Certans autors nuançan pels acarians la nocion d'estadi e la de estasi, e fan la diferéncia, al dintre de l'estasi nimfal, entre diferents estadis, cadun separats per una muda, mas de fòrt febla amplitud, plan diferenta de la que transfòrma la larva en baba, e aquela en l'adulte.
Segon las espècias, l'abitat e lo comportament son extrèmament variats.
Los regims alimentaris dels acarians son fòrça variats segon las espècias o los gropes : fitofags, predators, ematofags e linfofags, etc. La noiridura pòt èsser predigerida abans l'ingestion, per inoculacion de saliva. D'unes acarians consoman d'aliments solids (animals e vegetals) en los esquichant gràcias a lors quelicèrs en forma de pinça. Puèi, las substàncias solidas son digeridas a l'exterior del còs gràcias a d'enzims secretats per las glandas salivàrias. D'autres acarians son de chucaires de sang o de saba. L'epitèli de l'intestin mejan capta los aliments per fagocitòsi.
Pòdon èsser marinas, dulçaqüicòlas, terrèstras. Pòdon èsser carnivòras, vegetarianas o detritivòras. Certanas provòcan de galas suls vegetals. D'autras vivon sus las denadas alimentàrias (Ex : Tyrolichus casei pels fromatges de pasta mai mofla o Acarus siro autrescòps apelat Tyroglyphus farinae, dich ciron que produssís las crostas de fromatges durs tals coma la Mimoleta). D'autras vivon dins las denadas entrepausadas coma lo blat o la farina. Un desenat d'espècias es responsable d'allergias per l'Òme (Dermatophagoides, Acarus siro, Pidoglyphus destructor).
N'existís una granda quantitat e son pas encara totas conegudas.
A títol d'exemple, los sarcòptes (Sarcoptes scabiei) curan de galariás dins l'epidèrme dels mamifèrs e causan la gala (inclús per l'Òme).
Los ixòdes o langastas se fixan suls mamifèrs e los ausèls e chucan lor sang. Las langastas pòdon èsser de vectors de virús, de bactèris (espiroquèts) e protozoaris patogèns. Los ixòdes pòdon transmetre Brucella, l'agent de la brucellòsi. Ornithodoros moubata es una langasta africana que transmet a l'Òme Spirochaeta duttoni (agent de fèbre recurrenta). En America del Nòrd, las langastas del genre Dermacentor transmeton l'agent de la fèbre porpra de las montanhas rocosas.
Trombicula autumnalis, o rogets, parasita los animals de sang cauda (inclús l'Òme) a l'estat larvari.
Mantuna espècia de demodex vivon en parasit o en simbiòta (en tant que netejant los pòrs d'un excès de sebum) de mamifèrs, dont l'Òme Demodex folliculorum que viu dins las glandas sebacèas de l'Òme e Demodex brevis que viu dins lo follicul pilós uman.
Lo tetranic teissièr (Tetranychus urticae) viu sus las fuèlhas de las plantas ont teis de telas de seda, l'acarian roge dels pomacèas (Panonychus ulmi) es patogèn de la vinha e dels arbres fruchoses. Eriophyes vitis provòca l'eriniòsa de la vinha (desformacion de las fuèlhas).
La familha dels Podapolipidae parasita comunament los abelhards[2].
Los acarològs considèran los acarians coma una sosclassa devesida en dos Superòrdres, mentre que los autres aracnològs lors conservan lo reng d'òrdre.
Acaridae, Analgidae, Anystidae, Argasidae, Ascouracaridae, Atopomelidae, Bdellidae, Carpoglyphidae, Cheyletidae, Demodicidae, Dermanyssidae, Dermationidae, Epidermoptidae, Eriophyidae, Glycyphagidae, Halarachnidae, Ixodidae, Knemidokoptidae, Kytoditidae, Laelapidae, Laminosioptidae, Leeuwenhoekiidae, Listrophoridae, Macrochelidae, Macronyssidae, Microdispidae, Penthaleidae, Phytoptidae, Phytoseiidae, Psorergatidae, Psoroptidae, Pyemotidae, Pyroglyphidae, Rhinonyssidae, Rhynchaphytoptidae, Sarcoptidae, Sitercoptidae, Tarsonemidae, Tenuipalpidae, Tetranychidae, Trombiculidae.
Lo mond animal:Los acaricids
Tetranychidae (aranha roja)
Imatge SEM d'un acarian
Varroa (Varroa destructor)
Los acarians (Acari o Acarina) son un taxon d'aracnids.
Son de talha generalament minuscula : d'unes son microscopics, e mesuran pas que qualques desenats de micromètres, los mai grands depassan pas 2 cm (levat las langastas gavadas de sang que dins las espècias tropicoeqüatorialas pòdon aténher la talha d'una « bèla » cerièsa).
Lo còs es particularament compacte per un artropòde acausa de la fusion del prosòmi (l'equivalent del cefalotorax d'autres artropòdes) e de l'opistosòmi (o abdomèn) en una massa unida e de la quasidesaparicion de las traças de segmentacion.
Existisson prèp de 50 000 espècias repertoriadas, mas la diversitat vertadièra del grop es probablament superiora al milion d'espècias. La varietat de lors mòdes de vida (abitat, nicha ecologica, mòde d'alimentacion…) es sens egala en çò dels Aracnids.
N'i a fòrça que vivon liurament dins lo sòl o l'aiga, mas los acarians an tanben desvolopat una granda diversitat de relacions amb d'autres èssers vivents — animals o vegetals —, que van de la forèsia a l'endoparasitisme. Existís en particular un grand nombre d'espècias parasitas, eventualament patogènas per las plantas, los animals o l'òme.
Demest los mai coneguts, figurana las langastas, lo sarcòpte responsable de la gala, lo varroa parasit de las abelhas, los acarians de las poscas (Dermatophagoides pteronyssinus per exemple) susceptibles de provocar d'allergias a certainas personas, o encara los rogets.
Un acaro es un aracnido pico cual es un parasito.
An si ticos es ance en la mesma suclase (Acari), los es tipal videda como un ordina separada.
Acaros (e ticos) ave un corpo divideda entra du areas, la sefalotorax o prosoma (los no ave un testo separada de sua torax) e la opistosoma. La majoria de acaros es multe peti, min ca 1 mm de longia.
Alga spesies abita acua, alga en tera (como descomposantes), alga sur plantas, e alga como predores o parasitos. Un parasito importante es la varoa, cual es un parasito de abeas. Un otra es la acaro de scabiose. La plu de acaros no es nosiva per umanas, ma algas es asosiada con alerjias o pote porta maladias.
└─o Acaro ├─o Anactinotricida │ ├─o Opilioacariformo │ └─o Parasitiformo │ ├─o │ │ ├─o Olotirido │ │ └─o Ixodido │ └─o Mesostigmato │ ├─o Eaterelino o Eaterelido │ ├─o Sejino │ ├─o Arctacarino o Arctacarido │ ├─o Microjinino │ ├─o Epicrino │ ├─o Uropodino │ ├─o Diartrofalino o Diartrofalido │ ├─o Sercomejistino │ ├─o Antenoforino │ ├─o Parasitino ou Parasitido │ ├─o Eterozerconino │ └─o Dermanisino └─o Acariformo ├─o Trombidiformo │ ├─o Sferolicido │ └─o Prostigmato │ ├─o Eupodino │ └─o Anistino │ ├─o Eleuterengono │ │ ├─o Eterostigmato │ │ └─o Rafignato │ └─o │ ├─o Anisto │ └─o Parasitengono │ └─? Idracarino └─o Sarcoptiformo ├─o Endeostigmato └─o Oribatido ├─o Enartronoto └─o Novoribatido ├─o Pariposomato └─o Olonoto ├─o Euptictimo └─o ├─o Astigmato │ └─o Psoroptidio └─o Olosomato └─o Bracipilino └─o Sircumdisentio └─o Poronoto
Un acaro es un aracnido pico cual es un parasito.
An si ticos es ance en la mesma suclase (Acari), los es tipal videda como un ordina separada.
Acaros (e ticos) ave un corpo divideda entra du areas, la sefalotorax o prosoma (los no ave un testo separada de sua torax) e la opistosoma. La majoria de acaros es multe peti, min ca 1 mm de longia.
Alga spesies abita acua, alga en tera (como descomposantes), alga sur plantas, e alga como predores o parasitos. Un parasito importante es la varoa, cual es un parasito de abeas. Un otra es la acaro de scabiose. La plu de acaros no es nosiva per umanas, ma algas es asosiada con alerjias o pote porta maladias.
Akaro esas mikra araknoido kun korpo, generale, disko-forma e globatra, sen distingo tre preciza di abdomino de cefalotorako.
Kanalar (Acarina) — oʻrgimchaksimonlar sinfiga mansub mayda boʻgʻimoyoqlilar. 3 turkumga boʻlinadi: akariformli K. (Acariformes), parazitformli K. (Parasitiformes) va pichanoʻrar K. (Opiliocarina). Tanasi tuxumsimon yoki choʻziq (uz. 0,1—0,30 mm), aksariyati boʻgʻimlarga boʻlinmagan. Tanasi, odatda, 2 kiyem: ogʻiz apparati joylashgan oldingi — giatosoma va oyoqlari joylashgan orqa qism — idiosomadan iborat. K. hasharotlardan 4, baʼzilari esa 2 juft oyoqlari boʻlishi, tanasining bosh, koʻkrak va qorin qismga boʻlinmasligi, moʻylovlari boʻlmasligi bilan farqlanadi. Tanasi yashash sharoitiga koʻra, tiniq yoki juda zichlashgan muskulli qoplamga ega. Barcha K. ayrim jinsli boʻlib, koʻpchiligi tuxum qoʻyib koʻpayadi. Oziqlanish tipiga qarab 3 guruhga boʻlinadi: oʻsimlikxoʻrlar, yirtqich K. va parazit K. Baʼzi K. oʻsimlik qoldiqlari bilan (saprofaglar) oziqlanib, tuproq hosil boʻlish jarayonida muhim rol oʻynaydi (mas., Oribalidae oilasiga mansub qalqonli K. va AcaroideaHHHr vakillari); boshqalari oʻsimlik shirasi bilan (fitofaglar) oziqlanib, q.x. ekinlariga katta zarar keltiradi (maye., Tetranychidae oilasining turlari); ayrimlari sodda zamburugʻlar bilan oziqlanadi (mikofaglar) hamda parazit K. q.x. hayvonlari va odamga zarar yetkazadi (Ixodidae, Argasidae, Dermanyssidae va b. oiladagi K.). Tabiatda zararli K. bilan bir katorda foydalilari ham (entomofag K.) boʻlib, q.x. zararkunandalarining koʻpayishiga toʻsqinlik qiladi.
Oʻsimlikxoʻr K. ikki: sarkoptiformli K. (Sarcoptifomes) hamda trombidiformli K. (Trombidiformes) kenja turkumga boʻlinadi. Sarkoptiformli K.dan ombor K.ning 2 oilasi: un K. va tukli K.ning vakillari katta zarar keltiradi (qarang Ombor zararkunandalari). Trombidiformli K. kenja turkumiga oʻsimlikning oʻsish va rivojlanish davrida shirasini soʻrib zarar keltiradigan K. kiradi. Q.x. ekinlariga, ayniqsa, oʻrgimchakkanalar oilasining turlari, jumladan, oʻrgimchakkana juda koʻp zarar yetkazadi. Briobindlar oilasiga mansub eng yirik (2 mm gacha) va serharakat K. faqatgina oʻsimliklarga zarar keltirib qolmay, balki odamlar yashaydigan joylarga kirib, zahira oziqovqatlarni ham ifloslantiradi. Qoʻngʻir meva kanasi — ashaddiy zararkunandadir. Oʻrta Osiyo jan.da yassi tanali K. (Tenuipalpidae) oilasining vakillaridan meva yassi tanali kanasi zararlidir. Har xil tirnoqli K. oilasi (Tarsonemidae)HHHr koʻpgina turlari oʻsimliklar bilan oziqlanadi, ammo yirtqich hamda saprofaglari ham mavjud. Eng zararkunandasi — yertut kanasidir. Qorindor K. oilasiga (Pycmotidae) tirik tugʻish harakterli. Ularning barcha rivojlanish fazalari ona qornida oʻtadi; qorni sharsimon shishib, 100—500 martagacha kattalashish xususiyatiga ega. Bu oilaga mansub don K. bugʻdoy, suli, javdar, arpa va boshoqli oʻtlarga vegetatsiya davrida zarar yetkazadi. Qorindor K. zahiralarga zarar keltiruvchi hasharotlar qurtida parazitlik qiladi; ular odam tanasiga tushsa, teri kasalligi — pichan qichimasini vujudga keltiradi. Toʻrt oyoqli K. yoki shish paydo qiluvchi K. (Eriophyidae) oilasining vakillari oʻsimlik bilan oziqlanib, uning shakli, barg hamda mevalari rangini oʻzgartiradi, kurtaklarni nobud qiladi. Baʼzi turlari oʻsimliklar ustida erkin yashaydi, boshqalari esa shish paydo qiladi.
Yirtqich K. — parazitformli va akariformli K. turkumlarining vakillaridir. Mevali daraxtlar bargida, tut, tok, gʻoʻza, beda va sabzavot ekinlarida, begona oʻtlar hamda oʻsimlik qoldiqlarida yashaydi. Serharakat. Oʻrgimchakkana tuxumi, lichinkalari, nimfasi va voyaga yetgan individlari, yassi tanali K. va b. mayda boʻgʻimoyoqlilar bilan oziqlanadi. Oʻrta Osiyoda keng tarqalgan boʻlib, 11 oilaga mansub 50 ga yaqin turi maʼlum. Koʻpincha, ekinzor dalalarida va unga yondosh yerlardagi begona oʻtlarda uchraydi. Oʻsimlikxoʻr K. kabi ular ham toʻkilgan barglarda, daraxt poʻstloqlari yoriqlarida, toʻshamalarda va b. oʻsimlik qoldiqlarida qishlaydi. Sutkalik oʻrtacha harorat 10° dan yuqori boʻlganda qishlov joylaridan chiqadi. Sugʻorma dehqonchilik agrobiotsenozida, asosan, begona oʻtlar hamda tut daraxtlarida toʻplanadi. Gʻoʻzaga may oxiri — iyun boshlarida oʻrgimchakkanadan soʻng oʻtadi. Ularning mavsumiy rivojlanish davri bir xilda boʻlib, bu yirtqich K.ning oziqlanishi uchun yaxshi sharoit yaratadi. Oʻsimlikxoʻr zararkunanda K.ga qarshi biologik himoya usulida yirtqich K.dan foydalanish mumkin. Eng faol yirtqich K. fitoseid va b. oilaga mansub turlardir. Ular issiqxonalarda yetishtiriladigan bodringlardagi hamda bogʻ va tokzorlardagi oʻrgimchakkanalarga qarshi qoʻllaniladi.
Parazit K. ikki kenja turkum — Mesostigmata va IxodidesHH oʻz ichiga olgan parazitformli K. turkumining vakillaridir. Bular q.x. hayvonlari (qoramol, choʻchqa, parrandalar) hamda odamdagi yuqumli kasalliklar qoʻzgʻatuvchilarining manbai va tarqatuvchilari. Ixodidae, Argasidae, Dermanyssidae oilalarining vakillari eng zararli K.dir. Koʻp turlari nobud boʻlgan oʻsimlik qoldiklaridan iborat toʻshamalarda yoki yaylovlardagi oʻtlarning ildiz-boʻgʻzi qismida yashirin hayot kechiradi. Kamharakat boʻlib, katta maydonlarga faol tarqala olmaydi. K.ga qarshi akaritsidlar va biologik himoya usulidan foydalaniladi.
Kanalar (Acarina) — oʻrgimchaksimonlar sinfiga mansub mayda boʻgʻimoyoqlilar. 3 turkumga boʻlinadi: akariformli K. (Acariformes), parazitformli K. (Parasitiformes) va pichanoʻrar K. (Opiliocarina). Tanasi tuxumsimon yoki choʻziq (uz. 0,1—0,30 mm), aksariyati boʻgʻimlarga boʻlinmagan. Tanasi, odatda, 2 kiyem: ogʻiz apparati joylashgan oldingi — giatosoma va oyoqlari joylashgan orqa qism — idiosomadan iborat. K. hasharotlardan 4, baʼzilari esa 2 juft oyoqlari boʻlishi, tanasining bosh, koʻkrak va qorin qismga boʻlinmasligi, moʻylovlari boʻlmasligi bilan farqlanadi. Tanasi yashash sharoitiga koʻra, tiniq yoki juda zichlashgan muskulli qoplamga ega. Barcha K. ayrim jinsli boʻlib, koʻpchiligi tuxum qoʻyib koʻpayadi. Oziqlanish tipiga qarab 3 guruhga boʻlinadi: oʻsimlikxoʻrlar, yirtqich K. va parazit K. Baʼzi K. oʻsimlik qoldiqlari bilan (saprofaglar) oziqlanib, tuproq hosil boʻlish jarayonida muhim rol oʻynaydi (mas., Oribalidae oilasiga mansub qalqonli K. va AcaroideaHHHr vakillari); boshqalari oʻsimlik shirasi bilan (fitofaglar) oziqlanib, q.x. ekinlariga katta zarar keltiradi (maye., Tetranychidae oilasining turlari); ayrimlari sodda zamburugʻlar bilan oziqlanadi (mikofaglar) hamda parazit K. q.x. hayvonlari va odamga zarar yetkazadi (Ixodidae, Argasidae, Dermanyssidae va b. oiladagi K.). Tabiatda zararli K. bilan bir katorda foydalilari ham (entomofag K.) boʻlib, q.x. zararkunandalarining koʻpayishiga toʻsqinlik qiladi.
Oʻsimlikxoʻr K. ikki: sarkoptiformli K. (Sarcoptifomes) hamda trombidiformli K. (Trombidiformes) kenja turkumga boʻlinadi. Sarkoptiformli K.dan ombor K.ning 2 oilasi: un K. va tukli K.ning vakillari katta zarar keltiradi (qarang Ombor zararkunandalari). Trombidiformli K. kenja turkumiga oʻsimlikning oʻsish va rivojlanish davrida shirasini soʻrib zarar keltiradigan K. kiradi. Q.x. ekinlariga, ayniqsa, oʻrgimchakkanalar oilasining turlari, jumladan, oʻrgimchakkana juda koʻp zarar yetkazadi. Briobindlar oilasiga mansub eng yirik (2 mm gacha) va serharakat K. faqatgina oʻsimliklarga zarar keltirib qolmay, balki odamlar yashaydigan joylarga kirib, zahira oziqovqatlarni ham ifloslantiradi. Qoʻngʻir meva kanasi — ashaddiy zararkunandadir. Oʻrta Osiyo jan.da yassi tanali K. (Tenuipalpidae) oilasining vakillaridan meva yassi tanali kanasi zararlidir. Har xil tirnoqli K. oilasi (Tarsonemidae)HHHr koʻpgina turlari oʻsimliklar bilan oziqlanadi, ammo yirtqich hamda saprofaglari ham mavjud. Eng zararkunandasi — yertut kanasidir. Qorindor K. oilasiga (Pycmotidae) tirik tugʻish harakterli. Ularning barcha rivojlanish fazalari ona qornida oʻtadi; qorni sharsimon shishib, 100—500 martagacha kattalashish xususiyatiga ega. Bu oilaga mansub don K. bugʻdoy, suli, javdar, arpa va boshoqli oʻtlarga vegetatsiya davrida zarar yetkazadi. Qorindor K. zahiralarga zarar keltiruvchi hasharotlar qurtida parazitlik qiladi; ular odam tanasiga tushsa, teri kasalligi — pichan qichimasini vujudga keltiradi. Toʻrt oyoqli K. yoki shish paydo qiluvchi K. (Eriophyidae) oilasining vakillari oʻsimlik bilan oziqlanib, uning shakli, barg hamda mevalari rangini oʻzgartiradi, kurtaklarni nobud qiladi. Baʼzi turlari oʻsimliklar ustida erkin yashaydi, boshqalari esa shish paydo qiladi.
Yirtqich K. — parazitformli va akariformli K. turkumlarining vakillaridir. Mevali daraxtlar bargida, tut, tok, gʻoʻza, beda va sabzavot ekinlarida, begona oʻtlar hamda oʻsimlik qoldiqlarida yashaydi. Serharakat. Oʻrgimchakkana tuxumi, lichinkalari, nimfasi va voyaga yetgan individlari, yassi tanali K. va b. mayda boʻgʻimoyoqlilar bilan oziqlanadi. Oʻrta Osiyoda keng tarqalgan boʻlib, 11 oilaga mansub 50 ga yaqin turi maʼlum. Koʻpincha, ekinzor dalalarida va unga yondosh yerlardagi begona oʻtlarda uchraydi. Oʻsimlikxoʻr K. kabi ular ham toʻkilgan barglarda, daraxt poʻstloqlari yoriqlarida, toʻshamalarda va b. oʻsimlik qoldiqlarida qishlaydi. Sutkalik oʻrtacha harorat 10° dan yuqori boʻlganda qishlov joylaridan chiqadi. Sugʻorma dehqonchilik agrobiotsenozida, asosan, begona oʻtlar hamda tut daraxtlarida toʻplanadi. Gʻoʻzaga may oxiri — iyun boshlarida oʻrgimchakkanadan soʻng oʻtadi. Ularning mavsumiy rivojlanish davri bir xilda boʻlib, bu yirtqich K.ning oziqlanishi uchun yaxshi sharoit yaratadi. Oʻsimlikxoʻr zararkunanda K.ga qarshi biologik himoya usulida yirtqich K.dan foydalanish mumkin. Eng faol yirtqich K. fitoseid va b. oilaga mansub turlardir. Ular issiqxonalarda yetishtiriladigan bodringlardagi hamda bogʻ va tokzorlardagi oʻrgimchakkanalarga qarshi qoʻllaniladi.
Parazit K. ikki kenja turkum — Mesostigmata va IxodidesHH oʻz ichiga olgan parazitformli K. turkumining vakillaridir. Bular q.x. hayvonlari (qoramol, choʻchqa, parrandalar) hamda odamdagi yuqumli kasalliklar qoʻzgʻatuvchilarining manbai va tarqatuvchilari. Ixodidae, Argasidae, Dermanyssidae oilalarining vakillari eng zararli K.dir. Koʻp turlari nobud boʻlgan oʻsimlik qoldiklaridan iborat toʻshamalarda yoki yaylovlardagi oʻtlarning ildiz-boʻgʻzi qismida yashirin hayot kechiradi. Kamharakat boʻlib, katta maydonlarga faol tarqala olmaydi. K.ga qarshi akaritsidlar va biologik himoya usulidan foydalaniladi.
Khiki (Acari icha Acarina) nisqakunaqa ancha ch'iñicha pakchakunam, suquspa kawsachikuq: ancha achka atamkunam - ahinataq amakukuna, mata khikipas -, ichataq yura mikhuq, aycha mikhuqpas. 30.000-manta aswan rikch'aqmi.
Khiki (Acari icha Acarina) nisqakunaqa ancha ch'iñicha pakchakunam, suquspa kawsachikuq: ancha achka atamkunam - ahinataq amakukuna, mata khikipas -, ichataq yura mikhuq, aycha mikhuqpas. 30.000-manta aswan rikch'aqmi.
Mieten (Acari) sünd lüttje Krabbeldeerter un höört as Ornen to de Spinnen (Arachnida) mit to. Dat gifft bi 50.000 Aarden vun Mieten in 546 Familien.[1] Dor sünd se mank de Spinnen de gröttste Grupp mit. Vunwegen dat se mank den Stamm vun de Liddfööt de lüttjesten Deerter sünd, is an to nehmen, dat allerhand Aarden noch gor nich bekannt sünd.
