Perception Channels: tactile ; chemical
Other Physical Features: endothermic ; bilateral symmetry
Key Reproductive Features: gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual
Die Lagomorpha is 'n orde soogdiere wat tot die Euarchontoglires behoort. Hierdie groep bevat die pika's en die hase en konyne.
'n Eenvoudige kladogram[1]
EuarchontogliresEuarchonta (80mj)
Rodentia (77mj)
Ochotonidae (Pika's)
Die Lagomorpha is 'n orde soogdiere wat tot die Euarchontoglires behoort. Hierdie groep bevat die pika's en die hase en konyne.
Los lagomorfos (Lagomorpha, del griegu lagōs, llebre y morphē, forma) son un orde perteneciente a los mamíferos placentarios. Hasta principios del sieglu XX fueren consideraos como royedores pero esisten considerables diferencies pa desligar dambos órdenes.
Los lagomorfos tienen dos pares de dientes caltriantes superiores, frente al únicu par esistente nos royedores. Al igual que n'el royedores, los incisivos son de crecedera continua, pero a diferencia d'éstos, nos lagomorfos una capa d'esmalte anubre dambes cares de los incisivos. El segundu par d'incisivos, asitiaos darréu a los tradicionales, son notablemente más pequeños. Dende un puntu de vista puramente anatómicu, el cadarma óseu, según los sos coraes y les sos músculos, asemeyar a los de los artiodáctilos.
Los fósiles más antiguos atopaos de lagomorfos remontar a fai 65 millones d'años, en Mongolia.
Dientro del orde de los lagomorfos atopamos anguaño les families Ochotonidae (piques) y Leporidae (coneyos y llebres). Envalórase que dambes families estremar mientres el Oligocenu (fai 37 millones d'años).
Reconócense les siguientes familias:[1]
Amás, hai dellos xéneros incertae sedis:
Los lagomorfos (Lagomorpha, del griegu lagōs, llebre y morphē, forma) son un orde perteneciente a los mamíferos placentarios. Hasta principios del sieglu XX fueren consideraos como royedores pero esisten considerables diferencies pa desligar dambos órdenes.
Los lagomorfos tienen dos pares de dientes caltriantes superiores, frente al únicu par esistente nos royedores. Al igual que n'el royedores, los incisivos son de crecedera continua, pero a diferencia d'éstos, nos lagomorfos una capa d'esmalte anubre dambes cares de los incisivos. El segundu par d'incisivos, asitiaos darréu a los tradicionales, son notablemente más pequeños. Dende un puntu de vista puramente anatómicu, el cadarma óseu, según los sos coraes y les sos músculos, asemeyar a los de los artiodáctilos.
Los fósiles más antiguos atopaos de lagomorfos remontar a fai 65 millones d'años, en Mongolia.
Dientro del orde de los lagomorfos atopamos anguaño les families Ochotonidae (piques) y Leporidae (coneyos y llebres). Envalórase que dambes families estremar mientres el Oligocenu (fai 37 millones d'años).
Al lagomorfed eo ar bronneged a ya d'ober an urzhiad Lagomorpha e rummatadur al loened.
Tri c'herentiad zo ennañ :
Al lagomorfed eo ar bronneged a ya d'ober an urzhiad Lagomorpha e rummatadur al loened.
Els lagomorfs (Lagomorpha) són un ordre de mamífers, que inclou dues famílies: Leporidae (llebres i conills) i Ochotonidae (piques).
Les incisives els creixen contínuament com als rosegadors però, en canvi, els lagomorfs tenen una capa d'esmalt que els hi recobreix ambdues cares. Es diferencien dels rosegadors per tenir dos parells de dents incisives a cada mandíbula mentre que els rosegadors en tenen un sol parell.
Els lagomorfs (del grec lagōs, 'llebre' i morphē, 'forma') són un ordre pertanyent als mamífers placentaris.
Els lagomorfs (Lagomorpha) són un ordre de mamífers, que inclou dues famílies: Leporidae (llebres i conills) i Ochotonidae (piques).
Les incisives els creixen contínuament com als rosegadors però, en canvi, els lagomorfs tenen una capa d'esmalt que els hi recobreix ambdues cares. Es diferencien dels rosegadors per tenir dos parells de dents incisives a cada mandíbula mentre que els rosegadors en tenen un sol parell.
Urdd o famaliaid yw'r ceinachffurfiaid[1] (Lagomorpha), a cheir dau deulu sy'n fyw heddiw: y Leporidae (cwningod ac ysgyfarnogod) a'r Ochotonidae (neu'r 'picas'). Daw'r gair 'Lagomorpha' o'r Hen Roeg lagos (λαγώς, "sgwarnog") +morphē (μορφή, "ffurf"). Mae oddeutu 87 o geinachffurfiaid, gan gynnwys 29 rhywogaeth o picas, 28 rhywogaeth o gwningen a 30 sgwarnog.[2]
Urdd o famaliaid yw'r ceinachffurfiaid (Lagomorpha), a cheir dau deulu sy'n fyw heddiw: y Leporidae (cwningod ac ysgyfarnogod) a'r Ochotonidae (neu'r 'picas'). Daw'r gair 'Lagomorpha' o'r Hen Roeg lagos (λαγώς, "sgwarnog") +morphē (μορφή, "ffurf"). Mae oddeutu 87 o geinachffurfiaid, gan gynnwys 29 rhywogaeth o picas, 28 rhywogaeth o gwningen a 30 sgwarnog.
Zajícovci (Lagomorpha) jsou řádem savců obsahující dvě čeledi: pišťuchovité a zajícovité.
Zajícovci žijí na všech kontinentech kromě Antarktidy, do Austrálie a na mnohá další místa ale byli zavlečeni člověkem. Všechny druhy žijí na zemi a jsou býložravé.
Druhy z tohoto řádu se nápadně podobají hlodavcům (Rodentia) a také do dvacátého století byli řazeni jako nadčeleď tohoto řádu. Dnes jsou obvykle řazeni zvlášť, avšak jako hlodavcům blízce příbuzní (společný taxon zajícovců s hlodavci se nazývá Glires). Řád zajícovců byl vytvořen v roce 1945, poté, co byli králíci, zajíci a pišťuchy definitivně odštěpeni od řádu hlodavců.
Zajíci připomínají velké hlodavce se zakrnělým nebo velmi krátkým ocasem. Podobně jako hlodavci mají dobře vyvinuté hypselodontní řezáky, které rostou po celý život jedince. Řezáky jsou ale pokryté sklovinou po celém povrchu zubu, na rozdíl od hlodavců, kteří mají sklovinu pouze na předním povrchu řezáku. Druhý pár řezáků se skrývá za prvními zuby, čímž se také odlišují od hlodavců.
Kromě utváření dentice mají zajíci společný ještě jeden znak – jejich šourek je umístěný před penisem. Takové uspořádání se vyskytuje pouze u zajíců a vačnatců.
Všichni zajícovci jsou typickými býložravci a tomu mají také přizpůsobenou trávicí soustavu s nadměrně velkým slepým střevem. Protože jsou monogastry a neumí dokonale trávit vlákninu, nemohou vytěžit všechny potřebné látky. Proto se u nich vyvinula tzv. cékotrofie – zvířata požírají natráveninu z vlastního tlustého a slepého střeva bohatou na živiny a vitamíny. Tyto prvotní výkaly projdou znovu celým zažívacím procesem, a zvířata tak získávají z potravy maximum stavebních látek (pozor, nezaměňovat s koprofágií).
I přesto, že králíka domácího dnes zná široká laická veřejnost, divoce žijící příbuzné druhy jsou v zajetí těžko chovatelné. Jiná situace je u domácích plemen králíka, kdy divokým předkem je králík divoký, kterého domestikovali již v období starověku. Některá původní plemena králíků zůstávají v chovech drobnochovatelů, kteří je udržují jako genetické zdroje.
Zástupci čeledi pišťuchovití (Ochotonidae) jsou téměř všichni ohroženými druhy a jejich chov v zajetí je velmi vzácný. Za zmínku stojí pišťucha stepní (Ochotona pusilla), která se jako jediná z pišťuch vyskytuje i na území Evropy.
Z čeledi zajícovitých (Leporidae) je např. velmi těžké chovat v zajetí našeho zajíce divokého. V zoo po celém světě se chová omezeně jen několik druhů zajíců – zajíc japonský (Lepus brachyurus), zajíc tmavoocasý (Lepus californicus).
Zajíci mají velkou rozmnožovací schopnost a v prostředí bez přirozených nepřátel se rychle stanou invazním druhem. Zajícovci se nevyvinuli z hmyzožravců nýbrž z prakopytníků.
Tento článek je příliš stručný nebo postrádá důležité informace.Zajícovci (Lagomorpha) jsou řádem savců obsahující dvě čeledi: pišťuchovité a zajícovité.
Zajícovci žijí na všech kontinentech kromě Antarktidy, do Austrálie a na mnohá další místa ale byli zavlečeni člověkem. Všechny druhy žijí na zemi a jsou býložravé.
Druhy z tohoto řádu se nápadně podobají hlodavcům (Rodentia) a také do dvacátého století byli řazeni jako nadčeleď tohoto řádu. Dnes jsou obvykle řazeni zvlášť, avšak jako hlodavcům blízce příbuzní (společný taxon zajícovců s hlodavci se nazývá Glires). Řád zajícovců byl vytvořen v roce 1945, poté, co byli králíci, zajíci a pišťuchy definitivně odštěpeni od řádu hlodavců.
Zajíci připomínají velké hlodavce se zakrnělým nebo velmi krátkým ocasem. Podobně jako hlodavci mají dobře vyvinuté hypselodontní řezáky, které rostou po celý život jedince. Řezáky jsou ale pokryté sklovinou po celém povrchu zubu, na rozdíl od hlodavců, kteří mají sklovinu pouze na předním povrchu řezáku. Druhý pár řezáků se skrývá za prvními zuby, čímž se také odlišují od hlodavců.
Kromě utváření dentice mají zajíci společný ještě jeden znak – jejich šourek je umístěný před penisem. Takové uspořádání se vyskytuje pouze u zajíců a vačnatců.
Všichni zajícovci jsou typickými býložravci a tomu mají také přizpůsobenou trávicí soustavu s nadměrně velkým slepým střevem. Protože jsou monogastry a neumí dokonale trávit vlákninu, nemohou vytěžit všechny potřebné látky. Proto se u nich vyvinula tzv. cékotrofie – zvířata požírají natráveninu z vlastního tlustého a slepého střeva bohatou na živiny a vitamíny. Tyto prvotní výkaly projdou znovu celým zažívacím procesem, a zvířata tak získávají z potravy maximum stavebních látek (pozor, nezaměňovat s koprofágií).
Støttetandede eller Haredyr (latin: Lagomorpha) er en pattedyrorden, hvor overmundens fire fortænder sidder parvis bag hinanden. Til ordenen hører bl.a. hare og vildkanin. De er således ikke gnavere, men danner deres egen orden.
Haredyr, såsom kaniner, spiser deres mad, har afføring, og spiser dernæst afføringen. Deres fordøjelse minder således om drøvtyggernes.
Støttetandede eller Haredyr (latin: Lagomorpha) er en pattedyrorden, hvor overmundens fire fortænder sidder parvis bag hinanden. Til ordenen hører bl.a. hare og vildkanin. De er således ikke gnavere, men danner deres egen orden.
Die Hasenartigen, Hasentiere oder wissenschaftlich Lagomorpha (altgr. λᾰγῶς lagôs „Hase“ und μορφή morphḗ „Form“) sind eine zur Überordnung der Euarchontoglires gezählte Ordnung der höheren Säugetiere. Die Ordnung besteht aus zwei Familien, den Pfeifhasen (Ochotonidae) und den Hasen (Leporidae) mit zusammen 70 bis 80 Arten. Die Hasenartigen werden vor allem aufgrund verschiedener Merkmale des Schädelaufbaus, der Bezahnung und des Baus der Hinterbeine zusammengefasst und den Nagetieren (Rodentia) gegenübergestellt.
Hasenartige sind kleine bis mittelgroße Säuger, deren Körperlänge bei den meisten Arten 15 bis 30 Zentimeter beträgt, einige Hasen können jedoch bis zu 70 Zentimeter Körperlänge erreichen. Das Gewicht ausgewachsener Tiere variiert zwischen 0,1 und 7 Kilogramm; für die ausgestorbene Art Nuralagus rex wird ein Gewicht von bis zu 12 Kilogramm angenommen.
Der Schwanz der Hasen ist meistens sehr kurz, bei den Pfeifhasen fehlt er vollständig. Ebenfalls variabel ist die Länge der auffälligen Hinterläufe und der Ohren, letztere sind besonders bei Arten aus den Wüstenregionen aufgrund der Nutzung für die Thermoregulation sehr lang. Die Färbung der Hasentiere ist meistens unauffällig und abhängig vom Lebensraum als Tarnfarbe ausgebildet. Pfeifhasen und Hasen der gemäßigten Klimazonen zeigen zur Verbesserung der Tarnung zudem einen saisonalen Farbwechsel. Bei vielen Hasenarten sind bestimmte Fellpartien auffälliger gefärbt und werden zur Kommunikation eingesetzt – dies betrifft vor allem den Schwanz (die „Blume“), aber auch die Ohren (die "Löffel") oder Bereiche der Flanken.
Alle Hasentiere haben ein dichtes Fell, wobei die Haartypen von wolligen Ausprägungen bis zu steifen und borstigen Grannen reichen. Im Gesicht existieren auffällige Sinneshaare, die als „Hasenbart“ bekannt sind und sich um den Mundbereich (Mystacialvibrissen) sowie über den Augen (Superciliarvibrissen) verteilen. Besonders starre Borsten befinden sich an den Fußsohlen, die hier wahrscheinlich die Funktion der Stoßdämpfung besitzen. Dafür fehlen meist Sohlenballen und nur Pfeifhasen besitzen Zehenballen und einen Handgelenksballen.
Zwischen den Nasenlöchern und dem Mund verläuft eine Sinnesgrube durch die Oberlippe, die namensgebend für die bei Menschen vorkommende „Hasenscharte“ ist. Die Ränder der Lippe sind nach innen eingeschlagen und bilden eine behaarte Rinne, die mit Drüsen belegt ist und als „Wangen- und Backenorgan“ bezeichnet wird. Das Fell auf dem Nasenrücken wird beim für die Hasentiere typischen „Nasenblinzeln“ regelmäßig zurückgezogen.
Besonders bei den Hasen sind die Ohren auffällig groß. Sie sind trichterförmig ausgebildet und können zur Schallortung unabhängig voneinander bewegt werden. Pfeifhasen besitzen kleinere und runde Ohrmuscheln. Sie setzen breit am Kopf an, tragen an der Innenwand einen auffälligen Hautlappen und sind im Normalfall durch lange Haare verdeckt. Die Augen sind groß und sitzen seitlich am Kopf, wodurch eine Rundumsicht ermöglicht wird.
Am Skelett fällt der sehr leicht gebaute Schädel auf, der bei den Hasen im vorderen Teil stark perforiert und bei den Pfeifhasen durch ein dreieckiges Schädelfenster geöffnet ist. Die Knochenplatten sind sehr dünnwandig. Die Nasenhöhle ist sehr groß, ebenso die Augenhöhlen. Ein wichtiges Merkmal, welches die Hasentiere von anderen Säugern unterscheidet, ist ein kreisrundes Loch im Innern der Augenhöhle (verschmolzene Foramina optica).
Insgesamt besitzen Hasenartige 26 bis 28 Zähne. Das Gebiss hat oberflächliche Ähnlichkeiten mit dem der Nagetiere, allerdings besitzen die Hasenartigen ein zweites Paar Schneidezähne, das nur stiftartig entwickelt ist und hinter dem größeren Paar verborgen liegt (Duplizidentie). Die großen Schneidezähne sind mit Schmelz überzogen, wurzellos und wachsen während des ganzen Lebens. Wie bei den Nagern befindet sich zwischen Schneide- und Backenzähnen eine Lücke (Diastema), die Eckzähne fehlen. Die Vorbacken- und Backenzähne sind breit ausgebildet und besitzen tiefe Querfalten, offene Wurzeln und wachsen ebenfalls lebenslang nach.
Die Wirbelsäule ist sehr biegsam ausgebildet und besteht aus 7 Hals-, 19 bis 22 Brust- und Lenden-, 4 Kreuz- und 7 bis 16 Schwanzwirbeln. Letztere sind meist sehr klein und bilden einen entsprechend kurzen Schwanz. Im Schultergürtel können die Schlüsselbeine fehlen. An der Brustwirbelsäule setzen zehn Rippenpaare an, von denen die ersten acht über das Brustbein und die letzten beiden nur knorpelig verbunden sind. Das Becken ist lang gestreckt und liegt parallel der Kreuzwirbelsäule an.
Die Vorderbeine besitzen fünf Zehen, wovon der erste, der Daumen, deutlich verkürzt ist. Sie können, im Gegensatz zu denen der meisten Nagetiere, nicht zum Greifen verwendet werden. Die Hinterbeine besitzen vier meistens deutlich verlängerte Zehen. Sie sind als Sprungbeine ausgebildet, wobei die Oberschenkel kurz sind und die Unterschenkelknochen (Wadenbein und Schienbein) miteinander zu einem kräftigen Knochen verwachsen sind.
Der innere Aufbau der Hasentiere entspricht im Wesentlichen dem des Grundtyps der Säugetiere. Besonderheiten finden sich vor allem im Aufbau des Magen-Darm-Kanals und der Geschlechtsorgane.
Der Magen ist einfach als Drüsenmagen aufgebaut, ihm folgt wie bei allen anderen Säugern der Dünndarm, der in den Dickdarm und an der gleichen Stelle in den sehr groß ausgebildeten Blinddarm übergeht. Dieser kann etwa das Zehnfache des Mageninhalts aufnehmen und ist bei den Pfeifhasen allein eineinhalb mal so lang wie die Tiere selbst. Der daran anschließende Wurmfortsatz enthält sehr viel Lymphgewebe und bei den Pfeifhasen gibt es zudem mehrere weitere, ähnlich aufgebaute Anhänge.
Der Magen ist aufgrund der sehr schwer verdaulichen und zellulosereichen Nahrung zu einer effektiven Verdauung nicht in der Lage, daher stellt der Blinddarm den Hauptverdauungsbereich der Hasenartigen dar (Caecotrophie), in dem mit Hilfe einer effektiven Darmflora der Nahrungsbrei aufgeschlossen wird. Aus dem Blinddarm wird die so verdaute Nahrung an den Dickdarm weitergegeben. Damit die freigewordenen Nährstoffe dem Körper zugutekommen können, müssen die Tiere den Nahrungsbrei nochmals aufnehmen. Sie scheiden ihn als weiche Kotpillen aus (Caecotrophe) und schlucken sie danach direkt wieder, die Nährstoffaufnahme erfolgt bei der nächsten Dünndarmpassage. Der eigentliche Kot besteht dagegen aus harten Kotpillen. Diese Art der Verdauung ähnelt der der Wiederkäuer, bei denen aber die Nahrung hochgewürgt, nicht erneut aufgenommen wird.
