dcsimg

Rata bàndicut de Bengala ( Catalão; Valenciano )

fornecido por wikipedia CA

La rata bàndicut de Bengala (Bandicota bengalensis) és una espècie de rosegador de la família dels múrids. Viu a altituds d'entre 0 i 3.500 msnm a l'Aràbia Saudita, Bangla Desh, l'Índia, Indonèsia, Malàisia, Myanmar, el Nepal, el Pakistan, Sri Lanka i Tailàndia. Ocupa una gran varietat d'hàbitats. Es creu que no hi ha cap amenaça significativa per a la supervivència d'aquesta espècie.[1] El seu nom específic, bengalensis, significa 'de Bengala' en llatí.[2]

Referències

  1. Aplin, K. et al. Bandicota bengalensis. UICN 2016. Llista Vermella d'espècies amenaçades de la UICN, edició 2016, consultada el 20 març 2018.
  2. Entrada «Bandicota» d'Animalia (en anglès).
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autors i editors de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CA

Rata bàndicut de Bengala: Brief Summary ( Catalão; Valenciano )

fornecido por wikipedia CA

La rata bàndicut de Bengala (Bandicota bengalensis) és una espècie de rosegador de la família dels múrids. Viu a altituds d'entre 0 i 3.500 msnm a l'Aràbia Saudita, Bangla Desh, l'Índia, Indonèsia, Malàisia, Myanmar, el Nepal, el Pakistan, Sri Lanka i Tailàndia. Ocupa una gran varietat d'hàbitats. Es creu que no hi ha cap amenaça significativa per a la supervivència d'aquesta espècie. El seu nom específic, bengalensis, significa 'de Bengala' en llatí.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autors i editors de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia CA

Lesser bandicoot rat ( Inglês )

fornecido por wikipedia EN

The lesser bandicoot rat, Sindhi rice rat, bengal rat or Indian mole-rat (Bandicota bengalensis) is a giant rat of Southern Asia, not related to the true bandicoots which are marsupials. They can be up to 40 cm long (including the tail), are considered a pest in the cereal crops and gardens of India and Sri Lanka, and emit piglike grunts when attacking. The name bandicoot is derived from the Telugu language word pandikokku, which translates loosely to "pig-rat".[2] Like the better known rats in the genus Rattus, bandicoot rats are members of the family Muridae. Their fur is dark or (rarely) pale brown dorsally, occasionally blackish, and light to dark grey ventrally. The head-body length is around 250 mm, and the uniformly dark tail is shorter than the head-body length.

Distribution and habitat

These rats are also known to inhabit houses in villages and are particularly aggressive when threatened. The controls are done by mechanical (mouse trap etc.), rodenticides and biological control (by introducing rodent diseases etc.)

Behaviour and ecology

Commonly, it lives in cultivated plains and gardens and is one of the most destructive pests to crops and cultivation. It digs burrows with characteristic pile of earth around the entrance, hence its name. The burrow system is extensive and elaborate, consisting of numerous chambers (sleeping, storing, etc.), galleries and exits or 'bolt-holes', which are covered with loose earth, facilitating an easy escape during emergencies. The storage chambers are stocked with large amounts of grain, specially during harvest time. Usually, one mole-rat is found in one burrow, except when a mother is with young. It has a habit of erecting its long guard hairs scattered over the back and emitting harsh grunts when disturbed.[3]

Reproduction

The lesser bandicoot and two other species are nocturnal or most active at twilight. They construct burrows to nest and bear their litters. The number of bandicoot babies can range from two to 18. Their staple diet is grains, fruit, and invertebrates. They are prone to destroying cultivated crops in fields. Of all the three species, the lesser bandicoot is an especially aggressive burrower and has been reported to make tunnels in concrete cellars.[4] Female can have up to 10 litters. Young (10-12 per litter) are born blind. Young reach sexual maturity around 60 days after birth. Lifespan of adults is about 8–9 months.

As a vector

It is a carrier of and spreads many diseases such as

Susceptibility to drugs

Warfarin is a first-generation anticoagulant that relies on multiple feeding events to achieve lethality in susceptible rodents. The majority of lesser bandicoot rats are highly susceptible to warfarin, where according to one experiment, one female animal has survived a high dose of active ingredient (79.1 mg kg-1).[5]

Triptolide has been reported to cause sterility in male rats and mice. Triptolide treatment affected the histomorphology of the uterus of these rats by causing a decrease in lumen and columnar cell height and number of uterine glands and ovary by increasing the number of atretic follicles and decreasing the number of developing follicles.[6]