Mieten leevt meist allerwegens. Üm un bi de Hälft vun al Aarden, de bekannt sünd, is ünner de Eer togange. Wenn dor allens up Schick is, denn könnt en paar Hunnertdusend Mieten up een m² leven un finnt dor ok noog to’n Freten. Man dat gifft ok Mieten, de leevt an so afsunnerliche Öörd, as in de Lungen vun Apen, in de Nesenlöcker vun Vagels un in de Tracheengatten vun Insekten. Ok bi de meisten Minschen sünd Mieten tohuse, ünner annern an de Haarwuddeln vun de Wimpern.
Bi Spinnen is dat so, dat se alltohopen as Rövers leevt un tämlich övereen utseht, jedenfalls wat den Bo vun dat Lief angeiht. Bi Mieten sünd de Ünnerscheed veel grötter. Se leevt ok ganz verscheden. Dat gifft wecke Mieten, de sünd bloß bi 0,1 mm groot. De gröttsten Mieten sünd de Teken, dor könnt de Seken, wenn se sik vullsapen hefft mit Bloot, bit 3 cm groot weern. Just so, as de Spinnen hefft se ok woll acht Been, man as Maad sünd dat denn doch bloß sess.
Mieten könnt nich besunners gau lopen. Dorüm bruukt se faken annere Deerter as Kutsch. Gifft ok Mieten, de suugt den Sapp ut dat Lief vun den Weert, wo se up sitten doot, wenn se sik enerwegens hendregen laat.
En Aart vun de Hoornmieten ut de Tropen is Archegozetes longisetosus. Wenn een togrunne leggen deit, wo lüttj dat deert is (0,8 mm), is dat dat starkste Tier vun de ganze Welt. Se kann meist 1.200 mol so veel bören, as se süms wegen deit. Dat is fiev mol mehr, as theoreetsch överhaupt mööglich is.[2]
Blangen de Roofmieten gifft dat ok annere, de freet Plantendelen oder Poggenstöhl. Annere laat sik Aas oder dode Planten smecken. Bavenhen gifft dat mank de Mieten en ganzen Barg vun Parasiten.
Allgemeen weert Mieten as en Problem ankeken. In de Landweertschop sitt Mieten up Höhner un annere Vagels. Bi Minschen sünd de Huusstoffmieten to’n groot Problem för Lüde mit en Allergie wurrn. Up Matratzen, Teppichen, Polstermöbels oder Stofftieren sünd düsse Mieten tohuse. Se leevt vun luerlüttje Schinnen, de vun de Minschen ehre Huut affallt. Mit jem ehre Bösten un Klauen klammert se sik an Textilien an un blievt dor ok up sitten, wenn een dor mit en Stoffsuger överhen geiht. Licht möögt se nich so geern, man in de Minschen ehre Bedden sünd se kregel. In dat fochtig-warme Klima dor kaamt se wunnerbor togange. Man, wat se utscheden doot, kann bi de Minschen en Huusstoffallergie in Gang setten. Wenn dor keen Dokter bigeiht, denn so warrt vun so en Allergie in 70% vun al Fäll na en Tiet vun in’n Dörsnitt acht Johren Asthma.
Mieten könnt ok in Spieskamern un Lagers vun Mehl un Korn togange ween. De Mehlmiet (Acarus siro) kann de Inholtstoffen verännern, wenn se enerwegens insitten deit. Bavenhen warrt se tomeist as aklig ankeken. Bedrapen Delen mütt wegsmeten weern. Vunwegen dat düsse Mieten so lüttj sünd (0,3 – 0,6 mm) könnt se faken eerst bi en Filth-Test funnen weern.
Krankheiten, de vun Mieten in Gang bröcht wurrn sünd, weert as Acariose benöömt. Kuhlmieten bohrt Gäng in de Huut vun jem ehren Weert un leggt dor jem ehre Eier af. Dat deit denn duchtig jöken. De Maden, de ut so’ Eier rutkrupen doot, bringt bi Minschen de Krätz („Schabb“), bi Deerter de Räude in Gang.
Fellmieten (Geslecht Demodex) leevt in dat Fell vun Söögdeerten. Demodex canis is in de Huut vun allerhand Hunnen togange, man bloß, wenn de Hund al keen gesund Immunsystem hett, weert de Deerter dor krank vun. De Fellmiete „Demotex follicularum“ warrt bi al Minschen in dat Haar funnen un fritt dor sünnerlich Fett, man ok Bakterien. Dat se wat mit de Süke "Rosazea" to kriegen hett, warrt woll seggt, man en Bewies gifft dat bither to nich. Verscheden Aarden vun Loopmieten könnt bi’n Minschen ok de die Trombidiose (Erntekrätze) in Gang setten.[3]
För Honnigimmen köönt en Reeg vun Mieten gefährlich weern. So bringt de Varroamiet Varoose, Acarapidose un Tropilaelapsose) in Gang.
Annere Mietenaarden könnt Fleckfever, Rickettsipocken, Tularämie un de Saint-Louis-Enzephalitis in Gang setten, wenn se een bieten doot. Wenn de Teken Bloot sugen doot, könnt se gefährliche Süken, as Meningits (FSME), Krim-Kongo-Fever, Fleckfever oder Borreliose överdregen.
En ganze Reeg vun Roofmieten weert ok as Nützlingen ankeken, vunwegen dat se in de Bueree hölpt, gegen de Schädlingen gegenan to gahn. Ut düssen Grunne weert se ok in’t Labor tücht’. Denn gifft dat ok noch en besunnern Kees, dor warrt de Miet mit Naam Thyroplyphus siro bruukt, wenn he herstellt warrt.[4] De vörmolige Naam vun de Miet weer dorüm Tyroglyphus casei, un de Kees heet Mietenkees.
Mieten (Acari) sünd lüttje Krabbeldeerter un höört as Ornen to de Spinnen (Arachnida) mit to. Dat gifft bi 50.000 Aarden vun Mieten in 546 Familien. Dor sünd se mank de Spinnen de gröttste Grupp mit. Vunwegen dat se mank den Stamm vun de Liddfööt de lüttjesten Deerter sünd, is an to nehmen, dat allerhand Aarden noch gor nich bekannt sünd.
Milben (Acari) sinn eng Ënnerklass vun de Spannendéieren (Arachnida) am Stamm vun den Arthropoden. Mat ronn 50.000 bekannten Aarten a 546 Familljen[1] sinn d'Milben déi Grupp vu Spannendéiere mat deene meeschten Aarten.
Déi klengst Milbe si just 0,1 Millimeter grouss, wärend d'Zecken, bei deenen d'Weibercher vollgesuckelt bis zu 3 cm déck kënne ginn, déi gréisst sinn. Si hunn, wéi d'Wiefspannen, aacht Been, och wann hir Larv der dacks just 6 huet.
Etlech vun de Milbenaarte benotzen aner Déieren, wéi z. B. Insekten, als Transportmëttel. Eng tropesch Aart, d' Archegozetes longisetosus, ass a Relatioun zu hirer Gréisst, dat stäerkst Déier vun der Welt: si ka bal dat 1200-facht vun hirem eegene Gewiicht packen.[2]
Et gëtt Milben, déi lieweg Déiere joen, wärend anerer blann sinn.[3].
Milbe gëtt et a ville Liewensraim. Ronn d'Hallschent vun de bekannten Aarte liewen am Buedem, wou bei gudde Konditiounen honnertdausend Milbe pro Quadratmeter Plaz an ze Friesse fannen. Et gëtt der och, déi méi aussergewéinlech Habitater hunn, wéi d'Longe vun Afen, d'Nueslächer vu Vullen, oder d'Tracheenëffnunge vun Insekten. Och déi meescht Mënschen hu Milben, z. B. bei den Hoerwuerzele vun de Wimperen. D'Waassermilben (Hydrachnidia), mat ronn 5000 Aarten, liewen haaptsächlech am Séisswaasser awer och an am Mier.
Jee no Aart ernieren d'Milbe sech vun Déieren, déi se fänken, vu Planzen oder Pilzen, oder awer vun doudegen Déieren oder Tissu, deen ofgestuerwen ass (wéi z. B. Hautzellen). Et gëtt och vill Milben, déi als Parasitte liewen.
Erkrankungen duerch Milbe ginn Acariose genannt.
Besonnesch d'Hausstëbsallergie kënnt bei Allergiker dacks vir; si gëtt duerch d'Exkrementer vun der Hausstëbsmilb ausgeléist.
D'Krätzdéierche buere Gäng an d'Haut vun hirem Wiert a leeën duer hir Eeër, wat beim Betraffenen e staarke Bass produzéiert. D'Larven, déi aus den Eeër erauskommen, ergi beim Mënsch d'Krankheetsbild vum Krätz, bei Déiere schwätzt ee vu Rëffegkeet.
Bei Hunnegbeie provozéiere verschidde Milben, wéi z. B. d'Varroamilb déi sougenannt Varroose, déi ganz Beievëlker schwächt an ausstierwen deet.
Aner Milbenaarte kënnen duerch hiert Bäissen Fleckféiwer, Rickettsipouken, Tularämie an d'Saint-Louis-Enzephalitis iwwerdroen. D'Vertrieder vun der Ënneruerdnung vun den Zecke kënne beim Bluttsuckele geféierlech Krankheeten iwwerdroen, wéi d'viral Meningite d'Krim-Kongo-Féiwer, Fleckféiwer oder d'Borreliose.
Vill Raubmilbe gi vum Mënsch als nëtzlech ugesinn, well se Schädlingen an der Landwirtschaft an am Gaardebau verdillegen. Dofir ginn s'alt an Zären ënner kontrolléierte Bedingunge geziicht.[4] Eng bestëmmt Aart (Thyroplyphus siro[5], virdrun: Tyroglyphus casei) gëtt als Notzdéier geziicht, fir bei der Produktioun vu Milbekéis ze "hëllefen".
Déi sechs Uerdnunge vun de Milbe ginn an zwou Iwweruerdnungen zesummegefaasst:[6]
Milben (Acari) sinn eng Ënnerklass vun de Spannendéieren (Arachnida) am Stamm vun den Arthropoden. Mat ronn 50.000 bekannten Aarten a 546 Familljen sinn d'Milben déi Grupp vu Spannendéiere mat deene meeschten Aarten.
Brevipalpus phoenicis, ama tuwuhan tèh sing ngrusak godhong. Tungau iku saklompok kéwan cilik duwé sikil wolu, sing bebarengan karo caplak, dadi anggota superordo Acarina. Tungau dudu kutu sajeroning pangertèn èlmu kéwan sanajan padha-padha ukurané cilik (saéngga sapérangan wong nganggep kaloroné padha). Yèn kutu sajati wujud anggota Insecta (gegremet), tungau luwih cerak karo angga-angga dideleng saka kakerabatané.
Kéwan iki wujud salah siji avertebrata sing paling manéka rupa lan suksès adhaptasi karo manéka kaanan lingkungan. Ukurané akèh-akèhé cilik banget saéngga kurang narik kawigatèn kéwan pamangsa gedhé lan akibaté tungau gampang nyebar.
Kembang Convolvulus arvensis dadi panggonan ngumpul tungau bludru (Trombidium sp.)
Brevipalpus phoenicis, ama tuwuhan tèh sing ngrusak godhong. Tungau iku saklompok kéwan cilik duwé sikil wolu, sing bebarengan karo caplak, dadi anggota superordo Acarina. Tungau dudu kutu sajeroning pangertèn èlmu kéwan sanajan padha-padha ukurané cilik (saéngga sapérangan wong nganggep kaloroné padha). Yèn kutu sajati wujud anggota Insecta (gegremet), tungau luwih cerak karo angga-angga dideleng saka kakerabatané.
Kéwan iki wujud salah siji avertebrata sing paling manéka rupa lan suksès adhaptasi karo manéka kaanan lingkungan. Ukurané akèh-akèhé cilik banget saéngga kurang narik kawigatèn kéwan pamangsa gedhé lan akibaté tungau gampang nyebar.
Kwa asili jina utitiri hutumika kwa ugonjwa wa kuku ambao unasababishwa na wadudu wadogo walio na mnasaba na kupe na papasi. Lakini kwa sababu hakuna jina la jumla la Kiswahili kwa kundi la Acari “utitiri” hutumika zaidi na zaidi kwa spishi nyingine za Acari. Kwa asili pia neno hili lilikuwa nomino isiyoweza kuhesabiwa, kama sukari kwa mfano, lakini watu wengine wameanza kulichukulia kama neno katika umoja (pengine hata titiri) na "matitiri" kama wingi. Utitiri ni nusungeli katika ngeli ya Arachnida. Kwa hivyo wana miguu minane kama buibui na nge.
Utitiri ni arithropodi wadogo. Spishi kubwa kabisa zina mm 10-20, lakini takriban spishi zote ni ndogo au ndogo sana: spishi ndogo kabisa ina mm 0.05. Utitiri ni tele katika udongo ambapo husaidia kumeng'enya dutu ya viumbehai. Lakini spishi zinazojulikana zaidi ni vidusia vya nje vya wanyama na mimea. Mifano ya vidusia ni kupe, papasi, funduku na utitiri mwekundu.
Kwa asili jina utitiri hutumika kwa ugonjwa wa kuku ambao unasababishwa na wadudu wadogo walio na mnasaba na kupe na papasi. Lakini kwa sababu hakuna jina la jumla la Kiswahili kwa kundi la Acari “utitiri” hutumika zaidi na zaidi kwa spishi nyingine za Acari. Kwa asili pia neno hili lilikuwa nomino isiyoweza kuhesabiwa, kama sukari kwa mfano, lakini watu wengine wameanza kulichukulia kama neno katika umoja (pengine hata titiri) na "matitiri" kama wingi. Utitiri ni nusungeli katika ngeli ya Arachnida. Kwa hivyo wana miguu minane kama buibui na nge.
Utitiri ni arithropodi wadogo. Spishi kubwa kabisa zina mm 10-20, lakini takriban spishi zote ni ndogo au ndogo sana: spishi ndogo kabisa ina mm 0.05. Utitiri ni tele katika udongo ambapo husaidia kumeng'enya dutu ya viumbehai. Lakini spishi zinazojulikana zaidi ni vidusia vya nje vya wanyama na mimea. Mifano ya vidusia ni kupe, papasi, funduku na utitiri mwekundu.
La zicca (Dermatophagoides), chiamatu "àcaro" pi talianu, è lu parassita nicareddu di òmini, chianti e armali, e c'apparteni a l’òrdini dî "Àcari". St'armaleddu campa spissu ntra li nostri casi unni fa càudu e unni c'è sempri di lu manciari. Durmemu midemma cu sta "zicca" ch'è ntrê nostri matarazza.
Το άκαρι είναι μικρό αρθρόποδο και ταξινομείται μαζί με το τσιμπούρι στα ακάρεα. Είναι το πιο ποικιλόμορφο από τα αραχνοειδή και ενώ το τσιμπούρι φαίνεται εύκολα, ένα άκαρι γίνεται δύσκολα ορατό με το ανθρώπινο μάτι καθώς έχει μέγεθος μικρότερο, συνήθως, από ένα χιλιοστό του μέτρου. Μερικά είδη μπορούν να φτάσουν τα 20 χιλιοστά και άλλα, με μέγεθος μόλις 0,08 του χιλιοστόμετρου, μπορούν να κάνουν φωλιά ακόμη και στο θύλακα μιας ανθρώπινης τρίχας. Τα ακάρεα βρίσκονται σχεδόν παντού στη βιόσφαιρα του πλανήτη μας, σε βάθος ακόμη και ως 10 μέτρα μέσα σε έδαφος με ανόργανα υλικά, σε πολικές ή τροπικές περιοχές και ερήμους, σε κρύες ή θερμές πηγές, σε θαλάσσια βάθη ως και 5.000 μέτρα κλπ.[1] Εκτιμάται ότι έχουν περιγραφεί γύρω στα 48.200 είδη ακάρεων, σε συνολικά πάνω από 1 εκατομμύριο είδη που ζουν σήμερα.[2] Φαίνεται πως είναι από τους πιο παλαιούς οργανισμούς πάνω στη Γη και εμφανίστηκαν 400 εκατομμύρια χρόνια πριν στον πλανήτη, ενώ σήμερα ζει το 5% των ειδών που έχουν ποτέ εμφανιστεί.[1]
Όπως όλα τα ακάρεα, το άκαρι δεν έχει εντομές που να χωρίζουν τον κεφαλοθώρακα (πρόσωμα) από το οπισθόσωμα (κοιλιά), όπως τα υπόλοιπα αραχνοειδή (π.χ. αράχνη) αλλά τα δύο αυτά μέρη είναι ενωμένα συμπαγώς με μια ανεπαίσθητη ραφή. Ξεχωρίζει όμως το γναθόσωμα, το μέρος από το οποίο τρέφεται το άκαρι, το οποίο προεξέχει από το υπόλοιπο κύριο σώμα του, το ιδιόσωμα. Το ενήλικο άκαρι έχει συνήθως 4 ζεύγη πόδια, όπως τα αραχνοειδή, όμως μερικά είδη έχουν 3 ή και 2 ζεύγη πόδια και μερικά στην ενηλικίωση μένουν με ένα μόνο ζεύγος πόδια. Το γναθόσωμα στο κάθε άκαρι έχει προσαρμοστεί στον τρόπο που τρέφεται ώστε να μπορεί να δαγκώνει, να κεντρίζει, να πριονίζει ή και να ρουφά. Η αναπνοή γίνεται μέσω μικρών ανοιγμάτων στον εξωσκελετό τους, ή και από το ίδιο το κέλυφός τους.[3]
Οι περισσότερες φωτογραφίες έχουν ληφθεί μονοχρωματικά με ηλεκτρονικό μικροσκόπιο και έχουν χρωματιστεί για να διακρίνονται τα ακάρεα.
Πολλά ακάρεα - κυνηγοί έχουν ανεπτυγμένες αισθήσεις, όμως πολλά από αυτά δεν έχουν μάτια. Τα μάτια τους είτε έχουν συγχωνευθεί είτε και έχουν εκλείψει και έτσι τα διάφορα είδη έχουν από καθόλου ως και πέντε μάτια.[3]
Μια πολύ διαδεδομένη και γνωστή ασθένεια που προκαλείται από συγκεκριμένο άκαρι είναι η ψώρα, η οποία είναι και μεταδοτική. Το άκαρι της ψώρας φωλιάζει στο δέρμα ανθρώπων και ζώων και προκαλεί εκτεταμένες βλάβες αν παραμεληθεί η θεραπεία που είναι αναγκαία. Συνήθως το άκαρι πεθαίνει μέσα στο δέρμα από το ξύσιμο, καθώς το σημείο που βρίσκεται εντοπίζεται από τη φαγούρα που προκαλεί και ο τρόπος αυτός απαλλαγής από ένα μόνο άκαρι-εισβολέα είναι συνήθως αποτελεσματικός.
Πιο μεγάλα ακάρεα μπορούν και να δαγκώσουν το δέρμα και να προκαλέσουν εξανθήματα.
Αρκετά από τα ακάρεα προκαλούν αλλεργικές αντιδράσεις όπως η αλλεργική ρινίτιδα, το άσθμα και το έκζεμα και επιδεινώνουν την ατοπική δερματίτιδα. [4] Συνήθως συγκεντρώνονται σε ζεστά και υγρά μέρη όπως τα στρώματα των κρεβατιών. Θεωρείται πως η εισπνοή τους από τον άνθρωπο κατά τη διάρκεια του ύπνου εκθέτει το ανθρώπινο σώμα σε κάποια αντιγόνα που τελικά προκαλούν αντιδράσεις υπερευαισθησίας. [5] Τα ακάρεα της σκόνης θεωρούνται από τα χειρότερα αλλεργιογόνα. [6]
Όπως και με όλα τα είδη των αλλεργιών, η θεραπεία από την αλλεργία λόγω ακάρεων ξεκινά με το να τα αποφεύγει κανείς. Υπάρχουν ισχυρές ενδείξεις πως βοηθούνται άμεσα από την απομάκρυνση όσοι υποφέρουν από ατοπική δερματίτιδα. [7] Βοηθά επίσης το τακτικό πλύσιμο των στρωμάτων και των κουβερτών με ζεστό νερό. [8] Χρήσιμα είναι επίσης τα αντιισταμινικά φάρμακα για την ανακούφιση των συμπτωμάτων. [9]
Κάποια είδη ακάρεων χρησιμοποιούνται στην παρασκευή ορισμένων ειδών τυριού και τους δίνουν ιδιάζουσα γεύση. Στην πραγματικότητα το τυρί έχει ένα επίστρωμα από εκατομμύρια ζωντανά ακάρεα. Το γερμανικό τυρί Altenburger Ziegenkäse[10] συχνά εμφανίζει προσβολή από το άκαρι Tyrophagus casei, στο οποίο προσδίδει χαρακτηριστική "πικάντικη" γεύση". Συχνά το τυρί αυτό, αν δεν είναι επιθυμητή η προσβολή του από αυτό το είδος ακάρεος, επικαλύπτεται από λεπτό στρώμα παραφινούχου κηρού.[11] Όμοια, το γαλλικό τυρί Le fromage aux artisons (μεταφρ. "τυρί των σκώρων") ή fromage aux artisous που παρασκευάζεται στην περιφέρεια του Άνω Λίγηρα (Haute-Loire) στην κωμόπολη Puy-en-Velay έχει επικάλυψη από ακάρεα του είδους Acarus siro που του προσδίδουν ιδιαίτερη γεύση.[12]
|isbn=
value: invalid character (βοήθεια). |month=
ignored (βοήθεια) |month=
ignored (βοήθεια) Το άκαρι είναι μικρό αρθρόποδο και ταξινομείται μαζί με το τσιμπούρι στα ακάρεα. Είναι το πιο ποικιλόμορφο από τα αραχνοειδή και ενώ το τσιμπούρι φαίνεται εύκολα, ένα άκαρι γίνεται δύσκολα ορατό με το ανθρώπινο μάτι καθώς έχει μέγεθος μικρότερο, συνήθως, από ένα χιλιοστό του μέτρου. Μερικά είδη μπορούν να φτάσουν τα 20 χιλιοστά και άλλα, με μέγεθος μόλις 0,08 του χιλιοστόμετρου, μπορούν να κάνουν φωλιά ακόμη και στο θύλακα μιας ανθρώπινης τρίχας. Τα ακάρεα βρίσκονται σχεδόν παντού στη βιόσφαιρα του πλανήτη μας, σε βάθος ακόμη και ως 10 μέτρα μέσα σε έδαφος με ανόργανα υλικά, σε πολικές ή τροπικές περιοχές και ερήμους, σε κρύες ή θερμές πηγές, σε θαλάσσια βάθη ως και 5.000 μέτρα κλπ. Εκτιμάται ότι έχουν περιγραφεί γύρω στα 48.200 είδη ακάρεων, σε συνολικά πάνω από 1 εκατομμύριο είδη που ζουν σήμερα. Φαίνεται πως είναι από τους πιο παλαιούς οργανισμούς πάνω στη Γη και εμφανίστηκαν 400 εκατομμύρια χρόνια πριν στον πλανήτη, ενώ σήμερα ζει το 5% των ειδών που έχουν ποτέ εμφανιστεί.