Die Weibchen besitzen eine doppelte Gebärmutter (Uterus duplex), deren Hörner separat in die Vagina münden. Bei den Hasen sind die Geschlechtsöffnung und der Anus durch einen Damm (Perineum) getrennt, bei den Pfeifhasen münden beide stattdessen in eine flache gemeinsame Ausführöffnung (Kloake). Der Penis der männlichen Tiere ist im Ruhezustand eingezogen und nach hinten gelegt, die Pfeifhasen besitzen im Gegensatz zu den Hasen einen Penisknochen. Ein ‚echter‘ Hodensack ist nicht ausgebildet, da entsprechende Hautmodifikationen wie die Tunica dartos fehlen; man spricht daher von Skrotaltaschen, in denen die Hoden unter der Haut liegen. Der Hodenhebermuskel (Musculus cremaster) bildet um den Hoden eine muskulöse Hülle.[1]
Hasenartige sind nahezu weltweit verbreitet. Ursprünglich fehlten sie nur im südlichen Südamerika, auf Madagaskar, den meisten südostasiatischen Inseln sowie Australien und dem ozeanischen Raum.
Durch menschliche Einflussnahme sind sie heute weltweit verbreitet und fehlen nur in der Antarktis. Die weltweite Verbreitung betrifft dabei allerdings fast ausschließlich das europäische Wildkaninchen (Oryctolagus cuniculus), das als Fleischlieferant, Haus- und Jagdtier überall angesiedelt wurde, wo es überleben konnte. Die meisten Arten der Hasenartigen sind dagegen auch heute noch auf mehr oder weniger große Verbreitungsareale beschränkt.
Hasenartige sind im Regelfall Bodenbewohner, die eine Reihe von Lebensräumen – von Wüsten über tropische Wälder bis zur arktischen Tundra – bewohnen. Im Regelfall leben sie in Bauten im Boden, vor allem die verschiedenen Kaninchenarten graben komplexe Wohnbauten mit einzelnen unterirdischen Kammern. So finden sich etwa beim Wildkaninchen kurze Setzröhren, die in einem gepolsterten Nest enden. Andere Arten wie die Sumpf- und Wasserkaninchen bauen überdachte Nester mit seitlichen Eingängen. Komplexere Wohnbauten mit mehreren Kammern, Nistbereichen, Gängen und mehreren Ausgängen legen dagegen eine Reihe von sozialen Kaninchen und Pfeifhasen an. Außerdem gibt es geröllbewohnende Pfeifhasen und Rotkaninchen, die natürliche Höhlungen und Spalten nutzen. Die meisten Hasen, die in offeneren Landschaften leben, nutzen so genannte Sassen, Bodenvertiefungen, in denen sie ihre Ruheplätze einrichten.
Das Sozialgefüge der Hasenartigen reicht von solitär lebenden Arten wie den meisten Hasen bis hin zu sozialen Familienverbänden, wie sie bei einigen Kaninchen und Pfeifhasen ausgeprägt sind. Pfeifhasen besitzen ein breites Spektrum an Kommunikationslauten, denen sie auch ihren deutschen Trivialnamen verdanken. Auch bei einigen anderen sozialen Hasenartigen sind Stimmlaute vorhanden, allerdings nicht in einer solchen stimmlichen Breite. Außerdem ist bei ihnen das Klopfen mit den Hinterläufen sehr ausgeprägt, vor allem als Warnsignal bei potentieller Gefahr. Ebenfalls der Kommunikation dienen die Körperhaltung und die Präsentation farblich auffälliger Körperteile sowie die Verwendung von Duftstoffen.
Hasenartige sind im Regelfall wenig wehrhaft und zählen zur Beute von einer Reihe verschiedener Prädatoren. Die am meisten verbreitete Strategie zum Schutz ist bei ihnen die Flucht und die Vermeidung von Feindkontakten. Die Tiere sind entsprechend sehr wachsam und schreckhaft und nur selten in größerem Abstand zu ihren Bauten zu finden. Vor allem die im Offenland lebenden Hasen sind zudem schnelle Läufer und können geschickt Haken schlagen, um ihre Verfolger abzuhängen.
Hasenartige sind überwiegend Pflanzenfresser, die sich in erster Linie von Gräsern und Kräutern ernähren, aber auch Wurzeln, Zweige und Rinde zu sich nehmen. Wie bereits im Abschnitt zur Anatomie dargestellt, handelt es sich bei ihnen um caecotrophe Arten. Sie scheiden entsprechend weiche Kotpillen aus und schlucken sie danach direkt wieder, damit die bei der Verdauung im Blinddarm freiwerdenden Nährstoffe dem Körper zugutekommen können.
Einige Arten legen Vorräte aus Heu und anderen Pflanzenteilen in ihren Bauten an, um trockene oder kalte Jahreszeiten zu überbrücken.
Viele Arten sind durch sehr hohe Fortpflanzungsraten gekennzeichnet. Allerdings ist die Fortpflanzungszeit der meisten Hasentiere saisonal begrenzt, wobei die Photoperiode einen wesentlichen Faktor für den Eisprung der Weibchen und auch die Spermatogenese des Männchens darstellt. Unter dauerhaften Langtagbedingungen kommt es bei ihnen im Regelfall auch zu einer ganzjährigen Reproduktion. Tropische Arten sowie Arten, die aus gemäßigten Klimazonen in tropische Regionen eingewandert sind, weisen eine ganzjährige Fortpflanzung auf. Kommt es während einer fruchtbaren Phase der Weibchen (Östrus) nicht zu einer Verpaarung, folgen hintereinander in kurzen Zeitabständen von 7 bis 14 Tagen weitere Eisprünge. Außerdem kommt es bei den meisten Arten nur wenige Stunden nach dem Werfen der Jungtiere zu einem erneuten Östrus, der als Postpartum-Östrus bezeichnet wird. Der Eisprung selbst wird durch die Begattung induziert und erfolgt etwa 10 bis 12 Stunden nach dieser. Die Paarung selbst dauert nur wenige Sekunden, erfolgt jedoch sehr häufig hintereinander, wobei auch die Partner wechseln können.
Art- und klimaabhängig dauert die Trächtigkeit zwischen 28 Tagen beim Wildkaninchen und mehr als 50 Tagen bei den Hasenarten, die in den polaren Gebieten leben. Die Jungtiere kommen bei allen Hasenartigen mit Ausnahme der Echten Hasen (Lepidae) als Nesthocker (Lagerjunge) auf die Welt. Sie sind meistens nackt oder nur spärlich behaart und blind. Die Lagerjungen öffnen nach etwa 19 Tagen die Augen und sind im Regelfall nach vier Wochen selbstständig. Die Hasenjungtiere besitzen dagegen bereits bei der Geburt voll entwickelte Augen und Gehör und sind bereits fortbewegungsfähig. Entsprechend bauen die Echten Hasen im Gegensatz zu den anderen Hasenartigen keine speziellen Nester für die Jungtiere. Für etwa zwei bis vier Wochen werden die Jungtiere mit einer fett- und eiweißreichen Muttermilch gesäugt.
Die Fortpflanzungsrate ist bei vielen Hasenartigen durch die kurze Trag- und Entwicklungszeit, die frühe Geschlechtsreife und die hohe Anzahl von Würfen mit hohen Wurfzahlen sehr groß. So können einige Pfeifhasen der Steppengebiete bis zu fünf Würfe im Jahr mit jeweils 8 bis 13 Jungtieren haben, bei den Wildkaninchen und einigen anderen Arten kommt es zu fünf bis sieben Würfen mit jeweils bis zu neun Jungtieren. Aufgrund des hohen Feinddrucks ist die Mortalitätsrate unter den Tieren aber auch sehr hoch.
Die ältesten Fossilien von hasenartigen Tieren stammen aus dem Paläozän vor etwa 60 Millionen Jahren und wurden in China gefunden. Die Vertreter dieser Gattung (Mimotona) teilen die Merkmale der Hasenartigen. Sie besitzen jedoch eine Reihe von weiteren Merkmalen, die sie als einen frühen Seitenast der Hasenartigen identifizieren, mit einem gemeinsamen Vorfahren. Fossilien, die eine Trennung in die Pfeifhasen und Hasen belegen, sind etwa 30 Millionen Jahre alt.
Nagetiere (Rodentia)
Pfeifhasen (Ochotonidae)
Hasen (Leporidae)
Im Gegensatz zu früher werden die Hasenartigen heute nicht mehr zur Ordnung Nagetiere gestellt, deren stammesgeschichtliche Schwestergruppe sie aber bilden. Aufgrund der nur bei ihnen zu findenden Merkmale ist die Monophylie der Hasenartigen gut begründet. Ihre bereits seit mindestens 60 Millionen Jahren getrennt verlaufende Entwicklungsgeschichte rechtfertigt die Bildung einer eigenen Ordnung. Nagetiere und Hasenartige lassen sich aufgrund gemeinsamer Merkmale wie den Nagezähnen allerdings auf eine nur ihnen gemeinsame Stammart zurückführen, weshalb sie als ein Taxon Glires zusammengefasst werden.
Die Ordnung wird in zwei Familien unterteilt: die weltweit verbreiteten Hasen (Leporidae) sowie die kurzohrigen Pfeifhasen (Ochotonidae), die auf Nordamerika und das nördliche Asien beschränkt sind. Eine dritte Familie Prolagidae wurde durch den seit der Wende zum 19. Jahrhundert ausgestorbenen Sardischen Pfeifhasen (Prolagus sardus) gebildet.[2]
In der folgenden Systematik der Hasenartigen wird eine Klassifikation bis auf Artebene vorgenommen. Grundlage derselben ist die Einteilung nach der klassischen Systematik, wobei das Integrated Taxonomic Information System (ITIS) als Grundlage dient:[3]
Fast alle Arten der Hasenartigen spielen in den menschlichen Kulturen ihrer Heimat eine Rolle bei der Ernährung. Sie sind nicht selten wichtige Fleischlieferanten und wurden entsprechend bereits seit der Frühzeit der menschlichen Geschichte gejagt. Viele Arten, vor allem die verschiedenen Hasen, wie der Feldhase oder der Schneehase sowie das Wildkaninchen in Europa, gingen aufgrund dieser Beziehung auch in die Kulturgeschichte der Menschen ein und wurden Bestandteil der Mythen und Geschichten der Menschen. Zu den bekanntesten Verwendungen gehören in den westlichen Kulturstaaten der Osterhase und Meister Lampe in Märchen und Fabeln wie beispielsweise Der Hase und der Igel.
Als Haustiere eignen sich nur sehr wenige Arten, darunter vor allem das Wildkaninchen, welches als Hauskaninchen heute international in hunderten verschiedener Rassen als Fleischlieferant und als Heimtier gehalten wird. Vor allem in Mitteleuropa und in Nordamerika hat sich darauf basierend eine eigene Züchterkultur entwickelt, die in Kaninchenzuchtvereinigungen organisiert ist und regelmäßig Zuchtkaninchenausstellungen organisiert. Die meisten anderen Hasen und auch die Pfeifhasen lassen sich dagegen aufgrund ihres teilweise enormen Platzbedarfs nur schwer oder gar nicht halten.
Die Bejagung und die Zerstörung ihres Lebensraums hat dazu geführt, dass etliche Arten selten geworden oder vom Aussterben bedroht sind. Besonderes Augenmerk verdienen der Buschmannhase, das Sumatra-Kaninchen und die Pfeifhasenart Ochotona argentata, die allesamt von der IUCN als stark gefährdet (critically endangered) gelistet werden.
Die Hasenartigen, Hasentiere oder wissenschaftlich Lagomorpha (altgr. λᾰγῶς lagôs „Hase“ und μορφή morphḗ „Form“) sind eine zur Überordnung der Euarchontoglires gezählte Ordnung der höheren Säugetiere. Die Ordnung besteht aus zwei Familien, den Pfeifhasen (Ochotonidae) und den Hasen (Leporidae) mit zusammen 70 bis 80 Arten. Die Hasenartigen werden vor allem aufgrund verschiedener Merkmale des Schädelaufbaus, der Bezahnung und des Baus der Hinterbeine zusammengefasst und den Nagetieren (Rodentia) gegenübergestellt.
Haasendiarten (Lagomorpha) (faan griischisk lagos (λαγος) "haas" an morph (μορφή) "furem") san en kategorii faan huuger tetjdiarten mä 70 bit 80 slacher.
Haasendiarten (Lagomorpha) (faan griischisk lagos (λαγος) "haas" an morph (μορφή) "furem") san en kategorii faan huuger tetjdiarten mä 70 bit 80 slacher.
Die Hasenartige (Lagomorpha) si en Ornig vo de höchere Süügdier, wo zur Überornig vo de Euarchontoglires ghöre. Si si nooch verwandt mit de Nagdier (Rodentia) und bilde mit dene d Ornig Glires. Si underscheide sich vo de Nager im Bau vo de Hinderbei, vom Schädel und vom Gebiss.
D Ornig vo de Hasenartige bestoht us zwei Familie, de Pfiifhase (Ochotonidae) und de Hase (Leporidae)), wo zsämme 70 bis 80 Arte hai. As Huusdier us dere Ornig si d Chüngel, wo zur Familie vo de Hase ghöre, vo Bedütig, wo us em Wildchüngel in die verschiidenste Rasse züchdet worde si.
Die Hasenartige (Lagomorpha) si en Ornig vo de höchere Süügdier, wo zur Überornig vo de Euarchontoglires ghöre. Si si nooch verwandt mit de Nagdier (Rodentia) und bilde mit dene d Ornig Glires. Si underscheide sich vo de Nager im Bau vo de Hinderbei, vom Schädel und vom Gebiss.
D Ornig vo de Hasenartige bestoht us zwei Familie, de Pfiifhase (Ochotonidae) und de Hase (Leporidae)), wo zsämme 70 bis 80 Arte hai. As Huusdier us dere Ornig si d Chüngel, wo zur Familie vo de Hase ghöre, vo Bedütig, wo us em Wildchüngel in die verschiidenste Rasse züchdet worde si.
De hazze-eftigen (Latynske namme: Lagomorpha) foarmje in skift fan 'e klasse fan 'e sûchdieren (Mammalia), dêr't de famylje fan 'e hazzen en kninen (Leporidae) en de famylje fan 'e fluithazzen (Ochotonidae) ta hearre. Lang hat men tocht dat de hazze-eftigen nau besibbe wiene oan 'e kjifdieren, mar út nij ûndersyk hat bliken dien dat dat sa net is. De earste hazze-eftigen ûntstiene 60 miljoen jier lyn, yn it lette Pleistoseen, en libben yn wat no Sina en Mongoalje is.
De hazze-eftigen (Latynske namme: Lagomorpha) foarmje in skift fan 'e klasse fan 'e sûchdieren (Mammalia), dêr't de famylje fan 'e hazzen en kninen (Leporidae) en de famylje fan 'e fluithazzen (Ochotonidae) ta hearre. Lang hat men tocht dat de hazze-eftigen nau besibbe wiene oan 'e kjifdieren, mar út nij ûndersyk hat bliken dien dat dat sa net is. De earste hazze-eftigen ûntstiene 60 miljoen jier lyn, yn it lette Pleistoseen, en libben yn wat no Sina en Mongoalje is.
Doo Hoasenoardige (Lagomorpha) sunt ne Oardenge fon doo Suugedierte, juu me apdeele kon in 2 lieuwjende Familien un fääre in 13 Sleeke un 81 Oarde.
Doo Hoasenoardige (Lagomorpha) sunt ne Oardenge fon doo Suugedierte, juu me apdeele kon in 2 lieuwjende Familien un fääre in 13 Sleeke un 81 Oarde.
Hoaze-achtign (Lagomorpha) zyn een orde van zoogbêestn, die bestoat uut twêe families: de Leporidae (hoazn en keuns) en d' Ochotonidae (pika's). De noame van d' orde komt van 't Oudgrieks lagos (λαγώς, "hoaze") + morphē (μορφή, "vorm"). Der bestoan e stik of 87 sôortn, woaroender oengeveer 29 sôortn pika's, 28 sôortn keuns en 30 sôortn hoazn.
't Dichtst verwant met d' hoaze-achtign zyn de knoagbêestn (Rodentia), woarmee dan ze de clade Glires vormn.
Hoaze-achtign zyn klêene toet middelgrôte plantneters. Ze doen an caecotrofie, e verschynsel woarby dan ze plantn moar ook under kuttels ipeetn. Z' hèn twêe poar achter mekoar stoande snytandn in under boovnkoake. De vôorste tandn groein continu en valln uut, d' achterste zyn kleinder en bluuvnd. Hoaze-achtign hèn e korte steirt en spleetvormige neuzegoatn.
Knienechtege of Lagomorpha zien 'n orde vaan zoogdiere die väöl op knaogdiere liekene en dao veural vreuger dèks bij ingedeild woorte.
Belaangrieke versjèlle mèt de knaagdiere zien:
'n Veurnaom euvereinkoms is tot hun tan, wie bij de knaogdiere, ieweg doorgreuje en ze dus mote blieve knawwele veur ze neet te laank te laote weure.
't Gief mer twie femilies, mèt twie resp. èlf geslachter.
Knienechtege of Lagomorpha zien 'n orde vaan zoogdiere die väöl op knaogdiere liekene en dao veural vreuger dèks bij ingedeild woorte.
Belaangrieke versjèlle mèt de knaagdiere zien:
Ze höbbe veer snijtan i.p.v. twie; 't Scrotum vaan de mennekes zit veur de penis; De penis heet gei kneukske; Ze ete hunnen drek soms obbenuits veur mie voedingsstoffe droet te hole.'n Veurnaom euvereinkoms is tot hun tan, wie bij de knaogdiere, ieweg doorgreuje en ze dus mote blieve knawwele veur ze neet te laank te laote weure.
Los lagomòrfs (Lagomorpha) compausan un òrdre de mamifèrs comportant doas familhas :
Aquestes animals foguèron classats longtemps dins l'òrdre dels rosegaires. Se ne destrian principalament per lor dentura. Aicesta se caracteriza per la preséncia de dos parelhs d'incisivas a la maissa superiora (una, mai pichona, situada darrièr l'autra e amagada per ela) que son, coma las de la mandibula, entièrament recobèrtas d'esmalt.
Los lagomòrfs son d'animals que lor talha pòt variar de 12 a 25 cm de longor. Son recobèrts d'una forradura densa amb de borra espessa e que sa color pòt variar segon las sasons. Lor morre, dotat de vibrissas nombrosas, compòrta çaquelà una zòna de pèl nuda (rhinarium). Aquesta zòna s'estend de las narras fins al pòt superior, qu'es fendut en son mièg.
Los lagomòrfs presentan una adaptacion particulara a la digestion de la cellulòsa. Lor intestin a un gròs cæcum de foncion fermentària ont de bactèris atacan la cellulòsa en produsent d'acides grasses volatils que servisson de nutriments. De mai, a certans moments, los lagomòrfs evacuan d'aqueste cæcum de fensas mòlas e esfericas que tornan engolir. Aquesta matèria rica en vitaminas e en proteïnas bacterianas es redigerida. Es la cæcotrofia, una adaptacion que lor permet, coma la ruminacion pels romiaires, de tirar partit de la cellulòsa e d'aumentar lor racion de proteïnas mentre qu'an un regim vegetarian estricte.
Ang lagomorphs ay ang mga miyembro ng taksonomiko order na Lagomorpha, kung saan mayroong dalawang buhay na pamilya: ang Leporidae at ang Ochotonidae. Ang pangalan ng pagkakasunud-sunod ay nagmula sa mga sinaunang griyego lagos (λαγώς, "hare") + morphē (μορφή, "form"). May mga walumpu't pitong species ng lagomorph, kabilang ang tungkol sa dalawampu't siyam na species ng pika, dalawampu't walong species ng kuneho at cottontail, at tatlumpung species ng liyebre.