Lesser bandicoot rats appear to be averse to scilliroside at all concentrations in food baits. Maximum mortality attained on free-choice feeding on scilliroside is 90% among the individuals.[7]

References

  1. ^ Aplin, K.; Lunde, D.; Frost, A. & Molur, S. (2016). "Bandicota bengalensis". IUCN Red List of Threatened Species. 2016: e.T2540A115062388.
  2. ^ Yule, Henry, Sir (New ed. edited by William Crooke, B.A.) (1903) Hobson-Jobson: A glossary of colloquial Anglo-Indian words and phrases, and of kindred terms, etymological, historical, geographical and discursive. J. Murray, London. online Archived 2012-07-15 at WebCite
  3. ^ "Know Your Pest : Rodent - Indian Mole-Rat or Lesser Bandicoot-Rat". Archived from the original on 2015-01-16. Retrieved 2015-01-15.
  4. ^ "Bandicoot (Rat)". Britannica encyclopedia. Retrieved 17 May 2012.
  5. ^ "Warfarin susceptibility in the lesser bandicoot rat (Bandicota bengalensis)". Rats, Mice and People: Rodent Biology and Management. Australian Centre for International Agricultural Research. February 2003. pp. 465–468. ISBN 9781863203562.
  6. ^ Dhar, P; Singla, N (Oct 2014). "Effect of triptolide on reproduction of female lesser bandicoot rat, Bandicota bengalensis". Drug Chem Toxicol. 37 (4): 448–58. doi:10.3109/01480545.2014.884111. PMID 24490988. S2CID 207437241.
  7. ^ Brooks, JE; Htun, PT (1980). "Laboratory evaluation of scilliroside used as a rodenticide against the lesser bandicoot rat, Bandicota bengalensis". J Hyg (Lond). 85 (2): 227–34. doi:10.1017/s0022172400063269. PMC 2133936. PMID 7451959.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EN

Lesser bandicoot rat: Brief Summary ( Inglês )

fornecido por wikipedia EN

The lesser bandicoot rat, Sindhi rice rat, bengal rat or Indian mole-rat (Bandicota bengalensis) is a giant rat of Southern Asia, not related to the true bandicoots which are marsupials. They can be up to 40 cm long (including the tail), are considered a pest in the cereal crops and gardens of India and Sri Lanka, and emit piglike grunts when attacking. The name bandicoot is derived from the Telugu language word pandikokku, which translates loosely to "pig-rat". Like the better known rats in the genus Rattus, bandicoot rats are members of the family Muridae. Their fur is dark or (rarely) pale brown dorsally, occasionally blackish, and light to dark grey ventrally. The head-body length is around 250 mm, and the uniformly dark tail is shorter than the head-body length.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia authors and editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EN

Bandicota bengalensis ( Espanhol; Castelhano )

fornecido por wikipedia ES

La rata bandicota menor, la rata del arroz Sind o la rata topo de la India (Bandicota bengalensis) es una rata gigante del sur de Asia, no relacionada con las verdaderos bandicotas que son marsupiales. Pueden tener una longitud de hasta 40 cm (incluida la cola), se consideran una plaga en los cultivos de cereales y jardines de la India y Sri Lanka, y emiten gruñidos parecidos a los de los cerdos cuando atacan. El nombre bandicota se deriva de la palabra pandikokku en idioma telugu, que se traduce libremente a "rata-cerdo".[2]​ Al igual que las ratas más conocidas del género Rattus, las ratas bandicotas son miembros de la familia Muridae. Su pelaje es oscuro o (rara vez) marrón pálido dorsalmente, ocasionalmente negruzco, y de color gris claro a oscuro ventralmente. La longitud cabeza-cuerpo es de alrededor de 250 mm, y la cola uniformemente oscura es más corta que la longitud cabeza-cuerpo.

Descripción

La bandicota menor y otras dos especies son nocturnas o más activas en el crepúsculo. Construyen madrigueras para anidar y criar sus camadas. El número de crías de bandicota puede variar de dos a 18. Su dieta básica es granos, frutas e invertebrados. Son propensos a destruir cultivos sembrados en los campos. De las tres especies, la bandicota menor es una cavadora agresiva de madrigueras y se ha informado que hace túneles en bodegas de concreto.[3]​ Estos son uno de varios animales llamados chuchundra en el idioma nepalí. En Sri Lanka, la rata bandicota se conoce como heen uru-meeya හීන් ඌරු මීයා en idioma cingalés, cuyo significado se traduce directamente en "rata cerdo menor".