Кенелер (лат. Acarina) — жөргөмүш түспөлдүүлөр классындагы майда жандыктардын бир чоң түркүмү, буларга 3 түркүм, кыйла түркүмчө, тукум, уруу жана түр кирет, алардын ичинде төмөнкү өкүлдөр кезигет: аргас кенеси (Ornithodoros papillipes), бодо кенеси (Boophilus calcaratus), шарап кенеси (Histiogaster bacchus), жүзүм кенеси (Eriophyes vitis), кемиргичтердин жүнчү кенеси (Myobia muris musculi), суучул кызыл кене, таранчы кенеси (Dermanyssus passerinus), алмурут кенеси (Eriophyes piri), кылкандуу дан кенеси (Siteroptes graminum), жылан кенеси (Ophionyssus natricus), теричил кене, шакектемгил кене, мөмөнүн Кызыл кенеси (Panonychus ulmi), келес кенеси (Ornithonyssus bacoti), тоок кенеси (Dermanyssus gallinae), жөкө кенеси (Eriophyes tilae), баданачыл кене (Rhizoglyphus echinopus), деңиз кенеси (Copidognathus fabricii), ун кенеси (Tyroglyphus farinae), чычкан кенеси (Allodermanyssus sanguineus), кадимки желелөөчү кене (Tetranychus telarius), кандагачтын можучу кенеси (Eriophyes laevis), кайың кенеси, перси кенеси (Argas persicus), өрдөктүн тыбытчыл кенеси (Freyana anatina), момодаракчыл күрөң кене, жалпак кене (Brevipalpus obovatus), куш кенеси (Chemidocoptes gallinae), чоң курсак кене (Pyemotes ventricosus), аары кенеси (Acarapis woodi), кара чоркене, шекер кенеси, карагат бүчүрүнүн кенеси (Eriophyes ribis), ит кенеси (Rhipicephalus sanguineus), мырза карагай кенеси (Eriophyes pini), сыр кенеси (Tyroglyphus siro), тайга кенеси (Ixodes persulcatus), өлүкчүл кене (Poecilochirus necrophori), хитончул кене, моюл кенеси (Eriophyes padi), түктүү аарынын кенеси, шаган кенеси (Е. fraxinivorus), кескелдирик кенеси (Sauronyssus saurarum), акарус формалуу кенелер (түркүм) (Acariformes), кампа кенелери (чоң тукум) (Tyroglyphoidae), аргас кенелери (тукум) (Argasidae), суу кенелери (чоң топ) (Hydrachnellae), кыл кенелери (чоң тукум) (Myobiidae), можу жасоочу кенелер (чоң тукум) (Eriophyoidea), гамаз сымалдуу кенелер (тукум) (Сатаsoidae), голотиркенелер (топ) (Holothyroidea), коңуз кенелери (тукум), искосда кенелери (чоң тукум) (Ixodidae), кан соргуч кенелер (топ), канаттуу кенелер (тукум) (Galumnidae), өпкө кенелери, деңиз кенелери (тукум) (Halacarae), чопкуттуу кенелер (тукум) (Oribatidae), мите кенелер (түркүм) (Parasitiformes), желелөөчү кенелер (тукум) (Tetranychidae), чалгынчыл кенелер (тукум) (Analgesoidae), жалпак кенелер (тукум) (Tenuipalpidae), седепчил кенелер (уруу), саркоптус түспөлдүү кенелер (түркүмчө) (Sarcoptiformes), чалгычан кенелер (түркүм) (Opilioacarina), тарсронемид кенелер (чоң тукум) (Tarsonemini), тетранихтүү кенелер (чоң тукум) (Tetranychoidea), тромбидий түспөлдүү кенелер (түркүмчө) (Trombidiformes), сүйрү кенелер (уруу) (Tyrophagus), муруттуу кенелер, жырткыч кенелер (тукум) (Cheyletidae), котур кенелери (чоң тукум) (Sarcoptoidea), алты буттуу кенелер (тукум) (Phytoptipalopidae), топурак кенелери (топ).
Кенелер (лат. Acarina) — жөргөмүш түспөлдүүлөр классындагы майда жандыктардын бир чоң түркүмү, буларга 3 түркүм, кыйла түркүмчө, тукум, уруу жана түр кирет, алардын ичинде төмөнкү өкүлдөр кезигет: аргас кенеси (Ornithodoros papillipes), бодо кенеси (Boophilus calcaratus), шарап кенеси (Histiogaster bacchus), жүзүм кенеси (Eriophyes vitis), кемиргичтердин жүнчү кенеси (Myobia muris musculi), суучул кызыл кене, таранчы кенеси (Dermanyssus passerinus), алмурут кенеси (Eriophyes piri), кылкандуу дан кенеси (Siteroptes graminum), жылан кенеси (Ophionyssus natricus), теричил кене, шакектемгил кене, мөмөнүн Кызыл кенеси (Panonychus ulmi), келес кенеси (Ornithonyssus bacoti), тоок кенеси (Dermanyssus gallinae), жөкө кенеси (Eriophyes tilae), баданачыл кене (Rhizoglyphus echinopus), деңиз кенеси (Copidognathus fabricii), ун кенеси (Tyroglyphus farinae), чычкан кенеси (Allodermanyssus sanguineus), кадимки желелөөчү кене (Tetranychus telarius), кандагачтын можучу кенеси (Eriophyes laevis), кайың кенеси, перси кенеси (Argas persicus), өрдөктүн тыбытчыл кенеси (Freyana anatina), момодаракчыл күрөң кене, жалпак кене (Brevipalpus obovatus), куш кенеси (Chemidocoptes gallinae), чоң курсак кене (Pyemotes ventricosus), аары кенеси (Acarapis woodi), кара чоркене, шекер кенеси, карагат бүчүрүнүн кенеси (Eriophyes ribis), ит кенеси (Rhipicephalus sanguineus), мырза карагай кенеси (Eriophyes pini), сыр кенеси (Tyroglyphus siro), тайга кенеси (Ixodes persulcatus), өлүкчүл кене (Poecilochirus necrophori), хитончул кене, моюл кенеси (Eriophyes padi), түктүү аарынын кенеси, шаган кенеси (Е. fraxinivorus), кескелдирик кенеси (Sauronyssus saurarum), акарус формалуу кенелер (түркүм) (Acariformes), кампа кенелери (чоң тукум) (Tyroglyphoidae), аргас кенелери (тукум) (Argasidae), суу кенелери (чоң топ) (Hydrachnellae), кыл кенелери (чоң тукум) (Myobiidae), можу жасоочу кенелер (чоң тукум) (Eriophyoidea), гамаз сымалдуу кенелер (тукум) (Сатаsoidae), голотиркенелер (топ) (Holothyroidea), коңуз кенелери (тукум), искосда кенелери (чоң тукум) (Ixodidae), кан соргуч кенелер (топ), канаттуу кенелер (тукум) (Galumnidae), өпкө кенелери, деңиз кенелери (тукум) (Halacarae), чопкуттуу кенелер (тукум) (Oribatidae), мите кенелер (түркүм) (Parasitiformes), желелөөчү кенелер (тукум) (Tetranychidae), чалгынчыл кенелер (тукум) (Analgesoidae), жалпак кенелер (тукум) (Tenuipalpidae), седепчил кенелер (уруу), саркоптус түспөлдүү кенелер (түркүмчө) (Sarcoptiformes), чалгычан кенелер (түркүм) (Opilioacarina), тарсронемид кенелер (чоң тукум) (Tarsonemini), тетранихтүү кенелер (чоң тукум) (Tetranychoidea), тромбидий түспөлдүү кенелер (түркүмчө) (Trombidiformes), сүйрү кенелер (уруу) (Tyrophagus), муруттуу кенелер, жырткыч кенелер (тукум) (Cheyletidae), котур кенелери (чоң тукум) (Sarcoptoidea), алты буттуу кенелер (тукум) (Phytoptipalopidae), топурак кенелери (топ).
Крлежи ((науч. Acari) или Acarina) — таксон на пајаковидни членконоги кој ги содржи грините и вистинските крлежи. Крлежообразните се распространети насекаде, а најрани фосилни остатоци се забележани од раниот Девон, а веројатно и од Ордовик. Како резултат на ова, акаролозите (луѓе кои ги проучуваат крлежообразните) предложиле сложени правила за систематизирање на овие животинки. Во најсовремените класификации, Acarina се смета за поткласа во Arachnida и се состои од 2-3 надредови или редови: Acariformes (или Actinotrichida), Parasitiformes (или Anactinotrichida) и Opilioacariformes. Последниот таксон често се смета за подгрупа во Parasitiformes. Монофилијата на крлежите е предмет на расправа, а поврзаноста на акарините со другите пајаковидни членконоги не е многу јасна. Во постарите систематики, на подгрупите од Acarina им се давал ранг на ред.
Повеќето акарини се многу ситни (на пример, од 0.08 до 1.0 mm), но поголемите (некои вистински крлежи и кадифени крлежи) можат да достигнат должини од 10–20 mm. Се проценува дека се опишани повеќе од 50.000 видови (до 1999) и дека моментално постојат уште милион (и повеќе) видови кои треба да се опишат. Науката која ги проучува крлежообразните се нарекува акарологија.
Телото на другите пајаковидни членконоги е поделено на два телесни региони (тагми): прозом (или цефалоторакс, кој ги опфаќа главата и градниот дел) и опистозом (абдомен, кој го опфаќа стомачниот дел). Ова не е случај кај крлежообразните, кај кои телото е поделено на капитулум (или гнатозом) и идиозом (кој се среќава единствено кај овие животни).
Капитулумот или гнатозомот е образуван со незабележливото спојување на прозомот и опистозомот. Според некои истражувачи, овој телесен регион се среќава и кај рицинулеите. Усниот апарат е дел од овој регион и се состои од 2-3 сегментни хелицери и 1-5 сегментни педипалпи. Тој може да биде приспособен за гризење, прободување, сечење или цицање. Како сетила за вид служат 1 до 2 средишни и 1 до 2 странични очели, но многу видови на грини се слепи. Антени отсуствуваат.
Идиозомот ги носи нозете. Возрасните единки најчесто имаат по четири пара, но некои помалку — ларвовидниот Phyllocoptes variabilis поседува само два пара нозе, а некои паразитски грини имаат само еден до три пара. Ларвените и предларвените единки обично имаат по 3 пара нозе.
Прашинска грина (големина: 50 микрометри).
Крлеж - мажјак (големина: 2 mm).
Крлежи ((науч. Acari) или Acarina) — таксон на пајаковидни членконоги кој ги содржи грините и вистинските крлежи. Крлежообразните се распространети насекаде, а најрани фосилни остатоци се забележани од раниот Девон, а веројатно и од Ордовик. Како резултат на ова, акаролозите (луѓе кои ги проучуваат крлежообразните) предложиле сложени правила за систематизирање на овие животинки. Во најсовремените класификации, Acarina се смета за поткласа во Arachnida и се состои од 2-3 надредови или редови: Acariformes (или Actinotrichida), Parasitiformes (или Anactinotrichida) и Opilioacariformes. Последниот таксон често се смета за подгрупа во Parasitiformes. Монофилијата на крлежите е предмет на расправа, а поврзаноста на акарините со другите пајаковидни членконоги не е многу јасна. Во постарите систематики, на подгрупите од Acarina им се давал ранг на ред.
Повеќето акарини се многу ситни (на пример, од 0.08 до 1.0 mm), но поголемите (некои вистински крлежи и кадифени крлежи) можат да достигнат должини од 10–20 mm. Се проценува дека се опишани повеќе од 50.000 видови (до 1999) и дека моментално постојат уште милион (и повеќе) видови кои треба да се опишат. Науката која ги проучува крлежообразните се нарекува акарологија.
Талпандар (лат. Acari, Acarina, урыҫ.клещи́) — быуынтыҡ аяҡлылар тибы үрмәксе һымаҡтар класына ҡарайҙар (подкласс Acari).
Был кластағы иң күп таралған төркөм. 2011 йылғы мәғлүмәттәр буйынса 54617 төр талпан асыҡланған. Шул иҫәптән 144 төрҙең ҡаҙылма ҡалдыҡтары ғына билдәле.
Шулай күп таралыуҙарына уларҙың бик ваҡ булыуҙары, тупраҡтың серегән үҫемлек ҡалдыҡтары менән байытылған өҫкө ҡатын үҙләштереүҙәре тора.
Зоологияның талпандарҙы өйрәнеү тармағы акарология тип атала..
Талпандар, ғәҙәттә 0,2—0,4 мм, һирәк осраҡта 3 мм-ғаса. Кәүҙәһе ике өлөшкә бүленгән. Башҡәүҙә һәм ҡорһаҡ өлөшө. Алты аяҡтары бар.
Күп талпандар сапрофагтар йәки йыртҡыстар. Төрлөһө төрләсә туҡлана, үҫемлек һуттары, мал тиҙәктәре һәм ҡан менән туҡланғандары ла бар.
Классификацияларҙың береһе буйынса Acari аҫкласы өс өҫотрядҡа (Opilioacariformes, Parasitiformes, Acariformes), ҡараған 350-ҙән ашыу ғаиләне, 4000 ырыуҙы берләштерә[1].
Улар кешеләргә һәм малдарға вируслы ауырыуҙар йоҡтора.
Талпандар (лат. Acari, Acarina, урыҫ.клещи́) — быуынтыҡ аяҡлылар тибы үрмәксе һымаҡтар класына ҡарайҙар (подкласс Acari).
Был кластағы иң күп таралған төркөм. 2011 йылғы мәғлүмәттәр буйынса 54617 төр талпан асыҡланған. Шул иҫәптән 144 төрҙең ҡаҙылма ҡалдыҡтары ғына билдәле.
Шулай күп таралыуҙарына уларҙың бик ваҡ булыуҙары, тупраҡтың серегән үҫемлек ҡалдыҡтары менән байытылған өҫкө ҡатын үҙләштереүҙәре тора.
Зоологияның талпандарҙы өйрәнеү тармағы акарология тип атала..
அக்காரினா (Acarina அல்லது Acari ) என்பவை கணுக்காலிகள் தொகுதியைச் சேர்ந்த, சிலந்தி வகுப்பில் வகைப்படுத்தப்பட்டுள்ள உயிரின வரிசை ஆகும். இவ்வரிசையில் உண்ணிகளும் (ticks) சிற்றுண்ணிகளும் (mites) வகைப்படுத்தப்பட்டுள்ளன. இவற்றுள் பல விலங்குகள், தாவரங்கள் போன்றவற்றல் ஒட்டுண்ணிகளாக வாழ்கின்றன. நாய் உண்ணியை இதற்கு உதாரணமாகச் சொல்லலாம் சிரங்கை யுண்டாக்கும் சிரங்குண்ணியும்,கால்நடைகளுக்குச் செந்நீர்க் காய்ச்சலை (Red Water Fever) உண்டாக்கும் கால்நடையுண்ணியும் இவற்றில் அடங்கும்.[1] இவற்றில் 500000 சிறப்பினங்களுக்கு மேற்பட்ட சிற்றுண்ணிகளும் உண்ணிகளும் உலகெங்கும் வாழ்வதாகக் கணக்கிடப்பட்டுள்ளது.
இவற்றின் உடல் நீளம் 0.5 மி.மீட்டரிலிருந்து 30 மி.மீ வரை வேறுபடுகிறது. இளரிகளிலும் நிறைவுயிரிகளிலும் பொதுவாக 4 இணைக்கால்கள் உள்ளன. சில அக்காரிகளின் உடல்மேல் மயிர்களும் நுண்முட்டைகளும் உள்ளன. உண்ணிகளும், சிற்றுண்ணிகளும் உலகெங்கும் பல வகையான வாழிடங்களில் பெரும் எண்ணிக்கையில் வாழ்கின்றன. எவரெஸ்ட்சிகரத்தில் 5000மீ உயரம் வரையிலும், பசுபிக் பெருங்கடலில் 5200 மீட்டர் ஆழம் வரையிலும் காணப்படுகின்றன.
அக்காரிகள் பொதுவாக 6 வளர்ச்சி நிலைகள் காணப்படுகின்றன.அவை
அக்காரினா (Acarina அல்லது Acari ) என்பவை கணுக்காலிகள் தொகுதியைச் சேர்ந்த, சிலந்தி வகுப்பில் வகைப்படுத்தப்பட்டுள்ள உயிரின வரிசை ஆகும். இவ்வரிசையில் உண்ணிகளும் (ticks) சிற்றுண்ணிகளும் (mites) வகைப்படுத்தப்பட்டுள்ளன. இவற்றுள் பல விலங்குகள், தாவரங்கள் போன்றவற்றல் ஒட்டுண்ணிகளாக வாழ்கின்றன. நாய் உண்ணியை இதற்கு உதாரணமாகச் சொல்லலாம் சிரங்கை யுண்டாக்கும் சிரங்குண்ணியும்,கால்நடைகளுக்குச் செந்நீர்க் காய்ச்சலை (Red Water Fever) உண்டாக்கும் கால்நடையுண்ணியும் இவற்றில் அடங்கும். இவற்றில் 500000 சிறப்பினங்களுக்கு மேற்பட்ட சிற்றுண்ணிகளும் உண்ணிகளும் உலகெங்கும் வாழ்வதாகக் கணக்கிடப்பட்டுள்ளது.
ඇරක්නිඩාවන්ගේ කිනිතුල්ලන් හා කීඩෑවන් අඩංගු වර්ගීකරණ කාණ්ඩයකි. ඉතා විශාල විවිධත්වයක් ඇත. ඩෙමොනියන් යුගය තෙත් පොසිල අතීතය දිව යයි. ප්රතිඵලයක් ලෙස මේ පිළිබඳ අධ්යයනය කරන විද්යාඥයින්/ පර්යේෂකයන් මොවුන් වර්ගීකරණය කිරීමට සංකීර්ණ පංති/කාණ්ඩ යෝජනා කර ඇත. නවතම ප්රතිකර්මවල දී මොවුන් ඇරක්නාඩාවන්ගේ උප වර්ගයක් වන අතර සුපිරි ගෝත්ර හෝ ගෝත්රවලින් යුතුයි. ඒවා නම් ඒකැරිෆෝම්, පැරසීමිෆෝම්, ඔපිලියෝකැරිෆෝම්ය. ඔපිලියෝකැරිෆෝම්, පැරසිමිෆෝම්වල උප කාණ්ඩයක් වේ. මොනෝෆයිල නම් ආකාර විවාදයකට තුඩු දෙන අතර මෙම වර්ගීකරණ කාණ්ඩය (එකැරිනාවක්) අනෙකුත් ඇකිනිඩාවන්ට ඇති සබඳතාව අපැහැදිලිය. බොහෝ ඒකැරිනාවන් ඉතා කුඩා සිට කුඩා දක්වා ද (උදා 0.08-1mm) නමුත් සමහර විශාල ඒකැරිනාවන් මිලිමීටර් 10-20 දක්වා විශාල වේ. 50,000ක විශේෂ ගණනක් සොයා ගෙන ඇති අතර මිලියන 1ක පමණ හෝ ඊට වැඩි විශේෂ ගණනක් අද ජීවත් වනවා ඇත. මොවුන් පිළිබඳ අධ්යනය හෝ ඒක රොලෝපි නම් වේ.
මේ විද්යාව සඳහා ඇති ඉහල පෙලේ සඟරා නම් (විද්යාත්මක) ඒකැරෝලොජිය, පර්යේෂණාත්මක හා යෙදීමේ ඒකැරො විද්යාව. ඒකැරොලොජි විද්යාව සඳහා ජාත්යන්තර සඟරාව දැක්විය හැක.
Acarologia, Experimental and Applied Acarology and International Journal of Acarology.
ඇරක්නිඩාවන්ගේ කිනිතුල්ලන් හා කීඩෑවන් අඩංගු වර්ගීකරණ කාණ්ඩයකි. ඉතා විශාල විවිධත්වයක් ඇත. ඩෙමොනියන් යුගය තෙත් පොසිල අතීතය දිව යයි. ප්රතිඵලයක් ලෙස මේ පිළිබඳ අධ්යයනය කරන විද්යාඥයින්/ පර්යේෂකයන් මොවුන් වර්ගීකරණය කිරීමට සංකීර්ණ පංති/කාණ්ඩ යෝජනා කර ඇත. නවතම ප්රතිකර්මවල දී මොවුන් ඇරක්නාඩාවන්ගේ උප වර්ගයක් වන අතර සුපිරි ගෝත්ර හෝ ගෝත්රවලින් යුතුයි. ඒවා නම් ඒකැරිෆෝම්, පැරසීමිෆෝම්, ඔපිලියෝකැරිෆෝම්ය. ඔපිලියෝකැරිෆෝම්, පැරසිමිෆෝම්වල උප කාණ්ඩයක් වේ. මොනෝෆයිල නම් ආකාර විවාදයකට තුඩු දෙන අතර මෙම වර්ගීකරණ කාණ්ඩය (එකැරිනාවක්) අනෙකුත් ඇකිනිඩාවන්ට ඇති සබඳතාව අපැහැදිලිය. බොහෝ ඒකැරිනාවන් ඉතා කුඩා සිට කුඩා දක්වා ද (උදා 0.08-1mm) නමුත් සමහර විශාල ඒකැරිනාවන් මිලිමීටර් 10-20 දක්වා විශාල වේ. 50,000ක විශේෂ ගණනක් සොයා ගෙන ඇති අතර මිලියන 1ක පමණ හෝ ඊට වැඩි විශේෂ ගණනක් අද ජීවත් වනවා ඇත. මොවුන් පිළිබඳ අධ්යනය හෝ ඒක රොලෝපි නම් වේ.
මේ විද්යාව සඳහා ඇති ඉහල පෙලේ සඟරා නම් (විද්යාත්මක) ඒකැරෝලොජිය, පර්යේෂණාත්මක හා යෙදීමේ ඒකැරො විද්යාව. ඒකැරොලොජි විද්යාව සඳහා ජාත්යන්තර සඟරාව දැක්විය හැක.
Acarologia, Experimental and Applied Acarology and International Journal of Acarology.
Mites are small arachnids (eight-legged arthropods). Mites span two large orders of arachnids, the Acariformes and the Parasitiformes, which were historically grouped together in the subclass Acari. However, most recent genetic analyses do not recover the two as each other's closest relative within Arachnida, rendering the group non-monophyletic. Most mites are tiny, less than 1 mm (0.04 in) in length, and have a simple, unsegmented body plan. The small size of most species makes them easily overlooked; some species live in water, many live in soil as decomposers, others live on plants, sometimes creating galls, while others again are predators or parasites. This last type includes the commercially destructive Varroa parasite of honey bees, as well as scabies mites of humans. Most species are harmless to humans, but a few are associated with allergies or may transmit diseases.
The scientific discipline devoted to the study of mites is called acarology.