The lagomorphs are the members o the taxonomic order Lagomorpha, o which thare are twa livin faimilies: the Leporidae (maukins an kinnens) an the Ochotonidae (pikas). The name o the order is derived frae the Auncient Greek lagos (λαγώς, "hare") +morphē (μορφή, "form"). Thare are aboot aichty-seiven species o lagomorph, includin aboot twenty-nine species o pika, twenty-aicht species o kinnen an cottontail, an thirty species o maukin.[2]
Il-Lagomorfi fis-singular lagomorfu (Grieg "lagos" liebru: + "morphē" forma), li jiffurmaw l-ordni Lagomorpha, huma l-Fniek, il-Liebri u l-Piki. Dawn il-mammiferi plaċentati jinqasmu f'2 familji, il-Leporidae (fniek u liebri) u Ochotonidae (piki).
L-ispeċijiet lagomorfi jixbħu r-rodituri (l-ispeċijiet tal-ordni Rodenzja) u sas-seklu 20 dawn kienu kklassifikati bħala superfamilja fl-istess ordni. Minn dak iż-żmien 'l hawn il-klassifikazzjoni tagħhom inbidlet u ġew miġbura fl-ordni Lagomorpha għalihom biss. Għal ċertu żmien kien komuni li jitqiesu bħala relatati biss mill-bogħod mar-rodituri u li x-xebħ kien superfiċjali. Madankollu, minn studji ġenetiċi ħareġ li għalkemm huma distinti mir-rodituri, huma relatati fil-qrib sew, wara kollox.
Il-Lagomorfi fis-singular lagomorfu (Grieg "lagos" liebru: + "morphē" forma), li jiffurmaw l-ordni Lagomorpha, huma l-Fniek, il-Liebri u l-Piki. Dawn il-mammiferi plaċentati jinqasmu f'2 familji, il-Leporidae (fniek u liebri) u Ochotonidae (piki).
L-ispeċijiet lagomorfi jixbħu r-rodituri (l-ispeċijiet tal-ordni Rodenzja) u sas-seklu 20 dawn kienu kklassifikati bħala superfamilja fl-istess ordni. Minn dak iż-żmien 'l hawn il-klassifikazzjoni tagħhom inbidlet u ġew miġbura fl-ordni Lagomorpha għalihom biss. Għal ċertu żmien kien komuni li jitqiesu bħala relatati biss mill-bogħod mar-rodituri u li x-xebħ kien superfiċjali. Madankollu, minn studji ġenetiċi ħareġ li għalkemm huma distinti mir-rodituri, huma relatati fil-qrib sew, wara kollox.
Los lagomòrfs (Lagomorpha) compausan un òrdre de mamifèrs comportant doas familhas :
los leporids (lèbres, conilhs) e los ocotonids (picàs).Aquestes animals foguèron classats longtemps dins l'òrdre dels rosegaires. Se ne destrian principalament per lor dentura. Aicesta se caracteriza per la preséncia de dos parelhs d'incisivas a la maissa superiora (una, mai pichona, situada darrièr l'autra e amagada per ela) que son, coma las de la mandibula, entièrament recobèrtas d'esmalt.
Los lagomòrfs son d'animals que lor talha pòt variar de 12 a 25 cm de longor. Son recobèrts d'una forradura densa amb de borra espessa e que sa color pòt variar segon las sasons. Lor morre, dotat de vibrissas nombrosas, compòrta çaquelà una zòna de pèl nuda (rhinarium). Aquesta zòna s'estend de las narras fins al pòt superior, qu'es fendut en son mièg.
Los lagomòrfs presentan una adaptacion particulara a la digestion de la cellulòsa. Lor intestin a un gròs cæcum de foncion fermentària ont de bactèris atacan la cellulòsa en produsent d'acides grasses volatils que servisson de nutriments. De mai, a certans moments, los lagomòrfs evacuan d'aqueste cæcum de fensas mòlas e esfericas que tornan engolir. Aquesta matèria rica en vitaminas e en proteïnas bacterianas es redigerida. Es la cæcotrofia, una adaptacion que lor permet, coma la ruminacion pels romiaires, de tirar partit de la cellulòsa e d'aumentar lor racion de proteïnas mentre qu'an un regim vegetarian estricte.
The lagomorphs are the members o the taxonomic order Lagomorpha, o which thare are twa livin faimilies: the Leporidae (maukins an kinnens) an the Ochotonidae (pikas). The name o the order is derived frae the Auncient Greek lagos (λαγώς, "hare") +morphē (μορφή, "form"). Thare are aboot aichty-seiven species o lagomorph, includin aboot twenty-nine species o pika, twenty-aicht species o kinnen an cottontail, an thirty species o maukin.
Rinrisapa khankiq (Lagomorpha) nisqakunaqa rinrisapa, khankinapaq kiruyuq, yura mikhuq ñuñuq uywakunam.
Kaymi iskaynin rikch'aq ayllukuna:
Tiwetlɣatin (assaɣ usnan: Lagomorpha) d tafesna n iɣersiwen imsuṭad yettugezmer ar snat n twaculin: iwetlen d Tipikawin, Ttunegzent ar 13 n tewsitin d 80 n telmas, Ttemcabin-t s waṭas ar temseɣẓaẓ deg tikliwin-nsent
Wuchace su pórěd cycakow. Su małe, gryzarjopódobne zwěrjeta, kótarež maju dłujkej wušy a slěznej noze a krotku wopušku.
Nejznaśejšej družynje stej wuchac a karnikel.
Wuchace su pórěd cycakow. Su małe, gryzarjopódobne zwěrjeta, kótarež maju dłujkej wušy a slěznej noze a krotku wopušku.
Зајаковидните цицачи (латински: Lagomorpha) образуваат ред на вистински цицачи.
Зајаковидните цицачи се мали животни, со кратка опашка, која може да отсуствува. Нивните заби имаат неколку сличности со забите на глодарите. До неодамна групата на зајаковидни цицачи (во која покрај зајците припаѓаат и пиките) ги вклучувала и глодарите како подред. Но уште во 1912 година Џејмс Вилијам Гидли ги воочил многуте специфични одлики во градбата и еволутивната историја на зајаковидните и предложил тие да се сместат во самостоен ред, бидејќи неколкуте сличности со глодарите имаат само надворешен (конвергентен) карактер. Ова гледиште денес се смета за општоприфатено. Филогенетски, зајаковидните се блиски со примитивните копитари од терциерот.
Од глодарите зајаковидните цицачи принципиелно се разликуваат по тоа што на горната вилица кај нив нема еден, туку два пара на секачи. Вториот пар на секачи кај зајаковидните е послабо развиен и се наоѓа зад основниот пар; нивните врвови не достигнуваат до врвовите на основните (предни) секачи. Исто така, тврдото непце кај зајаковидните е изградено на многу посебен начин. Тоа има вид на тесен напречен мост меѓу левиот и десниот ред на катници. За разлика од зајаковидните, кај глодарите тврдото непце претставува цврста платформа која достигнува напред до секачите. Постојат основни разлики во градбата на желудникот. Кај зајаковидните тој се состои (физиолошки, но не и морфолошки) од два оддела, од кои во едниот се одвива бактериско разградување на храната, а во другиот, близу до влезот во цревото, храната се дигерира со ензимот пепсин. Основната сличност меѓу зајаковидните и глодарите се состои во тоа што кај нив отсуствуваат песјаци, а секачите и катниците се разделени со широк беззабен простор — дијастема. Забите кај зајаковидните немаат прекриени корени и постојано растат, што е поврзано со брзото обновување на нивните коронки.
Зајаковидните цицачи (латински: Lagomorpha) образуваат ред на вистински цицачи.
Коён сымалдар (лат. Lagomorpha) – эмүүчүлөр классынын бир түркүмү. 20-к-дын орто ченине чейин К-ды кемирүүчүлөр түркүмүнүн түркүмчөсү деп эсептешкен (эки жуп кашка тиштүүүлөр – Duplicidenta). Бирок К-дын кемирүүчүлөр менен окшоштугу дивергенттик эмес да, конвергенттик. Алдынкы буттары 5, арткы буттары 4 манжалуу. Кээ бир түрлөргө жүнүнүн өңү-түсү жана анын структурасы мезгилге жараша өзгөрүп, түлөп турушу менен мүнөздүү. Үстүнкү жаагында 2 жуп кашка тиштери бар; эң чоңдору – алдыңкы кашка тиштери, тынымсыз өсүп турат. Арткы буту дайыма алдыңкы бутунан узунураак. Куйругу кыска, кулагы узун. Бул түркүмгө 4 тукуму, анын ичинен 2 азыркы мезгилдеги: коён чычкандар (Begonydae) жана коёндор (Leporidae) кирет. К-дын денесинин уз. 75 смге чейин. 10 уруусунун 45–47 түрлөрү бар. Коёндор тукумунун ареалы түркүмдүн ареалына ылайык келет. КМШда – коёндор уруусунун (Герия) 4 түрү, а. и., русак, ак коён (беляк), толай жана кроликтер уруусунун 1 түрү кездешет. Тиричилигин күүгүмдө жана түнкүсүн өткөрөт. Саатына 70 кмге чейин ылдамдыкта чуркап жүрүшө алышат. Жалгыздап жүрөт. Бир жылда 2–5 жолу 2–8ден 15ке чейин бөжөк тууйт. Антарктидада, Түштүк Американын түштүк бөлүктөрүндө, Мадагаскарда жана көптөгөн башка аралдарда гана жок. Ийиндерде жашашкан түрлөрүн балдары көзү ачылбаган, жылаңач жана алсыз, начар туулушат, ар дайым туруктуу жашырына турган жай куруучу түрлөрдүн балдарынын көзү жакшы көргөн, жүн менен капталышкан, өз алдынча кыймылдап жүрүүгө жөндөмдүү болуп туулушат. Арктикалык тундрадан тартып, тропикалык токойлорго жана чөлдөргө чейин, тоолордо – альпы зонасына чейин жашашат. Айыл жана токой чарбасына зыян келтириши мүмкүн. 4 түрү ЖКЭСнун Кызыл китебине киргизилген.
Коён сымалдар (лат. Lagomorpha) – эмүүчүлөр классынын бир түркүмү. 20-к-дын орто ченине чейин К-ды кемирүүчүлөр түркүмүнүн түркүмчөсү деп эсептешкен (эки жуп кашка тиштүүүлөр – Duplicidenta). Бирок К-дын кемирүүчүлөр менен окшоштугу дивергенттик эмес да, конвергенттик. Алдынкы буттары 5, арткы буттары 4 манжалуу. Кээ бир түрлөргө жүнүнүн өңү-түсү жана анын структурасы мезгилге жараша өзгөрүп, түлөп турушу менен мүнөздүү. Үстүнкү жаагында 2 жуп кашка тиштери бар; эң чоңдору – алдыңкы кашка тиштери, тынымсыз өсүп турат. Арткы буту дайыма алдыңкы бутунан узунураак. Куйругу кыска, кулагы узун. Бул түркүмгө 4 тукуму, анын ичинен 2 азыркы мезгилдеги: коён чычкандар (Begonydae) жана коёндор (Leporidae) кирет. К-дын денесинин уз. 75 смге чейин. 10 уруусунун 45–47 түрлөрү бар. Коёндор тукумунун ареалы түркүмдүн ареалына ылайык келет. КМШда – коёндор уруусунун (Герия) 4 түрү, а. и., русак, ак коён (беляк), толай жана кроликтер уруусунун 1 түрү кездешет. Тиричилигин күүгүмдө жана түнкүсүн өткөрөт. Саатына 70 кмге чейин ылдамдыкта чуркап жүрүшө алышат. Жалгыздап жүрөт. Бир жылда 2–5 жолу 2–8ден 15ке чейин бөжөк тууйт. Антарктидада, Түштүк Американын түштүк бөлүктөрүндө, Мадагаскарда жана көптөгөн башка аралдарда гана жок. Ийиндерде жашашкан түрлөрүн балдары көзү ачылбаган, жылаңач жана алсыз, начар туулушат, ар дайым туруктуу жашырына турган жай куруучу түрлөрдүн балдарынын көзү жакшы көргөн, жүн менен капталышкан, өз алдынча кыймылдап жүрүүгө жөндөмдүү болуп туулушат. Арктикалык тундрадан тартып, тропикалык токойлорго жана чөлдөргө чейин, тоолордо – альпы зонасына чейин жашашат. Айыл жана токой чарбасына зыян келтириши мүмкүн. 4 түрү ЖКЭСнун Кызыл китебине киргизилген.
Куянсыманнар (лат. Lagomorpha) — плаценталы имезүчеләр отряды. Аңа 65 төр керә[3]. Куянсыманнар Антарктидадан тыш барлык кыйтгаларда яшиләр.
Куянсыманнарның төп билгесе — өске казналыкта ике рәткә урнашкан ике пар кискеч булуы. Тышкы кискечләр эрерәк. Кискечләр һәм урт тешләр хайванның гомере буена үсәләр.
Куянсыманнар отрядында ике гаилә бар:
Куянсыманнар (лат. Lagomorpha) — плаценталы имезүчеләр отряды. Аңа 65 төр керә. Куянсыманнар Антарктидадан тыш барлык кыйтгаларда яшиләр.
Куянсыманнарның төп билгесе — өске казналыкта ике рәткә урнашкан ике пар кискеч булуы. Тышкы кискечләр эрерәк. Кискечләр һәм урт тешләр хайванның гомере буена үсәләр.
Куянсыманнар отрядында ике гаилә бар:
куяннар чыелдыклар
லகோமோர்புகள் என்பவை லகோமோர்பா வரிசையின் உயிரினங்கள் ஆகும். இவ்வரிசை லெபோரிடே (முயல்கள் மற்றும் குழிமுயல்கள்) மற்றும் ஒச்சோட்டோனிடே (பைகாக்கள்) என இரண்டு குடும்பங்களைக் கொண்டுள்ளது. இவ்வரிசையின் பெயர் கிரேக்க வார்த்தைகளான லகோஸ் (λαγώς, "முயல்") மற்றும் மோர்பே (μορφή, "வடிவம்") ஆகியவற்றில் இருந்து உருவானது ஆகும்.
லகோமோர்புகள் என்பவை லகோமோர்பா வரிசையின் உயிரினங்கள் ஆகும். இவ்வரிசை லெபோரிடே (முயல்கள் மற்றும் குழிமுயல்கள்) மற்றும் ஒச்சோட்டோனிடே (பைகாக்கள்) என இரண்டு குடும்பங்களைக் கொண்டுள்ளது. இவ்வரிசையின் பெயர் கிரேக்க வார்த்தைகளான லகோஸ் (λαγώς, "முயல்") மற்றும் மோர்பே (μορφή, "வடிவம்") ஆகியவற்றில் இருந்து உருவானது ஆகும்.
Taxonavigaçion
Lagomorpha
Nomme: Lagomorpha
Brandt 1855
The lagomorphs (/lˈæɡəmɔːrf/) are the members of the taxonomic order Lagomorpha, of which there are two living families: the Leporidae (hares and rabbits) and the Ochotonidae (pikas). The name of the order is derived from the Ancient Greek lagos (λαγώς, "hare") + morphē (μορφή, "form"). There are 110 recent species of lagomorph of which 109 are extant, including 34 species of pika, 42 species of rabbit, and 33 species of hare.
Other names used for this order, now considered synonymous, include: Duplicidentata - Illiger, 1811; Leporida - Averianov, 1999; Neolagomorpha - Averianov, 1999; Ochotonida - Averianov, 1999; and Palarodentia - Haeckel, 1895, Lilian, 2016.[1]
The evolutionary history of the lagomorphs is still not well understood. Until recently, it was generally agreed that Eurymylus, which lived in eastern Asia and dates back to the late Paleocene or early Eocene, was an ancestor of the lagomorphs.[3] More recent examination of the fossil evidence suggests that the lagomorphs may have instead descended from Anagaloidea, also known as "mimotonids", while Eurymylus was more closely related to rodents (although not a direct ancestor).[4] The leporids first appeared in the late Eocene and rapidly spread throughout the Northern Hemisphere; they show a trend towards increasingly long hind limbs as the modern leaping gait developed. The pikas appeared somewhat later in the Oligocene of eastern Asia.[5]
Lagomorphs were certainly more diverse in the past than in the present, with around 75 genera and over 230 species represented in the fossil record and many more species in a single biome. This is evidence that lagomorph lineages are declining.[6]
Recent finds suggest an Indian origin for the order, having possibly evolved in isolation when India was an island continent in the Paleocene.[7]
Lagomorphs are similar to other mammals in that they all have hair, four limbs (i.e., they are tetrapods), and mammary glands and are endotherms. Lagomorphs possess a moderately fused postorbital process to the cranium, unlike other small mammals.[8] They differ in that they have a mixture of "basal" and "derived" physical traits.
Despite the evolutionary relationship between lagomorphs and rodents, the two orders have some major differences: primarily, lagomorphs have four incisors in the upper jaw, whereas rodents (Rodentia) only have two. Also, lagomorphs are almost strictly herbivorous, unlike rodents, many of which will eat both meat and vegetable matter. They are similar to rodents in that their incisor teeth grow continuously throughout their lives, thus necessitating constant chewing on fibrous food to prevent the teeth from growing too long.[9][10] Lagomorphs and rodents form the clade or grandorder Glires.
Lagomorphs have no paw pads; instead, the bottoms of their paws are entirely covered with fur.[11][12]
Similarly to the rodents, bats, and some mammalian insectivores, they have a smooth-surfaced cerebrum.[13]
Lagomorphs are unusual among terrestrial mammals in that the females are larger than males. This is extremely rare among terrestrial mammals.[14]
Rabbits and hares move by jumping, pushing off with their strong hind legs and using their forelimbs to soften the impact on landing. Pikas lack certain skeletal modifications present in leporids, such as a highly arched skull, an upright posture of the head, strong hind limbs and pelvic girdle, and long limbs.[15] Also, pikas have a short nasal region and entirely lack a supraorbital foramen, while leporids have prominent supraorbital foramina and nasal regions.[16]
Pikas, also known as conies,[17] are entirely represented by the family Ochotonidae and are small mammals native to mountainous regions of western North America, and Central Asia. They are mostly about 15 cm (6 in) long and have greyish-brown, silky fur, small rounded ears, and almost no tail. Their four legs are nearly equal in length. Some species live in scree, making their homes in the crevices between broken rocks, while others construct burrows in upland areas. The rock-dwelling species are typically long-lived and solitary, having one or two small litters each year contributing to stable populations. The burrowing species, in contrast, are short-lived, gregarious and have multiple large litters during the year. These species tend to have large swings in population size. The gestation period of the pika is around one month long, and the newborns are altricial—they require parental care.[18] The social behaviour of the two groups also differs: the rock dwellers aggressively maintain scent-marked territories, while the burrowers live in family groups, interact vocally with each other and defend a mutual territory. Pikas are diurnal and are active early and late in the day during hot weather. They feed on all sorts of plant material. As they do not hibernate, they make "haypiles" of dried vegetation which they collect and carry back to their homes to store for use during winter.[15]
Hares, members of genus Lepus of family Leporidae, are medium size mammals native to Europe, Asia, Africa, and North America. North American jackrabbits are actually hares. Species vary in size from 40 to 70 cm (16 to 28 in) in length and have long powerful back legs, and ears up to 20 cm (8 in) in length. Although usually greyish-brown, some species turn white in the winter. They are solitary animals, and several litters of young are born, fully furred and active, during the year, in a nest called a form, a hollow in the ground amongst dense vegetation. They are preyed upon by large mammalian carnivores and birds of prey.[19]
Rabbits, members of family Leporidae outside Lepus, are generally much smaller than hares and include the rock hares and the hispid hare. They are native to Europe, parts of Africa, Central and Southern Asia, North America and much of South America. They inhabit both grassland and arid regions. They vary in size from 20 to 50 cm (8 to 20 in) and have long, powerful hind legs, shorter forelegs and a tiny tail. The colour is some shade of brown, buff or grey and there is one black species and two striped ones. Domesticated rabbits come in a wider variety of colours. Newborn rabbits are less developed than hares and require parental care. Although most species live and breed in burrows, the cottontails and hispid hares have forms (nests). Most of the burrowing species are colonial, and may feed together in small groups. Rabbits play an important part in the terrestrial food chain, eating a wide range of forbs, grasses, and herbs, and being part of the staple diet of many carnivorous species. Many breeds of rabbit can be litter-trained, and—assuming they are given sufficient room to run—can live happy lives as house pets.