Hábitat

También se sabe que estas ratas habitan en las casas de las aldeas y son particularmente agresivas cuando se las amenaza. Los controles se realizan por medios mecánicos (trampa para ratones, etc.), rodenticidas y control biológico (mediante la introducción de enfermedades de roedores, etc.)

Reproducción

La hembra puede tener hasta 10 camadas. Hay de 10 a 12 recién nacidos por camada; nacen ciegos y sin pelaje. Alcanzan la madurez sexual alrededor de 60 días después del nacimiento. La vida útil de los adultos es de aproximadamente 8 a 9 meses.

Ecología

Comúnmente, vive en planicies y jardines cultivados y es una de las plagas más destructivas para los cultivos. Excava madrigueras con la característica pila de tierra alrededor de la entrada, de ahí su nombre. El sistema de madrigueras es extenso y elaborado, y consta de numerosas cámaras (para dormir, almacenamiento, etc.), galerías y salidas o "agujeros de perno", que están cubiertos de tierra suelta, lo que facilita el escape durante las emergencias. Las cámaras de almacenamiento están llenas de grandes cantidades de grano, especialmente durante el tiempo de cosecha. Por lo general, se encuentra una sola rata topo hembra en una madriguera, excepto cuando está con cría. Tiene la costumbre de erizar sus largos pelos de protección esparcidos por el dorso y emitir gruñidos ásperos cuando se les molesta.[4]

Como un Vector

Es portador de y transmite muchas enfermedades como:

Susceptibilidad a las drogas

La warfarina es un anticoagulante de primera generación que se basa en múltiples eventos de alimentación para lograr la letalidad en roedores susceptibles. La mayoría de las ratas bandicotas menores son altamente susceptibles a la warfarina, donde, según un experimento, una hembra hembra ha sobrevivido a una dosis alta de ingrediente activo (79.1 mg kg-1).[5]

Se ha informado que el triptolide causa esterilidad en ratas y ratones machos. El tratamiento con triptolide afectó la histomorfología del útero de estas ratas al causar una disminución de la altura de la luz y de las células columnares y del número de glándulas uterinas y ovarios al aumentar el número de folículos atréticos y disminuir el número de folículos en desarrollo.[6]

Las ratas bandicotas menores parecen ser adversas al escilirósido en todas las concentraciones en los cebos alimenticios. La mortalidad máxima alcanzada en la alimentación de libre elección con escilirósido es del 90% entre los individuos.[7]

Are you a local of Jaipur and trying to find a taxi service in Jaipur? Then you do not need to wait anymore. Taxi Rajasthan provides all kinds of taxi services in Jaipur. With the addition of Jaipur, it serves the taxi services in all over Rajasthan. If you want to know more about our services take a look to our website.

Source : https://taxirajasthan.in

Referencias

  1. Aplin, K.; Lunde, D.; Frost, A.; Molur, S. (2016). «Bandicota bengalensis». The IUCN Red List of Threatened Species (IUCN) 2016: e.T2540A115062388. doi:10.2305/IUCN.UK.2016-3.RLTS.T2540A22447755.en. Consultado el 8 de noviembre de 2017.
  2. Yule, Henry, Sir (New ed. edited by William Crooke, B.A.) (1903) Hobson-Jobson: A glossary of colloquial Anglo-Indian words and phrases, and of kindred terms, etymological, historical, geographical and discursive. J. Murray, London. online Archivado el 15 de julio de 2012 en WebCite
  3. «Bandicoot (Rat)». Britannica encyclopedia. Consultado el 17 de mayo de 2012.
  4. «Copia archivada». Archivado desde el original el 16 de enero de 2015. Consultado el 26 de diciembre de 2018.
  5. http://centaur.reading.ac.uk/27508/
  6. Dhar, P; Singla, N (Oct 2014). «Effect of triptolide on reproduction of female lesser bandicoot rat, Bandicota bengalensis.». Drug Chem Toxicol 37 (4): 448-58. PMID 24490988. doi:10.3109/01480545.2014.884111.
  7. Brooks, JE; Htun, PT (1980). «Laboratory evaluation of scilliroside used as a rodenticide against the lesser bandicoot rat, Bandicota bengalensis». J Hyg (Lond) 85: 227-34. PMC 2133936. PMID 7451959. doi:10.1017/s0022172400063269.