The mites are not a defined taxon, but is used for two distinct groups of arachnids, the Acariformes and the Parasitiformes. The phylogeny of the Acari has been relatively little studied, but molecular information from ribosomal DNA is being extensively used to understand relationships between groups. The 18 S rRNA gene provides information on relationships among phyla and superphyla, while the ITS2, and the 18S ribosomal RNA and 28S ribosomal RNA genes, provide clues at deeper levels.[1]
The mite fossil record is sparse, due to their small size and low preservation potential.[4] The oldest fossils of acariform mites are from the Rhynie Chert, Scotland, which dates to the early Devonian, around 410 million years ago[5][4] while the earliest fossils of Parasitiformes are known from amber specimens dating to the mid-Cretaceous, around 100 million years ago.[4][6] Most fossil acarids are no older than the Tertiary (up to 65 mya).[7]
Members of the superorders Opilioacariformes and Acariformes (sometimes known as Actinotrichida) are mites, as well as some of the Parasitiformes (sometimes known as Anactinotrichida).[8] Recent genetic research has caused a change in the naming scheme, however, and recent publications have changed the superorder Parasitiformes to an order.[9] Other recent research has suggested that Acari is polyphyletic (of multiple origins), with ticks and spiders more closely related than ticks and mites.[10] The cladogram is based on Dabert et al. 2010, which used molecular data. It shows the Acariformes sister to the Solifugae (camel spiders), while the Parasitiformes are sister to the Pseudoscorpionida.[11]
part of Arachnida Pseudoscorpionida ParasitiformesIxodida (ticks)
Parasitic mites, inc. Varroa
AcariformesTrombidiformes (chiggers, velvet mites, etc)
Sarcoptiformes (dust & fur mites, etc)
SolifugaeMites are tiny members of the class Arachnida; most are in the size range 250 to 750 μm (0.01 to 0.03 in) but some are larger and some are no bigger than 100 μm (0.004 in) as adults. The body plan has two regions, a cephalothorax (with no separate head) or prosoma, and an opisthosoma or abdomen. Segmentation has almost entirely been lost and the prosoma and opisthosoma are fused, only the positioning of the limbs indicating the location of the segments.[12]
At the front of the body is the gnathosoma or capitulum. This is not a head and does not contain the eyes or the brain, but is a retractable feeding apparatus consisting of the chelicerae, the pedipalps and the oral cavity. It is covered above by an extension of the body carapace and is connected to the body by a flexible section of cuticle. Two-segmented chelicerae is the ancestral condition in Acariformes, but in more derived groups they are single-segmented. And three-segmented chelicerae is the ancestral condition in Parasitiformes, but has been reduced to just two segments in more derived groups.[14] The pedipalps differ between taxa depending on diet; in some species the appendages resemble legs while in others they are modified into chelicerae-like structures. The oral cavity connects posteriorly to the mouth and pharynx.[12]
Most mites have four pairs of legs (two pairs in Eriophyoidea[15]), each with six segments, which may be modified for swimming or other purposes. The dorsal surface of the body is clad in hardened tergites and the ventral surface by hardened sclerites; sometimes these form transverse ridges. The gonopore (genital opening) is located on the ventral surface between the fourth pair of legs. Some species have one to five median or lateral eyes but many species are blind, and slit and pit sense organs are common. Both body and limbs bear setae (bristles) which may be simple, flattened, club-shaped or sensory. Mites are usually some shade of brown, but some species are red, orange, black or green, or some combination of these colours.[12]
Mite digestive systems have salivary glands that open into the preoral space rather than the foregut. Most species carry two to six pairs of salivary glands that empty at various points into the subcheliceral space.[16] A few mite species lack an anus: they do not defecate during their short lives.[17] The circulatory system consists of a network of sinuses and most mites lacks a heart, movement of fluid being driven by the contraction of body muscles. But ticks, and some of the larger species of mites, have a dorsal, longitudinal heart.[18] Gas exchange is carried out across the body surface, but many species additionally have between one and four pairs of tracheae, the spiracles being located in the front half of the body. The excretory system includes a nephridium and one or two pairs of Malpighian tubules.[12] Several families of mites, such as Tetranychidae, Eriophyidae, Camerobiidae, Cunaxidae, Trombidiidae, Trombiculidae, Erythraeidae and Bdellidae have silk glands used to produce silk for various purposes. Additionally, water mites (Hydrachnidia) produce long thin threads that may be silk.[19]
The sexes are separate in mites; males have a pair of testes in the mid-region of the body, each connected to the gonopore by a vas deferens, and in some species there is a chitinous penis; females have a single ovary connected to the gonopore by an oviduct, as well as a seminal receptacle for the storage of sperm. In most mites, sperm is transferred to the female indirectly; the male either deposits a spermatophore on a surface from which it is picked up by the female, or he uses his chelicerae or third pair of legs to insert it into the female's gonopore. In some of the Acariformes, insemination is direct using the male's penis.[12] The spermatophora in all mites are aflagellate.[20]
The eggs are laid in the substrate, or wherever the mite happens to live. They take up to six weeks to hatch, according to species, with the next stage being the six-legged larvae. After three moults, the larvae become nymphs,[21] with eight legs, and after a further three moults, they become adults. Longevity varies between species, but the lifespan of mites is short compared to many other arachnids.[12]
Mites occupy a wide range of ecological niches. For example, Oribatida mites are important decomposers in many habitats. They eat a wide variety of material including living and dead plant and fungal material, lichens and carrion; some are predatory, though no oribatid mites are parasitic.[23] Mites are among the most diverse and successful of all invertebrate groups. They have exploited a wide array of habitats, and because of their small size go largely unnoticed. They are found in freshwater (e.g. the water mites or Hydrachnidia[24]) and saltwater (most Halacaridae[25]), in the soil, in forests, pastures, agricultural crops, ornamental plants, thermal springs and caves. They inhabit organic debris of all kinds and are extremely numerous in leaf litter. They feed on animals, plants and fungi and some are parasites of plants and animals.[26] Some 48,200 species of mites have been described,[27] but there may be a million or more species as yet undescribed.[12] The tropical species Archegozetes longisetosus is one of the strongest animals in the world, relative to its mass (100 μg): It lifts up to 1,182 times its own weight, over five times more than would be expected of such a minute animal.[28] A mite also holds a speed record: for its length, Paratarsotomus macropalpis is the fastest animal on Earth.[29]
The mites living in soil consist of a range of taxa. Oribatida and Prostigmata are more numerous in soil than Mesostigmata, and have more soil-dwelling species.[30] When soil is affected by an ecological disturbance such as agriculture, most mites (Astigmata, Mesostigmata and Prostigmata) recolonise it within a few months, whereas Oribatida take multiple years.[31]
Many mites are parasitic on plants and animals. One family of mites, Pyroglyphidae, or nest mites, live primarily in the nests of birds and other animals. These mites are largely parasitic and consume blood, skin and keratin. Dust mites, which feed mostly on dead skin and hair shed from humans instead of consuming them from the organism directly, evolved from these parasitic ancestors.[32] Ticks are a prominent group of mites that are parasitic on vertebrates, mostly mammal and birds, feeding on blood with specialised mouthparts.[33]
Parasitic mites sometimes infest insects. Varroa destructor attaches to the body of honey bees, and Acarapis woodi (family Tarsonemidae) lives in their tracheae. Hundreds of species are associated with other bees, mostly poorly described. They attach to bees in a variety of ways. For example, Trigona corvina workers have been found with mites attached to the outer face of their hind tibiae.[34] Some are thought to be parasites, while others are beneficial symbionts. Mites also parasitize some ant species, such as Eciton burchellii.[35] Most larvae of Parasitengona are ectoparasites of arthropods, while later life stages in this group tend to shift to being predators.[36]
Plant pests include the so-called spider mites (family Tetranychidae), thread-footed mites (family Tarsonemidae), and the gall mites (family Eriophyidae).[37] Among the species that attack animals are members of the sarcoptic mange mites (family Sarcoptidae), which burrow under the skin. Demodex mites (family Demodecidae) are parasites that live in or near the hair follicles of mammals, including humans.[38]
Being unable to fly, mites need some other means of dispersal. On a small scale, walking is used to access other suitable locations in the immediate vicinity. Some species mount to a high point and adopt a dispersal posture and get carried away by the wind, while others waft a thread of silk aloft to balloon to a new position.[39]
Parasitic mites use their hosts to disperse, and spread from host to host by direct contact. Another strategy is phoresy; the mite, often equipped with suitable claspers or suckers, grips onto an insect or other animal, and gets transported to another place. A phoretic mite is just a hitch-hiker and does not feed during the time it is carried by its temporary host. These travelling mites are mostly species that reproduce rapidly and are quick to colonise new habitats.[39]
Mites are tiny and apart from those that are of economic concern to humans, little studied. The majority are beneficial, living in the soil or aqueous environments and assisting in the decomposition of decaying organic material, as part of the carbon cycle.[26]
The majority of mite species are harmless to humans and domestic animals, but a few species can colonize mammals directly, acting as vectors for disease transmission, and causing or contributing to allergenic diseases. Mites which colonize human skin are the cause of several types of itchy skin rashes, such as gamasoidosis,[40] rodent mite dermatitis,[41] grain itch,[42] grocer's itch,[42] and scabies; Sarcoptes scabiei is a parasitic mite responsible for scabies, which is one of the three most common skin disorders in children.[43] Demodex mites, which are common cause of mange in dogs and other domesticated animals,[38] have also been implicated in the human skin disease rosacea, although the mechanism by which demodex contributes to the disease is unclear.[44] Ticks are well known for carrying diseases, such as Lyme disease[45] and Rocky Mountain spotted fever.[46]
Chiggers are known primarily for their itchy bite, but they can also spread disease in some limited circumstances, such as scrub typhus.[47] The house-mouse mite is the only known vector of the disease rickettsialpox.[48] House dust mites, found in warm and humid places such as beds, cause several forms of allergic diseases, including hay fever, asthma and eczema, and are known to aggravate atopic dermatitis.[49]
Among domestic animals, sheep are affected by the mite Psoroptes ovis which lives on the skin, causing hypersensitivity and inflammation.[50] Hay mites are a suspected reservoir for scrapie, a prion disease of sheep.[51]
The mite Varroa destructor is a serious pest of honey bees, contributing to colony collapse disorder in commercial hives. This organism is an obligate external parasite, able to reproduce only in bee colonies. It directly weakens its host by sucking up the bee's fat, and can spread RNA viruses including deformed wing virus. Heavy infestation causes the death of a colony, generally over the winter. Since 2006, more than 10 million beehives have been lost.[52][53]
Various mites prey on other invertebrates and can be used to control their populations. Phytoseiidae, especially members of Amblyseius, Metaseiulus, and Phytoseiulus, are used to control pests such as spider mites.[54] Among the Laelapidae, Gaeolaelaps aculeifer and Stratiolaelaps scimitus are used to control fungus gnats, poultry red mites and various soil pests.[55]
Mites were first observed under the microscope by the English polymath Robert Hooke. In his 1665 book Micrographia, he stated that far from being spontaneously generated from dirt, they were "very prettily shap'd Insects".[56] In 1898, Arthur Conan Doyle wrote a satirical poem, "A Parable", with the conceit of some cheese mites disputing the origin of the round cheddar cheese in which they all lived.[57] The world's first science documentary featured cheese mites, seen under the microscope; the short film was shown in London's Alhambra music hall in 1903, causing a boom in the sales of simple microscopes.[56]
Mites are small arachnids (eight-legged arthropods). Mites span two large orders of arachnids, the Acariformes and the Parasitiformes, which were historically grouped together in the subclass Acari. However, most recent genetic analyses do not recover the two as each other's closest relative within Arachnida, rendering the group non-monophyletic. Most mites are tiny, less than 1 mm (0.04 in) in length, and have a simple, unsegmented body plan. The small size of most species makes them easily overlooked; some species live in water, many live in soil as decomposers, others live on plants, sometimes creating galls, while others again are predators or parasites. This last type includes the commercially destructive Varroa parasite of honey bees, as well as scabies mites of humans. Most species are harmless to humans, but a few are associated with allergies or may transmit diseases.
The scientific discipline devoted to the study of mites is called acarology.
Akaroj estas la plej etaj el ĉiuj la artropodoj, ili estas etetaj araneoidoj, kiuj nutras sin per eroj el haŭto kaj haro, kaj ŝirmas sin ĝis en hejmoj ene littukoj, tapiŝoj, kurtenoj, ktp.
Sciencistoj konas kaj priskribis ĝis nun pli ol 50 000 speciojn da ili. en la grundoj il manĝas la plej malmolajn partojn de la vegetaj restaĵoj, tiel ludas gravan rolon en la formado de la organika materio en la grundoj. En arbara grundo povas esti ĝis po 4 miliardoj da akaroj en unu hektaro.
Ili povas kaŭzi alergiajn reagojn inter homoj.
Por mamuloj, ekzemple por homo, kelkaj akaroj estas parazitoj kiuj okazigas damaĝojn kaj malsanojn, ekzemple iksodoj kaj Sarcoptes scabiei. Tio estis supozeble aplikebla ankaŭ al birdoj, sed ĵusa studo montris, ke male plumakaroj estas bonfaraj, ĉar manĝas ĉefe fungojn, bakteriojn kaj polenon el la plumaro kaj tute ne manĝas el histoj, kiel haŭto aŭ sango. Tiel anstataŭ parazitoj, tiuj akaroj devas esti konsideritaj kunmanĝantoj.[1]
Akaroj estas la plej etaj el ĉiuj la artropodoj, ili estas etetaj araneoidoj, kiuj nutras sin per eroj el haŭto kaj haro, kaj ŝirmas sin ĝis en hejmoj ene littukoj, tapiŝoj, kurtenoj, ktp.
Sciencistoj konas kaj priskribis ĝis nun pli ol 50 000 speciojn da ili. en la grundoj il manĝas la plej malmolajn partojn de la vegetaj restaĵoj, tiel ludas gravan rolon en la formado de la organika materio en la grundoj. En arbara grundo povas esti ĝis po 4 miliardoj da akaroj en unu hektaro.
Ili povas kaŭzi alergiajn reagojn inter homoj.
Acari o Acarina (del griego ακαρής akarés, ‘diminuto’, ‘que no se corta’), comúnmente denominados como ácaros, son una subclase de arácnidos,[1] aunque durante mucho tiempo fueron considerados un orden. Existen casi 50 000 especies descritas, y se estima que existen entre 100 000 y 500 000 especies que todavía no han sido halladas.[2]
La mayoría de los ácaros son diminutos y alcanzan unos pocos milímetros de longitud; el ácaro de los folículos humanos mide solo 0,1 mm (menor que algunos protozoos) y los ácaros del polvo doméstico miden entre 0,2 y 0,5 mm; en el otro extremo, los ácaros de terciopelo alcanzan longitudes de 10 mm.[3]
Los ácaros son uno de los grupos más antiguos de animales terrestres; se conocen fósiles del Devónico inferior, hace unos 400 millones de años.[3]
Hay ácaros en medios terrestres y acuáticos, incluso en el medio marino.[3] Son en su mayoría depredadores, pero los hay fitófagos, detritívoros y parásitos; las garrapatas son hematófagas y son vectores de numerosas enfermedades infecciosas.
Algunos ácaros tienen impactos negativos, incluso con implicaciones económicas, al ser parásitos de plantas, de animales (como las garrapatas de las abejas melíferas del género Varroa) y del ser humano (como el ácaro arador de la sarna), o el ácaro del polvo (Dermatophagoides farinae) causante de alergias.
Los ácaros son pequeños, con larvas hexápodas (de seis patas), y tres estadios ninfales de ocho patas (el ciclo está abreviado en grupos derivados).[3]
El cuerpo está dividido en dos tagmas o regiones. La región anterior, llamada gnatosoma en los ácaros parasitiformes y proterosoma en los acariformes, es pequeña y está delimitada posteriormente por una sutura; lleva los quelíceros y los pedipalpos, las coxas (primer artejo de la pata, por el cual esta se une al tórax) de los cuales están fusionadas centralmente para formar el hipostoma. El tagma posterior, conocido como idiosoma (parasitiformes) o histerosoma (acariformes) lleva las patas y ha perdido todo rastro externo de segmentación. La alimentación se realiza primariamente a base de comida fragmentada (excepto en varios grupos derivados).[3]
Los quelíceros son importantes en la captura e ingestión del alimento. La forma primitiva, que es la que presentan muchas de las especies actuales, es la quelado-dentada; la quela o pinza está formada por un segmento distal móvil que se articula con el dedo fijo. Hay una gran variedad de quelíceros de este tipo, de los cuales pueden hacerse derivar los tipos derivados (perforadores, chupadores). Algunos grupos pueden utilizarlos para transferir espermatozoides o para anclarse durante la foresia.[4]
Los pedipalpos constan de uno a seis segmentos. Sirven para localizar y manipular el alimento y por ello están dotados de mecanorreceptores y quimiorreceptores. Su aspecto recuerda a pequeñas patas más o menos modificadas (anteniformes, raptoras, reducidas a muñones, etc.). Las patas constan de siete artejos (coxa, trocánter, fémur, genu, tibia, tarso y pretarso); en los acariformes las coxas forman parte del cuerpo; los ixódidos presentar órganos de Haller en los tarsos del primer par de patas, que son agrupaciones de setas que forman camòs especialmente sensitivos.[4]
Los ácaros tienen hábitats muy diversos y han colonizado casi todos los ambientes, tanto terrestres como dulceacuícolas y marinos (hasta los 5000 m —metros— de profundidad), incluso los más extremos como los polos y las altas montañas, los desiertos, el suelo hasta una profundidad de 10 m, aguas termales con temperaturas superiores a 50 °C (grados Celsius). En un metro cuadrado de suelo en un bosque boreal de coníferas se encontraron más de 1 millón de ácaros pertenecientes a 200 especies distintas de al menos 50 familias.[3]
Muchos ácaros se alimentan de plantas (musgo, helechos, hojas, tallos, flores y frutos), de líquenes y microorganismos, de otros artrópodos y de otros ácaros. Muchos viven sobre los cultivos y son temibles plagas (como la araña roja) o útiles agentes biocontroladores de esas plagas (como los fitoseidos).
Los mamíferos y las aves son hospedadores de innumerables especies y también muchos reptiles y algunos anfibios. Los insectos, en especial los que construyen nidos o viven en hábitats semipermanentes como madera en descomposición o excrementos, son hospedadores de muchas especies comensales, parásitas o mutualistas.
La mayor parte de los especialistas reconocen tres grandes linajes de ácaros, los acariformes, los opilioacariformes y los parasitiformes, aunque los nombres utilizados para referirse a estos grupos han variado considerablemente.[3] Se consideran órdenes o superórdenes en función de la clasificación adoptada; con frecuencia, los opilioacariformes se incluyen entre los parasitiformes.[5]
La mayoría de los análisis moleculares confirman que Acari es un taxón monofilético, unos pocos han sugerido que es parafilético. La relación de los ácaros con respecto a otros arácnidos no se considera todavía resuelta. Los análisis moleculares sugieren que los parientes más cercanos a los ácaros son los órdenes Solifugae, Ricinulei y Opiliones con los que formaría un clado. La relación entre estos órdenes es controvertida, se ha propuesto varias filogenias y posiciones. El análisis molecular más reciente (2019), colocó a los solífugos también llamados "arañas camello" como su grupo hermano, afirmando que existe un par de similitudes morfológicas entre ambos.[6]
Arachnida Arachnopulmonata Tetrapulmonata Pedipalpi AcariLa taxonomía de los ácaros es compleja y no está aún resuelta. De manera tradicional, los ácaros han sido considerados un orden de la clase arácnidos, pero en la mayoría de los estudios recientes, los ácaros se consideran una subclase, que puede dividirse en tres superórdenes que incluyen diversos órdenes:[5][7]
Los acariformes contienen más de 350 familias y más de 30 000 especies descritas; se reconocen dos linajes principales, los sarcoptiformes (Oribatida y Astigmata) y trombidiformes (Prostigmata); además, ocho familias de acariformes basales se agrupan en Endeostigmata, grupo parafilético que contiene taxones que pertenecen a los dos linajes principales.
Los parasitiformes incluyen tres órdenes; Ixodida, con tres familias y unas 850 especies (garrapatas), Holothyrida, con tres familias y unas 30 especies y Mesostigmata, con unas 104 familias y más de 10 000 especies descritas.
El orden Opilioacarida consta de una familia (Opilioacaridae), y con frecuencia es considerado un superorden independiente (Opilioacariformes); incluye solamente unas 20 especies conocidas.
Se pueden encontrar principalmente dos tipos de ácaros, eriófidos y tetraníquidos:[8]
Los excrementos de los ácaros y los ácaros muertos son los factores desencadenantes más comunes de la alergia perenne y de los síntomas del asma; se dispersan en un polvo fino que es inhalado por los habitantes del recinto donde se encuentran. Los ácaros del polvo, que son los que se hallan en los entornos domésticos, se encuentran por toda la casa. En las habitaciones los ácaros se alimentan de escamas de piel humana o animal. Una persona desprende un total aproximado de un gramo de piel al día. Los ácaros abundan en colchones, mantas, almohadas, sábanas y sofás, ya que son dermatófagos. Se desenvuelven en condiciones óptimas con temperaturas superiores a 20 °C y humedades comprendidas entre el 70 y el 80 %. En altitudes superiores a los 1100 m s. n. m. (metros sobre el nivel del mar), los ácaros dejan de tener buenas condiciones de vida, siendo las regiones montañosas consideradas como lugares ideales para combatir las alergias y el asma.
Los ácaros viven entre dos y tres meses, en los cuales realizan una o dos puestas de huevos, las cuales suelen contener entre 20 y 40 huevos. Los periodos más propicios para la reproducción son la primavera y el otoño.
Los síntomas de la alergia a los ácaros del polvo pueden incluir congestión o goteo de la nariz con estornudos (particularmente en la mañana), picazón y lagrimeo de los ojos, tos, silbido al respirar y enrojecimiento de la piel.
Los alergénicos de los ácaros son bien conocidos. Los antígenos major son Der p1 (D. pteronyssinus), Der f1 (D. farinae) e Eur m1 (Euroglyphus maynei).
Para que se dé una sensibilización a los ácaros, es necesario una tasa de antígeno Der p1 superior o igual a 2 micras por gramo de polvo doméstico. Se calcula que la sensibilización a los ácaros está entre el 10 y el 20 % de la población general; son los responsables de la mayoría de los casos de alergias nasales y asma alérgica perenne. También tienen un papel importante en la dermatitis atópica. Se han descrito algunos casos de anafilaxia por ingestión de alimentos contaminados por grandes cantidades de D. farinae, harinas, pizzas, pescado y legumbres, entre otros.
Las medidas preventivas para evitar los ácaros domésticos son los primeros pasos para evitar las alergias. Entre estas medidas están:
Los acaricidas son sustancias químicas no tóxicas para los seres humanos, con capacidad de eliminar los ácaros. Hay varios productos de este tipo en el mercado para el tratamiento de colchones, alfombras, sofás, ropa de cama, etc.; son sustancias como el benzoato de bencilo y el ácido tánico.
Acari o Acarina (del griego ακαρής akarés, ‘diminuto’, ‘que no se corta’), comúnmente denominados como ácaros, son una subclase de arácnidos, aunque durante mucho tiempo fueron considerados un orden. Existen casi 50 000 especies descritas, y se estima que existen entre 100 000 y 500 000 especies que todavía no han sido halladas.
La mayoría de los ácaros son diminutos y alcanzan unos pocos milímetros de longitud; el ácaro de los folículos humanos mide solo 0,1 mm (menor que algunos protozoos) y los ácaros del polvo doméstico miden entre 0,2 y 0,5 mm; en el otro extremo, los ácaros de terciopelo alcanzan longitudes de 10 mm.
Los ácaros son uno de los grupos más antiguos de animales terrestres; se conocen fósiles del Devónico inferior, hace unos 400 millones de años.
Hay ácaros en medios terrestres y acuáticos, incluso en el medio marino. Son en su mayoría depredadores, pero los hay fitófagos, detritívoros y parásitos; las garrapatas son hematófagas y son vectores de numerosas enfermedades infecciosas.
Algunos ácaros tienen impactos negativos, incluso con implicaciones económicas, al ser parásitos de plantas, de animales (como las garrapatas de las abejas melíferas del género Varroa) y del ser humano (como el ácaro arador de la sarna), o el ácaro del polvo (Dermatophagoides farinae) causante de alergias.
Lestalised (Acarina) on ämblikulaadsete klassi kuuluv alamklass lülijalgseid.
Sellesse rühma kuuluvad teiste seas näiteks puugid.
Lestaliste uurimisega tegelev teadusharu on akaroloogia.
Lestalised (Acarina) on ämblikulaadsete klassi kuuluv alamklass lülijalgseid.
Sellesse rühma kuuluvad teiste seas näiteks puugid.
Lestaliste uurimisega tegelev teadusharu on akaroloogia.
Akaroak (Acarina edo Acari, grezieratik akarés, "ñimiñoa", "ebakiezina"), Arachnida klaseari (araknidoek zortzi hanka dituzte) dagokion artropodo ordena dira. 50.000 espezie inguru daude deskribaturik eta baliteke oraindik sailkatu gabeko espezieak 100.000 eta 500.000 artean izatea. Akaroak lehorreko animali zaharrenetakoak dira; Devoniar garaiko fosilak aurkitu dira, duelak 400 miloi urtekoak.
Akaro gehienak oso txikiak dira eta milimetro gutxi batzuk baino ez dute neurtzen. Giza folikuluetako akaroa 0,1 mm luze da (zenbait protozoo baino txikiagoa) eta etxeetako hauts artean bizi diren akaroek 0,2 eta 0,5 mm bitartean neurtzen dute; belus-akaroak, aldiz, 10 mmko luzera izan dezake.