Lagomorphs are widespread around the world and inhabit every continent except Antarctica. However, they are not found in most of the southern cone of South America, in the West Indies, Indonesia or Madagascar, nor on many islands. Although they are not native to Australia, humans have introduced them there and they have successfully colonized many parts of the country and caused disruption to native species.[20]
Like other herbivores, lagomorphs have to deal with a bulky diet in which the cell walls are composed of cellulose, a substance which mammalian digestive enzymes are unable to break down. Despite this, lagomorphs have developed a way of extracting maximum nourishment from their diet. First they bite off and shred plant tissues with their incisors and then they grind the material with their molars. Digestion continues in the stomach and small intestine where nutrients are absorbed. After that, certain food remains get diverted into the caecum, a blind-ended pouch. Here, they are mixed with bacteria, yeasts and other micro-organisms that are able to digest cellulose and turn it into sugar, a process known as hindgut fermentation. Other faecal matter passes along the colon and is excreted in the normal way as small, dry pellets. About four to eight hours after the meal, the contents of the caecum pass into the colon and are eliminated as soft, moist pellets known as cecotropes. These are immediately eaten by the lagomorph, which can thus extract all the remaining nutrients in the food.[21]
Many lagomorphs breed several times a year and produce large litters. This is particularly the case in species that breed in underground, protective environments such as burrows. The altricial young of rabbits, called kits, are born naked and helpless after a short gestation period and the mother can become pregnant again almost immediately after giving birth. The mothers are able to leave these young safely and go off to feed, returning at intervals to feed them with their unusually rich milk. In some species, the mother only visits and feeds the litter once a day but the young grow rapidly and are usually weaned within a month. Hares live above ground and their litters, containing leverets, are born in "forms" concealed among tussocks and scrub. They have a strategy to prevent predators from tracking down their litter by following the adults' scent. They approach and depart from the nesting site in a series of immense bounds, sometimes moving at right angles to their previous direction.[22] The young are precocial and a small number are born after a longer gestation period, already clad in short fur and able to move around.[10]
Many species of lagomorphs, particularly the rabbits and the pikas, are gregarious and live in colonies, whereas hares are generally solitary species, although many hares travel and forage in groups of two, three, or four. The rabbits and pikas rely on their holes as places of safety when danger threatens, but hares rely on their long legs, great speed and jinking gait to escape from predators.
The lagomorphs (/lˈæɡəmɔːrf/) are the members of the taxonomic order Lagomorpha, of which there are two living families: the Leporidae (hares and rabbits) and the Ochotonidae (pikas). The name of the order is derived from the Ancient Greek lagos (λαγώς, "hare") + morphē (μορφή, "form"). There are 110 recent species of lagomorph of which 109 are extant, including 34 species of pika, 42 species of rabbit, and 33 species of hare.
La leporuloj (Lagomorpha) estas malgrandaj ronĝulosimilaj mamuloj, kiujn karakterizas longaj (postaj) kruroj, oreloj; mallonga vosto, abunda hararo. Ili havas en la supra makzelo duoblan incizivon (post la unua situas pli malgranda incizivo), kiuj dum la tuta vivo kreskas (tiel la nomo de subordo Duplicidentata . Ili vivas de la arktoj ĝis la dezerto, ĝenerale grupe. Herbovoraj.
La plej konataj specioj estas la kuniklo ((Oryctolagus cuniculus), kiu estas la praulo de la domkuniklo) kaj leporo.
La leporuloj (Lagomorpha) estas malgrandaj ronĝulosimilaj mamuloj, kiujn karakterizas longaj (postaj) kruroj, oreloj; mallonga vosto, abunda hararo. Ili havas en la supra makzelo duoblan incizivon (post la unua situas pli malgranda incizivo), kiuj dum la tuta vivo kreskas (tiel la nomo de subordo Duplicidentata . Ili vivas de la arktoj ĝis la dezerto, ĝenerale grupe. Herbovoraj.
La plej konataj specioj estas la kuniklo ((Oryctolagus cuniculus), kiu estas la praulo de la domkuniklo) kaj leporo.
familo : lagomisedoj - Ochotonidae (14 specioj) genro : † prolago - Prolagus specio : † prolago eningena - Prolagus oeningensis specio : † prolago vaskonia - Prolagus vasconiensis genro : † lagopso - Lagopsis genro : LAGOMISO - Ochotona specio : lagomiso grandorela - Ochotona macrotis specio : lagomiso rufa - Ochotona rufescens specio : lagomiso griza - Ochotona roylei specio : lagomiso ruĝa - Ochotona rutila specio : lagomiso palasa - Ochotona pallasi specio : lagomiso kurtvosta - Ochotona daurica specio : lagomiso stepa - Ochotona pusilla specio : lagomiso montara - Ochotona alpina specio : lagomiso norda - Ochotona hyperborea specio : lagomiso everesta - Ochotona wollastoni specio : lagomiso pikao - Ochotona princeps familo : † paleolagedoj - Palaeolagidae genro : † eŭrimilo - Eurymylus genro : † mitonolago - Mytonolagus familo : Leporedoj - Leporidae (50 specioj) genro : † alileporo - Alilepus genro : † pliopentalago - Pliopentalagus specio : † pliopentalago ditriĥa - Pliopentalagus dietrichi genro : † hipolago - Hypolagus genro : LEPORO - Lepus specio : leporo kutima - Lepus europaeus - zajíc polní specio : leporo nordlanda (neĝoleporo) - Lepus timidus subspecio : leporo nordlanda nordeŭropa - Lepus timidus timidus subspecio : leporo nordlanda alpa - Lepus timidus varronis subspecio : leporo nordlanda japania - Lepus timidus ainu subspecio : leporo nordlanda arkta - Lepus timidus arcticus specio : leporo malhelvosta - Lepus californicus specio : leporo araba - Lepus arabicus specio : leporo sabla - Lepus tibetanus specio : leporo afrika - Lepus capensis specio : leporo tolajo - Lepus tolai specio : leporo preria - Lepus townsendii specio : leporo variema - Lepus americanus specio : leporo mallongvosta - Lepus brachyurus specio : leporo antilopa - Lepus alleni genro : KUNIKLO - Oryctolagus specio : kuniklo sovaĝa - Oryctolagus cuniculus vario : kuniklo hejma - Oryctolagus cuniculus var. edulis genro : silvilago - Sylvilagus specio : silvilago mezamerika - Sylvilagus brasiliensis specio : silvilago kotonvosta - Sylvilagus floridianus specio : silvilago akva - Sylvilagus aquaticus genro : nesolago - Nesolagus specio : nesolago mallongorela - Nesolagus netscheri genro : kaprolago - Caprolagus specio : kaprolago harega - Caprolagus hispidus genro : romerolago - Romerolagus specio : romerolago lafa - Romerolagus diazi genro : pronolago - Pronolagus specio : pronolago dikvosta - Pronolagus crassicaudatusLos lagomorfos (Lagomorpha, del griego lagōs, liebre y morphē, forma) son un orden perteneciente a los mamíferos placentarios, que incluye a los conejos, liebres y picas. Hasta principios del siglo XX habían sido considerados como roedores pero existen considerables diferencias para desligar ambos órdenes.
Los lagomorfos tienen dos pares de dientes incisivos superiores, frente al único par existente en los roedores. Al igual que en los roedores, los incisivos son de crecimiento continuo, pero a diferencia de estos, en los lagomorfos una capa de esmalte recubre ambas caras de los incisivos. El segundo par de incisivos, situados posteriormente a los tradicionales, son notablemente más pequeños. Desde un punto de vista estrictamente anatómico, el esqueleto óseo, así como sus vísceras y sus músculos, se asemejan a los de los artiodáctilos.
Los fósiles más antiguos encontrados de lagomorfos se remontan a hace 65 millones de años, en Mongolia. Entre las especies extintas, destaca la Nuralagus rex (especie de conejo gigante).
Dentro del orden de los lagomorfos encontramos actualmente las familias Ochotonidae (picas) y Leporidae (conejos y liebres). Se estima que ambas familias se diferenciaron durante el Oligoceno (hace 37 millones de años).
Se reconocen las siguientes familias:[1]
Además, hay varios géneros incertae sedis:
A continuación se muestra se muestra la filogenia de los lagomorfos con otros órdenes de mamíferos:
Euarchontoglires Glires Gliriformes Euarchonta PrimatomorphaLos lagomorfos (Lagomorpha, del griego lagōs, liebre y morphē, forma) son un orden perteneciente a los mamíferos placentarios, que incluye a los conejos, liebres y picas. Hasta principios del siglo XX habían sido considerados como roedores pero existen considerables diferencias para desligar ambos órdenes.
Los lagomorfos tienen dos pares de dientes incisivos superiores, frente al único par existente en los roedores. Al igual que en los roedores, los incisivos son de crecimiento continuo, pero a diferencia de estos, en los lagomorfos una capa de esmalte recubre ambas caras de los incisivos. El segundo par de incisivos, situados posteriormente a los tradicionales, son notablemente más pequeños. Desde un punto de vista estrictamente anatómico, el esqueleto óseo, así como sus vísceras y sus músculos, se asemejan a los de los artiodáctilos.
Los fósiles más antiguos encontrados de lagomorfos se remontan a hace 65 millones de años, en Mongolia. Entre las especies extintas, destaca la Nuralagus rex (especie de conejo gigante).
Dentro del orden de los lagomorfos encontramos actualmente las familias Ochotonidae (picas) y Leporidae (conejos y liebres). Se estima que ambas familias se diferenciaron durante el Oligoceno (hace 37 millones de años).
Jäneselised ehk lagomorfid (Lagomorpha) on loomade selts imetajate klassist.
Olenevalt kliimast ja liigist võib tiinus kesta jäneselistel 28 päeva harilikel küülikutel või rohkem kui 50 päeva mõnedel jäneslastel, kes elavad polaaralade ligi. Sündimus võib paljudel jäneselistel olla lühikese kande- ja arenguaja, varase suguküpsuse ning mitme arvuka pesakonna tõttu väga suur. Näiteks on mõnedel stepipiirkonna viiksjäneslastel aastas kuni viis pesakonda 8-13 järeltulijaga. Harilikul küülikul ja veel mõnel liigil võib aastas olla viis kuni seitse pesakonda keskeltläbi 9 järeltulijaga. Loomulike vaenlaste rohkuse tõttu on aga ka suremus jäneseliste seas üsna suur.
Halbades tingimustes võivad looted resorbeeruda.
Urgudes ja pesades sünnitavatel jäneselistel on pojad abitud, paljad ja pimedad. Neil, kes püsipesa ei sea, on pojad kohe nägijad ja karvased ning jooksevad pea laiali.
Selts jaguneb kaheks sugukonnaks:
Lagomorpha (greziarretik, lagos = erbi; morpha = itxura) ugaztunen ordena bat da. Bere barnean untxiak, erbiak eta pikak daude.
Lagomorfoek bi hortz pare dituzte goikaldean, karraskariek bat baino ez dutenean. Hortz hauek etengabe hazten dira bizitzan zehar, baina esmalteak bi aldeak betetzen ditu. Anatomikoki artiodaktiloen itxura dute.
Jäniseläimet (Lagomorpha) on nisäkkäiden lahko. Jäniseläimet ovat pieniä kasvinsyöjiä. Lahko käsittää kolme heimoa, jänikset (Leporidae), piiskujänikset eli pikat (Ochotonidae) ja sukupuuttoon kuolleen Prolagidae-heimon, joka sisältää sardinianpikan ja sen esihistorialliset sukulaiset.[1] Näistä jäniksillä on tyypillisesti pitkät korvat ja isot voimakkaat takajalat, piiskujäniksillä ei. Aiemmin jäniseläimiä pidettiin jyrsijöiden alalahkona.
Suomessa esiintyy luonnonvaraisena kaksi jänisten heimoon kuuluvaa lajia, metsäjänis ja rusakko. Lisäksi kaniinia tavataan nykyään villiintyneenä pääkaupunkiseudulla ja Turussa.[2]
Jäniseläimet muistuttavat joiltakin ominaisuuksiltaan jyrsijöitä (Rodentia), ja 1900-luvun alkupuolelle saakka niitä pidettiinkin jyrsijöiden alalahkona. Nykyään ne luokitellaan omaksi lahkokseen. Välillä oli yleisenä käsityksenä, että ne ovat vain etäistä sukua jyrsijöille ja että yhtäläisyydet ovat pinnallisia.
Jäniseläinten evoluutiohistoriaa ei edelleenkään tunneta kovin hyvin. Viime aikoihin saakka oltiin yleisesti sitä mieltä, että ne polveutuisivat Itä-Aasiassa paleoseenikaudella ja eoseenikauden alussa eläneestä Eyrymylus-suvusta.[3]. Fossiilien tarkempi tutkimus viittaa kuitenkin siihen, että ne ovat Angaloidea-heimon eli mimotonidien jälkeläisiä, kun taas Eurymylus olisi läheisempää sukua jyrsijöille, joskaan ei niiden suora esi-isä.[4]
Jänisten heimon vanhimmat tunnetut edustajat elivät eoseenikauden lopulla ja levisivät nopeasti kaikkialle pohjoiselle pallonpuoliskolle. Niiden takaraajat kehittyivät vähitellen yhä pidemmiksi, kunnes niiden hyppivä käynti tuli nykyisen kaltaiseksi. Piiskujänikset ilmaantuivat myöhemmin, oligoseenikaudella Itä-Aasiassa.[5]
Jäniseläimet eroavat jyrsijöistä seuraavasti:
Jyrsijöitä ne muistuttavat kuitenkin siinä, että niiden hampaat kasvavat koko elinajan, minkä vuoksi niiden on jatkuvasti pureksittava jotakin, jotteivät hampaat kasvaisi liian pitkiksi.
Jäniseläimet (Lagomorpha) on nisäkkäiden lahko. Jäniseläimet ovat pieniä kasvinsyöjiä. Lahko käsittää kolme heimoa, jänikset (Leporidae), piiskujänikset eli pikat (Ochotonidae) ja sukupuuttoon kuolleen Prolagidae-heimon, joka sisältää sardinianpikan ja sen esihistorialliset sukulaiset. Näistä jäniksillä on tyypillisesti pitkät korvat ja isot voimakkaat takajalat, piiskujäniksillä ei. Aiemmin jäniseläimiä pidettiin jyrsijöiden alalahkona.
Suomessa esiintyy luonnonvaraisena kaksi jänisten heimoon kuuluvaa lajia, metsäjänis ja rusakko. Lisäksi kaniinia tavataan nykyään villiintyneenä pääkaupunkiseudulla ja Turussa.
Les Lagomorphes (Lagomorpha)[1] sont un ordre de mammifères qui comprend les Léporidés (lièvres, lapins) et les Pikas.
Ces animaux ont longtemps été classés dans l'ordre des Rongeurs. Ils s'en distinguent principalement par leur denture (deux paires d'incisives à la mâchoire supérieure et une seule à la mâchoire inférieure) ainsi que par l'absence de baculum. Du fait des ressemblances entre rongeurs et lagomorphes, certains auteurs les réunissent dans un même groupe, les Glires.
Selon ITIS[2] et selon MSW[3] :
Leur denture, qui les distingue des rongeurs, est caractérisée par la présence de deux paires d'incisives à la mâchoire supérieure (une paire d'incisives déciduales à croissance continue, et une paire d'incisives définitives plus petites situées à l'arrière des premières) qui sont, comme celles de la mandibule, entièrement recouvertes d'émail.
Les lagomorphes sont des animaux dont la taille peut varier de 12 à 80 cm de longueur. Ils sont recouverts d'une fourrure dense à bourre épaisse et dont la couleur peut varier selon les saisons. Leur museau, doté de nombreuses vibrisses, comporte toutefois une zone de peau nue (rhinarium). Cette zone s'étend des narines jusqu'à la lèvre supérieure, qui est fendue en son milieu.
Les lagomorphes présentent une adaptation particulière à la digestion de la cellulose. Leur intestin possède un gros cæcum à fonction fermentaire dans lequel des bactéries attaquent la cellulose en produisant des acides gras volatils qui servent de nutriments. De plus, à certains moments, les lagomorphes évacuent de ce cæcum des crottes molles et sphériques qu'ils réavalent. Cette matière riche en vitamines et en protéines bactériennes est redigérée. C'est la cæcotrophie, une adaptation qui leur permet, comme la rumination chez les ruminants, de tirer parti de la cellulose et d'augmenter leur ration protéique alors qu'ils ont un régime végétarien strict.
Phylogénie des ordres actuels d’euarchontoglires d'après Murphy et al., 2001[4] :
Euarchontoglires GliresLagomorpha (lapins, lièvres et pikas)
Rodentia (rongeurs)
?Scandentia (toupayes)
Dermoptera (galéopithèques)
Primates (lémuriens, singes, tarsiers...)
Note : La position des toupayes est sujette à controverse. Ils sont parfois placés auprès de Dermoptera pour former Sundatheria, ou parfois placé comme groupe frère des Glires.
Les Lagomorphes (Lagomorpha) sont un ordre de mammifères qui comprend les Léporidés (lièvres, lapins) et les Pikas.
Ces animaux ont longtemps été classés dans l'ordre des Rongeurs. Ils s'en distinguent principalement par leur denture (deux paires d'incisives à la mâchoire supérieure et une seule à la mâchoire inférieure) ainsi que par l'absence de baculum. Du fait des ressemblances entre rongeurs et lagomorphes, certains auteurs les réunissent dans un même groupe, les Glires.
A dos lagomorfos (Lagomorpha) é unha orde de mamíferos placentarios, da magnorde dos boreoeuterios, superorde dos euarcontogliros e clado dos gliros (que integran xunto cos roedores).
Inclúe dúas familias con especies viventes, a dos lepóridos (coellos e lebres), e a dos ocotónidos picas).
Ademais, comprende tamén a familia monotípica dos proláxidos, cuxa única especie, Prolagus sardus, semellanta a unha pica (e que por iso moitos autores inclúena na familia dos ocotónidos), extinguiuse no século XVIII.
Até principios do século XX, dadas as numeross semellanzas morfolóxicas, considerábanse como roedores, pero existen considerábeis diferenzas para separaren ambas as ordes.
Os fósiles máis antigos encontrados de lagomorfos remóntanse a hai 65 millóns de anos, en Mongolia.
A orde foi descrita en 1855 polo naturalista alemán Johann Friedrich von Brandt.[1][2]
O nome científico Lagomorpha esta formado polos elementos do latín científico lago- e -morpha. O primeiro deles está tirado da raiz do nome do grego antigo λαγώς lagṓs, 'lebre', e o segundo da raíz μορφ- do substantivo do grego antigo μορφή, morphḗ forma,[3] coa adición so sufixo do latín científico -a, indicando neutro plural. Literalmente: 'os que teñen forma de lebre'.