Otras Lecturas

 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores y editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ES

Bandicota bengalensis: Brief Summary ( Espanhol; Castelhano )

fornecido por wikipedia ES

La rata bandicota menor, la rata del arroz Sind o la rata topo de la India (Bandicota bengalensis) es una rata gigante del sur de Asia, no relacionada con las verdaderos bandicotas que son marsupiales. Pueden tener una longitud de hasta 40 cm (incluida la cola), se consideran una plaga en los cultivos de cereales y jardines de la India y Sri Lanka, y emiten gruñidos parecidos a los de los cerdos cuando atacan. El nombre bandicota se deriva de la palabra pandikokku en idioma telugu, que se traduce libremente a "rata-cerdo".​ Al igual que las ratas más conocidas del género Rattus, las ratas bandicotas son miembros de la familia Muridae. Su pelaje es oscuro o (rara vez) marrón pálido dorsalmente, ocasionalmente negruzco, y de color gris claro a oscuro ventralmente. La longitud cabeza-cuerpo es de alrededor de 250 mm, y la cola uniformemente oscura es más corta que la longitud cabeza-cuerpo.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autores y editores de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ES

Bandicota bengalensis ( Basco )

fornecido por wikipedia EU

Bandicota bengalensis Bandicota generoko animalia da. Karraskarien barruko Murinae azpifamilia eta Muridae familian sailkatuta dago.

Erreferentziak

  1. (Ingelesez)Mammals - full taxonomy and Red List status Ugaztun guztien egoera 2008an
  2. Gray (1835) Muridae (in 1830-1835). Illustr. Indian Zool. pl. 21 (see Ellerman and Morrison-Scott. or..

Ikus, gainera

(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EU

Bandicota bengalensis: Brief Summary ( Basco )

fornecido por wikipedia EU

Bandicota bengalensis Bandicota generoko animalia da. Karraskarien barruko Murinae azpifamilia eta Muridae familian sailkatuta dago.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia EU

Bandicota bengalensis ( Francês )

fornecido por wikipedia FR

Bandicota bengalensis (rat bandicot ou rat bandicot du Bengale) est une espèce de mammifères de la famille des Muridae, d'origine asiatique.

Cette espèce est commune en Asie au sud de l'Himalaya, du Pakistan à l'Indonésie. C'est un rat mesurant 25 cm de long (tête et corps) à la queue relativement courte, qui est un ravageur redouté des denrées entreposées, mais aussi des cultures, notamment les rizières[1].

Notes et références

  1. Techniques d'emmagasinage des grains : Évolution et tendances dans les pays en développement, vol. 109, Organisation des Nations Unies pour l'alimentation et l'agriculture, coll. « Bulletin des services agricoles », 1995, 265 p. (ISBN 978-92-5-203456-8), p. 230-231.

Voir aussi

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FR

Bandicota bengalensis: Brief Summary ( Francês )

fornecido por wikipedia FR

Bandicota bengalensis (rat bandicot ou rat bandicot du Bengale) est une espèce de mammifères de la famille des Muridae, d'origine asiatique.

Cette espèce est commune en Asie au sud de l'Himalaya, du Pakistan à l'Indonésie. C'est un rat mesurant 25 cm de long (tête et corps) à la queue relativement courte, qui est un ravageur redouté des denrées entreposées, mais aussi des cultures, notamment les rizières.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia FR

Tikus Wirok ( Indonésio )

fornecido por wikipedia ID

Wirok atau tikus wirok (Bandicota bengalensis) adalah jenis tikus besar berasal dari anak-benua India. Pada saat ini sudah menyebar di Pakistan hingga Myanmar, Sri Lanka, Pulau Pinang dan Jawa. Wirok terdiri dari lima anak-jenis, dua di antaranya B. b. bengalensis, B.b. kok, B.b. gracilis, B.b. wardi, dan B.b. varius.

Wirok mempunyai bulu-bulu yang pendek dan kasar, dengan bagian punggung (dorsal) berwarna gelap (kelabu gelap dan coklat kehitaman), sedangkan bagian perut (ventral) berwarna kelabu cerah dengan kuning kecoklatan. Kaki depannya mempunyai empat jari berkuku sedangkan kaki belakang mempunyai lima jari berkuku. Moncong tikus ini lebar dan pendek dan seakan-akan berbentuk bulat berbeda dengan tikus lain.

Pranala luar

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Penulis dan editor Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ID

Tikus Wirok: Brief Summary ( Indonésio )

fornecido por wikipedia ID

Wirok atau tikus wirok (Bandicota bengalensis) adalah jenis tikus besar berasal dari anak-benua India. Pada saat ini sudah menyebar di Pakistan hingga Myanmar, Sri Lanka, Pulau Pinang dan Jawa. Wirok terdiri dari lima anak-jenis, dua di antaranya B. b. bengalensis, B.b. kok, B.b. gracilis, B.b. wardi, dan B.b. varius.