Akaraoak lehorrean, ur gezatan eta ur gazitan aurki daitezke. Gehienak harrapariak dira, baina belarjaleak, detritujaleak eta parasitoak ere badira; akainak odoljaleak dira, eta hainbat gaixotasun infekziotsuren bektore.
Artikulu hau biologiari buruzko zirriborroa da. Wikipedia lagun dezakezu edukia osatuz.Punkit (Acari) ovat hämähäkkieläimiin kuuluva alaluokka. Punkit ovat kooltaan pieniä, monet lajit mikroskooppisia. Niitä tunnetaan yli 54 000 lajia. Punkkien elintavat ovat monimuotoisia, ja niitä elää niin maalla kuin sekä makeassa että suolaisessa vedessä.
Punkit on monimuotoinen eläinryhmä. Niiden ruumis vaihtelee pehmeistä pitkulaisista tai pyöreistä kovakuorisiin hämähäkkimäisiin lajeihin. Toiset lajeista on litteitä, kun taas toiset lajit saavat omalaatuisia muotoja, kun ne täyttyvät ruoasta tai ovat täynnä munia. Pienimmät punkit ovat vain 0,1 millimetrin pituisia, kun taas suurimmat voivat kasvaa yli 30 millimetriä pitkiksi.[1]
Punkkien vartalo ei suurimmalla osalla lajeista ole jaokkeinen. Ruumiin etuosaa kutsutaan gnathosomaksi, ja siinä on suu, syömiseen erikoistuneet kelikeerit eli leukakoukut ja jaokkaiset leukajalat. Kelikeerit ovat yleensä kolmijaokkeiset saksilta näyttävät elimet, mutta joillain lajeilla ne ovat erikoistuneet esimerkiksi piikkimäisiksi. Leukajalat ovat puolestaan viisijaokkaiset ja erikoistuneet joko saalistus-, tarttumis- tai pistoelimeksi. Niiden päässä on usein myös kouramainen apoteeli.[1]
Ruumiin suurempaa osaa kutsutaan idiosomaksi, ja siinä ovat jalat, sukupuolielimet ja peräaukko. Suurimmilla osalla nymfeistä ja aikuisista yksilöistä on neljä jalkaparia, mutta joillan lajeilla on niitä on vähemmän. Sukupuoliaukko on useimmiten ruumiin alapuolella.[1]
Punkkeja elää käytännössä kaikkialla maailmassa ja kaikissa elinympäristöissä. Niitä on löydetty Mount Everestiltä 5 000 metrin korkeudesta ja Tyynenmeren pohjoisosista 5 200 metrin syvyydestä. Antarktikselta tunnetaan yli 50 maalajia. Punkkien elinympäristöihin kuuluvat muun muassa kuumat lähteet, luolat, ankarat aavikot ja tundra.[1]
Punkkeja tunnetaan tieteellisesti noin 54 000 lajia, ja joka vuosi satoja uusia kuvataan ensimmäistä kertaa.[2] Punkkien taksonomiasta ei ole punkkitutkijoiden keskuudessa yksimielisyyttä, ja varsinkin lahkotasoa suppeampien ryhmien esittäminen ei ole järkevää, sillä tieto saattaa vanhentua hyvinkin nopeasti.[1]
Punkit jaetaan tavallisesti kahteen alalahkoon, aitopunkkeihin (Acariformes) ja loispunkkeihin (Parasitiformes). Joskus myös lukkipunkit (Opilioacariformes) erotetaan omaksi alalahkokseen.[1]
Monet punkeista ovat loisia, yleensä ulkoloisia. Muut kuin varsinaiset loispunkit ovat yleensä petoja, mutta on myös paljon lahottajapunkkeja. Edellä mainitussa loispunkkien ylälahkoon kuuluvassa suuressa petopunkkien lahkossa on todellisten petojen ohella myös loisina eläviä lajeja.
Suomesta on tavattu noin 1500 eri punkkilajia, mutta tietoa ryhmästä on hyvin vähän ja todellinen lajimäärä on varmasti paljon suurempi. Kattavampaa tietoa suomalaisesta lajistosta on vain sammalpunkeista (Oribatida), petopunkeista (Mesostigmata) ja puutiaisista (Ixodida). Vuoteen 2010 mennessä sammalpunkkeja on Suomesta tavattu 328 lajia, petopunkkeja 394 lajia ja puutiaisia 10 lajia. Erilaisista vesipunkeista on lisäksi luettelo, jossa oli vuonna 2009 lueteltu 139 lajia. Suomen lajiston uhanalaisarvioinnissa 2010 punkit jätettiin pääsääntöisesti arvioimatta ja osa yleisimmistä lajeista todettiin elinvoimaisiksi, mutta sammalpunkkeihin lukeutuva Austrotritia finlandica saattaa olla silmälläpidettävä laji (NT).[3]
Suomessa tunnetuimmat punkit lienevät ihmisestäkin verta imevä puutiainen ja mikroskooppinen pölypunkki. Useimmille on tuttu myös pieni, punainen samettipunkki sekä sisätilojen kasveihin seittejä tekevä vihannespunkki. Kasvihuoneviljelijät käyttävät niin Suomessa kuin muualla yleisesti petopunkkeja tuholaisten, esimerkiksi juuri vihannespunkin torjuntaan.
Vaatteisiin pesiytyneet punkit kuolevat riittävän kuumassa vesipesussa.[4]
Punkit (Acari) ovat hämähäkkieläimiin kuuluva alaluokka. Punkit ovat kooltaan pieniä, monet lajit mikroskooppisia. Niitä tunnetaan yli 54 000 lajia. Punkkien elintavat ovat monimuotoisia, ja niitä elää niin maalla kuin sekä makeassa että suolaisessa vedessä.
Acariens
Les acariens (Acari ou Acarina) sont un taxon d'arachnides.
Ils sont de taille généralement minuscule : certains sont microscopiques, ne mesurant que quelques dizaines de micromètres, les plus grands ne dépassant pas 2 cm (sauf les tiques gorgées de sang qui, dans les espèces tropico-équatoriales, peuvent atteindre la taille d'une « grosse » cerise).
Le corps est particulièrement compact pour un arthropode en raison de la fusion du prosome (l'équivalent du céphalothorax d'autres arthropodes) et de l'opisthosome (ou abdomen) en une masse unique et de la quasi-disparition des traces de segmentation.
Il en existe près de 50 000 espèces répertoriées, mais la diversité réelle du groupe est probablement supérieure au million d'espèces[1]. La variété de leurs modes de vie (habitat, niche écologique, mode d'alimentation…) est sans égale chez les Arachnides.
Beaucoup vivent librement dans le sol ou l'eau, mais les acariens ont aussi développé une grande diversité de relations avec d'autres êtres vivants, animaux ou végétaux, allant de la phorésie à l'endoparasitisme. Il existe en particulier un grand nombre d'espèces parasites, éventuellement pathogènes pour les plantes, les animaux ou les êtres humains.
Parmi les plus connus, figurent les tiques, le sarcopte responsable de la gale, le varroa parasite des abeilles, les acariens des poussières (Dermatophagoides pteronyssinus par exemple) susceptibles de provoquer des allergies chez certaines personnes, ou encore les aoûtats.
Des téléfilms documentaires comportant des erreurs de traduction de l'anglais mites (« acariens »), ont introduit en français une confusion entre les véritables « mites » (moths en anglais) et les acariens.
Les acariens mesurent entre 0,1 et 0,6 mm : de par leur taille, ils sont à la limite de la microfaune stricto sensu et de ce que l'on appelle communément la mésofaune[2].
En raison de la fusion des différentes régions du corps, la morphologie des acariens est unique. Les seules traces visibles de la segmentation d'origine sont les appendices, pièces buccales et pattes. Les pièces buccales, chélicères et pédipalpes, sont souvent fortement modifiées en relation avec l'alimentation correspondante. Elles constituent un ensemble qui chez les tiques prend le nom de capitulum (du latin « tête »), séparé du reste du corps par un sillon. Le reste du corps est nommé idiosome chez les tiques.
De chaque côté du corps se trouve un stigmate servant d'orifice respiratoire.
Les acariens sont essentiellement, sinon exclusivement ovipares. Comme chez les insectes, aux œufs succèdent une larve, puis nymphe et enfin l'adulte. Certains auteurs nuancent chez les acariens la notion de stade et celle de stase, différenciant, au sein de la stase nymphale différents stades, chacun d'eux séparés par une mue, mais de très faible amplitude, bien différente de celle qui transforme la larve en nymphe, et celle-ci en l'adulte. À cause de leur courte durée de vie (2 à 3 mois)[2], les femelles se reproduisent très vite. Ainsi, une femelle peut pondre, à raison de 300 œufs par mois, jusqu'à 900 œufs dans sa vie[3].
Leurs conditions optimales de croissance sont un environnement humide (taux d'humidité de 60 à 80 %) et une température plutôt élevée et stable (26-32 °C), ce qui détermine le maximum d'activité des acariens de mai à septembre dans la nature, en automne et en hiver dans les habitats (temps pluvieux, habitations chauffées)[2]
Selon les espèces, l'habitat et le comportement sont extrêmement variés.
Les régimes alimentaires des acariens sont très variés selon les espèces ou les groupes : phytophages, prédateurs, hématophages et lymphophages, etc. La nourriture peut être pré-digérée avant l'ingestion, par inoculation de salive. Certains acariens consomment des aliments solides (animaux et végétaux) en les déchiquetant grâce à leurs chélicères en forme de pince. Les substances solides sont ensuite digérées à l'extérieur du corps grâce à des enzymes sécrétées par les glandes salivaires. D'autres acariens sont des suceurs de sang ou de sève. L'épithélium de l'intestin moyen capte les aliments par phagocytose.
Elles peuvent être marines, dulçaquicoles, terrestres. Elles peuvent être carnivores, végétariennes ou détritivores. Certaines provoquent des galles sur les végétaux. D'autres vivent sur les denrées alimentaires comme les acariens du fromage Tyrolichus casei pour les fromages à pâte molle et Acarus siro, dit ciron qui produit les croûtes de fromages durs tels que la Mimolette. Les même peuvent également vivre dans les denrées entreposées comme le blé des silos ou la farine. Une dizaine d'espèces sont responsables d'allergies chez l'humain (Dermatophagoides, Acarus siro, Lepidoglyphus destructor[4]).
Sans être des parasites importuns, ils sont transportés par d'autres espèces. Certains sont par exemple des acariens des plumes.
Chez les hyménoptères Apocrita (abeilles et guêpes dans leur sens très large), il semble que certains acariens se nourrissent de champignons dans les nids de leurs hôtes (les éloignant ainsi de leurs larves ou de leurs provisions) ou éventuellement d'autres parasites ou acariens dont la présence dans le nid est préjudiciable aux hôtes ou encore de pollen. Dans la plupart des cas, seules les femelles sont concernées car ce sont elles qui construisent et fournissent les nids. Ce mutualisme a mené certaines espèces d'Apocrita à évoluer pour créer une structure anatomique spécialisée qui facilite leur rétention, l'« acarinarium »[7].
Il en existe une grande quantité et elles ne sont pas encore toutes connues.
Plusieurs espèces de démodex vivent en association avec des mammifères, soit comme parasites, soit comme symbiotes (ils nettoient les pores d'un excès de sébum). Chez l'être humain, on trouve par exemple Demodex folliculorum, qui vit dans les glandes sébacées, et Demodex brevis, qui vit dans les follicules pileux.
Le tétranyque tisserand (Tetranychus urticae) vit sur les feuilles des plantes où il tisse des toiles de soie ; l'acarien rouge des pomacées (Panonychus ulmi) est pathogène de la vigne et des arbres fruitiers. Colomerus vitis provoque l'érinose de la vigne (déformation des feuilles).
La famille des Podapolipidae parasite communément les arthropodes[8] dont les abeilles, qui sont affaiblies par la pullulation des varroas, acariens impliqués dans le syndrome d'effondrement des colonies d'abeilles.
Les tiques (dont les ixodes) se fixent sur les mammifères et les oiseaux et sucent leur sang (hématophagie). Les tiques peuvent être des vecteurs de virus, de bactéries (spirochètes) et protozoaires pathogènes. Les ixodes peuvent transmettre des bactéries du genre Brucella, les agents de la brucellose. Ornithodoros moubata est une tique africaine transmettant à l'humain Spirochaeta duttoni (agent de fièvre récurrente). En Amérique du Nord, les tiques du genre Dermacentor transmettent l'agent de la fièvre pourprée des montagnes rocheuses.
Les aoûtats (Trombicula autumnalis) parasitent au stade larvaire les animaux à sang chaud (y compris l'humain).
Ils pénètrent dans le derme (ectoparasites).
À titre d'exemple, les sarcoptes (Sarcoptes scabiei) creusent des galeries dans l'épiderme des mammifères et causent la gale (y compris chez l'humain).
Les acarologues considèrent les acariens comme une sous-classe divisée en deux Super-ordres, tandis que les autres arachnologues leurs conservent le rang d'ordre.
Liste des ordres actuelles selon ITIS (septembre 2016)[9] :
Acaridae, Analgidae, Anystidae, Argasidae, Ascouracaridae, Atopomelidae, Bdellidae, Carpoglyphidae, Cheyletidae, Demodicidae, Dermanyssidae, Dermationidae, Epidermoptidae, Eriophyidae, Glycyphagidae, Halarachnidae, Ixodidae, Knemidokoptidae, Kytoditidae, Laelapidae, Laminosioptidae, Leeuwenhoekiidae, Listrophoridae, Macrochelidae, Macronyssidae, Microdispidae, Penthaleidae, Phytoptidae, Phytoseiidae, Psorergatidae, Psoroptidae, Pyemotidae, Pyroglyphidae, Rhinonyssidae, Rhynchaphytoptidae, Sarcoptidae, Sitercoptidae, Tarsonemidae, Tenuipalpidae, Tetranychidae, Trombiculidae, Trombidiidae.
Les acaricides
Tetranychidae (araignée rouge)
Bousier transportant des acariens phorétiques
Image SEM d'un acarien
Varroa (Varroa destructor)
Acariens
Les acariens (Acari ou Acarina) sont un taxon d'arachnides.
Ils sont de taille généralement minuscule : certains sont microscopiques, ne mesurant que quelques dizaines de micromètres, les plus grands ne dépassant pas 2 cm (sauf les tiques gorgées de sang qui, dans les espèces tropico-équatoriales, peuvent atteindre la taille d'une « grosse » cerise).
Le corps est particulièrement compact pour un arthropode en raison de la fusion du prosome (l'équivalent du céphalothorax d'autres arthropodes) et de l'opisthosome (ou abdomen) en une masse unique et de la quasi-disparition des traces de segmentation.
Il en existe près de 50 000 espèces répertoriées, mais la diversité réelle du groupe est probablement supérieure au million d'espèces. La variété de leurs modes de vie (habitat, niche écologique, mode d'alimentation…) est sans égale chez les Arachnides.
Beaucoup vivent librement dans le sol ou l'eau, mais les acariens ont aussi développé une grande diversité de relations avec d'autres êtres vivants, animaux ou végétaux, allant de la phorésie à l'endoparasitisme. Il existe en particulier un grand nombre d'espèces parasites, éventuellement pathogènes pour les plantes, les animaux ou les êtres humains.
Parmi les plus connus, figurent les tiques, le sarcopte responsable de la gale, le varroa parasite des abeilles, les acariens des poussières (Dermatophagoides pteronyssinus par exemple) susceptibles de provoquer des allergies chez certaines personnes, ou encore les aoûtats.
Des téléfilms documentaires comportant des erreurs de traduction de l'anglais mites (« acariens »), ont introduit en français une confusion entre les véritables « mites » (moths en anglais) et les acariens.
A dos ácaros[2] (Acari ou, antigamente, Acarina), é unha subclase de artrópodos quelicerados pertencente á clase dos arácnidos (teñen, por iso, oito patas).
Existen preto de 150 especies no mundo enteiro. Os ácaros do po doméstico son visíbeis apenas ao microscopio e teñen un tamaño que varía entre 200 e 500 μm.
Existen varias familias, sendo as máis importantes a dos Pyroglyphidae (ácaros domésticos) e a dos Tyroglyphidae. As principais especies da primeira familia son a Dermatophagoides pteronysinus, Dermatophagoides farinae e o Euroglyphus maynei. As máis frecuentes da segunda familia son Acarus siro, Glyciphagus domesticus, Tyrophagus putrecentiae e Lepidoglyphus destructor. En climas quentes, atópase a Blomia tropicalis. A familia Sarcoptidae inclúe animais parasitos como a carracha.
Nas habitacións, os ácaros aliméntanse de escamas de pel humana e de animais. Polo día, o home perde 1 g destes pedazos de pel. Os ácaros abundan nos colchóns, mantas, almofadas de plumas, tapetes, sofás e bonecos de peluche, desenvolvéndose en condicións óptimas de humidade superior a 70 a 80% e de temperatura superior a 20 °C. En altitudes superiores a 1.200 m, os ácaros deixan de ter boas condicións de vida. Por este motivo, a estadía en rexións montañosas pode conducir ao alivio de certas alerxias. Viven 2 a 3 meses, durante os cales procrean 1 a 2 veces, dando orixe a unha posta de 20 a 40 ovos. O período máis propicio para a procreación é a primavera e o outono.
Os excrementos dos ácaros e os ácaros mortos dispérsanse en poeira fina, sendo inhalados e podendo provocar alerxias.
Os alerxenos dos ácaros son ben coñecidos. Os antíxenos principais son Der p1 (D. pteronysinus), Der f1 (D. farinae) e Eur m1 (Euroglyphus maynei).
Para que se dea a sensibilización aos ácaros é necesaria unha taxa de antíxeno Der p1 superior ou igual a 2 microns por gramo de po doméstico. Calcúlase que a prevalencia da sensibilización aos ácaros na poboación xeral é de preto de 10 a 20%. Son os responsábeis da maioría dos casos de rinite e asma alérxica perenne, tendo tamén un papel importante na dermite atópica. Foron descritos algúns casos raros de anafilaxe despois de inxestión de alimentos contaminados por grandes cantidades de D. farinae (fariña, pizzas, peixe e legumes, entre outros).
As medidas preventivas para evitar os ácaros domésticos reducen os síntomas clínicos e son o primeiro paso no tratamento de doentes alérxicos aos ácaros. Destas medidas fan parte:
Non está demostrada a eficacia dos ionizadores e purificadores de ar, nin da ventilación mecánica.
A inmunoterapia específica con vacinas está indicada nos doentes sensibilizados cando os síntomas clínicos non son controlados coa prevención e co tratamento farmacolóxico dos síntomas.
Son substancias químicas, non tóxicas para o home, con capacidade para eliminar os ácaros domésticos. Ver Binapacril.
É un test que permite avaliar a concentración de ácaros no po dun ambiente. Baséase na determinación semicuantitativa, polo método colorimétrico, da guanina contida nas feces dos ácaros.
A dos ácaros (Acari ou, antigamente, Acarina), é unha subclase de artrópodos quelicerados pertencente á clase dos arácnidos (teñen, por iso, oito patas).
Existen preto de 150 especies no mundo enteiro. Os ácaros do po doméstico son visíbeis apenas ao microscopio e teñen un tamaño que varía entre 200 e 500 μm.
Acarina, zajednički naziv za grinje i krpelje, životinje koje spadaju među prve kopnene člankonošce. Najstariji potjeću iz kasnog devona, ali su zbog svoje male veličine rijetki u fosilnim zapisima[1].
Njihova dva velika reda su Acariformes i Parasitiformes.
Acarina, zajednički naziv za grinje i krpelje, životinje koje spadaju među prve kopnene člankonošce. Najstariji potjeću iz kasnog devona, ali su zbog svoje male veličine rijetki u fosilnim zapisima.
Njihova dva velika reda su Acariformes i Parasitiformes.
Tungau adalah sekelompok hewan kecil bertungkai delapan yang, bersama-sama dengan caplak, menjadi anggota superordo Acarina. Tungau bukanlah kutu dalam pengertian ilmu hewan walaupun sama-sama berukuran kecil (sehingga beberapa orang menganggap keduanya sama). Apabila kutu sejati merupakan anggota Insecta (serangga), tungau lebih berdekatan dengan laba-laba dilihat dari kekerabatannya.
Hewan ini merupakan salah satu avertebrata yang paling beraneka ragam dan sukses beradaptasi dengan berbagai keadaan lingkungan. Ukurannya kebanyakan sangat kecil sehingga kurang menarik perhatian hewan pemangsa besar dan mengakibatkan ia mudah menyebar.
Banyak di antara anggotanya yang hidup bebas di air atau daratan, tetapi ada anggotanya yang menjadi parasit pada hewan lain (mamalia maupun serangga) atau tumbuhan, bahkan ada yang memakan kapang. Beberapa tungau diketahui menjadi penyebar penyakit (vektor) dan pemicu alergi. Walaupun demikian, ada pula tungau yang hidup menumpang pada hewan lain namun saling menguntungkan. Di bidang pertanian, tungau menimbulkan banyak kerusakan pada kualitas buah jeruk (umpamanya tungau karat buah Phyllocoptura oleivera Ashmed dan tungau merah Panonychus citri McGregor)[1], merusak daun ketela pohon dan juga daun beberapa tumbuhan Solanaceae (cabai dan tomat). Tungau juga menyebabkan penyakit skabies, penyakit pada kulit yang mudah menular.
Ada lebih dari 45 ribu jenis tungau yang telah dipertelakan[2]. Para ilmuwan berpendapat, itu baru sekitar 5% dari kenyataan total jenis yang ada. Hewan ini dipercaya telah ada sejak sekitar 400 juta tahun. Ilmu yang mempelajari perikehidupan tungau dan caplak dikenal sebagai akarologi.
Taksonomi tungau masih belum stabil karena banyaknya perubahan. Namun dapat dikatakan bahwa tungau mencakup semua anggota Acariformes, semua Parasitiformes kecuali Ixodida (caplak), dan beberapa familia dan genera yang belum pasti penempatannya.
Tungau karat
Aceria anthocoptes
Tungau jingga
Brevipalpus phoenicis, hama daun teh
Tungau debu rumah
Dermatophagoides pteronyssinus
Bunga Convolvulus arvensis menjadi tempat berkerumum tungau beludru (Trombidium sp.)
Tungau adalah sekelompok hewan kecil bertungkai delapan yang, bersama-sama dengan caplak, menjadi anggota superordo Acarina. Tungau bukanlah kutu dalam pengertian ilmu hewan walaupun sama-sama berukuran kecil (sehingga beberapa orang menganggap keduanya sama). Apabila kutu sejati merupakan anggota Insecta (serangga), tungau lebih berdekatan dengan laba-laba dilihat dari kekerabatannya.
Hewan ini merupakan salah satu avertebrata yang paling beraneka ragam dan sukses beradaptasi dengan berbagai keadaan lingkungan. Ukurannya kebanyakan sangat kecil sehingga kurang menarik perhatian hewan pemangsa besar dan mengakibatkan ia mudah menyebar.
Banyak di antara anggotanya yang hidup bebas di air atau daratan, tetapi ada anggotanya yang menjadi parasit pada hewan lain (mamalia maupun serangga) atau tumbuhan, bahkan ada yang memakan kapang. Beberapa tungau diketahui menjadi penyebar penyakit (vektor) dan pemicu alergi. Walaupun demikian, ada pula tungau yang hidup menumpang pada hewan lain namun saling menguntungkan. Di bidang pertanian, tungau menimbulkan banyak kerusakan pada kualitas buah jeruk (umpamanya tungau karat buah Phyllocoptura oleivera Ashmed dan tungau merah Panonychus citri McGregor), merusak daun ketela pohon dan juga daun beberapa tumbuhan Solanaceae (cabai dan tomat). Tungau juga menyebabkan penyakit skabies, penyakit pada kulit yang mudah menular.