Ademais de polo nome actualmente válido, a orde coñeceuse tamén polos sinónimos:[1]
Actualmente recoñécense na orde trece xéneros, cunhas oitenta especies repartidas nas dúas familias citadas.[1][2][4][5] Ademais, hai otra familia extinguida, como quedou dito.
Orde Lagomorpha Brandt, 1855
Existen varios xéneros fósiles incertae sedis:
Os lagomorfos son animais de tamaño de pequeno a mediano que, en moitos aspectos, se parecen a roedores grandes. A lonxitude do seu corpo varía entre os 10 e os 75 cm, e o seu peso oscila entre os 100 g e os 6 kg; a cola é moi curta, ou mesmo rudimentaria ou ausente.[4][7]
Son terrestres, herbívoros, con dentes incisivos biselados, similares aos dos roedores, dos que se diferencian pola presenza dun segundo par de incisivos, moito máis pequenos que os do primeiro par, dos que carecen os roedores. Os dentes das especies actuais son de crecemento continuo, como os dos roedores.[8] Otra diferenza cos roedores é que os incisivos teñen unha capa de esmalte que se estiende ao redor da superficie posterior do dente, en contraste cos incisivos dos roedores, que teñen esmalte nunha soa cara. Como nos roedores, os caninos están ausentes, e hai un espazo grande (diastema) que separa os incisivos e o primeiro dente premolar. Os premolares non teñen raíces. As coroas son relativamente simples, con concas transversais separadas por esmalte. A fórmula dentaria é 2/1, 0/0, 3/2, 2-3/3 = 26-28. As fileiras dentais superiores están máis separadas que as inferiores, polo que a oclusión pode ter lugar nun só lado da mandíbula. Como nos roedores, o músculo maseter subministra o maior parte do poder da mastigación; o músculo temporal é relativamente pequeno.[4] Desde un punto de vista estritamente anatómico, o esqueleto dos lagomorfos, así como os músculos a algúns órganos internos aseméllanse aos dos artiodáctilos.[Cómpre referencia]
O labio superior esta dividido pola metade por un profundo suco. Por esta razón —a división doi labio superior— un raro defecto de desenolvemento no home denomínase labio leporino.[9] As pregas da pel dos labios superiores pódense xuntar detrás dos dentes incisivos, de modo que o animal poida roer coa cavidade bucal pechada. Outras pregas da pel permiten pechar as fosas nasais.[4]
A pelaxe dos lagomorfos é mesta e suave, de coloración agrisada ou parda nas partes dorsais a ebrancazada nas ventrais. Múdase unha ou dúa veces ao ano; as especies que habitan en rexións frías como, por exemplo, a lebre ártica (Lepus arcticus) teñen a pelaxe totalmente branca en inverno (e a subespecie groenlandesa, Lepus arcticus groenlandicus, durante todo o ano). A duración da muda outonal depende principalmente da duración da luz do día. As glándulas sudoríparas encóntranse só nas patas, pero as sebáceas son, en cambio, moi numerosas; as áreas glandulares tamén está presentes, sobre todo, na proximidade dos órganos reprodutores e do recto. As picas teñen almofadiñas plantares nos dedos e nas plantas dos pés; en cambio os lepóridos teñen, no seu lugar, guedellas de pelos.[7]
As paredes laterais da parte frontal do cranio (especialmente a parte maxilar do rosto) está peculiarmente fenestrado. As bullas timpánicas están ben desenvolvidas. Os arcos cigomáticos están coimprimidos lateralmente. A fosa suborbital é pequena, e o maseter nunca pasa ao euu través, como si o fai nos roedores. A estrutura da mandíbula permite movementos verticais e laterais. Os lagomorfos teñen clavícula, e a tibia e a fíbiula están parcialmente fusionadas. As patas traseiras teñen caro dedos, e a dianteiras cinco.[7]
Os hemisferios cerebrais dos lagomorfos son pequenos, e non cobren o cerebelo. Nos coellos son lisos, e nas lebres presentan circunvolucións débiles. Os órganos do olfacto, oído e visión están ben desenvolvidos.[10]
O maxilar superior presenta dous pares de dentes incisivos (duplidicentados), como quedou dito, e a diferenza dos roedores; o primeir par é grande, e está dividido por un suco lonxitudinal, e os segundo é pequeno, e está confinado detrás do primeiro par, na mandíbula só hai un par de incisivos. Carecen de caninos e, entre os incisivos e os premolares hai un grande espazo (diastema). A primeira dentición (dentes do leite) é rapidamente substituída pola definitiva. O alimento é triturado por movementos laterais da mandíbula. O estómago non está compartimentado. O intestino cego é extremadamente longo, unhas dez veces mais longo que o estómago, e presnta unha válvula espiral.[10] A dixestión efectúase mediante un duplo circuíto de paso do alimento polo aparato dixestivo: os excrementos son de dous tipos, diúrno e nocturo; os diúrnos son secos, e son desbotados, pero os nocturnos son de distinto tipo, arredondados, húmidos, brandos e cubertos de mucus, e son inxeridos inmediatamente despois da súa expulsión, sen mastigar; este fenómeno, denominado cecotrofia (non confundir con coprofaxia), que permite obter unha maior absorción de nutrientes.[4][10]
Os lagomorfos son herbívoros estritos, alimentándose principalmente de herba e outras pequenas plantas verdes, pero cando estas non son accesíbeis, poden comer tamén cascas de árbores.[10]
Unha característica dos lagomorfos é a situación dos testículos nos machos, que se encontran diante do pene, como nos marsupiais.[4] Durante a época reprodutiva, os testículos desprázanse desde a cavidade abdominal até o escroto; o pene, que carece de óso peneano (báculo) diríxese cara a atrás. O útero das femias é bífido, e a placenta discoidal. Nos ocotónidos (picas) as femias teñen de dous a tres pares de mamas, e as dos lepóridos (lebres e coellos) de tres a cinco. O período de xestación nos ocotónidos é de ao redor de 30 días, e nos lepóridos de 28 a 47 días. As femias teñen varias camadas por ano, con dúas ou tres crías no caso das picas e de dúas a oito en lebres e coellos; ocasionalmnte, estes últimos poden chegar a teren máis de quince crías por camada. As crías nacen en tobos, espidas e indefensas, agás no caso das lebres, que non escavan tobos, e nacen con pelo e xa moi desenvolvidas.[10]
As poboacionóns nativas encóntranse en todos os continentes, excepto Australia e a Antártida. En Suramérica, onde só se encontran dúas especies, están ausentes do extremo sur; así mesmo enstano da maioría das illas, incluída Madagascar e as do arquipélago de Indonesia. Porén, os humanos introduciron varias especies en moitas zonas, tamén en illas, onde orixinariamente non formaban parte da súa fauna (sendo notábel a de coellos salvaxes Oryctolagus cuniculus, para a caza, en Australia e Nova Zelandia, onde se aclimataron).[4][11][5]
Os lagomorfos ocupan unha gran diversidade de hábitats, desde bosques tropicais até a tundra ártica.[4]
Todos os lagomorfos son terrestres, adaptados para a carreira, o salto e, ocasionalmente, para a escavación.[9] As picas son diúrnas, e os coellos e as lebres son pincipalmente activos pola noite. Non hibernan nin efectúan longas migracións. As lebres son solitarias, e téñense observado fenómeno de territorialimo durante todo o ano nos machos e, durante o período reprodutor, tamén nas femias; estes últimos son máis notorios en picas e coellos, que viven en colonias. Moitas especies de lagomorfos esc van tobos, outros, como as lebres, agóchanse en ocos que adaptan para o seu uso.[12]
As lebres e os coellos son cazados, con armas de fogo oo con trampas para aproveitar a súa carne e a súa pel. Esta última non é moi fina, pero é moi valorada como materia prima para a fabricación de feltros (por exemplo, para sombreiros). O coello de monte común (Oryctolagus cuniculus) é a única especie donesticada da orde, desenvolvéndose numerosas razas, especialmente para a carne ou a pel, sendo tamén moi importante como animal de laboratorio. Introducido polo home, como especie cinexética, en Australia, Nova Zelandia e en moitas outras illas, reproduciuse nelas até alcanzar poboacións moi abundantes, debio á ausencia de depredadores naturais, causando nalgúns sitios grandes pexuízos na agricultura] e na gandaría, converténdose, por exemplo, nun serio competidor das ovellas polo alimento, e causando tamén o exterminio de moitas especies da flora e fauna nativas.[12]
Para controlar a excesiva poboación de coellos en Australia, o científico deste país Frank Fenner, famoso pola supervisión da erradicación da varíola,[13] introduciu o Myxoma virus, causanta da mixomatose, enfermidade que afecta aos coellos e se caracteriza por tumefaccións na pel e nas membranas mucosas, particularmente en cabeza e xenitais, e que logo adoita evolucionar a conxuntivite aguda e, ás veces cegueira. O coello vólvese apático, perde o apetito e desenvolve febre. Nos casos típicos en que o animal non posúe resistencia, a muerte acontece en trece días de media. A forma de transmisión á a pulga e outros artrópodos chuchadores de sangue en Europa e, en Australia a través de mosquitos.
A enfermidae descubriue en Uruguai a finais do século XIX, en coellos importados do xénero Sylvilagus. Posteriormente estendeuse polas poboaciones suramericanas de coellos silvestres. Porén, esta era unha cepa menos virulenta que a que se introduciu en Australia en 1950, e que reduciu a poboación drasticamente (de seiscientos millóns a cen millóns en dous anos). Durante décadas científicos de Gran Bretaña, Alemaña e Francia buscaron un remedio contra a praga en que se converteran os coellos como consecuencia de haber dezmado ou extinguido aos seus depredadores naturais e de haber promovido a súa crianza ao ser unha fonte importante de carne e pelo; foi o médico francés Paul-Félix Armand-Delille o que creeu encontrar a solución.[14] Introduciu artificialmente en Francia en 1952 uns cantos coellos inoculados co virus produtor da mixomatose que rapidamente se estendeu polo continente europeo de forma natural, e dezmou a poboación francesa en dous anos (90 % de mortalidade). A mixomatose (xunto coa pneumonía hemorraxicovírica), é a causante do declive do coello na península Ibérica, o que causou a decadencia de animaies emblemáticos, até o punto de que da aguia imperial ibérica se perderon o 70 % dos niños e o lince ibérico encontrouse sen o seu sustento básico. Existe unha vacina do vector vírico para coellos domésticos, pero en Europa exemplares silvestres desvolveron inmunidade e se extinguen paulatinamente.[Cómpre referencia]
Os fósiles máis antigos de animais con aspecto de lebre ou de coello remóntanse ao paleoceno, hai uns 60 millóns de anos, e encontrárosen na China.
Os representantes deste xénero chinés (Mimotona) comparten as características dos coellos. Porén, presentan unha serie doutras características que os identifican como unha rama lateral temperá dun coello, cun antepasado común. Pouco despois encontráronse outros fósiles en Norteamérica.
As afinidades filoxenéticas dos lagomorfos son controvertidas, aínda que probas recentes suxiren que poden estar relacionados cos roedores. No cladograma aquí exposto indícanse as relacións filoxenéticas dos gliros, que mostra a separación dos roedores dos lagomorfos, e a destes dos ocotónidos e os lepóridos. Porén, algúns autores tamén suxeriron como parentes máis cercanos, entre outros, os marsupiais, insectívoros, primates, artiodáctilos e outros grupos de ungulados.[4]
A dos lagomorfos (Lagomorpha) é unha orde de mamíferos placentarios, da magnorde dos boreoeuterios, superorde dos euarcontogliros e clado dos gliros (que integran xunto cos roedores).
Inclúe dúas familias con especies viventes, a dos lepóridos (coellos e lebres), e a dos ocotónidos picas).
Ademais, comprende tamén a familia monotípica dos proláxidos, cuxa única especie, Prolagus sardus, semellanta a unha pica (e que por iso moitos autores inclúena na familia dos ocotónidos), extinguiuse no século XVIII.
Até principios do século XX, dadas as numeross semellanzas morfolóxicas, considerábanse como roedores, pero existen considerábeis diferenzas para separaren ambas as ordes.
Os fósiles máis antigos encontrados de lagomorfos remóntanse a hai 65 millóns de anos, en Mongolia.
Dvojezupci (lat. Lagomorpha) su red iz nadreda Euarchontoglires viših sisavaca.
Ovaj životinjski red je raširen gotovo na cijelom svijetu. Prvobitno ih nije bilo na jugu Južne Amerike, Madagaskaru, otocima Jugoistočne Azije, Australije i na prostoru Oceanije. Pod ljudskim utjecajem danas su (naročito divlji kunići i europski zečevi) rašireni i na tim prostorima.
To su male do srednje velike životinje s kratkim repom ili sasvim bez njega. Površno gledano, njihovo zubalo jako podsjeća na ono kakvo imaju glodavci. Međutim, za razliku od njih, oni imaju i drugi par sjekutića. Istina, nisu potpuno razvijeni, imaju oblik gotovo četvrtastih stupića i skriveni su iza prvog, većeg para. Kao i glodavci, između sjekutića i kutnjaka imaju prazninu, jer nemaju očnjake. Zubi su im prevučeni caklinom, nemaju korijen i rastu im cijelog života. Između nosnica i ustiju imaju osjetilnu jamicu, od koje potječe naziv deformacije koja se ponekad javlja kod ljudi, zečja usna.
Za razliku od ranije, više ih se ne svrstava u glodavce, iako s njima imaju zajedničko porijeklo i zapravo su "sestrinski" red.
Red se dijeli na dvije porodice, zečeve (Leporidae) koji su zastupljeni u Europi s više vrsta (među njima europski zec i divlji kunić), i zviždare (zviždači; Ochotonidae), koji žive samo u Sjevernoj Americi i u sjevernim predijelima Azije.
Dvojezupci (lat. Lagomorpha) su red iz nadreda Euarchontoglires viših sisavaca.
Ovaj životinjski red je raširen gotovo na cijelom svijetu. Prvobitno ih nije bilo na jugu Južne Amerike, Madagaskaru, otocima Jugoistočne Azije, Australije i na prostoru Oceanije. Pod ljudskim utjecajem danas su (naročito divlji kunići i europski zečevi) rašireni i na tim prostorima.
To su male do srednje velike životinje s kratkim repom ili sasvim bez njega. Površno gledano, njihovo zubalo jako podsjeća na ono kakvo imaju glodavci. Međutim, za razliku od njih, oni imaju i drugi par sjekutića. Istina, nisu potpuno razvijeni, imaju oblik gotovo četvrtastih stupića i skriveni su iza prvog, većeg para. Kao i glodavci, između sjekutića i kutnjaka imaju prazninu, jer nemaju očnjake. Zubi su im prevučeni caklinom, nemaju korijen i rastu im cijelog života. Između nosnica i ustiju imaju osjetilnu jamicu, od koje potječe naziv deformacije koja se ponekad javlja kod ljudi, zečja usna.
Zajacy su porjad cycakow. Su małe, hrymzakopodobne zwěrjata, kotrež maja dołhej wuši a zadnjej noze a krótku wopušku.
Najznaćišej družinje stej zajac a nukl.
Zajacy su porjad cycakow. Su małe, hrymzakopodobne zwěrjata, kotrež maja dołhej wuši a zadnjej noze a krótku wopušku.
Lagomorpha merupakan sebuah ordo mamalia yang terdiri dari dua famili yang masih ada, yaitu Leporidae (arnab), dan Ochotonidae (pika). Nama order ini berasal dari bahasa Yunani, yaitu lagos (λαγός, "arnab") dan morphē (μορφή, "bentuk"). Walaupun mamalia ini menyerupai rodensia (order Rodentia ) dan pernah dikelaskan sebagai satu superfamili dalam ordo itu sampai awal abad ke-20, tetapi sekarang, Lagomorpha kemungkinan sebagai ordo yang terasingan. Lagomorpha pernah sesekali dianggap sama dengan rodensia yang hanya serupa di luarnya. Spesies-spesies Lagomorpha purba awal seperti Eurymylus, berasal dari Asia Timur pada zaman akhir Paleosen atau awal Eosen .[1] Kelinci purba mula-mula ada pada akhir Eosen, kemudian cepat menyebar ke seluruh hemisfera utara, dan kaki belakangnya semakin dan bisa meloncat. Pika pula mulai ada setelahnya, yaitu pada zaman Oligosen di Asia Timur
Perbedaan Lagomorpha dengan rodensia sebagai berikut:
Walaupun demikian, Lagomorpha menyerupai rodensia karena giginya tumbuh sepanjang umurnya, oleh sebab itu hewan itu mengunyah supaya gigi tidak tumbuh terlalu panjang.
|coauthors=
yang tidak diketahui mengabaikan (|author=
yang disarankan) (bantuan); Periksa nilai tanggal di: |date=
(bantuan)Pemeliharaan CS1: Banyak nama: editors list (link) Pemeliharaan CS1: Teks tambahan: editors list (link) Pemeliharaan CS1: Teks tambahan (link) Lagomorpha merupakan sebuah ordo mamalia yang terdiri dari dua famili yang masih ada, yaitu Leporidae (arnab), dan Ochotonidae (pika). Nama order ini berasal dari bahasa Yunani, yaitu lagos (λαγός, "arnab") dan morphē (μορφή, "bentuk"). Walaupun mamalia ini menyerupai rodensia (order Rodentia ) dan pernah dikelaskan sebagai satu superfamili dalam ordo itu sampai awal abad ke-20, tetapi sekarang, Lagomorpha kemungkinan sebagai ordo yang terasingan. Lagomorpha pernah sesekali dianggap sama dengan rodensia yang hanya serupa di luarnya. Spesies-spesies Lagomorpha purba awal seperti Eurymylus, berasal dari Asia Timur pada zaman akhir Paleosen atau awal Eosen .[1] Kelinci purba mula-mula ada pada akhir Eosen, kemudian cepat menyebar ke seluruh hemisfera utara, dan kaki belakangnya semakin dan bisa meloncat. Pika pula mulai ada setelahnya, yaitu pada zaman Oligosen di Asia Timur
I lagomorfi (Lagomorpha Brandt, 1855) sono un ordine di Mammiferi, comprendente le due famiglie viventi dei Leporidae (lepri e conigli) e degli Ochotonidae (pica), alle quali vanno aggiunte la famiglie estinte dei Prolagidae, dei Mimotonidae e dei Mimolagidae.
Il nome dell'ordine deriva dall'unione delle parole greche lagos (λαγος), "lepre", e morphē (μορφή), "forma".
Si tratta di animali simili a roditori, dai forti denti adatti a tagliare e triturare il materiale vegetale di cui si nutrono: possiedono grandi occhi posti lateralmente rispetto al capo, attraverso i quali possono avere un'ampia visione di ciò che avviene attorno a loro. Il senso dell'udito è anch'esso molto sviluppato, e le orecchie, mobili indipendentemente l'una dall'altra, sono in continuo movimento in direzione di eventuali suoni sospetti.
Le zampe sono forti e ricoperte di pelo anche sulla pianta dei piedi, per rendere felpata la camminata ed impedire agli animali di essere intercettati. I piedi sono sprovvisti di cuscinetti. Nei leporidi, comprendenti le specie di maggiori dimensioni, le zampe sono allungate, con le posteriori ben più lunghe delle anteriori, in modo da poter spiccare ampi salti durante la fuga. Gli ocotonidi, invece, sono molto più piccoli ed arrotondati, con corte zampe dotate di forti artigli. Tutte le specie, infatti (ad eccezione delle lepri propriamente dette), tendono a scavarsi delle tane cunicolari.