Wirok mempunyai bulu-bulu yang pendek dan kasar, dengan bagian punggung (dorsal) berwarna gelap (kelabu gelap dan coklat kehitaman), sedangkan bagian perut (ventral) berwarna kelabu cerah dengan kuning kecoklatan. Kaki depannya mempunyai empat jari berkuku sedangkan kaki belakang mempunyai lima jari berkuku. Moncong tikus ini lebar dan pendek dan seakan-akan berbentuk bulat berbeda dengan tikus lain.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Penulis dan editor Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia ID

Bandicota bengalensis ( Italiano )

fornecido por wikipedia IT

Il ratto bandicoot minore (Bandicota bengalensis Gray, 1835) è un roditore della famiglia dei Muridi originario del Subcontinente indiano.[1][2]

Descrizione

Dimensioni

Roditore di grandi dimensioni, con la lunghezza della testa e del corpo tra 175 e 250 mm, la lunghezza della coda tra 132 e 160 mm, la lunghezza del piede tra 38 e 42 mm, la lunghezza delle orecchie tra 20 e 27 mm e un peso fino a 400 g.[3]

Aspetto

La pelliccia è ruvida ed arruffata. Le parti superiori sono grigio-brunastre scure, cosparse di lunghi peli neri, mentre le parti ventrali sono grigie, talvolta con le punte dei peli giallastre. Il muso è corto, tozzo e leggermente all'insù. I piedi sono ricoperti di peli grigio-brunastri, le dita sono munite di lunghi e sottili artigli. La coda è più corta della testa e del corpo ed è uniformemente marrone scuro. Le femmine hanno da 5 a 10 paia di mammelle, più comunemente 7-9 paia. Il cariotipo è 2n=42 FN=58.

Biologia

Comportamento

È una specie terricola e notturna. È una discreta nuotatrice. Costruisce elaborati sistemi di tane e cunicoli, con 2-6 entrate, ognuna segnalata da un cumulo di terra, profondi fino a 60 cm e all'interno solitamente è presente un solo individuo adulto. Ha un'indole alquanto feroce.

Alimentazione

Si nutre di parti vegetali, grano e piccoli animali, come crostacei e molluschi. Fanno irruzione nei campi coltivati. Sono considerati una seria piaga dagli agricoltori.

Riproduzione

Le femmine hanno un estro di 5 giorni, con intervalli di 62 giorni. Nella città di Calcutta è stato osservato un intervallo di soli 31-34 giorni. In Pakistan e India si riproduce durante tutto l'anno, mentre in Myanmar ci sono picchi durante la stagione secca, tra novembre e marzo. La gestazione dura 17-21 giorni. Le femmine danno alla luce 1-14 piccoli in Myanmar. Nel Pakistan, tra settembre e novembre, possono nascere insieme 14-18 piccoli, mentre nel resto dell'anno 5-10. Alla nascita il loro peso è di 3,5 g. Aprono gli occhi dopo 14 giorni e vengono svezzati dopo 28 giorni. Raggiungono la maturità sessuale a circa 3 mesi.

Distribuzione e habitat

Questa specie è originaria del Pakistan settentrionale e sud-orientale, dell'India, Sri Lanka, Bangladesh e Myanmar. Successivamente è stata introdotta nello stato di Aceh, Sumatra settentrionale, Giava, sulle isole di Penang e Phuket ed anche presso Gedda, in Arabia Saudita e probabilmente anche in Kenya.

Vive principalmente nelle zone agricole come risaie e campi di grano e nelle zone urbane fino a 3.500 metri di altitudine. L'habitat originario include le aree paludose, le foreste decidue subtropicali e tropicali e le mangrovie.

Tassonomia

Sono state riconosciute 5 sottospecie[4][5]:

Stato di conservazione

La IUCN Red List, considerato il vasto areale, la tolleranza al degrado del proprio habitat, la popolazione numerosa e la presenza in numerose aree protette, classifica B.bengalensis come specie a rischio minimo (LC).[1]

Note

  1. ^ a b c (EN) Aplin, K., Lunde, D., Frost, A. & Molur, S. 2008, Bandicota bengalensis, su IUCN Red List of Threatened Species, Versione 2020.2, IUCN, 2020.
  2. ^ (EN) D.E. Wilson e D.M. Reeder, Bandicota bengalensis, in Mammal Species of the World. A Taxonomic and Geographic Reference, 3ª ed., Johns Hopkins University Press, 2005, ISBN 0-8018-8221-4.
  3. ^ Francis, 2008.
  4. ^ J.R.Ellerman & T.C.s.Morrison-Scott, Checklist of Paleartic and Indian Mammals 1758-1946, Natural History Museum, London, 1966.
  5. ^ Agrawal, 2000.