Ada lebih dari 45 ribu jenis tungau yang telah dipertelakan. Para ilmuwan berpendapat, itu baru sekitar 5% dari kenyataan total jenis yang ada. Hewan ini dipercaya telah ada sejak sekitar 400 juta tahun. Ilmu yang mempelajari perikehidupan tungau dan caplak dikenal sebagai akarologi.
Taksonomi tungau masih belum stabil karena banyaknya perubahan. Namun dapat dikatakan bahwa tungau mencakup semua anggota Acariformes, semua Parasitiformes kecuali Ixodida (caplak), dan beberapa familia dan genera yang belum pasti penempatannya.
Mítlar (fræðiheiti: Acari) eru smáar lífverur, oftast minna en 1 sm á lengd. Bolur þeirra er stuttur og breiður og mynda munnlimir oft eins konar rana sem ætlaður er til að sjúga með. Mítlar eru af ættbálknum Acarina sem merkir höfuðlaus. Þeir tilheyra flokki áttfætlna (Arachnida), sem að grunnformi hafa tvískiptan bol, en hjá mítlunum eru frambolur og afturbolur samvaxnir þannig að þeirra sjást lítil skil. Sumir mítlar hafa harða skel en hjá öðrum er líkaminn mjúkur. Margir mítlar lifa sníkjulífi á öðrum lífverum en aðrir eru rotverur.
Mítla er m.a. að finna í jarðvegi og í sjó og vötnum. Á íslensku eru þeir stundum nefndir maurar eða lýs, sbr. fjárkláðamaurinn (Dermatocoptes communis) og lundalúsina (Ixodes uriae), sem hvort tveggja eru mítlar. Mítlar voru til skamms tíma nefndir áttfætlumaurar.
Mítlar (fræðiheiti: Acari) eru smáar lífverur, oftast minna en 1 sm á lengd. Bolur þeirra er stuttur og breiður og mynda munnlimir oft eins konar rana sem ætlaður er til að sjúga með. Mítlar eru af ættbálknum Acarina sem merkir höfuðlaus. Þeir tilheyra flokki áttfætlna (Arachnida), sem að grunnformi hafa tvískiptan bol, en hjá mítlunum eru frambolur og afturbolur samvaxnir þannig að þeirra sjást lítil skil. Sumir mítlar hafa harða skel en hjá öðrum er líkaminn mjúkur. Margir mítlar lifa sníkjulífi á öðrum lífverum en aðrir eru rotverur.
Mítla er m.a. að finna í jarðvegi og í sjó og vötnum. Á íslensku eru þeir stundum nefndir maurar eða lýs, sbr. fjárkláðamaurinn (Dermatocoptes communis) og lundalúsina (Ixodes uriae), sem hvort tveggja eru mítlar. Mítlar voru til skamms tíma nefndir áttfætlumaurar.
Gli acari (Acarina) sono una sottoclasse di aracnidi composta da due o tre superordini o ordini: Acariformi (o Actinotrichida), Parassitiformi (o Anactinotrichida) e Opilioacariformes; quest'ultimo è spesso considerato un sottogruppo all'interno dei parassitiformi.
Sono probabilmente tra i primi animali ad aver colonizzato la terraferma: il primo reperto fossile risale infatti a 290 milioni di anni fa.
Si tratta di animali di piccole dimensioni (da meno di un mm fino a 3 cm di lunghezza), caratterizzati dalla fusione del cefalotorace con l'addome e dall'assenza di segmentazioni evidenti. Comprendono numerose specie parassite temporanee o permanenti di animali e vegetali, responsabili di infestazioni denominate acariasi.
Gli Acari presentano una notevole varietà morfologica, potendo avere un apparato boccale adatto a scavare, succhiare o pungere grazie ai cheliceri chiusi in un rostro formato dalla base dei pedipalpi allungate e saldate a tubo; possono avere zampe adatte alla corsa, al nuoto, munite di uncini o ventose per aggrapparsi al substrato; in alcuni casi sono sprovvisti di zampe, non avendo esigenze di locomozione, come il genere Linguatula. L'apparato respiratorio è atrofico e la respirazione avviene attraverso la cute molle. La riproduzione avviene generalmente con la deposizione delle uova, da cui nascono larve esapodi che, nel corso della metamorfosi verso lo stadio adulto, acquistano il quarto paio di zampe.
Un esempio particolare di ciclo vitale è quello dell'Adactylidium: la femmina, una volta fecondata, si attacca ad un uovo di tripide, da cui riceve nutrimento – l'unico, visto che non potrà ottenerne altro. Le uova (da 6 a 9, di cui da 5 a 8 sono femmine) si schiudono nel corpo della madre, 48 ore dopo che essa si è attaccata all'uovo di tripide. Le larve, fuoriuscitene, in un paio di giorni raggiungono lo stadio adulto, sempre all'interno del corpo materno, a spese del quale si nutrono: a questo punto l'unico maschio feconda tutte le sorelle. Infine, bucato l'involucro esterno di quel che resta del corpo della madre, il maschio non vive che poche ore, mentre le femmine, già fecondate, vanno in cerca di un altro uovo di tripide.
La sottoclasse è divisa come segue[1]:
Superordine Acariformes
Superordine Opilioacariformes
Superordine Parasitiformes
Superordine Sarcoptiformes
Stando alle analisi molecolari del DNA, Acarina è un taxon polifiletico.[2]
Sono state descritte circa 30 000 specie (ma si pensa possano esisterne circa 500 000) diffuse in tutto il mondo ed in quasi tutti gli ambienti naturali ed antropizzati: gli Oribatei vivono nel muschio e nel terriccio, dando la caccia a piccole prede; gli Idracnidi popolano le acque dolci, mentre gli Alacaridi vivono nel mare; i Tiroglifi vivono sul materiale organico come la farina, i formaggi e la frutta secca, causando frequentemente acariasi agli addetti alla manipolazione di derrate infestate, come nel caso di cereali colonizzati da Pediculoides ventricosus.
Molte specie di acari sono causa per l'uomo di forti allergie come asma e raffreddore e si nutrono di forfora umana e polvere insediandosi nei materassi, nelle moquette o nei tappeti[3]. Tra le specie più note, generalmente ematofagi che infestano uomini e animali insediandosi sulla cute o sotto di essa, citiamo gli Ixodida comunemente noti come zecche, le quali oltre a provocare fastidiose irritazioni cutanee (note col nome di rogna), possono essere vettori di pericolose malattie, causate da agenti patogeni come Babesia e Rickettsie; di notevole importanza come responsabili della scabbia citiamo i Sarcoptidi tra cui la Sarcoptes scabiei che scava minuscole gallerie sotto la cute dove trova nutrimento e ambiente adatto all'ovideposizione della femmina; particolarmente visibili sono gli attacchi dei Demodecidi che vivono sulla pelle dell'ospite, in particolare la specie Demodex folliculorum colonizzando le ghiandole sebacee e i follicoli piliferi del viso provoca fastidiose follicoliti, mentre nel cane e in altri animali domestici provoca la rogna follicolare con conseguente caduta del pelo, desquamazione epidermica e in alcuni casi pustole ad esito sclerotico. I pollai possono essere infestati dalle specie del genere Dermanyssus che provocano fastidiosi pruriti e perdita di produttività negli animali allevati.
Nei vegetali gli acari provocano la formazione di galle e malformazioni fogliari, in particolare le colture agricole possono subire attacchi da Tetranichidi, Eriofidi, Tenuipalpi e Tarsonemidi.
Da non sottovalutare infine l'azione degli acari Epidermoptidi che colonizzano le abitazioni e con il genere Dermatophagoides presente nella polvere, possono causare fastidiose allergie negli umani.
Gli acari (Acarina) sono una sottoclasse di aracnidi composta da due o tre superordini o ordini: Acariformi (o Actinotrichida), Parassitiformi (o Anactinotrichida) e Opilioacariformes; quest'ultimo è spesso considerato un sottogruppo all'interno dei parassitiformi.
Acari, vel Acarina, sunt taxon arachnidorum quod acariformes et parasitiformes continet. Diversitas Acarorum est extraordinaria, et eius historia fossilis saltem ad aevum Devonianum primum attingit. [1] Acarologi ergo ad acaros describendos multiplices graduum taxinomicorum rationes proposuerunt. In pluribus tractationibus hodiernis, acari putantur subclassis Arachnidorum, quae constat e duobus aut tribus superordinibus vel ordinibus: Acariformes (vel Actinotrichida), Parasitiformes (vel Anactinotrichida), et Opilioacariformes; hic saepe putatur subgrex intra Parasitiformes. Eruditi de monophyletismo acarorum disputant, coniunctionesque acarinorum et aliorum arachnidorum non dum intelleguntur.[2]
Phylogenia acarorum iam disputatur, et nonnullae rationes taxinomicae ad eos describendos propositae sunt. Tertia edito A Manual of Acarology libri normativi (2009) ratione ordinum sex utitur, in tres superordines dispositorum:[3]
Acari, vel Acarina, sunt taxon arachnidorum quod acariformes et parasitiformes continet. Diversitas Acarorum est extraordinaria, et eius historia fossilis saltem ad aevum Devonianum primum attingit. Acarologi ergo ad acaros describendos multiplices graduum taxinomicorum rationes proposuerunt. In pluribus tractationibus hodiernis, acari putantur subclassis Arachnidorum, quae constat e duobus aut tribus superordinibus vel ordinibus: Acariformes (vel Actinotrichida), Parasitiformes (vel Anactinotrichida), et Opilioacariformes; hic saepe putatur subgrex intra Parasitiformes. Eruditi de monophyletismo acarorum disputant, coniunctionesque acarinorum et aliorum arachnidorum non dum intelleguntur.
Ērces (Acari) ir zirnekļveidīgo helicerātu apakšklase. Ērces ir sīki, 0,1 —10 mm gari zirnekļveidīgie. To lielum lielajam vairumam ķermenī nav skaidri izšķiramu nodalījumu un segmentu. Galva, krūtis un vēders saplūduši, un robežas starp tiem nav izšķiramas. Heliceras un pedipalpas, izvirzoties ķermeņa priekšgalā, veido tā saukto gnatosomu jeb snuķi. Barība un barošanās veids ērcēm ir visai dažāds; tām ir dūrēja-sūcēja tipa žokļu aparāts, pie kam heliceras pārveidojušās par sariem, vai arī grauzēja-sūcēja tipa ar spīļveida helicerām. Pedipalpu pamata posmi un to žokļu izaugumi saplūduši kopā un veido apakšlūpu jeb hipostomu.
Ērču attīstībā parasti ir divas fāzes: kāpuru un nimfu fāze. Kāpuram nav ceturtā (pakaļējā) kāju pāra, nav arī elpošanas orgānu (stigmu, traheju), kā arī dzimumatveres.
Nimfai ir visi četri kāju pāri, kā arī elpošanas orgāni, bet dzimumatvere tai var arī nebūt. Nimfālā vecuma stadijas viena līdz trīs. Ārēji tās var būt līdzīgas, bet var arī atšķirties cita no citas.
Tā, piemēram, miltu un siera ērcēm (Tyroglyphidae) atšķirīga ir viena nimfālā vecuma stadija, tā sauktais hipops (hypopus) — miera stadija. Hipopam ķermeņa pakaļgalā ir piestiprināšanās orgāni piesūcekņu un āķu veidā, bet nav mutes piedēkļu; dažkārt nav arī kāju vai tās ir rudimentāras. Ar āķiem un piesūcekņiem hipops piestiprinās pie kāda posmkāja, visbiežāk pie kukaiņa, kas to tādējādi izplata. Ērces pieaug, mainot ādu. Pirms ādas mešanas ērces kļūst nekustīgas.
Ērču dzīves un barošanās veids ir ļoti daudzveidīgs: ir ūdenī, augsnē vai zemsegā brīvi dzīvojošas formas, gan dzīvnieku un augu parazīti.
Ūdens ērces ir plēsēji un barojas ar vēzīšiem un kukaiņu kāpuriem. Stāvošos ūdeņos dzīvo ērces — izveicīgas peldētājas, pie kājām tām ir garu peldsaru rindas. Tekošu ūdeņu — upju, strautu ērces ir sīkākas, daļēji zaudējušas spēju peldēt, iegūstot tās vietā citus pielāgojumus — garus nadziņus un sariņu vainagus, ar kuriem var stingri noturēties pie zemūdens priekšmetiem. Parasti spilgti krāsainās olas dēj uz zemūdens priekšmetiem slāņos un piciņās, kuras piestiprina ar īpašu sekrētu.
Skudru pūžņos atrod ļoti daudz ērču, skudru simbiontu, no kurām mirmekofilā ērce — Tyroglyphus wasmanni, kas mitinās Formica sanguinea un Camponotus ligniperdus ligzdās, barojas ar skudru atkritumiem un līķiem. To hipopi dažkārt milzīgā daudzumā (līdz 200 īpatņu) uzmetas uz vienas skudras, apgrūtinot tai kustības un barošanos.
Tīklērces (Tetranuchidae) ir augēdājas, tās barojas ar šūnu plazmu un hlorofila graudiņiem un tāpat kā zirnekļi izdala tīmekļa pavedienu, tikai ne ķermeņa pakaļgalā, bet priekšgalā. No tīmekļa pavediena, ar kuru tās blīvi aptin augu lapu apakšpusi un pa kuru strauji skrien, ērces ceļ arī ziemas paslēptuves uz koku stumbriem utt. Starp augēdājām ne mazums ir tādu ērču, kas barojas ar sēņu micēlijiem. Tādas ir arī siera ērces (Tyroglyphus casei, Tyroglyphus farris), kas barojas speciāli ar sēņu micēliju uz siera mizas.
Lielākā daļa pangērču (Eriopfiyidae) veido uz saimniekaugu orgāniem izaugumus — pangas vai matiņu spilventiņus. Šajās pangās ērces parazitē.
Miltu, matainā un iegarenā ērce (Tyroglyphidae) ir visbīstamākie graudu, to pārstrādes produktu un skābbarības kaitēkļi. Labības noliktavās, arī elevatoros, bieži vien ir graudu ērces, tomēr tās var ienest arī no tīrumiem, kur tās bieži sastopamas. Graudos ērces mitinās vismitrākajās vietās, kur augsta temperatūra; mitrums ir graudu ērces vairošanās galvenais nosacījums; graudos, kur mitruma mazāk par 13,5%, ērces nevairojas. Graudu noliktavās ērces apkaro divējādi: pirmkārt, graudus žāvē; otrkārt, ērces apkaro ar ķīmisko dezinfekciju. Šim nolūkam lieto benzolu, hlorpikrīnu vai sēroglekli.
Dažas ērces pārnes cilvēka un mājdzīvnieku dažādas slimības, piemēram, vīrusu slimības, ja, ērcei kožot, pārnesti filtrējošie vīrusi, riketsiozes, ja pārnestas riketsijas — baktērijām radniecīgi mikroorganismi, bakteriozes, piemēram, tularēmiju (bez divspārņiem to var pārnest arī dažas ganību ērces) un, beidzot, spirohetozes, kuru ierosinātājas ir spirohetas. Minēto slimību ierosinātāju (spirohetu, baktēriju, filtrējošo vīrusu) primārie saglabātāji ir savvaļas dzīvnieki - grauzēji, kukaiņēdāji, putni; no tiem uzņemtie slimību ierosinātāji ērcēs saglabājas dažkārt pat gadiem ilgi, un tos pārnes tālāk mājdzīvniekiem vai cilvēkam, sūcot to asinis. Sevišķi nozīmīgas infekcijas slimību pārnešanā ir iksodīdu jeb ganību ērces (Ixodidae). Tās ir vislielākās ērces un pieder pie Argasidae un Ixodidae dzimtām. Izsalkušām argazīdu ērcēm ķermenis ir dorsoventrāli saplacināts; paēdušām tas kļūst gandrīz lodveidīgs. Argazīdiem uz ķermeņa nav vairogu. Katra suga mitinās īpaša tipa paslēptuvē, piemēram, zīdītāju alās, sikspārņu apdzīvotās alās utt. Tā kā argazīdi saistīti ar slēptuvi, tiem grūtāk aktīvi uzmeklēt saimnieku, tādēļ šīm ērcēm izveidojusies spēja ilgi iztikt bez barības: argazīdu kāpurs var badoties vairāk nekā gadu, bet pieaugušās ērces 9 gadus un pat vairāk. Šī badošanās paildzina un aizkavē attīstību, kas var ilgt pat 20 — 25 gadus. Sakarā ar ilgo dzīves laiku argazīdi, kas dzīvo cilvēku mītnēs, sastopami pēdējās vēl ilgi pēc tam, kad cilvēks šīs mītnes ir pametis. Argazīdi pārnes ērču atguļas tīfu; cilvēkam šo slimību pārnes Alectorobius (sin. Ornithodorus) ģints ērces. Ar Alectorobius un Argas invazētās telpās šīs ērces izturas tāpat kā blaktis un uzbrūk cilvēkam naktī. Ixodidae ārēji, starp citu ar žokļu aparāta uzbūvi, ir līdzīgas Argasidae. Ixodidae īpatnība ir vairodziņi jeb sklerīti.
Pretstatā argazīdiem iksodīdu ērces nedzīvo slēptuvēs, bet atklātās vietās, tāpēc tām grūtāk pieejams laupījums. Tādēļ iksodīdu ērces lielā vairumā iet bojā, bet to savukārt kompensē milzīgā auglība (viena mātīte var izdēt līdz 17000 olu). Nepieciešamība producēt lielu pēcnācēju skaitu ir par cēloni iksodīdu milzīgai rijībai, kas savukārt ir par iemeslu tam, ka ērces ilgi paliek uz saimnieka (parasti dažas dienas). Iksodīdu attīstībā ir trīs fāzes: kāpura, nimfas un pieauguša īpatņa, pie tam katras fāzes laikā tie piesūcas ar asinīm tikai vienu reizi. Tādā kārtā katra ērce savas dzīves laikā trīs reizes meklē saimnieku. Tomēr ir gadījumi, kad iksodīdu ērce visu mūžu paliek uz viena saimnieka. Iksodīdi ir dažādu mikroorganismu saimnieki un tāpēc pārnēsā dažādas slimības. Piemēram, pavasara un rudens ērču encefalītu pārnes Ixodes persulcatus un Ixodes ricinus. Hyalomma marginatum pārnes Krimas hemorāģisko drudzi; Ziemeļāzijas ērču izsitumu tīfu pārnes stepju ērce Dermacentor nuttali utt. Pret daudzām no ērču pārnēsātajām slimībām vēl nav vakcīnu, piemēram, Laimas slimību un ērlihiozi.
Demodekoze ir cilvēka ādas iekaisums, ko izraisa nosacīti patogēna ērce Demodex folliculorum. Trombikulozi izraisa sarkanās ērces (Trombiculidae). Citas cilvēka ādas slimības, kuras rada ādas kairinājumus jeb dermatītus izraisa vistu ērces (Dermanyssus gallinae), peļu ērces (Liponyssoides sanguineus), žurku ērces (Bdelonyssus bacati); pēdējās ar savu kodienu cilvēkam var inokulēt arī žurku izsitumu tīfu. Mājas putekļu ērcītes (Dermatophagoides farinae un Dermatophagoides pteronyssinus) izraisa dermatofagoidozi — akariāzi (ērču izraisītu saslimšanu), kas izraisa alerģisku reakciju. Cilvēka ādas slimība kašķis rodas, ja invazējas ar kašķa ērci — Acarus siro. Kašķa ērces mātīte ir apmēram 0,3 mm gara un gandrīz divas reizes lielāka par tēviņu. Tēviņi un mazuļi dzīvo uz ādas virsmas un slēpjas zem epidermas zvīņām; apaugļotās mātītes iespiežas epidermas slānī un izgrauž tajā taisnu vai izliektu 3 mm — 2 cm garu eju, kas atrodas zem pašas ādas virsmas; ejas samanāmas ādā kā baltas vai pelēcīgas līnijas. Mātīte atrodas ejas galā; tās atrašanās vietu norāda apmēram 0,3 mm liels puslodes veida izspīlējums ādā. Mātīte ejā dēj olas, no kurām īsā laikā izšķiļas seškājaini kāpuri. Kāpuri turpat izgrauž sev izeju uz ādas virsmu, kur arī turpina attīstīties līdz pusaugu stadijai, barojoties ar ādas izdalījumiem. Ar kašķi aplīp, saskaroties ar kašķa slimnieku, pie kam pārnesti tiek mazuļi un apaugļotās mātītes; saskaroties ar slimnieka drānām, kašķis pielīp tikai retos gadījumos. Uz cilvēku pāriet arī mājdzīvnieku kašķa ērces, piemēram, suņa, zirga un cūkas kašķa ērces.
Ērču sistemātika vēl pagaidām ir vāji izstrādāta, un daudzas grupas ir vēl maz pētītas. Pagaidām ir zināmas ap 20000 ērču sugu, taču reālais sugu skaits varētu būt daudz lielāks. Latvijā ir zināmas ap 800 ērču sugām. Ērces reizēm tiek izdalītas arī kā atsevišķā apakšklasē. Bet vēl pašlaik vienotas sistemātikas nav.
Ērces (Acari) ir zirnekļveidīgo helicerātu apakšklase. Ērces ir sīki, 0,1 —10 mm gari zirnekļveidīgie. To lielum lielajam vairumam ķermenī nav skaidri izšķiramu nodalījumu un segmentu. Galva, krūtis un vēders saplūduši, un robežas starp tiem nav izšķiramas. Heliceras un pedipalpas, izvirzoties ķermeņa priekšgalā, veido tā saukto gnatosomu jeb snuķi. Barība un barošanās veids ērcēm ir visai dažāds; tām ir dūrēja-sūcēja tipa žokļu aparāts, pie kam heliceras pārveidojušās par sariem, vai arī grauzēja-sūcēja tipa ar spīļveida helicerām. Pedipalpu pamata posmi un to žokļu izaugumi saplūduši kopā un veido apakšlūpu jeb hipostomu.
Acarina is een onderklasse van spinachtigen waartoe voornamelijk mijten en teken gerekend worden. Zoals wel vaker in de taxonomie is over juiste fylogenie (en daarmee de plaats in de taxonomische hiërarchie) nog geen overeenstemming.
Acarina is een onderklasse van spinachtigen waartoe voornamelijk mijten en teken gerekend worden. Zoals wel vaker in de taxonomie is over juiste fylogenie (en daarmee de plaats in de taxonomische hiërarchie) nog geen overeenstemming.
Midd (Acari eller Acarina) er en samlekjenning for en rekke små araknidar over hele verden. Gruppen omfatter 35 000 beskrevet arter med stor variasjon i levesett, men tallet er trolig mye høyere. Til midden hører mellom annet flått.
Midd har todelt kropp og (som regel) åtte bein, og høyrer såleis til edderkoppdyra (Arachnida). Til skilnad frå andre dyr i same gruppe har dei derimot bein både på for- og bakkroppen; skiljet mellom forkropp (proterosoma) og bakkropp (hysterosoma) går mellom det andre og det tredje beinparet. Klosaksane og pedipalpane som er så karakteristiske for edderkoppdyra er skild frå resten av kroppen av eit særleg fleksibelt område av eksoskjelettet. Midd pustar med trakèer eller over kroppsoverflata. Dei er ofte blinde.
Det eksisterer eit særs stort mangfald av levesett hjå midd. Ein kan finna dei i alle slags miljø; det finst både vass- og landlevande artar. Dei utgjer den største luten av leddyr i humusjord og detritus. Mange lever parasittisk, særleg på utsida av dyret, og dei går både på virveldyr og virvellause dyr. Frittlevande variantar er vanlegvis jegerar, nokre vert tilmed brukt til biologisk skadedyrkontroll.
Det finst òg ein del detritus-etarar som hjelper til å bryta ned organisk avfall. Her høyrer m.a. husstøvmidden, som lever av daude hudceller frå menneske, til. Somme midd er òg planteetarar, og kan forårsaka skade på avlingar.