I lagomorfi hanno una simbiosi digestiva nel tratto finale dell'intestino: tale caratteristica consente loro di disgregare la cellulosa contenuta nelle coriacee sostanze vegetali di cui si nutrono. Tuttavia, essi non possono trarne vantaggio immediato, poiché i batteri necessari a tale azione alloggiano nella parte terminale del tubo digerente.
Per ovviare a ciò, i lagomorfi emettono due tipi di feci: le prime, dette anche feci molli, sono quelle su cui hanno lavorato i microrganismi simbionti e vengono reinghiottite dall'animale, mentre le seconde, o feci dure sono il risultato definitivo dell'assorbimento delle sostanze nutritive nello stomaco.
Lagomorpha
EuarchontaFino all'inizio del XX secolo, quello dei lagomorfi veniva considerato una superfamiglia nell'ambito dell'ordine dei Roditori. Effettivamente, un esame superficiale rivela un'effettiva somiglianza fra roditori e lagomorfi, tuttavia sono al contempo presenti differenze abbastanza importanti:
Tali differenze hanno portato gli studiosi a classificare Lagomorfi e Roditori in due ordini differenti, riunite nel clade dei Glires in base a studi filogenetici.
I lagomorfi vengono classificati come segue:
Ordine Lagomorpha
In Italia sono presenti 6 specie di lagomorfi, tutte facenti parte della famiglia dei Leporidi:
Fino al XVII secolo, in Sardegna visse anche il prolago (Prolagus sardus).
I lagomorfi (Lagomorpha Brandt, 1855) sono un ordine di Mammiferi, comprendente le due famiglie viventi dei Leporidae (lepri e conigli) e degli Ochotonidae (pica), alle quali vanno aggiunte la famiglie estinte dei Prolagidae, dei Mimotonidae e dei Mimolagidae.
Il nome dell'ordine deriva dall'unione delle parole greche lagos (λαγος), "lepre", e morphē (μορφή), "forma".
Lagomorpha (a Graeco: λαγώς 'lepus' et μορφή 'forma') sunt mammalium ordo, cuius familiae exstant duae: Leporidae (lepores et cuniculi) et Ochotonidae. Sunt fere octaginta septem species lagomorphorum.
Pictura leporis, anno 1502 ab Albrechto Dürer facta
Foramen cuniculi in Batavia
Lagomorpha (a Graeco: λαγώς 'lepus' et μορφή 'forma') sunt mammalium ordo, cuius familiae exstant duae: Leporidae (lepores et cuniculi) et Ochotonidae. Sunt fere octaginta septem species lagomorphorum.
Kiškiažvėriai (lot. Lagomorpha) – žinduolių būrys. Turi dvi poras viršutinių kandžių, kurie išsidėstę dviem eilėmis: priekyje viena pora didelių graužiamųjų kandžių, už jų – antra pora mažyčių. Didieji kandžiai kalto formos, jų priekis padengtas storu emalio sluoksniu, o šonai – plonu. Ilčių nėra. Maistą trina judindami apatinį žandą į šonus. Tuo skiriasi nuo graužikų, kurie apatinį žandą ne tik judina į šonus, bet gali stumdyti į priekį ir atgal. Skrandis paprastas. Akloji žarna didelė.
Paplitę visuose žemynuose (išskyrus Antarktidą). Vislūs, per metus atveda keletą jauniklių vadų. Lytiškai subręsta po metų.
Būryje 2 šeimos, apie 80 rūšių. Lietuvoje 2 rūšys: pilkasis kiškis (Lepus europaeus) ir baltasis kiškis (Lepus timidus):
Zaķveidīgie, zaķveidīgo kārta (Lagomorpha) ir viena no zīdītāju klases (Mammalia) kārtām, kas apvieno zaķus, trušus un svilpējzaķus. Zaķveidīgo kārtā ir 2 mūsdienās dzīvojošas dzimtas: zaķu dzimta (Leporidae) un svilpējzaķu dzimta (Ochotonidae).
Zinātniskais vārds Lagomorpha radies no grieķu vārdiem lagos (λαγος, "zaķis") un morphē (μορφή, "veids").
Zaķveidīgie dzīvnieki ir sastopami visā pasaulē, izņemot Antarktīdu. Latvijā dzīvo tikai 2 zaķu dzimtas sugas: pelēkais zaķis (Lepus europaeus) un baltais zaķis (Lepus timidus).[1]
Zaķveidīgie nedaudz atgādina grauzējus (Rodentia), un līdz 20. gadsimta sākumam tika klasificēti vienotā virsdzimtā, jo pastāvēja uzskats, ka zaķveidīgie ir samērā tuvi radinieki grauzējiem. Tomēr pēdējo gadu pētījumi ieviesa izmaiņas sistemātikā un mūsdienās ir izdalīta jauna zaķveidīgo kārta.
Zaķveidīgie no grauzējiem atšķiras ar vairākām īpašībām: augšžoklī zaķveidīgajiem ir 4 asie priekšzobi, grauzējiem tikai 2; zaķveidīgie pamatā ir zālēdāji, turpretī grauzēji ir visēdāji, lai arī dažas zaķveidīgo sugas kā izņēmums ziemas apstākļos barojas ar maitas gaļu;[2] kā arī vairošanās vīrišķie dzimumorgāni zaķveidīgajiem ir atšķirīgi no grauzējiem. Tomēr abiem ir viena kopīga īpašība - zobi tiem aug visu mūžu, tādēļ gan zaķveidīgajiem, gan grauzējiem visu laiku kaut kas jāēd, lai diltu zobi.
Zaķveidīgo kārtas dzīvnieki ir nelieli un vidēji lieli zīdītāji. To ķermeņa garums 12 - 74 cm, masa 0,1 - 6 kg. Tiem ir īpatnēja zobu uzbūve: augšžoklī ir divi pāri priekšzobu, no kuriem pirmais pāris ir lieli, kaltveidīgi zobi jeb griezējzobi, otrais pāris ir stipri mazāki zobi nekā griezējzobi. Apakšžoklī ir tikai 2 griezējzobi. Ilkņu zaķveidīgajiem nav, starp priekšzobiem un dzerokļiem tiem ir liela bezzobu atstarpe. Visiem zobiem nenoslēgtas saknes, tie aug visu dzīvnieka mūžu.[1]
Lielākais savvaļas zaķveidīgais dzīvnieks ir pelēkais zaķis, tā ķermenis ir 50 - 76 cm garš un svars 2,5 - 5 kg. Tomēr dažas mājas trušu šķirnes cilvēki ir izaudzējuši daudz lielākas par savvaļas dzīvniekiem. Lielākā mājas truša garums ir 1,29 m.[3] Mazākie zaķveidīgie ir svilpējzaķi, kuri ārēji atgādina kāmjus. To ķermeņi ir 18 - 20 cm gari un mazākie sver 75 gramus.
Vissenākie fosilie atradumi Āzijas austrumos attiecas uz paleocēna beigām un eocēna sākumu. Zaķu dzimtas senākie dzīvnieki dzīvoja eocēna beigās un ātri izplatījās visā ziemeļu puslodē.[4] Evolūcijas gaitā tiem pakaļkājas kļuva arvien garākas un attīstījās spēja ātri skriet ar palēcieniem. Svilpējzaķu dzimtas senākie dzīvnieki parādījās salīdzinoši vēlāk - oligocēnā. Arī šo dzīvnieku izcelsme saistīta ar Āzijas austrumiem.[5]
Zaķveidīgie, zaķveidīgo kārta (Lagomorpha) ir viena no zīdītāju klases (Mammalia) kārtām, kas apvieno zaķus, trušus un svilpējzaķus. Zaķveidīgo kārtā ir 2 mūsdienās dzīvojošas dzimtas: zaķu dzimta (Leporidae) un svilpējzaķu dzimta (Ochotonidae).
Zinātniskais vārds Lagomorpha radies no grieķu vārdiem lagos (λαγος, "zaķis") un morphē (μορφή, "veids").
Zaķveidīgie dzīvnieki ir sastopami visā pasaulē, izņemot Antarktīdu. Latvijā dzīvo tikai 2 zaķu dzimtas sugas: pelēkais zaķis (Lepus europaeus) un baltais zaķis (Lepus timidus).
Lagomorpha merupakan sebuah order mamalia yang terdiri daripada dua famili yang masih wujud, iaitu Leporidae (arnab), dan Ochotonidae (pika). Nama order ini berasal daripada bahasa Yunani, iaitu lagos (λαγός, "arnab") dan morphē (μορφή, "bentuk").
Walaupun mamalia ini menyerupai rodensia (order Rodentia) dan pernah dikelaskan sebagai satu superfamili dalam order itu sehingga awal abad ke-20, tetapi sekarang, Lagomorpha dikira sebagai order yang berasingan. Lagomorpha pernah sekali dianggap ramai sebagai bau-bau bacang dengan rodensia yang hanya serupa di luarannya.
Spesies-spesies Lagomorpha purba terawal seperti Eurymylus, berasal dari Asia Timur pada zaman akhir Paleosen atau awal Eosen.[1] Arnab purba mula-mula wujud pada akhir Eosen, kemudian cepat bertabur ke seluruh hemisfera utara, dan semakin panjang kaki belakangnya dan boleh meloncat. Pika pula mulai wujud lebih lewat, iaitu pada zaman Oligosen di Asia Timur.[2]
Lagomorpha berbeza daripada rodensia kerana yang berikut:
Walaupun demikian, Lagomorpha menyerupai rodensia kerana giginya tumbuh sepanjang hayat, oleh itu ia perlu kerap mengunyah supaya gigi itu tidak tumbuh terlalu panjang.
Lagomorpha merupakan sebuah order mamalia yang terdiri daripada dua famili yang masih wujud, iaitu Leporidae (arnab), dan Ochotonidae (pika). Nama order ini berasal daripada bahasa Yunani, iaitu lagos (λαγός, "arnab") dan morphē (μορφή, "bentuk").
Walaupun mamalia ini menyerupai rodensia (order Rodentia) dan pernah dikelaskan sebagai satu superfamili dalam order itu sehingga awal abad ke-20, tetapi sekarang, Lagomorpha dikira sebagai order yang berasingan. Lagomorpha pernah sekali dianggap ramai sebagai bau-bau bacang dengan rodensia yang hanya serupa di luarannya.
Spesies-spesies Lagomorpha purba terawal seperti Eurymylus, berasal dari Asia Timur pada zaman akhir Paleosen atau awal Eosen. Arnab purba mula-mula wujud pada akhir Eosen, kemudian cepat bertabur ke seluruh hemisfera utara, dan semakin panjang kaki belakangnya dan boleh meloncat. Pika pula mulai wujud lebih lewat, iaitu pada zaman Oligosen di Asia Timur.
Haasachtigen (Lagomorpha) zijn een orde van de zoogdieren. De orde omvat twee families, de hazen en konijnen (Leporidae), omvattende bekende dieren als de haas en het konijn en de katoenstaarten uit Amerika, en de fluithazen of pika's (Ochotonidae). Lange tijd werd gedacht dat ze nauw verwant waren aan de knaagdieren maar er zijn nu aanwijzingen dat de knaagdieren een zogenaamde outgroup vormen binnen de zoogdieren.[1][2] De eerste haasachtigen leefden zestig miljoen jaar geleden in het late Paleoceen van China en Mongolië.
Het zijn kleine tot middelgrote op de grond levende herbivoren. Haasachtigen doen ook aan coprofagie, het eten van de eigen uitwerpselen. Haasachtigen produceren een speciaal soort ontlasting, de keutels, die ze opnieuw kunnen eten waardoor voedsel tweemaal door het spijsverteringsstelsel gaat.
De haasachtigen verschillen voornamelijk van de knaagdieren door de twee aan weerskanten achter elkaar staande snijtanden, de voorste groot, breed, en beitelvormig met aan de voorzijde een lengtegroef. Deze ontbreekt bij de knaagdieren, evenals de tweede, kleinere en smallere "stifttand" met op doorsnede een vrijwel vierkante vorm. Knaagdieren bewegen ook hun onderkaak alleen van achter naar voren, terwijl haasachtigen hun voer malen door rondjes te draaien met hun kaken.
Haasachtigen zijn verder te herkennen aan de korte staarten en de spleetvormige neusgaten, die kunnen worden geopend en gesloten door een vouw in de huid.
Toen in 1758 de tiende editie van het beroemde werk Systema naturae van de Zweedse onderzoeker Carl von Linné (Linnaeus) verscheen en dat ook nog thans de grondslag vormt van de naamgeving, bracht hij in zijn orde Glires de haasachtigen, de knaagdieren en de neushoorn bijeen. Dat deze laatste hier niet op zijn plaats was, zag hij zelf al gauw in en nam het uit de orde weg. De haasachtigen en knaagdieren bleven bijeen, totdat een eeuw later, in 1866, Lilljeborg de haasachtigen als bijzondere familie afscheidde. Hij plaatste ze als Dubbeltandigen (Duplicidentata) naast een groep Enkeltandigen (Simplicidentata), waarin de knaagdieren waren opgenomen. Pas in 1912 gaf Gidley de Lagomorpha de rang van een zelfstandige orde, gelijkwaardig aan de orde Rodentia (de knaagdieren). Aan het eind van de twintigste eeuw werden er aanwijzingen gevonden dat de knaagdieren zich eerder dan de haasachtigen van de andere zoogdieren afscheidden. Dit zou betekenen dat de haasachtigen nauwer verwant zijn aan de primaten - waaronder de mens - dan aan de knaagdieren.[1][2]
Er worden 2 families onderscheiden:
Acht soorten komen van nature in Europa voor, waarvan 1 uitgestorven:
Fluithaas (Ochotona princeps)
Haasachtigen (Lagomorpha) zijn een orde van de zoogdieren. De orde omvat twee families, de hazen en konijnen (Leporidae), omvattende bekende dieren als de haas en het konijn en de katoenstaarten uit Amerika, en de fluithazen of pika's (Ochotonidae). Lange tijd werd gedacht dat ze nauw verwant waren aan de knaagdieren maar er zijn nu aanwijzingen dat de knaagdieren een zogenaamde outgroup vormen binnen de zoogdieren. De eerste haasachtigen leefden zestig miljoen jaar geleden in het late Paleoceen van China en Mongolië.
Het zijn kleine tot middelgrote op de grond levende herbivoren. Haasachtigen doen ook aan coprofagie, het eten van de eigen uitwerpselen. Haasachtigen produceren een speciaal soort ontlasting, de keutels, die ze opnieuw kunnen eten waardoor voedsel tweemaal door het spijsverteringsstelsel gaat.
Haredyr (lat. Lagomorpha) er ein pattedyrorden med to familiar, leporidae (harar og kaninar) og ochotonidae (pikaer eller pipeharar). Haredyra er truleg nærmast i slekt med gnagarar (Rodentia), og fram til tidleg på 1900-talet vart dei båe rekna til superfamilien Glires. Haredyra skil seg frå gnagarar ved ei rad særtrekk:
Haredyr (lat. Lagomorpha) er ein pattedyrorden med to familiar, leporidae (harar og kaninar) og ochotonidae (pikaer eller pipeharar). Haredyra er truleg nærmast i slekt med gnagarar (Rodentia), og fram til tidleg på 1900-talet vart dei båe rekna til superfamilien Glires. Haredyra skil seg frå gnagarar ved ei rad særtrekk:
Haredyr har fire fortenner i overkjeven, gnagarar har to. Skrotum ligg framføre penis på haredyr, gnagarar har skrotum attom penis. Haredyr har ikkje penisbein (os baculum) Haredyr fordøyer den celluloserike maten to gonger ved at maten først blir fordøydd og ekskrementert i form av cecotropar som så blir oppattetne og fordøydde éin gong til.Haredyr eller dobbelttannede gnagere (Lagomorpha) omfatter de to gruppene harefamilien (Leporidae) og pipeharer (Ochotonidae). De ble tidligere gjerne gruppert som en underorden av gnagere, men blir i dag stort sett regnet som en egen orden. I motsetning til gnagerne har haredyrene et ekstra sett med fortenner (såkalte «stifttenner») bak de fremre fortennene.[1]
Alle haredyr er rene planteetere. De er imidlertid for små til å ha et fordøyelsessystem som bryter ned cellulose slik som drøvtyggere. I stedet har de en egen blindtarm der celluloserik avføring samles opp og gjennomgår en gjæringsprosess, slik at cellulosen omgjøres til mer fordøyelige sukkerarter. Disse kommer ut bak som en egen type avføring, som dyrene spiser for å trekke ut næringen fra den nedbrutte cellulosen.[2]
Det første kladogrammet under viser primatenes slektskap til andre grupper, slik man har regnet det i senere år, blant annet i henhold til Kriegs et al. (2007).[3] Det andre kladogrammet viser en nyere inndeling av dette slektskapet, og er i henhold til Meredith et al. (2011)[4] og Zhou et al. (2015).[5] Selv om det ser ut til å være generell enighet om, at Scandentia (trespissmus) har en basal plassering i slektstreet, er det fortsatt usikkerhet knyttet til den nøyaktige plasseringen.
Euarchontoglires Glires
En ny inndeling plasserer Scandentia (trespissmus) som søstergruppen til Glires (gnagere og haredyr) og ekskluderer dermed Euarchonta.[4][5]
Haredyr eller dobbelttannede gnagere (Lagomorpha) omfatter de to gruppene harefamilien (Leporidae) og pipeharer (Ochotonidae). De ble tidligere gjerne gruppert som en underorden av gnagere, men blir i dag stort sett regnet som en egen orden. I motsetning til gnagerne har haredyrene et ekstra sett med fortenner (såkalte «stifttenner») bak de fremre fortennene.
Alle haredyr er rene planteetere. De er imidlertid for små til å ha et fordøyelsessystem som bryter ned cellulose slik som drøvtyggere. I stedet har de en egen blindtarm der celluloserik avføring samles opp og gjennomgår en gjæringsprosess, slik at cellulosen omgjøres til mer fordøyelige sukkerarter. Disse kommer ut bak som en egen type avføring, som dyrene spiser for å trekke ut næringen fra den nedbrutte cellulosen.
Zajęczaki[2][3][4], zającokształtne[5], czterosiekaczowce[3] (Lagomorpha) – rząd roślinożernych ssaków łożyskowych, dawniej zaliczanych do gryzoni[3], obejmujący szczekuszkowate (Ochotonidae), zającowate (Leporidae) oraz wymarłą rodzinę sarduszkowatych (Prolagidae)[6].
W przeszłości zajęczaki zaliczano do rzędu gryzoni, dziś stanowią odrębny rząd, który obejmuje rodziny[3][6][4]:
oraz wymarła:
Kopalne ślady występowania zajęczaków znane są od oligocenu[3].
Zajęczaki to małe lub średnie zwierzęta, których ciało jest pokryte gęstym, miękkim futrem. Ogon krótki, także pokryty futrem. Masa ciała tych zwierząt zawiera się w przedziale od 0,1-5,5 kg, przy długości od kilkunastu do kilkudziesięciu centymetrów. Kończyny zakończone są palcami wyposażonymi w pazury. Przednie kończyny mają pięć palców, zaś tylne cztery lub pięć. Zęby stale rosną; w szczęce występują dwie pary siekaczy, w żuchwie natomiast jedna. Zęby policzkowe o wysokich koronach, oddzielone są od siekaczy długą diastemą[3].