Bibliografia

  • Ronald M. Novak, Walker's Mammals of the World, 6th edition, Johns Hopkins University Press, 1999. ISBN 9780801857898
  • V.C.Agrawal, Taxonomic studies on Indian Muridae and Hystricidae (Mammalia: Rodentia), in Records of the Zoological Survey of India, vol. 180, 2000, pp. 1-177.
  • Charles M.Francis, A Guide to the Mammals of Southeast Asia, Princeton University Press, 2008, ISBN 978-0-691-13551-9.

 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autori e redattori di Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia IT

Bandicota bengalensis: Brief Summary ( Italiano )

fornecido por wikipedia IT

Il ratto bandicoot minore (Bandicota bengalensis Gray, 1835) è un roditore della famiglia dei Muridi originario del Subcontinente indiano.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autori e redattori di Wikipedia
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia IT

Indische pestrat ( Neerlandês; Flamengo )

fornecido por wikipedia NL

De Indische pestrat (Bandicota bengalensis) is een knaagdier uit het geslacht Bandicota dat voorkomt van Pakistan en Sri Lanka tot West-Myanmar. Op het eiland Penang, bij het zuiden van Myanmar, in Atjeh (Noord-Sumatra), op Oost-Java en in Saoedi-Arabië is hij waarschijnlijk geïntroduceerd. Volgens bepaalde studies zijn er drie ondersoorten (B. b. bengalensis, B. b. varius en B. b. wardi), maar het is onduidelijk of dat echte ondersoorten zijn. De verschillen zijn mogelijk alleen maar ecologische verschillen, veroorzaakt door bijvoorbeeld klimaatverschillen. Bandicota maxima uit India zou ook een aparte soort zijn, maar dat wordt betwist.

B. bengalensis is de kleinste bekende soort van het geslacht. De rugvacht is hard, kort en bruingrijs. De buikvacht is donkergrijs. De staart is kort en bruin. De voeten zijn bruin of bruingrijs. Vrouwtjes hebben in ieder geval een pectoraal, een postaxillarieel, een abdominaal en twee inguïnale paren van mammae, maar veel vrouwtjes hebben meer postaxillariële of abdominale paren, zodat sommige vrouwtjes wel 20 mammae hebben.

De kop-romplengte bedraagt 161 tot 208 mm, de staartlengte 112 tot 163 mm, de achtervoetlengte 27 tot 38 mm en de oorlengte 20 tot 24 mm.

Literatuur

  • Musser, G.G. & Brothers, E.M. 1994. Identification of bandicoot rats from Thailand (Bandicota, Muridae, Rodentia). American Museum Novitates 3110:1-56, 8 november 1994.
Bronnen, noten en/of referenties
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NL

Indische pestrat: Brief Summary ( Neerlandês; Flamengo )

fornecido por wikipedia NL

De Indische pestrat (Bandicota bengalensis) is een knaagdier uit het geslacht Bandicota dat voorkomt van Pakistan en Sri Lanka tot West-Myanmar. Op het eiland Penang, bij het zuiden van Myanmar, in Atjeh (Noord-Sumatra), op Oost-Java en in Saoedi-Arabië is hij waarschijnlijk geïntroduceerd. Volgens bepaalde studies zijn er drie ondersoorten (B. b. bengalensis, B. b. varius en B. b. wardi), maar het is onduidelijk of dat echte ondersoorten zijn. De verschillen zijn mogelijk alleen maar ecologische verschillen, veroorzaakt door bijvoorbeeld klimaatverschillen. Bandicota maxima uit India zou ook een aparte soort zijn, maar dat wordt betwist.

B. bengalensis is de kleinste bekende soort van het geslacht. De rugvacht is hard, kort en bruingrijs. De buikvacht is donkergrijs. De staart is kort en bruin. De voeten zijn bruin of bruingrijs. Vrouwtjes hebben in ieder geval een pectoraal, een postaxillarieel, een abdominaal en twee inguïnale paren van mammae, maar veel vrouwtjes hebben meer postaxillariële of abdominale paren, zodat sommige vrouwtjes wel 20 mammae hebben.

De kop-romplengte bedraagt 161 tot 208 mm, de staartlengte 112 tot 163 mm, de achtervoetlengte 27 tot 38 mm en de oorlengte 20 tot 24 mm.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia NL

Bandikot bengalski ( Polonês )

fornecido por wikipedia POL

Bandikot bengalski[3] (Bandicota bengalensis) – gatunek gryzonia z rodziny myszowatych, występujący w Azji Południowej i Południowo-Wschodniej[2][4].