Forskarane stridest om desse dyra skal plasserast i same gruppe. Mange meiner underklassa eller ordenen Acari er parafyletisk; det vil seie at somme av medlemmane har nærare felles forfar med dyr utanfor gruppa enn med andre midd. Per i dag vert dei rekna som ei underklasse av edderkoppdyra, med tre ordenar: Acariformes, Parasitiformes og Opilioacariformes.
Midd (Acari eller Acarina) er en samlekjenning for en rekke små araknidar over hele verden. Gruppen omfatter 35 000 beskrevet arter med stor variasjon i levesett, men tallet er trolig mye høyere. Til midden hører mellom annet flått.
Midder (Acari) eller miter er en underklasse av edderkoppdyr, og er blant de mest allsidige og suksessrike av alle virvelløse dyr. De finnes i en mengde habitater, men blir ofte ikke lagt merke til fordi de er så små. Mange lever fritt i jord eller vann, men det er også et stort antall parasitter på planter og dyr.
Planteparasittene inkluderer spinnmidder og gallmidder. Dyr er verter for flått, skabbmidd og hårsekkmidder. Den mest kjente plagsomme midden er vel likevel husstøvmidd.
Størrelsen varierer fra 0,1 mm, for eksempel de artene som bor i trakeene hos bier, til 30 mm hos flått. Alle midder legger egg som utvikler seg til en seksbeint larve. Deretter følger ett eller flere åttebeinte nymfestadier, før midden blir voksen.
I likhet med andre edderkoppdyr har voksne midder åtte bein. Et unntak er gallmiddene, som har fire bein. Hos alle midder er for- og bakkropp vokst sammen, så det ikke er noe tydelig skille mellom kroppsdelene.
Det er beskrevet 45 000 arter midd, men en tror at dette kanskje bare er fem prosent av det egentlige tallet på nålevende arter. I Norge er det funnet 810 arter. Middene var blant de første landdyr, og de eldste fossilene er fra tidlig devon, for nesten 400 millioner år siden.
Først i fargefjernsynets tidsalder, i 1965 oppdaget man sengemidden, enda den har vært med oss i uminnelige tider. En vanlig madrass kan gi husrom til kanskje to millioner sengemidd, som forsyner seg av den sovendes avskallede hudflak. En utregning foretatt ved British Medical Entomology Center konkluderer med at ti prosent av vekten til en seks år gammel hodepute utgjøres av «avskallet hud, levende midd, død midd og middekskrementer».[1]
Det antas at middene har utviklet seg langs tre hovedlinjer. Systematikkerne har derfor fordelt dem på tre overordener:
Midder (Acari) eller miter er en underklasse av edderkoppdyr, og er blant de mest allsidige og suksessrike av alle virvelløse dyr. De finnes i en mengde habitater, men blir ofte ikke lagt merke til fordi de er så små. Mange lever fritt i jord eller vann, men det er også et stort antall parasitter på planter og dyr.
Planteparasittene inkluderer spinnmidder og gallmidder. Dyr er verter for flått, skabbmidd og hårsekkmidder. Den mest kjente plagsomme midden er vel likevel husstøvmidd.
Størrelsen varierer fra 0,1 mm, for eksempel de artene som bor i trakeene hos bier, til 30 mm hos flått. Alle midder legger egg som utvikler seg til en seksbeint larve. Deretter følger ett eller flere åttebeinte nymfestadier, før midden blir voksen.
I likhet med andre edderkoppdyr har voksne midder åtte bein. Et unntak er gallmiddene, som har fire bein. Hos alle midder er for- og bakkropp vokst sammen, så det ikke er noe tydelig skille mellom kroppsdelene.
Det er beskrevet 45 000 arter midd, men en tror at dette kanskje bare er fem prosent av det egentlige tallet på nålevende arter. I Norge er det funnet 810 arter. Middene var blant de første landdyr, og de eldste fossilene er fra tidlig devon, for nesten 400 millioner år siden.
Først i fargefjernsynets tidsalder, i 1965 oppdaget man sengemidden, enda den har vært med oss i uminnelige tider. En vanlig madrass kan gi husrom til kanskje to millioner sengemidd, som forsyner seg av den sovendes avskallede hudflak. En utregning foretatt ved British Medical Entomology Center konkluderer med at ti prosent av vekten til en seks år gammel hodepute utgjøres av «avskallet hud, levende midd, død midd og middekskrementer».
Roztocze (Acari) – liczny (ok. 30 tys. gatunków, wiele gatunków nadal nieopisanych) rząd pajęczaków, obejmujący zwierzęta od mikroskopijnych do 3-centymetrowych. Roztocze są saprofagiczne (jak np. mechowce), ale także są wśród nich pasożyty (głównie ektopasożyty) i drapieżniki. Niektóre mogą przenosić choroby lub być szkodnikami magazynowymi. Zamieszkują wszystkie strefy klimatyczne, również obszary polarne. Dostosowały się do różnych środowisk: żyją w glebie, kurzu domowym (roztocze kurzu domowego), w strefie przybrzeżnej środowisk słodkowodnych (tzw. wodopójki) a nawet w gorących źródłach.
Nauka o roztoczach to akarologia.
Większość Acari to zwierzęta o mikroskopijnych rozmiarach (0,1 – 1 mm). U niektórych gatunków wymiary dorosłych samic, które opiły się krwią dochodzą do 30 mm[1].
Od pozostałych pajęczaków wyróżnia je budowa morfologiczna. W obrębie rzędu obserwuje się duże zróżnicowanie budowy. Ich wspólną cechą jest zlanie głowotułowia z odwłokiem i brak śladów segmentacji na zewnątrz. W ciele roztoczy wyróżnia się: gnatosomę i idiosomę. Aparat gębowy przystosowany do gryzienia lub ssania.
pierwsza, gębowa część ciała roztocza, w jej skład mogą (ale nie muszą) wchodzić: szczękoczułki, nogogłaszczki, warga górna, nadgębie, fałd nadgardzielowy i fałd podgardzielowy.
Druga, zazwyczaj większa cześć ciała, z odnóżami lokomocyjnymi w liczbie 4, 3, 2 lub nawet tylko 1 pary. Larwy mają zawsze 3 pary odnóży.
Oskórek, czasem cienki lub bardzo rozciągliwy (u form krwiopijnych).
Oczy proste, czasem uwstecznione lub całkowity brak; tylko u gatunków morskich zaopatrzone w soczewki; u kleszczy występuje narząd Hallera, wytworzony z odnóży.
Właściwie brak, krew z zatok krwionośnych popychana jest ruchami ciała.
Trzyodcinkowy, o dość złożonej budowie, z gruczołami ślinowymi, wolem, uchyłkami jelita, gruczołami wytwarzającymi substancje lepkie (u ektopasożytów).
Tchawki, czasem wymiana przez powierzchnię ciała;
Cewki Malpighiego, gruczoły biodrowe.
Parzyste gonady i przewody wyprowadzające; u samic wielu gatunków występuje pokładełko; u samców lądzieni występuje penis.
Systematyka tej grupy pajęczaków jest przedmiotem intensywnych badań; wiele gatunków jest nadal nieopisanych. Informacje na temat systematyki tej grupy mogą się różnić, w zależności od źródła. Wyróżnia się trzy podrzędy, w zależności od budowy idiosomy i odnóży:
Bezpośrednio z rzędu roztoczy wyróżnia się nadrodzinę Eriophoidea – szpeciele.
W polskim języku naukowym słowo "roztocza" jest synonimem pojęcia saprofity i dotyczy głównie przedstawicieli grzybów i bakterii. Czasem prowadzi to do pomieszania znaczeń ze słowem "roztocze" oznaczającym grupę pajęczaków (Acari), zwłaszcza ze względu na homonimię niektórych form deklinacyjnych tych słów. Stąd też w opracowaniach popularnych i języku potocznym upowszechnia się określanie pajęczaków nazwą "roztocza", które według obecnych zasad jest zarezerwowane dla saprofitów.
Formalnie wybrane formy deklinacyjne tych podobnie wyglądających wyrazów wyglądają w następujący sposób[2]:
Roztocze (Acari) – liczny (ok. 30 tys. gatunków, wiele gatunków nadal nieopisanych) rząd pajęczaków, obejmujący zwierzęta od mikroskopijnych do 3-centymetrowych. Roztocze są saprofagiczne (jak np. mechowce), ale także są wśród nich pasożyty (głównie ektopasożyty) i drapieżniki. Niektóre mogą przenosić choroby lub być szkodnikami magazynowymi. Zamieszkują wszystkie strefy klimatyczne, również obszary polarne. Dostosowały się do różnych środowisk: żyją w glebie, kurzu domowym (roztocze kurzu domowego), w strefie przybrzeżnej środowisk słodkowodnych (tzw. wodopójki) a nawet w gorących źródłach.
Nauka o roztoczach to akarologia.
Acarina, também frequentemente designada por Acari, é uma subclasse de artrópodes da classe Arachnida que inclui a generalidade das espécies que recebem o nome comum de ácaros e carrapatos. O grupo tem natureza cosmopolita, estando representado na generalidade dos habitats e zonas climáticas.
São pequenos, muitos chegam a ser microscópicos, e apresentam o cefalotórax e o abdómen fundidos e não segmentados, cobertos por uma carapaça protetora.
Estão distribuídos por todo o planeta, até mesmo em regiões polares, desertos e fontes termais. São comuns em todos os lugares, alimentando-se de material vegetal e animal, fresco ou em putrefação, além de seivas de plantas, pele, sangue e outros tecidos de vertebrados terrestres.
Acredita-se que a miniaturização tenha sido um fator fundamental no sucesso dos ácaros, permitindo a exploração de habitats não-acessíveis a aracnídeos maiores. Muitos são parasitas e por isso assume importância económica.
Apresentam desenvolvimento indireto, com estágio larval de seis patas que, após uma muda, origina um indivíduo de oito patas.
Carrapatos alimentam-se de sangue de répteis, aves e mamíferos, utilizando suas pinças bucais sugadoras. Chegam a expandir o corpo quando repletos de sangue.
Os hábitos alimentares são muito variados, mas conservam a característica dos aracnídeos de ingerir líquidos e, no caso de alimentos sólidos, realizar digestão externa que prepara o alimento para a ingestão.
Alguns ácaros causam sérios problemas para plantações de algodão e árvores frutíferas, entre outras.
Entre os ácaros parasitas do homem, existem os que atingem os folículos pilosos e glândulas sebáceas, como Demodex folliculorum, e parasitas cutâneos, como Sarcoptes scabiei, o causador da sarna humana. Este forma túneis na epiderme e liberta secreções que provocam forte irritação. A deposição contínua de ovos nos túneis garante a perpetuação da infestação. O contato com áreas infestadas da pele pode transmitir o ácaro para outro hospedeiro.
A filogenia do grupo Acari ainda é disputada e vários esquemas classificatórios tem sido propostos. A terceira edição do livro A Manual of Acarology usa o sistema de seis ordens agrupadas em duas superordens:[1]
Um terceiro grupo era reconhecido em classificações mais antigas, os Opilioacariformes, mas análises moleculares demonstraram que ele estava inserido no grupo dos Parasitiformes.[2]
Acarina, também frequentemente designada por Acari, é uma subclasse de artrópodes da classe Arachnida que inclui a generalidade das espécies que recebem o nome comum de ácaros e carrapatos. O grupo tem natureza cosmopolita, estando representado na generalidade dos habitats e zonas climáticas.
Acarienii (lat. Acari) reprezintă un taxon de artropode din clasa arahnidelor. Sunt organisme mici, uneori microscopice, cu capul, toracele și abdomenul în general nediferențiate, cu aparatul bucal (o trompă alungită) adaptat pentru ros, înțepat sau supt. Cei mai mulți acarieni au dimensiuni mici (0,08-1,0 mm), însă se întâlnesc și exemplare relativ mari, de 10-20 mm în lungime. Se estimează că, până în 1999, au fost descrise peste 50.000 de specii și se presupune că grupul ar putea include circa un milion de specii. Știința ce se ocupă de studierea acarienilor se numește Acarologie (gr. ἀκάρι (akari) - căpușă și λογία (logia) - știință[1]. Trăiesc pe plante, în sol, în apă, pe animale moarte sau vii. Un număr mare de specii sunt dăunătoare agriculturii, altele sunt paraziți ai omului și ai animalelor (de exemplu, Sarcoptes scabiei, Sarcoptes equi). Numeroși acarieni, precum căpușele, sunt transmițători ai unor maladii grave, ca febra recurentă, encefalita la om, piroplasmozele la animale etc.
Deși sunt membrii clasei Arachnida, acarienii nu au corpul divizat în prosomă (cefalotorace) și opistosomă (abdomen). Ele sunt foarte larg contopite, formând un corp unic. Anterior se află chelicerele, pedipalpii și trompa formată din două buze. Toate acestea la un loc constituie gnatosoma, sau capitulum. Restul corpului se numește idiosomă. Chelicerele sunt în formă de clești sau formează un aparat pentru a străpunge tegumentul gazdei. Baza lor este acoperită de lamele protectoare. Buza ventrală este înzestrată cu proeminențe ascuțite și se numește hipostom. Pedipalpii, la fel, intră în componența organului bucal. Atât articolele chelicerelor, cât și cele ale pedipalpilor sunt fuzionate. Aparatul bucal este adaptat pentru mușcat, înțepat sau supt. La căpușe idiosoma poate fi divizată în proterosomă (scutum) și histerosomă (alloscutum). Picioarele sunt în număr de patru perechi, la larve sunt doar trei perechi (se întâlnesc și forme adulte cu 2 sau 3 perechi de picioare).
La reprezentanții unor familii tegumentul este moale, la alții el este protejat de o cuticulă chitinoasă.
galben – sistemul nervos; verde – tuburile Mal-pighi; cafeniu – tubul digestiv, (de sus în jos) intestin mediu; intestin posterior; cec rectal; albastru - testicule; roz - canale salivare; violet – trahei; maroniu – glande salivare; portocaliu – glanda anexă]] În legătură cu dimensiunile mici ale corpului, sistemele și aparatele de organe interne sunt foarte reduse. Sistemul nervos constituie un creier mic. Dintre organele de simț, cele mai dezvoltate sunt cele tactile; ochii sunt reduși. Acarienii respiră prin trahei sau cuticulă. Circulația sangvină lipsește. Tubul digestiv posedă un faringe musculos, aspirator. Faringele continuă cu esofag, intestin mediu și posterior și se termină cu anus. Glandele salivare sunt relativ voluminoase. Excreția este realizată de tuburile lui Malpighi sau glande coxale.
După modul de hrană, acarienii sunt fitofagi și zoofagi. Majoritatea speciilor sunt forme libere, saprofage sau prădători. Saprofagii se hrănesc cu materia organică aflată în descompunere, contribuind la formarea humusulului în sol. Prădătorii vânează artropode mici, insecte sau alți acarieni sau consumă ouăle acestora. Prin aceasta, ei participă la reglarea efectivului acarienilor paraziți. Ei locuiesc în practic toate tipurile de habitate; majoritatea sunt arahnide terestre, însă sunt și specii acvatice, dulcicole sau marine.
Mulți acarienii pot fi paraziți vegetali și animali sau gazde intermediare (ex. pentru tenii). Acarienii fitofagi pot produce gale la plante, de exemplu gen. Eriophyes (Eriophyidae) are câteva sute de specii galicole care atacă părul, vița de vie, arțarul, etc. Alți acarieni se hrănesc în sol cu ciuperci și resturi vegetale în stare de putrefacție, având rol în procesele de humificare, în circuitul materiei în natură.
Foarte multe specii sunt parazite la animale (ex.: Psoroptes equi - produce râia calului, Ixodes sp. - căpușa, parazită și la om). Ordinul cuprinde familia Demodecidae, familia Thrombididae, familia Pyrogliphidae, familia Sarcoptidae, familia Ixodidae, etc. Din familia Ixodidae (cunoscute popular sub numele de căpușe), speciile mai importante sunt:
Acarienii prădători sunt utilizați uneori și în combaterea biologică a unor insecte dăunătoare (ex. Phytoseiulus persimilis, împotriva păianjenului rosu al legumelor).
Acarienii de apă (hidracarieni) pot parazita în stare larvară animalele acvatice.
Covoarele, saltelele, pernele, păturile, animalele de pluș și praful din încăperile călduroase, cu un nivel de umezeală ridicată sunt mediul ideal de dezvoltare al acarienilor (conform celor de la Discovery Channel o saltea obișnuită poate conține între 10.000 și 100.000 de acarieni). Unul dintre cel mai întâlnit este acarianul de praf. La aceste elemente se adaugă și animalele de casă. Astfel, multe persoane dezvoltă o alergie la praful din casă, care este de fapt datorată reziduurilor provenite de la acarieni. Aceasta se manifestează de obicei prin dureri de gât, ochii roșii care provoacă mâncărimi ori prin strănuturi fără niciun motiv aparte [2]
Acarologii au propus un set complex de grade taxonomice pentru clasificarea acarienilor. În prezent Acarina este considerată o subclasă a clasei Arachnida. Ea este compusă din 2 supraordine: Acariformes (sau Actinotrichida) și Parasitiformes (sau Anactinotrichida). Unii autori clasifică acarienii în 3 supraordine, al treilea fiind Opilioacariformes (în prima variantă acesta este considerat ordin inclus în Parasitiformes – Opilioacarida). Parasitiformes posedă 1- 4 perechi de stigmate laterale posterior de coxele perechii a doua de picioare și coxele sunt de obicei libere. Acariformes nu au stigmate vizibile posterior de coxele perechii a doua de picioare și coxele sunt adesea sudate cu peretele ventral al corpului. Opilioacariformes au cea mai primitivă organizare printre acarieni și nu sunt paraziți. Actualmente, taxonomia acarienilor este dezbătută.
Acest articol conține text din Dicționarul enciclopedic român (1962-1966), aflat acum în domeniul public.
Acarienii (lat. Acari) reprezintă un taxon de artropode din clasa arahnidelor. Sunt organisme mici, uneori microscopice, cu capul, toracele și abdomenul în general nediferențiate, cu aparatul bucal (o trompă alungită) adaptat pentru ros, înțepat sau supt. Cei mai mulți acarieni au dimensiuni mici (0,08-1,0 mm), însă se întâlnesc și exemplare relativ mari, de 10-20 mm în lungime. Se estimează că, până în 1999, au fost descrise peste 50.000 de specii și se presupune că grupul ar putea include circa un milion de specii. Știința ce se ocupă de studierea acarienilor se numește Acarologie (gr. ἀκάρι (akari) - căpușă și λογία (logia) - știință. Trăiesc pe plante, în sol, în apă, pe animale moarte sau vii. Un număr mare de specii sunt dăunătoare agriculturii, altele sunt paraziți ai omului și ai animalelor (de exemplu, Sarcoptes scabiei, Sarcoptes equi). Numeroși acarieni, precum căpușele, sunt transmițători ai unor maladii grave, ca febra recurentă, encefalita la om, piroplasmozele la animale etc.
Roztoče (Acari alebo Acarina) sú rad drobných článkonožcov z triedy pavúkovce (Arachnida).
Ich články tela splynuli do jediného celku. Ústne orgány sú bodavo-cicavé. Mnohé roztoče sú parazitické, nebezpečné, prenášače chorôb a alergie na roztoče. Známych je asi 30 000 druhov, u nás vyše 3 000, napr. kliešťovce, roztočíky či svrabovce.
Roztoče skúma akarológia.
Roztoče (Acari alebo Acarina) sú rad drobných článkonožcov z triedy pavúkovce (Arachnida).
Ich články tela splynuli do jediného celku. Ústne orgány sú bodavo-cicavé. Mnohé roztoče sú parazitické, nebezpečné, prenášače chorôb a alergie na roztoče. Známych je asi 30 000 druhov, u nás vyše 3 000, napr. kliešťovce, roztočíky či svrabovce.
Roztoče skúma akarológia.
Acariformes
Parasitiformes
(vendar glej besedilo)
Pršice ali akarine (znanstveno ime Acari oz. Acarina) so velika in raznolika skupina pajkovcev, v katero uvrščamo preko 50.000 danes živečih opisanih vrst. Znana je predvsem po zajedavskih predstavnikih, med katerimi so najbolj znani klopi, pa tudi hišni pršici in drugih vrstah, ki povzročajo nevšečnosti človeku oz. njegovim domačim živalim ter gojenim rastlinam. Velik del pršic pa živi v tleh, kjer kot razkrojevalci in plenilci predstavljajo pomemben del ekosistema. Domnevajo, da po številu vrst in osebkov ne zaostajajo mnogo za žuželkami.
S pršicami se znanstveno ukvarja akarologija, specializirana disciplina arahnologije, s posebnim poudarkom na zajedavskih vrstah.
Po telesnih značilnostih so v osnovi podobne ostalim pajkovcem - imajo štiri pare nog in telo deljeno v dve regiji: prosomo in opistosomo. Vendar pa je ta členjenost v veliki meri zabrisana, zadek je zelo reduciran in neopazen, tako da je na prvi pogled telesna regija samo ena. Zato opisujemo telesne regije pršic z izrazoma proterosoma (glava in oprsje s prvima dvema paroma nog) in histerosoma (preostanek oprsja in zadek).
Pri zajedavskih vrstah je število nog lahko reducirano, prav tako imajo samo tri pare nog ličinke. Zajedavske vrste imajo sesanju prilagojene ustne dele, medtem ko so pri plenilskih pipalke škarjaste ali kleščaste.
Sistematika pršic je težavna iz več razlogov. Med njimi sta najpomembnejša majhna velikost, posledica katere je težavno preučevanje, in izjemna raznolikost v telesni zgradbi. Zaradi slednje se pojavlja domneva, da pršice sploh niso naravna (monofiletska) skupina, temveč da so se razvile ločeno iz nekaterih sorodnih skupin, v glavnem iz suhih južin.
Tradicionalno delimo pršice v dve podskupini:
Nekateri avtorji poleg teh dveh skupin kot enakovredno obravnavajo še majhno skupino Opilioacariformes, ki združuje zajedavske pršice, na pogled podobne suhim južinam (od tod ime). Po mnenju drugih sodijo v skupino Parasitiformes. Tudi taksonomski rang teh dveh oz. treh podskupin še ni splošno sprejet - nekateri jih obravnavajo kot nadredove, drugi pa kot redove.
Pršice ali akarine (znanstveno ime Acari oz. Acarina) so velika in raznolika skupina pajkovcev, v katero uvrščamo preko 50.000 danes živečih opisanih vrst. Znana je predvsem po zajedavskih predstavnikih, med katerimi so najbolj znani klopi, pa tudi hišni pršici in drugih vrstah, ki povzročajo nevšečnosti človeku oz. njegovim domačim živalim ter gojenim rastlinam. Velik del pršic pa živi v tleh, kjer kot razkrojevalci in plenilci predstavljajo pomemben del ekosistema. Domnevajo, da po številu vrst in osebkov ne zaostajajo mnogo za žuželkami.
S pršicami se znanstveno ukvarja akarologija, specializirana disciplina arahnologije, s posebnim poudarkom na zajedavskih vrstah.
Kvalster (Acari) är en stor grupp av spindeldjur som återfinns över hela jordklotet. De lever på land, i färskvatten och i salt vatten. Mångfalden av kvalster är extraordinär och dess fossila historia går tillbaka till åtminstone början av devonperioden[1]. Det finns över 65 000 arter beskrivna, men det verkliga antalet arter är troligen betydligt större. Forskare uppskattar att det finns en miljon arter i världen. Förutom parasiter (som tex fästingar och skabb), finns arter som äter växter, djur, svamp eller dött organiskt material. De är små (ofta mellan 0,08 och 1,00 mm), men de största (röda sammetskvalster och blodfyllda fästingar) kan bli omkring 10-20 mm. Läran om kvalster kallas Akarologi (från grekiska ἀκαρί/ἄκαρι, Akari)[2] och en biolog som studerar kvalster kallas akarolog (=kvalsterforskare). De ledande vetenskapliga tidskrifter för kvalsterforskning inkluderar "Acarologia", "Experimental and Applied Acarology" och "the International Journal of Acarology". Föreningar i Europa är "EURopean Association of ACarologists" (EURAAC) och "European Water Mite Research"[3].