Zajęczaki są roślinożercami, o dwuetapowej metodzie trawienia pokarmu. Wydalają dwa rodzaje kału. Pierwszy, miękki, jest ponownie zjadany, dzięki czemu możliwe jest lepsze wykorzystanie składników odżywczych pokarmu[3].
Zajęczaki wiodą samotniczy lub stadny tryb życia. Są naziemne, niektóre gatunki kopią nory. Zamieszkują tereny otwarte, leśne i górskie. Niektóre gatunki są cenione jako zwierzęta łowne[3].
Zajęczaki występują szeroko, na wszystkich kontynentach. W Australii i na Nowej Zelandii zostały introdukowane. Po znacznym rozmnożeniu i rozprzestrzenieniu zostały uznane za plagę[3].
Zajęczaki, zającokształtne, czterosiekaczowce (Lagomorpha) – rząd roślinożernych ssaków łożyskowych, dawniej zaliczanych do gryzoni, obejmujący szczekuszkowate (Ochotonidae), zającowate (Leporidae) oraz wymarłą rodzinę sarduszkowatych (Prolagidae).
Os lagomorfos (latim científico: Lagomorpha) constituem uma ordem de pequenos mamíferos herbívoros, que inclui os coelhos, lebres e ocotonídeos, na qual se incluem duas famílias: Leporidae (coelhos e lebres) e Ochotonidae (pikas).
Os lagomorfos se diferenciam dos roedores por terem quatro incisivos na mandíbula superior, ao contrário dos roedores que têm apenas dois. São também quase estritamente herbívoros enquanto os roedores são em variadíssimos casos omnívoros. No entanto, à semelhança destes, os incisivos crescem durante toda a vida necessitando de uma continua actividade de roer alimentos fibrosos para prevenir um excessivo crescimento dos dentes.
Ordem LAGOMORPHA
Os lagomorfos (latim científico: Lagomorpha) constituem uma ordem de pequenos mamíferos herbívoros, que inclui os coelhos, lebres e ocotonídeos, na qual se incluem duas famílias: Leporidae (coelhos e lebres) e Ochotonidae (pikas).
Os lagomorfos se diferenciam dos roedores por terem quatro incisivos na mandíbula superior, ao contrário dos roedores que têm apenas dois. São também quase estritamente herbívoros enquanto os roedores são em variadíssimos casos omnívoros. No entanto, à semelhança destes, os incisivos crescem durante toda a vida necessitando de uma continua actividade de roer alimentos fibrosos para prevenir um excessivo crescimento dos dentes.
Lagomorfele reprezintă un ordin de mamifere de talie mică, asemănător cu cel al rozătoarelor. Sunt însă mai multe diferențe, cea mai importantă fiind dentiția, incisivii superiori au o creștere continuă și sunt așezați pe două șiruri. Caninii lipsesc, molarii au creștere continuă și prezintă creste răspândite, complicate. De asemenea, există și diferențe în ceea ce privește alimentarea, manifestând fenomenul de cecotrofie (bolul alimentar traversează tubul digestiv, apoi este eliminat și reînghițit astfel încât se realizează o digerare eficientă a celulozei). Cecumul este dezvoltat. Lagomorphele sunt mamifere prolifice, prezintă 2-4 generații/an.
Lagomorfele reprezintă un ordin de mamifere de talie mică, asemănător cu cel al rozătoarelor. Sunt însă mai multe diferențe, cea mai importantă fiind dentiția, incisivii superiori au o creștere continuă și sunt așezați pe două șiruri. Caninii lipsesc, molarii au creștere continuă și prezintă creste răspândite, complicate. De asemenea, există și diferențe în ceea ce privește alimentarea, manifestând fenomenul de cecotrofie (bolul alimentar traversează tubul digestiv, apoi este eliminat și reînghițit astfel încât se realizează o digerare eficientă a celulozei). Cecumul este dezvoltat. Lagomorphele sunt mamifere prolifice, prezintă 2-4 generații/an.
Dvojitozubce (iné názvy: zajacovce, zajace, zajacotvaré; lat. Lagomorpha) je rad cicavcov.
Sú to suchozemské cicavce. Žijú po celom svete (okrem niektorých karibských ostrovov, južných častí Južnej Ameriky, Madagaskaru a niekoľkých ostrovov v juhovýchodnej Ázii).
Celé ich telo je stavané na útek pred predátormi. Veľké ušnice spôsobujú vynikajúci sluch. Oči umiestnené na bokoch umožňujú 360-stupňové videnie. Dlhé zadné nohy zabezpečujú rýchlosť behu až 55 km/h. Pískavky sú špecifické tým, že majú takmer rovnako dlhé všetky končatiny, preto ani nie sú také rýchle ako zajace a preto sa skôr ukrývajú v štrbinách či norách. Všetky druhy majú štrbinovité nozdry, ktoré sa dajú úplne zatvárať.
Aj keď sa druhy tohto radu nápadne podobajú hlodavcom, a kedysi aj boli zaraďované ako nadčeľaď tohto radu, dnes sú už klasifikované oddelene.Od podobných hlodavcov sa odlišujú najmä tým, že v hornej čeľusti majú za prvým párom hryzákov ešte ďalší pár; oba páry zubov sú zaliate v zubnej sklovine. Hlodavce majú naopak len jeden pár, ktorý presne zapadá na zodpovedajúci spodný pár a sklovinu majú len na prednej strane týchto zubov. Dvojitozubce okrem toho nemôžu prednými končatinami uchopiť potravu. Navyše majú malé a zaoblené chvosty a dobre osrstené spodky labiek.
Od mnohých cicavcov sa odlišujú tým, že samice niektorých druhov sú väčšie ako samce.
Čuch u dvojitozubcov zohráva významnú úlohu, rozoznávajú ním členov rodiny, ošetrovateľov a od neho sa odvíja aj ich hierarchický systém.
Sú to rastlinožravce, jedia najmä trávy a sukulentné rastliny. Potravu, ktorú prvý raz nestrávia, najprv vylúčia a potom znova zjedia; v žalúdku je zmiešavaná s ostatnou potravou a vylučovaná ako štandardný suchý trus. Väčšina potravy teda putuje črevami dva razy, čo zlepšuje trávenie. Toto sa nazýva cekotrofia.
Pri trávení im pomáhajú baktérie v slepom čreve, ktoré rozkladajú potravu bohatú na celulózu. Mláďatá tieto baktérie získavajú až z trusu matky – zo špeciálneho druhu výkalov zo slepého čreva.
Rozmnožujú sa hojne (králiky môžu mať až 6-krát ročne po 12 mláďat). Ovulácia u nich nie je cyklická, ale je podnecovaná kopuláciou, takže sa samice môžu stať gravidnými hneď po pôrode, u niektorých druhov aj pred pôrodom.
Patria k najlovenejším živočíchom. Lovia ich vtáky, mäsožravce a ľudia. V priebehu storočí človek vyšľachtil pozoruhodné množstvo foriem a farebných odchýlok (králiky).
Leporidae (leporidi) ali (zajci in kunci)
Ochotonidae (žvižgači)
Prolagidae (izumrli)
Lagomorfi oz. zajci, kunci in žvižgači (znanstveno ime Lagomorpha) so majhni do srednje veliki rastlinojedci. Po močnih sekalcih so zelo podobni glodavcem, kljub temu pa obstajajo pomebne razlike. Zgoraj imajo dva para dolgih sekalcev. Tudi zgradba lobanje je drugačna.
Predniki zajcev in žvižgačev so se prvič morda pojavili že proti koncu paleocena, družina zajcev pa je poznana šele od konca eocena.
Vse vrste živijo na tleh, naseljujejo pa večino planeta, razen Karibov, juga Južne Amerike, Madagaskarja in nekaterih otokov v jugovzhodni Aziji. Najdemo jih tudi v tundri in polpuščavah.
Zgoraj imajo dva para dolgih sekalcev, ki stalno rastejo. Za večjimi zgornjimi sekalci je še en par manjših. Med sekalci in kočniki je dolga vrzel, imenovana škrbina oz. diastema. Podočniki povsem manjkajo.
Zajci imajo dolge uhlje, zorni kot visoko nameščenih oči znaša 360º. Uhlji žvižgačev so kratki in so zato bolj podobni glodavcem. Podaljšane noge omogočajo hiter tek. Žvižgači imajo krajše noge in so zato slabši tekači.
Nosnice so pri vseh špranjaste in jih lahko zaprejo.
V nasprotju z glodavci imajo zajci, kunci in žvižgači kratek rep ter dlakava stopala.
Danes živeče lagomorfe delimo na dve družini, ki se med seboj ostro razlikujeta.
Lagomorfi oz. zajci, kunci in žvižgači (znanstveno ime Lagomorpha) so majhni do srednje veliki rastlinojedci. Po močnih sekalcih so zelo podobni glodavcem, kljub temu pa obstajajo pomebne razlike. Zgoraj imajo dva para dolgih sekalcev. Tudi zgradba lobanje je drugačna.
Predniki zajcev in žvižgačev so se prvič morda pojavili že proti koncu paleocena, družina zajcev pa je poznana šele od konca eocena.
Hardjur (Lagomorpha) är en ordning av däggdjur som omfattar de två familjerna harar och kaniner (Leporidae) med omkring 45 arter och familjen pipharar (Ochotonidae) med omkring 20 arter.[1] Harar och kaniner förekommer naturligt eller är inplanterade över nästan hela världen. De förhållandevis småväxta piphararna förekommer i Asien och västra Nordamerika.
De äldsta fossilen av hardjur är från paleocen (70 miljoner år sedan) och har hittats i Kina. Dessa djur tillhörde släktet Mimotona och delade flera kännetecken med dagens hardjur. Dock hade de vissa distinkta kännetecken och bedöms som en annan utvecklingslinje. Fossil som bevisar uppdelningen i dels harar och kaniner, dels pipharar, är 30 miljoner år gamla.[2]
Hardjur klassificeras idag inte längre som gnagare men de är gnagarnas systergrupp. På grund av en rad kännetecken som bara förekommer i ordningen Lagomorpha är djurgruppens monofyletiska status bra påvisad. Dessutom är dessa två djurgrupper sedan minst 70 miljoner år skilda från varandra. Tillsammans med djurgruppen gnagare bildar hardjur ett taxon med det vetenskapliga namnet Glires.
Ordningen delas i två familjer, harar och kaniner (Leporidae) och pipharar (Ochotonidae). Den senare av dessa förekommer bara i Nordamerika och norra Asien. Fram till sekelskiftet till 1800-talet fanns en tredje familj, Prolagidae, med bara en art, Prolagus sardus, som levde på Sardinien och Korsika.
-- Glires |-- Gnagare (Rodentia) '-- Hardjur (Lagomorpha) |-- Pipharar (Ochotonidae) '-- Harar och kaniner (Leporidae)
Hardjur är små till medelstora djur. Kroppslängden ligger ofta mellan 15 och 30 cm, men det finns även individer som kan vara 70 cm långa. Vikten hos vuxna djur varierar mellan 0,1 och 7 kilogram. Svansen hos individer i familjen harar och kaniner är oftast kort. Pipharar saknar svans. Längden hos de bakre extremiteterna liksom öronen varierar. Öronen är oftast tydligt långa hos arter som lever i ökenområden. Pälsens färg är ofta anpassad till omgivningen och utgör därmed ofta ett kamouflage. Harar, kaniner och pipharar i den tempererade klimatzonen byter därför ofta päls under årets gång. Hos vissa hardjur är en del av pälsen markant färgad för en förbättrad kommunikation. Dessa områden finns oftast på svansen, öronen och bukens sidor.
Alla hardjur har en tät päls som antingen är ullig eller borstlik. I ansiktet finns tydliga känselhår som växer vid munnen och över ögonen. Särskilt hårda borsthår som finns på fotsulorna, tjänstgör troligtvis som stötdämpare. Däremot saknas oftast trampdynor, bara pipharar har trampdynor, vid tårna och vid handleden.
Mellan näsöppningarna och munnen finns en klyfta genom överläppen som är ett känselorgan. Särskilt hos familjen harar och kaniner förekommer stora öron, vilka kan röras oberoende av varandra för att fånga ljudvågor. Pipharar har mindre och rundade öron. Ögonen är stora och sitter på huvudets sidor.
Hos skelettet är den lätta skallen utmärkande. Benplattorna är särskilt tunna. Hos familjen harar och kaniner är skallens främre del perforerad.
Hardjur har 26 till 28 tänder. Allmänt liknar hardjurens tänder i stort sett gnagarnas tänder. Ett viktigt särdrag är ett andra par framtänder som ligger gömd bakom de egentliga framtänderna (se bild)[1]. Dessa tänder är ganska korta. De egentliga framtänderna saknar rot och växer hela livet. Liksom hos gnagare ligger mellan framtänder och kindtänder en större klaff, hörntänder saknas. Även kindtänderna växer hela livet. De är särskilt breda och har djupa rännor.
Ryggraden är mycket rörligt och består av 7 hals-, 19 till 22 bröst- och länd-, 4 korsbens- och 7 till 16 svanskotor. De sistnämnda är oftast små och bildar en kort svans. Vid bröstet ansluter tio par revben. Hardjurens bäcken är långsträckt.
Vid de främre fötterna förekommer fem tår men tummen är påfallande kort. I motsats till flera gnagare saknar de förmåga att gripa. De bakre fötterna har fyra tår som vanligen är tydlig förlängda. Medlemmar i familjen harar och kaniner har särskilt bra förmåga att hoppa på grund av sina förkortade lårben samt sina sammanvuxna vadben och skenben. Hos pipharar är främre och bakre extremiteter ungefär lika långa.[1]
Byggnaden av hardjurens inre organ motsvarar den typiska grundtypen för däggdjur. Differenser finns i konstruktionen av mag-tarmkanalen och könsorganen.
Magsäcken har en vanlig magslemhinna och sedan följer tunntarmen som vid ett ställe delar sig i tjocktarmen och en påfallande stor blindtarm. Blindtarmen kan hysa tio gånger magsäckens innehåll och har hos pipharar en längd som motsvarar 1,5 gånger hela djurets längd. Det maskformiga bihanget har särskilt många lympfkörtlar och hos pipharar finns flera bihang ytterligare, med liknande konstruktion.
Magsäcken saknar på grund av sin struktur förmåga att sönderdela cellulosan i födan. Den egentliga ämnesomsättningen sker alltså i blindtarmen som dessutom har en effektiv tarmflora. Alla födoämnen som nu är fritt tillgängliga vandrar till tjocktarmen men där har hardjuren ingen möjlighet att överföra dem till blodet. De äter därför sin första mjuka spillning och därefter sker ämnesöverföringen i tunntarmen. Den andra spillningen är däremot hård.
Honorna har en dubbelsidig livmoder (Uterus duplex) som är separat ansluten till slidan. Hos familjen harar och kaniner finns en mellangård (perineum) mellan anus och könsorganen, medan pipharar har en säregen kloakliknande bildning, en "psuedokloak", då analöppningen och genitala öppningar omgärdas av en gemensam slutmuskel (sfinkter) och har en gemensam öppning. Pipharar har ett penisben men egentliga harar saknar benet. Hos hardjur förekommer ingen scrotum, testiklarna ligger under huden vid penisens bas.
Hardjur finns idag nästan över hela jorden. De saknades tidigare bara i södra Sydamerika, på Madagaskar, på de flesta sydöstasiatiska öarna samt i Australien och Oceanien.
Med människans hjälp har ordningen idag ett utbredningsområde som täcker hela världen med undantag av Antarktis. Å andra sidan infördes nästan alltid europeisk kanin (Oryctolagus cuniculus) i de nämnda regionerna som husdjur och köttproducent. Alla andra arter i ordningen har fortfarande ett begränsat utbredningsområde.
Hardjur lever företrädesvis på marken och förekommer i olika habitat, från öken över tropiska skogar till den arktisk tundran. Vanligtvis har de ett bo i jorden. Särskilt de arter som kallas kaniner har komplexa bon med tunnlar och kamrar. Den europeiska kaninen skapar en kort tunnel som slutar i ett polstrat bo. Vissa arter av bomullssvanskaniner bygger bon ovan jord av döda växtdelar med ingångar på varje sida. Komplexa bon med flera kamrar, tunnlar och utgångar finns hos några pipharar. Andra pipharar och arter i släktet Pronolagus nyttjar naturliga sprickor och grottor i berget. De harar och kaniner som lever i öppna landskap har fördjupningar i marken som viloplatser.
I ordningen finns både arter som lever ensamma (huvudsakligen i familjen harar och kaniner) och arter som lever i sociala familjegrupper (flera kaniner och pipharar). Pipharar har olika läten för kommunikationen och på grund av dessa har de fått sitt svenska namn. Även hos andra socialt levande hardjur finns liknande läten men dessa är inte lika väl utvecklade. Dessutom klappar de ofta med sina bakre extremiteter, för att varna andra artfränder vid fara. Till kommunikationen hör även uppvisandet av påfallande färgade kroppsdelar och användningen av starkt luktande ämnen.
Hardjur har vanligtvis inga särskilda försvarsmöjligheter och är därför byte för flera olika rovdjur. Deras vanliga skydd är flykten och långt avstånd till fiender. Dessa djur är därför särskilt uppmärksamma och vistas sällan långt från sina bon. Hardjur i öppna landskap kan springa mycket snabbt och byta riktning för att parera angrepp.
Hardjur är nästan uteslutande växtätare och livnär sig främst av gräs och örter. De äter dessutom rötter, kvistar och trädens bark. Ett fåtal arter som till exempel snöskoharen äter ibland as när det är brist på annan föda.[3] Som nämnts under rubriken Anatomi är hardjur koprofag. De avsöndrar först mjuk spillning och äter den sedan en gång till för att åtnjuta de näringsämnen som blivit tillgänglig efter matspjälkningen i blindtarmen.
Vissa arter skapar förråd av hö och andra växtdelar i sina bon som de äter under den torra eller kalla årstiden.
Många arter kännetecknas av en mycket stark förökning. Trots allt har de flesta arterna begränsade reproduktionstider. Honornas ägg och hannarnas sädesceller blir bara frisatt under ljusa årstider. I regioner med mycket dagsljus över hela året har hardjur inga särskilda parningstider. Detta gäller huvudsakligen för tropiska arter samt arter från tempererade områden som etablerat sig i tropiska regioner. Honans ägglossning utlöses av kopulationen och sker vanligen 10 till 12 timmar efter denna. Själva parningen varar bara i några sekunder men förekommer upprepade gånger när honan är parningsberedd. Honan kan para sig med olika hannar vid detta tillfälle.
Beroende på art och klimatförhållanden varar dräktigheten mellan 28 dagar (hos vildkanin) och 50 dagar (hos hardjur som lever i arktiska regioner). Ungarna av nästan alla hardjur (undantag familjen harar, Lepidae[förtydliga]) är bostannare. Vid födelsen är de blinda och nakna eller bara glest täckt med hår. Dessa ungar öppnar efter cirka 19 dagar sina ögon och är efter ungefär fyra veckor självständiga. Ungar av harar har däremot full utvecklade ögon och öron vid födelsen samt har förmåga att röra sig kort efter födelsen. Därför bygger harar inga speciella bon för sina ungar. Ungarna diar modern under två till fyra veckor. Honans mjölk är rik på fett och protein.
Den nämnda starka förökningen åstadkoms genom korta dräktighets- och utvecklingstider, tidig könsmognad och ett högt antal kullar per individ samt många ungar per kull. Till exempel har några pipharar i stäppområden upp till fem kullar per år med 8 till 13 ungdjur per tillfälle. Hos vildkanin och några andra arter finns mellan fem och sju kullar per år med upp till nio ungar. Å andra sidan dör de flesta individerna tidig på grund av det stora antalet fiender.