Klasyfikacja

Gatunek ten został opisany naukowo w 1835 roku przez J.E. Graya; miejsce typowe to Bengal w Indiach. Morfologicznie gatunek ten najbardziej wyróżnia się spośród wszystkich bandikotów i bywał plasowany w odrębnym rodzaju Gunomys[4].

Wygląd

 src=
XIX-wieczna ilustracja

Bandikot bengalski osiąga długość 160–210 mm, z ogonem o długości 110–160 mm. Ma tępo zakończony, lekko zadarty nos. Wierzch ciała jest pokryty mieszanką płowych i ciemnobrązowych włosów, przez co wygląda na szarobrązowy. Spód ciała jest szary, włosy czasem mają płowe końcówki. Ogon jest jednolicie ciemnobrązowy. Stopy są pokryte ciemnobrązowymi lub szarobrązowymi włosami i wyposażone w długie, wąskie pazury. Górne siekacze są skierowane do przodu, z kremowym lub pomarańczowym szkliwem. Podobny bandikot indochiński (B. savilei) ma bardziej spiczasty nos, siekacze skierowane ku tyłowi i dłuższe, węższe stopy[5].

Występowanie i biologia

Bandikot bengalski naturalnie występuje w Pakistanie, Indiach, Sri Lance, Nepalu, Bangladeszu, Mjanmie i Malezji; został także introdukowany do Indonezji (wyspy Jawa i Sumatra), Tajlandii (wyspa Phuket) i Arabii Saudyjskiej (okolice Dżuddy)[2][5]. Spotykany do 3500 m n.p.m.[2] W naturze zamieszkuje tereny podmokłe, lasy tropikalne i subtropikalne, a także namorzynowe. Współcześnie najczęściej jest spotykany na terenach rolniczych takich jak pola ryżowe, a pojawia się także w miastach. Prowadzi głównie nocny tryb życia. Dobrze pływa, buduje złożone systemy norw. Żywi się roślinami i ich nasionami, a także pokarmem zwierzęcym takim jak skorupiaki i mięczaki[2][5].

Populacja

Międzynarodowa Unia Ochrony Przyrody uznaje bandikota bengalskiego za gatunek najmniejszej troski. Nie są znane zagrożenia dla istnienia gatunku, w Indiach występuje w ponad 25 obszarach chronionych. Ocenia się, że jego liczebność rośnie, jest pospolity; jest często uznawany za szkodnika[2].

Przypisy

  1. Bandicota bengalensis, w: Integrated Taxonomic Information System (ang.).
  2. a b c d e f Aplin, K., Lunde, D., Frost, A. & Molur, S. 2016, Bandicota bengalensis [w:] The IUCN Red List of Threatened Species 2016 [online], wersja 2017-1 [dostęp 2017-06-05] (ang.).
  3. Włodzimierz Cichocki, Agnieszka Ważna, Jan Cichocki, Ewa Rajska, Artur Jasiński, Wiesław Bogdanowicz: Polskie nazewnictwo ssaków świata. Warszawa: Muzeum i Instytut Zoologii Polskiej Akademii Nauk, 2015, s. 297. ISBN 978-83-88147-15-9.
  4. a b Wilson Don E. & Reeder DeeAnn M. (red.) Bandicota bengalensis. w: Mammal Species of the World. A Taxonomic and Geographic Reference (Wyd. 3.) [on-line]. Johns Hopkins University Press, 2005. (ang.) [dostęp 2016-06-05]
  5. a b c Francis, Charles M., Barrett, Priscilla: A Field Guide to the Mammals of South-East Asia. New Holland Publishers, 2008, s. 356. ISBN 978-1-84537-735-9. (ang.)
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia POL

Bandikot bengalski: Brief Summary ( Polonês )

fornecido por wikipedia POL

Bandikot bengalski (Bandicota bengalensis) – gatunek gryzonia z rodziny myszowatych, występujący w Azji Południowej i Południowo-Wschodniej.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia POL

Bandicota bengalensis ( Sueco )

fornecido por wikipedia SV


Bandicota bengalensis[2][3] är en däggdjursart som först beskrevs av Gray och Thomas Hardwicke 1833. Bandicota bengalensis ingår i släktet bandicootråttor, och familjen råttdjur.[4][5] IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1] Inga underarter finns listade.[4]