Forskare betraktar kvalster idag som en underklass[4] av spindeldjuren, men de klassificeras ibland i litteraturen även som en överordning eller en ordning. Kvalster indelas vanligen i två överordningar: höftkvalster (Anactinotrichida eller Parasitiformes) och lårkvalster (Actinotrichida eller Acariformes)[4]. Att taxonomin hos kvalster varierar beroende på litteratur, även på högre nivå, beror främst på att det inte är klart hur de är släkt med varandra. Dagens molekylära studier indikerar att höftkvalster och lårkvalster kan vara närmare besläktade med andra spindeldjur än med varandra. Det skulle betyda att kvalster inte är en monofyletisk grupp d.v.s. att de inte har ett gemensamt ursprung.
Kvalster delas vidare upp i (enligt Krantz och Walter 2009[4]):
Huskvalster, ofta kallade husdammskvalster eller sängkvalster, är ett antal familjer "lårkvalster" som Dermatophagoides och Euroglyphus. De är mikroskopiskt små, 0,1–0,3 mm. De saknar lungor och andas direkt genom huden. De kan inte dricka utan tar upp och avger vatten direkt genom huden och är helt beroende av omgivningens fukt för att kunna upprätthålla vattenbalansen. De saknar ögon och föredrar mörker.
Förrådskvalster är samlingsnamn för några andra familjer "lårkvalster", som företrädesvis förekommer där matvaror eller foder förvaras. Den viktigaste familjen är or.
Mjällkvalster (Cheyletiella yasguri) [5] är ett parasitkvalster som framförallt påträffas hos hund, katt och kanin. Hos hundar drabbar det främst valpar. Mjällkvalster kan även smitta människor.[6] Mjällkvalster har en 21 dagar lång livscykel, och överlever inte mer än 10 dagar utan värddjur.[7]
I Sverige finns cirka 1000 arter kända, men troligen är en stor del av faunan fortfarande okänd. Fyra av sex ordningar av kvalster finns representerade i Sverige[8]. Forskning sker på Uppsala Universitet (fästingar)[9], SLU i Uppsala (hornkvalster)[10], Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm (vattenkvalster, sammetskvalster)[11] och Zoologiska museet i Lund (rovkvalster, fästingar)[12]. Station Linné har en fästingsafari på Öland för allmänheten[13].
Kvalster (Acari) är en stor grupp av spindeldjur som återfinns över hela jordklotet. De lever på land, i färskvatten och i salt vatten. Mångfalden av kvalster är extraordinär och dess fossila historia går tillbaka till åtminstone början av devonperioden. Det finns över 65 000 arter beskrivna, men det verkliga antalet arter är troligen betydligt större. Forskare uppskattar att det finns en miljon arter i världen. Förutom parasiter (som tex fästingar och skabb), finns arter som äter växter, djur, svamp eller dött organiskt material. De är små (ofta mellan 0,08 och 1,00 mm), men de största (röda sammetskvalster och blodfyllda fästingar) kan bli omkring 10-20 mm. Läran om kvalster kallas Akarologi (från grekiska ἀκαρί/ἄκαρι, Akari) och en biolog som studerar kvalster kallas akarolog (=kvalsterforskare). De ledande vetenskapliga tidskrifter för kvalsterforskning inkluderar "Acarologia", "Experimental and Applied Acarology" och "the International Journal of Acarology". Föreningar i Europa är "EURopean Association of ACarologists" (EURAAC) och "European Water Mite Research".
Akarlar, acari ya da acarina, örümceğimsiler sınıfından kene ve akarları (mayt) kapsayan bir alt sınıf. Akarları inceleyen bilime akaroloji denir. Akarlar alt sınıfında çok fazla türde canlı vardır ve fosil kayıtları Devonian döneme ulaşır. Bu nedenle akarologlar akarların doğru sınıflandırılabilmeleri için karmaşık bir taksonomik sınıflandırma sistemi önermişlerdir.
Akarlar sınıfındaki organizmaların büyük bir kısmı çok küçüktür ve mikrometrelerle ölçülür. Bunun yanı sıra kene ve kırmızı kadife akarı gibi bir santimetreden daha büyük olabilen akarlar da mevcuttur. Akarların 50 binden fazla türü kayıt altına alınmıştır ve 1 milyondan fazla akar türü olduğu düşünülmektedir.
Akarlar, acari ya da acarina, örümceğimsiler sınıfından kene ve akarları (mayt) kapsayan bir alt sınıf. Akarları inceleyen bilime akaroloji denir. Akarlar alt sınıfında çok fazla türde canlı vardır ve fosil kayıtları Devonian döneme ulaşır. Bu nedenle akarologlar akarların doğru sınıflandırılabilmeleri için karmaşık bir taksonomik sınıflandırma sistemi önermişlerdir.
Akarlar sınıfındaki organizmaların büyük bir kısmı çok küçüktür ve mikrometrelerle ölçülür. Bunun yanı sıra kene ve kırmızı kadife akarı gibi bir santimetreden daha büyük olabilen akarlar da mevcuttur. Akarların 50 binden fazla türü kayıt altına alınmıştır ve 1 milyondan fazla akar türü olduğu düşünülmektedir.
У складі підкласу розрізняють кілька надрядів і рядів:
Звичайні розміри кліщів — 0,5—1 мм. Через малі розміри більшість видів кліщів (а їх нараховується сотні тисяч видів) невідомі пересічній людині. Недобру репутацію мають кровососи (кровопи́вці) — іксодові кліщі, розмір яких до 5 мм, а дорослі самки кліща, харчуючись кров'ю теплокровних тварин, можуть розростатися до 2 см.
Рідко зустрічаються в наш час дрібні (до 0,5 мм) кліщі, що паразитують під шкірою тварин та людини — коростяні свербуни. Численні види кліщів живуть у ґрунті та прілому листі та відіграють важливу роль у вторинній переробці органічної рослинної речовини. Багато видів проживають на рослинності, в траві, на деревах. Ці кліщі створюють особливі угрупування. Частина видів рослиноїдна, харчується соком рослин, інші види хижі, їх жертви — рослиноїдні кліщі та інші дрібні тварини.
На відміну від деяких інших членистоногих, кліщі мають суцільне тіло, не поділене на сегменти.
Так само, як найближчі родичі павуки, деякі кліщі виділяють павутину та можуть формувати захисні пологи над колонією. Використовують слину як отруту для полювання та для зовнішнього перетравлювання їжі.
Для циклу розвитку кліщів характерна невелика кількість стадій, від одної до іншої кліщ переходить линяючи та покидаючи свою зовнішню хітинову оболонку. Здебільшого кліщі відкладають яйця, з них вилуплюється личинка, яка, підростаючи, проходить одну, дві або три стадії німфи, після чого перетворюється на дорослого кліща — самку чи самця. Наука, що вивчає кліщів, називається акарологія.
Ve bét (tên khoa học Acari)[1] là một nhóm động vật chân khớp trong lớp Hình nhện bao gồm mite và ve. Các hóa thạch của các loài thuộc bộ này có tuổi vào đầu kỷ Devon.[2] Phân loại học hiện tại xem bộ này là một phân lớp của lớp Hình nhện gồm 2-3 bộ hoặc liên bộ: Acariformes (hay Actinotrichida), Parasitiformes (hay Anactinotrichida), và Opilioacariformes; Opilioacariformes được xem là một phân nhóm của Parasitiformes. Phát sinh loài của Acari vẫn còn tranh cãi, và các mối quan hệ giữa các loài trong nhóm này với các nhóm hình nhện khác vẫn chưa hoàn toàn rõ ràng. Theo các cách phân loại trước, các phân nhóm của Acarina được xếp ở cấp bộ.
Phát sinh loài trong nhóm Acari vẫn còn tranh cãi và một số cách phân loại cũng được đề xuất. Trong quyển A Manual of Acarology tái bản lần thứ 3 đưa ra sáu bộ được xếp vào 2 liên bộ như sau:[3][4]
Ve bét (tên khoa học Acari) là một nhóm động vật chân khớp trong lớp Hình nhện bao gồm mite và ve. Các hóa thạch của các loài thuộc bộ này có tuổi vào đầu kỷ Devon. Phân loại học hiện tại xem bộ này là một phân lớp của lớp Hình nhện gồm 2-3 bộ hoặc liên bộ: Acariformes (hay Actinotrichida), Parasitiformes (hay Anactinotrichida), và Opilioacariformes; Opilioacariformes được xem là một phân nhóm của Parasitiformes. Phát sinh loài của Acari vẫn còn tranh cãi, và các mối quan hệ giữa các loài trong nhóm này với các nhóm hình nhện khác vẫn chưa hoàn toàn rõ ràng. Theo các cách phân loại trước, các phân nhóm của Acarina được xếp ở cấp bộ.
Филогенез клещей является предметом дебатов. Несколько таксономических схем было предложено для упорядочивания их классификации. Так например, третье издание A Manual of Acarology (2009) делит клещей на 6 отрядов, сгруппированных в два надотряда следующим образом[4]:
Проведённое в 2004 году генетическое исследование привело к изменениям в сложившейся структуре классификации клещей, и надотряд Parasitiformes был понижен в ранге до отряда[5].
Ещё одна система классификации постулирует, что подкласс Acari включает три надотряда (Opilioacariformes, Parasitiformes, Acariformes), более 350 семейств, около 4000 родов и более 48 тыс. видов (Harvey M. S., 2002)[6].
В 2011 году общая численность описанных видов клещей составила 54617 видов, включая 144 ископаемых (Zhang et al., 2011)[2]:
Клещи вызывают болезни человека и домашних животных — акариазы, а также передают через укусы трансмиссивные болезни, повреждают культурные растения.
Филогенез клещей является предметом дебатов. Несколько таксономических схем было предложено для упорядочивания их классификации. Так например, третье издание A Manual of Acarology (2009) делит клещей на 6 отрядов, сгруппированных в два надотряда следующим образом:
Надотряд Parasitiformes Opilioacarida Holothyrida Ixodida Mesostigmata Sejoidea Trigynaspida Monogynaspida Надотряд Acariformes Trombidiformes Sphaerolichida Prostigmata Sarcoptiformes Endeostigmata Oribatida AstigmataПроведённое в 2004 году генетическое исследование привело к изменениям в сложившейся структуре классификации клещей, и надотряд Parasitiformes был понижен в ранге до отряда.
Ещё одна система классификации постулирует, что подкласс Acari включает три надотряда (Opilioacariformes, Parasitiformes, Acariformes), более 350 семейств, около 4000 родов и более 48 тыс. видов (Harvey M. S., 2002).
В 2011 году общая численность описанных видов клещей составила 54617 видов, включая 144 ископаемых (Zhang et al., 2011):
Opilioacarida Zakhvatkin, 1952 (37 видов, включая 2 ископаемых) Holothyrida Thon, 1905 (27 видов) Ixodida Leach, 1815 (896 видов, включая 5 ископаемых) Mesostigmata G. Canestrini, 1891 (11424 вида) Trombidiformes Reuter, 1909 (25821 вид, включая 24 ископаемых) Sarcoptiformes Reuter, 1909 (16412 видов, включая 113 ископаемых)以及text
蜱蟎亞綱(Acari)是節肢動物蛛形綱下的一個分類元,原為蜱螨目(Acarina),現時升格成為一個亞綱。本分類元有30,000左右的物種,包括了蜱、螨、盲蛛、疥瞒、恙螨、寄螨等物種,體型大多數比較細小,即使是最大的,也只有1cm的大小。一般需要使用顯微鏡才能觀察[1]。
蜱蟎亞綱動物可分為吸血性及非吸血性兩種。頭胸部和腹部通常是一整塊,分節不明顯。在頭胸部有4對步足及一對觸肢、在口部有螯肢。
蜱螨目有30,000左右的物種,牠們的分類到現在還未有一個共識:儘管大多數研究學者都認同這個目可以獨立成為一個亞綱,但亦有不少人認為牠們只是蛛形綱下的一個目。蜱螨目的二分法(真螨形、寄螨形)亦是分類的主流,分歧的只是在分類樹的位置,但亦有部份人把盲蛛類從寄螨類獨立出來。以下為現時較常見的分類:
蜱蟎對經濟最重大的影響,當以對農作物的損害最大,尤其是葉蟎科(Tetranychidae)的各個物種,還有叶爪螨科(Penthaleidae)、跗线螨科(Tarsonemidae)及節蜱科(Eriophyidae)的部分物種。
另外,本分類的部分寄生性物種會令人類或其他哺乳類動物染病。這些物種的叮咬或排泄物可令宿主染上節足類動物所傳播的疾病[1]。舉例說:遠足者有時會患上的叢林斑疹傷寒,便是由野外的蜱蟎叮咬而引致。
不過,本分類還有對經濟有裨益的物種。中氣門目(Mesostigmata)雖然是寄蟎總目之下的一個目級分類元[4][5][3][6],但其實大多數物種都不是寄生動物,而是自由生活、甚至是捕食性動物。本目現時有約五千種屬於掠食性生物品種,隐居在軟土、垃圾堆、腐木、糞便、腐肉、鳥巢或家居的塵埃裡。當中植綏蟎(捕植蟎科,Phytoseiidae[7])佔約15%,被用於生物控制,並取得重大成就(見野草條目)。
蜱蟎亞綱(Acari)是節肢動物蛛形綱下的一個分類元,原為蜱螨目(Acarina),現時升格成為一個亞綱。本分類元有30,000左右的物種,包括了蜱、螨、盲蛛、疥瞒、恙螨、寄螨等物種,體型大多數比較細小,即使是最大的,也只有1cm的大小。一般需要使用顯微鏡才能觀察。
ダニ(壁蝨、蜱、蟎、螕)とは、節足動物門鋏角亜門クモ綱ダニ目に属する動物の総称である。いずれも小型の生物で、体長1mm以下のものも多い。
全世界で約2万種とも言われており、形態・生態ともに非常に多様性に富むことから、現在の「ダニ目」という分類群について多系統であることが示唆されているが、研究は進んでいない。
ダニを意味する漢字の内、中国語ではマダニ類を蜱(pí)、それ以外のケダニ類、コナダニ類などを蟎(mǎn)と区別し、総称として蜱蟎と呼ぶ。
欧米では大型の吸血性のダニであるマダニ類とそれ以外のダニを区別し、前者を英語でTick、ドイツ語でZecke、後者を英語でMite、ドイツ語ではMilbeという。日本語では「ダニ」という単語自体が害虫をイメージさせるが、英語圏では一般的な不快感が強いのは牧場で人畜に害を与える "Tick" であり、"Mite" にはそれほど一般の不快感は普遍的ではない[2]。
ササラダニ研究の第一人者である青木淳一によると前者を聞かせると大きく顔をしかめるが、後者については単に小さい虫という印象しかないらしいとのこと。
ダニを意味する日本語の方言語彙には、ごさらぎ(和歌山県)、さらげ(熊本県)、しだりめ(東京都八丈島)、たにこ(京都府)、たのほじ(島根県)、たんじろう(新潟県中魚沼郡)、だんにゃま(鹿児島県)、ふつみ(山口県)、やえ(山口県)などがある。逆に愛知県知多郡では、だにがハエの幼虫を意味した[3]。
また比喩表現として、寄生性の種の一部が吸血生物として非常に特徴的であることを指して、他人の稼ぎを巻き上げて生活するものに「社会のダニ」などという言い方をすることがある。このほか人に嫌われる者の形容に用いることがある[4]。
ダニ類の形態は非常に多様性に富むが、概して小型のものが多い。マダニ類には吸血時に体長が1cm以上に肥大するものもあるが、ほとんどのものはそれよりはるかに小さく、1mm以下のものも非常に多い。 基本的な形態はクモ綱全体に共通する体制として、体は前体部(頭胸部)と後体部(腹部)に分かれ、頭胸部には付属肢として1対の鋏角と触肢、4対の歩脚をもつ[5]。 腹部の後端に尾部はない。体型はずんぐりした楕円形のものが多いが、扁平なものや細長いものもある。
ダニ類の場合、前体部と後体部は区別できるものもあるが、密着して明瞭でない種が多い。体節は互いに癒合が著しく原始的なアシナガダニ類を除いて腹部は体節に分かれない(フシダニ類、ニキビダニ類等には一見体節に見える環節があるが、二次的なものである)。そのためにダニ類独自の体制の区分名がある。
鋏角は3節からなり、多くのものでは鋏状。ただし形態には変異が多い。またハダニ類等鋏角に出糸器官をもつものがある。
触肢は基本的には6節からなる歩脚に近い形であるが、節数を大きく減じたり、退縮して口器のようになるものもあるなど分類群や種により変異が著しい。
歩脚は4対が基本で、多くの種ではよく発達するが、一部を退化させたものや無脚のものもある。幼体は歩脚が3対で脱皮成長途中で4対に増えるが、実際には卵内での発生過程では4対が形成されて、その後第4脚が消失し孵化時に3対になる。
眼は前胴体部に1-2対の単眼を持つが、欠くものも多い。このほか感覚器官として体側に体毛をもつものもある。
呼吸器官として気管を持ち、その位置や構造は分類上重視される。気管が退化し特定の呼吸器官を持たないものもあり、そのようなものは皮膚呼吸を行う。
ダニ類は熱帯から極域まで世界中に分布し、高山から低地、乾燥地から湿地、土壌中、水中、家屋内や貯蔵食品内等の人工的な環境、さらには植物や動物の体組織中まで様々な環境に適応して生息する。一般に体が微小であることから、様々な微環境に応じてそれぞれ異なる種が棲み分けており、分布が局在している種もあるがコスモポリタン種も多い。また、一部の水生ダニ類では成体が陸上で生活する等、成長段階により生息環境が変化する種もいる。
食性もそれぞれの種の生息する微環境に適応し、菌食性、腐食性、捕食性、植食性、寄生性等クモ形類としては非常に多様である。注目されることの多い寄生性の種についても、寄生生物として高度に適応しているものから、宿主に対する捕食に近いもの、宿主の体組織を一種の微環境として生息しているものまで段階は様々である。また寄生性のツツガムシ類やタカラダニ類等幼体時と成体とで食性が変化するものもある。
繁殖は通常、オス個体がメス個体に精包を直接または間接的に渡して受精させる両性生殖だが、通常時はメスのみで単為生殖を行う種も多い。産卵は土壌動物のイレコダニ類の様に一回に1個しか産まないものから複数個産むもの、体内で孵化して幼体を産むものまで種により異なる。
幼体は脱皮を繰り返し複数の令期を経て成体となるが、種により特定の段階ないし環境の変化により、付属肢や口器を退化させたシストと呼ばれる繭状の形態になるものがある。単に蛹状の休眠状態をとるものから寒冷や乾燥等の環境悪化に高度な耐性をもつものまで様々である。
ダニ類は形態が多様であるため、歩脚を発達させて活発に歩行したり、遊泳するものや跳躍能力をもつもの、歩脚を退化させて蠕動を行うものや固着生活を行うもの等様々であるが、いずれの種においても身体が微小であるため、個体としての運動能力は非常に限定的である。しかし生態も多様であることから、哺乳類等の大型動物や飛翔能力のある昆虫に寄生あるいは体表に付着することにより長距離を移動するものなど、種によっては大きな移動能力を獲得している。特に、ハダニ類等糸を出してバルーニングによる移動を行う種やシスト形態時に風に飛ばされて分散する種などでは非常に広い分布域を持つものがあり、1つの種が汎世界的に分布しているものもある。
通常ダニ類は医療上、農業上等の有害生物として捉えられることが多いが、その様な種はダニ類全体としてはごく一部であり、大半は人間の活動に無関係で、ササラダニ類等土壌生活性のダニ類などの分解者や捕食寄生により特定の種に対する天敵として機能しているもの等、生態系を支える重要な役割を担っている。
アダクチリディウムやアカロフェナックス・トリボリイ等、兄妹・姉弟で近親交配を日常的に行う種がいる[6]。
ダニ類は種数・個体数ともに膨大であるため、人間の活動に関わりのある種は、ダニ類全体に対してはごく僅かな割合でしかないが、保健衛生上また農業上有害な生物として、その影響は無視できない。
ダニという場合、有害な吸血生物のイメージが一般的だが、外部寄生により吸血を行う代表的なものとしてマダニ類とイエダニ類が挙げられる。これらのダニ類は通常はマダニがシカなどの野生動物を、イエダニが住家性のネズミ類を寄生対象としており、ワクモやツツガムシ等人間以外の生物を宿主としている種でも、状況により人間を吸血し被害を与えるものがいる。現代では日常生活でこれらのダニの寄生を受ける機会はほとんどないが、アウトドアでのレジャー等野外活動時にマダニ類やツツガムシ類の被害を受ける例が増えている。これらの被害を受けると、吸血時のダニの唾液物質によるアレルギー性の咬症の他、マダニ類の口器により傷口が化膿したり、場合によってはリケッチアやウィルス等による重篤な感染症を発症することがある。
直接吸血はしないが、人体の組織に寄生するダニとして、ヒゼンダニとニキビダニ類が挙げられる。ヒゼンダニは皮下に穿孔して寄生し疥癬という皮膚病を発症させる。ニキビダニ類は主に顔面の毛包に寄生しており、通常無症状であることが多いが体質や状況によりアレルギー性皮膚炎の原因となる。
また人体に寄生はしないが、住家中の埃(ハウスダスト)の中も数種のダニが生息しており、これらは埃中の有機物を食べているので人体への直接の加害はないが、糞や脱皮殻、個体の死骸等が皮膚炎や気管支炎等のアレルギー性疾患を引き起こす元(アレルゲン)になることがある。さらにこのダニ類を捕食するツメダニ類が繁殖し、偶発的に人体を刺す皮膚炎も発生している。
人体に被害を与えるもの以外では、台所や食品倉庫でコナダニの仲間が小麦粉や乾物等の貯蔵食品などに繁殖し、食品工場等で大きな損害を与えることがある。
農業害虫として、植物に寄生するダニのうちでもハダニ類には産業上重要なものが多い。この仲間は植物の表面にクモのように糸を張り巡らして巣をつくり集団で生活する。植物組織内に口器を挿入し細胞の原形質を吸い取って摂食するが、刺咬時に有害な成分を分泌するため葉が変色し、寄生数が多い場合株ごと枯死することもある。殺ダニ剤等の農薬に抵抗性を持ち、防除が困難なケースも多い。
ダニ類が人間の活動に有用に関与している例として、間接的には分解者としての土壌動物のダニ類等生態系を支えている重要なメンバーとしての働きなどを挙げることができるが、直接的な利用はあまり多くない。産業上重要な例として、農業害虫のハダニ類防除に、カブリダニ類等これらの植物寄生性ダニ類の天敵である捕食性のダニ類が生物農薬として用いられている。
また、ヨーロッパではミモレット、エダムチーズ等伝統的なチーズの熟成法としてチーズダニが利用される。
ダニ類は種類数も多く、極めて多様なメンバーを含み科の数も非常に多い。ここではダニ類を単系統のダニ目とし、亜目の分類と、代表的な科のみを拾い上げる。
ダニ(壁蝨、蜱、蟎、螕)とは、節足動物門鋏角亜門クモ綱ダニ目に属する動物の総称である。いずれも小型の生物で、体長1mm以下のものも多い。
全世界で約2万種とも言われており、形態・生態ともに非常に多様性に富むことから、現在の「ダニ目」という分類群について多系統であることが示唆されているが、研究は進んでいない。
진드기아강(Acari)은 진드기(ticks)와 응애(mites)를 포함하는 절지동물 분류군의 하나이다. 약 5만 종 이상이 알려져 있으며, 현존하는 종은 100만 종 이상으로 추정하고 있다.[1]