Hardjuren har haft en betydande roll i människans kultur på olika sätt. De är ofta en viktig matkälla och jagas därför sedan förhistorisk tid. Flera arter, bland annat fältharen, skogsharen och vildkaninen, har blivit en del av människans mytologi och sagovärld. Exempel på detta från den västliga kulturkretsen är påskharen samt fabeln om Haren och igelkotten.
Som husdjur förekommer bara ett mindre antal arter. Här dominerar den domesticerade formen av vildkanin. Över hela världen har hundratals raser av tamkanin utvecklats för köttets skull samt som sällskapsdjur. Särskilt i Europa och Nordamerika finns många personer som sysslar med kaninavel, och många som är organiserade i föreningar och träffas regelbunden vid utställningar. De flesta andra harar och även pipharar behöver däremot för mycket utrymme och hålls därför sällan eller aldrig som husdjur.
På grund av jakt och förstörelse av utbredningsområdena har en del arter blivit sällsynta eller hotade i beståndet. Det gäller särskilt för arterna bushmanhare, Nesolagus netscheri och Ochotona argentata som av IUCN listas som akut hotade (critically endangered).
Hardjur (Lagomorpha) är en ordning av däggdjur som omfattar de två familjerna harar och kaniner (Leporidae) med omkring 45 arter och familjen pipharar (Ochotonidae) med omkring 20 arter. Harar och kaniner förekommer naturligt eller är inplanterade över nästan hela världen. De förhållandevis småväxta piphararna förekommer i Asien och västra Nordamerika.
Tavşanımsılar (Latince: Lagomorpha), memeliler (Mammalia) sınıfından Pika ve tavşanları kapsayan takım.
Büyük gözleri ve çok büyük kulakları ile hayvanlar aleminde beslenme piramidinin altında yer alan tipik bir av hayvanı özelliği taşırlar.
Dünyada 2 familya bağlı, 67 tür tavşanımısı memeli vardır. Türkiye’de tek bir familyaya bağlı, 2 tür tavşanımsı yaşar.
Bir yaban tavşanı, yaklaşan bir tehlike gördüğü zaman yere yapışık ve kulakları tamamen inik durumda farkedilmemeye çalışarak bekler. Kamufle özelliği de bu sırada çok işine yarar. Tehlike devam eder ve düşman 3 metreye kadar yaklaşırsa tavşan birden ani bir biçimde zıplayarak bütün hızıyla koşmaya başlar. Koşarken hızı kısa mesafelerde saatte 65-85 km.’ye ulaşır ve düşmanını şaşırtmak için sürekli zikzaklar çizer. Bir sıçrayışta 3 metre atlayabilir.
Bir ada tavşanı kolonisi içinde hiyerarşiyi belirlemek üzere yapılan kavgalar çok ciddi hasarlar oluşturmaz. Ancak bir koloninin yaşam alanını savunmak için diğer bir koloni ile yaptığı kavgalar ciddi yaralanmalarla sonuçlanabilir. Erkek tavşanlar, ayaklarını yere vurarak, gözdağı verirler. Koloninin sınırları, dallara, taşlara vb. sürtünerek, yanaklarındaki bezlerden salgılanan koku ile işaretlenir.
Ayrıca yumuşak tüyleri, şirin ve sakin mizacı ile çok sevilen bir hayvandır. Hatta dışkıları çok temiz olduğundan "tavşan boku" deyimi ne yararı ne zararı olan şeylere söylenir.
Tavşanımsılar (Latince: Lagomorpha), memeliler (Mammalia) sınıfından Pika ve tavşanları kapsayan takım.
Büyük gözleri ve çok büyük kulakları ile hayvanlar aleminde beslenme piramidinin altında yer alan tipik bir av hayvanı özelliği taşırlar.
Нечисленна за кількістю видів (65 видів, в Україні — 2) група ссавців, яка за особливостями організації близька до типових гризунів. З останніми їх об'єднує наявність великих різців. Відрізняються наявністю двох пар різців на верхній щелепі (замість однієї пари у типових гризунів) та складнішим за будовою шлунком.
Найближчим до зайцеподібних рядом є ряд мишоподібні, спільно з яким зайцеподібні формують надряд гризуни (Glires, seu Rodentia).
Зайцеподібних поділяють на кілька родин. Найвідомішими, представленими у сучасній фауні, є:
До ряду зайцеподібних належать зайці, кролі і пискухи. Зайці відрізняються від кролів видовженими задніми кінцівками та вухами. Пискухи вирізняються малими розмірами тіла й короткими вухами.
Bộ Thỏ dùng để chỉ các loài trong bộ Lagomorpha, gồm hai họ còn sinh tồn: Leporidae {thỏ đồng và thỏ) và Ochotonidae (pika).
Do các loài động vật có vú này có điểm tương đồng với động vật gặm nhấm (bộ Gặm nhấm) và đã từng được phân loại là một liên họ trong bộ gặm nhấm cho đến đầu thế kỷ 20, chúng được tách thành một bộ riêng biệt.
Bộ Thỏ dùng để chỉ các loài trong bộ Lagomorpha, gồm hai họ còn sinh tồn: Leporidae {thỏ đồng và thỏ) và Ochotonidae (pika).
Do các loài động vật có vú này có điểm tương đồng với động vật gặm nhấm (bộ Gặm nhấm) và đã từng được phân loại là một liên họ trong bộ gặm nhấm cho đến đầu thế kỷ 20, chúng được tách thành một bộ riêng biệt.
Зайцеобра́зные (лат. Lagomorpha) — отряд плацентарных млекопитающих. К отряду относят зайцев, кроликов и пищух[2].
Зайцеобразные — животные небольшого размера, с коротким хвостом, либо он отсутствует вовсе. Их зубы имеют некоторое сходство с зубами грызунов.
От грызунов зайцеобразные принципиально отличаются тем, что в верхней челюсти у них не одна, а две пары резцов[3]. Вторая пара резцов у зайцеобразных развита слабее и располагается позади основной пары; вершины их далеко не доходят до вершин основных (передних) резцов. Кроме того, костное нёбо у зайцеобразных устроено очень своеобразно. Оно имеет вид узкого поперечного мостика между левым и правым рядом коренных зубов. В отличие от зайцеобразных, у грызунов костное нёбо представляет сплошную площадку, доходящую впереди до резцов. Есть существенные отличия в организации желудка. У зайцеобразных он состоит из двух отделов, в одном из которых происходит бактериальное брожение пищи, в другом, ближнем к выходу кишки, пища переваривается пепсином. Основное сходство зайцеобразных и грызунов состоит в том, что у них отсутствуют клыки, а резцы и коренные зубы отделены широким, лишенным зубов пространством — диастемой. Зубы у зайцеобразных лишены закрытых корней и постоянно растут, что связано с быстрым снашиванием их коронок.
Все зайцеобразные — наземные животные, не способные ни хорошо лазать, ни плавать. Они населяют леса, степи и пустыни, тундру высокогорья. Некоторые из них предпочитают обширные открытые пространства, другие живут среди густых зарослей и каменных россыпей. Некоторые специальных убежищ не делают и держатся одиночно, другие роют норы и поселяются небольшими колониями. Зайцеобразные распространены почти во всех частях света. Раньше их не было в южной части Южной Америки, на Мадагаскаре, островах Юго-Восточной Азии и в Австралии. Однако благодаря человеческому вмешательству сегодня они в наличии везде, а в Австралии, в связи с их невстроенностью в пищевую цепь, распространение кроликов приобрело характер национального бедствия от изобилия корма и отсутствия естественных врагов они заполонили весь континент[4].
В традиционной классификации зайцеобразных, к которым, кроме общеизвестных зайцев и кроликов относят ещё и пищух, включали в отряд грызунов в качестве подотряда. В 1912 г. Дж. У. Гидли учёл многие специфические черты организации и истории зайцеобразных и предложил выделить их в самостоятельный отряд, некоторое сходство которого с грызунами имеет только внешний (конвергентный) характер. Он полагал, что филогенетически зайцеобразные близки к примитивным копытным третичного времени.
В настоящее время зайцеобразные рассматриваются как отряд, хотя и близкий генетически и морфологически к грызунам в рамках клада Glires, но представляющий самостоятельную эволюционную ветвь. До недавнего времени предком зайцеобразных считался Eurymylus, обитавший в восточной Азии в позднем палеоцене и раннем эоцене[5] Недавние исследования костных останков показали, что скорее всего, зайцеобразные происходят от вымершего семейства Anagaloidea, также известного как «мимотониды», в то время как Eurymylus был близким родственником грызунов, хотя и не их предком, а боковой ветвью эволюции.[6]
Первые зайцеобразные появились в позднем эоцене и быстро распространились в северном полушарии; у них проявилась тенденция к удлинению задних лап и развитию характерной современной скачковой манеры передвижения. Пищухи появились позднее, в позднем олигоцене, в восточной Азии.[7]
Питаются зайцы и кролики малокалорийной пищей, которая обычно не привлекает грызунов, — главным образом корой, молодыми ветками, листьями, а также травой. Рацион пищух аналогичен, но в нём есть также ягоды, папоротники, лишайники[8]. Интересна склонность зайцеобразных к копрофагии — поеданию собственных экскрементов для того, чтобы получить белки, синтезированные особым расщепляющим клетчатку бактериальным комплексом, сконцентрированным у них в слепой кишке.
Размножаются зайцеобразные быстро, в год бывает от одного до четырёх выводков до 5—10 детенышей в каждом. Те из них, которые устраивают постоянные убежища (норы и тому подобное), размножаются по «птенцовому» варианту: детеныши у них рождаются совершенно беспомощные, голые и слепые, лишь через пару недель начинают походить на взрослых (например, кролики). Зайцы же, несмотря на высокую плодовитость, несомненно являются «выводковыми» — детеныши рождаются в шерстке, зрячие, через несколько часов могут свободно бегать. У пищух плодовитость низкая, в году у пищухи всего 1—2 выводка по 3—6 детенышей. Молодые первого помёта начинают самостоятельную жизнь в возрасте 20 дней; поселяются они в пределах семейного участка. Сами к размножению приступают только весной следующего года, в возрасте 7—11 месяцев.
У зайцеобразных очень много врагов, поэтому им нужно хорошо защищаться. Для этого у них есть масса приспособлений, и одно из главных — это их большие уши: уши служат локаторами, точно фиксируя, откуда исходит подозрительный шум. Большое значение имеет расположение глаз: зверек, не поворачивая головы, видит не только перед собой, но и по сторонам и даже чуть-чуть сзади. Но этого недостаточно зайцам, чтобы спасти себе жизнь, и поэтому их задние лапы прекрасно приспособлены для быстрого бега: самые быстроногие зайцы развивают скорость до 80 километров в час. Быстрота бега — несомненное приспособление к защите от хищников, так как добывание пищи не требует быстрых перемещений. Ну а если все же кто-то сможет догнать зайца, то на этот случай шкурка у них непрочная и слабо прикреплена к телу, поэтому часто клочья шкуры остаются в зубах хищника, как хвост ящерицы. Некоторые особенности своей организации зайцы используют как будто и не по назначению, но, тем не менее, очень удачно. Так, у зайцев слабо развиты кожные железы, чтобы хищникам было сложнее учуять зайца. Но у этого есть минус: они не могут нормально потеть и легко перегреваются. И опять на помощь приходят уши: они пронизаны густой сетью кровеносных сосудов, и текущая по ним кровь быстро остывает.
В отличие от ранних классификаций зайцеобразные не рассматриваются более как часть грызунов. Отряд зайцеобразных разделён на два семейства, в каждом из которых выделяют около 30 видов:
Зайцеобра́зные (лат. Lagomorpha) — отряд плацентарных млекопитающих. К отряду относят зайцев, кроликов и пищух.
兔形目(學名:Lagomorpha)是哺乳动物的一个目,有两个科:兔科(Leporidae)和鼠兔科(Ochotonidae)。
兔形目是哺乳动物中一个存在谱系归置困难的目。早期它被归属到啮齿目下,构成一个超科。后来发现兔形目跟啮齿类的之间存在趨同演化。建立兔形目与其他真兽各目之间的发生学关系是一个比较困难的问题,用分子生物学方法也得不到总结性的认识。根据兔形目的基因研究,可以近似地认为它的谱系地位介乎于奇蹄-偶蹄-鲸-食肉这一系与啮齿类这一系之间。很多迹象表明兔形目的原始形态很可能早在白垩纪就已经与别的真兽类产生显著差异。
最早的兔科动物出现在古新世的欧亚大陆,然而重要的辐射却发生在第三纪后期的北美大陆。在上新世达到鼎盛。鼠兔出现在渐新世的欧亚大陆腹地,也在上新世扩散到欧洲和北美。鼠兔的鼎盛期在中新世,其后转衰,其生态也发生了重大变化。中新世时候鼠兔的生境包括滨岸地带,而后萎缩至山地。导致鼠兔类衰落的原因迄今仍不明确。
兔类是演化时间跨度与持续度俱佳的动物。在中新世大草原时代兔进化出高齿冠牙,适应于草食。兔类总共产生了10个属,63个晚近种。Vaughan 认为兔形目没有产生适应辐射是和受到大型食草动物的生态排挤有关[1]。值得一提的是,与杂食的啮齿目不同,兔形目是专一的食草动物[來源請求],而很多大型有蹄类也是专一的食草动物[來源請求]。
兔形目的上顎有兩組門齒,第二組門齒在第一組門齒正後方。囓齒目的上顎則只有一組門齒。換句話說,兔形目的上下顎共有6顆門齒,囓齒目則共有4顆門齒。
兔形目(學名:Lagomorpha)是哺乳动物的一个目,有两个科:兔科(Leporidae)和鼠兔科(Ochotonidae)。
兔形目是哺乳动物中一个存在谱系归置困难的目。早期它被归属到啮齿目下,构成一个超科。后来发现兔形目跟啮齿类的之间存在趨同演化。建立兔形目与其他真兽各目之间的发生学关系是一个比较困难的问题,用分子生物学方法也得不到总结性的认识。根据兔形目的基因研究,可以近似地认为它的谱系地位介乎于奇蹄-偶蹄-鲸-食肉这一系与啮齿类这一系之间。很多迹象表明兔形目的原始形态很可能早在白垩纪就已经与别的真兽类产生显著差异。
最早的兔科动物出现在古新世的欧亚大陆,然而重要的辐射却发生在第三纪后期的北美大陆。在上新世达到鼎盛。鼠兔出现在渐新世的欧亚大陆腹地,也在上新世扩散到欧洲和北美。鼠兔的鼎盛期在中新世,其后转衰,其生态也发生了重大变化。中新世时候鼠兔的生境包括滨岸地带,而后萎缩至山地。导致鼠兔类衰落的原因迄今仍不明确。
兔类是演化时间跨度与持续度俱佳的动物。在中新世大草原时代兔进化出高齿冠牙,适应于草食。兔类总共产生了10个属,63个晚近种。Vaughan 认为兔形目没有产生适应辐射是和受到大型食草动物的生态排挤有关。值得一提的是,与杂食的啮齿目不同,兔形目是专一的食草动物[來源請求],而很多大型有蹄类也是专一的食草动物[來源請求]。
兎形目[2]
科ウサギ目(ウサギもく、Lagomorpha)は、哺乳綱に含まれる目。
北半球を中心に、南極大陸や離島を除く世界中の陸地に分布している。オーストラリア大陸やマダガスカル島には元々は生息していなかった。
全身は柔らかい体毛で被われる[1]。耳介は大型で、本目内では耳介があまり発達しないナキウサギ科でも他の哺乳綱の分類群と比較すると大型[1]。
眼は頭部の上部側面にあり広い視野を確保することができる[1]。鼻には縦に割れ目があり、上部の皮膚を可動させることで鼻孔を開閉することができる[1]。門歯は発達し、一生伸びつづける[1]。上顎の門歯の裏側に楔形の門歯がある[1]。盲腸は長い[1]。尿と糞は1つの穴(総排泄口)から排出する[1]。
目名Lagomorphaはギリシャ語で「ウサギ型」を意味する[1]、「(λαγος (lagos) + μορφή (morphē)」からきている。つまり、「ウサギ目」は(たとえばネコ目などと違い)1980年代以前から使われている翻訳語である(ただし古くは兎目と書くこともあった)。日本哺乳類学会では兎形目という目名を用いるべきとする提案もある[2]。
門歯が伸びつづける事から以前はネズミ目(齧歯目)に含まれていたが、上顎門歯の裏側にある楔形門歯などの特徴から本目を独立した目として分割された[1]。系統的に齧歯目に近いのは事実であり、ともにグリレス大目に属する姉妹グループである。
始新世前期の約50,000,000年前に出現したと考えられている[1]。
現生種は2科11属約60種に分かれる。
草原、半砂漠地帯、熱帯雨林、雪原、岩場などの様々な環境に生息する[1]。
食性は植物食で、草本、木の葉、樹皮、果実などを食べる[1]。一方で陸棲の巻貝や昆虫を食べる種もいる[1]。一部の栄養素を摂取するため、軟便を食物と一緒に胃で攪拌し再び腸から栄養を摂取する[1]。
繁殖形態は胎生。繁殖力が強く、交尾によって排卵(誘導排卵)する。出産して直後に妊娠する(出産後妊娠)ことが可能で、一部の種では妊娠中に、再び妊娠する(重複妊娠)ことも可能である[1]。妊娠期間も短く30 - 40日[1]。
生息地では食用とされることもあり、食用に養殖されることもある。
アナウサギはペットとして飼育される事もあり(カイウサギ)、小型種のネザーランド・ドワーフなど、数多くの品種が作り出されている。アナウサギは人為的に世界各地に移入され、各地の植生を破壊したり移入先に分布する動物の競合などが問題となっている。開発による生息地の破壊などにより生息数が減少している種もいる。
ウサギ目(ウサギもく、Lagomorpha)は、哺乳綱に含まれる目。
토끼목(Lagomorpha)은 포유류의 하위 목이며, 현재까지 우는토끼과와 토끼과의 2개 과가 현존해있다. 설치류(설치목)와 외견상으로 닮았다고 여겨지기 쉽고, 실제로 이 점 때문에 20세기 초반까지만해도 설치목과 함께 같은 상과로 분류되기도 했으나 그 이후로 독립된 목으로 분류되고 있으며, 설치류와는 아주 먼 친척에 불과하며 그저 외견상으로 닮아있을 뿐이라고 보는 것이 일반적이 되었다. 토끼목의 진화적 역사는 아직까지 뚜렷히 밝혀지지 않았다. 최근까지, 후기 팔레오세와 초기 에오세에 동아시아에서 살았던 Eurymylus가 토끼목의 조상이라는 것이 일반적으로 동의되었으나,[1] 더 최근에 실시된 화석 증거들의 조사에서는 설치류의 직계 조상은 아니나 비교적 더 설치류에 더 가까운 Eurymylus가 아닌 Mimotonids로부터 유래된 것임을 추정했다.[2] 토끼과는 후기 에오세에 출현하여 급속도로 북반구에 퍼져나갔으며, 시간이 흐름에 따라 뒷다리가 점점 더 길어졌으며 그로인해 혁신적인 뛰는 걸음걸이가 발달되었다. 우는토끼과는 토끼과에 비해 비교적 조금 늦은시기인 올리고세에 동아시아에서 출현하였다.[3]
토끼목은 다음과 같은 점에서 설치목과는 다르다.