Utseende

Beroende på utbredning når arten en kroppslängd (huvud och bål) 75 till 254 mm, en svanslängd av 44 till 188 mm och en vikt upp till 400 g. Den har 19 till 43 mm långa bakfötter och 21 till 24 mm långa öron. Bandicota bengalensis kännetecknas av en robust kropp och en avrundad nos. Jämförd med Bandicota savilei har den en mera uppåt riktad nos och blekare framtänder som är framåt riktade. Pälsen grundfärg på ovansidan är gråbrun med många svarta hår inblandade. Undersidan är täckt av ljusgrå päls med ljusbruna eller vita hårspetsar. Artens svans är enfärgad mörk. Honor kan ha 7 till 17 par spenar.[6]

Utbredning och habitat

Denna gnagare förekommer i södra och sydöstra Asien. Utbredningsområdet sträcker sig från Pakistan och Nepal till Burma och västra Thailand samt söderut till Sri Lanka. Dessutom introducerades artenMalackahalvön, Sumatra och Java. I södra Himalaya når Bandicota bengalensis 3500 meter över havet. Artens ursprungliga habitat är fuktiga skogar och träskmarker. Den uppsöker gärna jordbruksmark och är även vanlig i människans samhällen.[1]

Ekologi

Djuret är allätare och har bland annat grödor, risplantor, insekter, blötdjur och kräftdjur som föda. Arten har bra simförmåga och den skapar underjordiska bon. När den gräver under människans byggnader kan det medföra att huset raseras. Boets tunnlar har vanligen en längd av 5,5 meter (ihop räknad). Hos enskilda bon kan gångarna vara 45 meter långa. Oftast stängs ingångarna efter användning men de blir synliga genom jordhögar som förekommer bredvid. Allmänt lever varje individ ensam utanför parningstiden. Rummet där ungarna föds fodras med torra växtdelar. Boet används dessutom som lager och det dokumenterades förråd med en vikt av 3,7 kg.[6]

Parningen sker vanligen så att ungarna föds under tiden med störst tillgång till föda. Honan är 21 till 25 dagar dräktig och sedan föds upp till 19 ungar. De är i början blinda och väger 3,5 till 5 g. Ungarna öppnar sina ögon efter 14 till 18 dagar och de diar sin mor 25 till 28 dagar. Könsmognaden infaller efter 90 till 170 dagar. De flesta individer lever cirka 200 dagar och några exemplar blir lite äldre än ett år.[6]

Bandicota bengalensis och människor

Gnagaren är ett av de vanligaste skadedjuren i Sydostasien. Den orsakar skador på 10 till 15 % på den teoretisk möjliga skörden. Det motsvarar ungefär 260 till 385 kg per hektar jordbruksmark.[6]

Källor

  1. ^ [a b c] 2008 Bandicota bengalensis Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 2012-10-24.
  2. ^ Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (1992) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 2nd ed., 3rd printing
  3. ^ (2005) , website Bandicota bengalensis, Mammal Species of the World
  4. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (16 april 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/bandicota+bengalensis/match/1. Läst 24 september 2012.
  5. ^ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
  6. ^ [a b c d] Ken P. Aplin, Peter R. Brown, Jens Jacob, Charles J. Krebs, Grant R. Singleton: Field methods for rodent studies in Asia and the Indo-Pacific (= ACIAR monograph 100). sid. 124-127, Australian centre for international agricultural research, Canberra 2003, ISBN 1-86320-393-1, online (PDF; 3,13 MB)

Externa länkar

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia författare och redaktörer
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia SV

Bandicota bengalensis: Brief Summary ( Sueco )

fornecido por wikipedia SV


Bandicota bengalensis är en däggdjursart som först beskrevs av Gray och Thomas Hardwicke 1833. Bandicota bengalensis ingår i släktet bandicootråttor, och familjen råttdjur. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig. Inga underarter finns listade.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia författare och redaktörer
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia SV

Bandicota bengalensis ( Vietnamita )

fornecido por wikipedia VI

Bandicota bengalensis là một loài động vật có vú trong họ Chuột, bộ Gặm nhấm. Loài này được Gray mô tả năm 1835.[1]

Chú thích

  1. ^ a ă Wilson, D. E.; Reeder, D. M. biên tập (2005). “Bandicota bengalensis”. Mammal Species of the World . Baltimore: Nhà in Đại học Johns Hopkins, 2 tập (2.142 trang). ISBN 978-0-8018-8221-0. OCLC 62265494.

Tham khảo


Hình tượng sơ khai Bài viết liên quan đến phân họ chuột Murinae này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia VI

Bandicota bengalensis: Brief Summary ( Vietnamita )

fornecido por wikipedia VI

Bandicota bengalensis là một loài động vật có vú trong họ Chuột, bộ Gặm nhấm. Loài này được Gray mô tả năm 1835.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visite a fonte
site do parceiro
wikipedia VI

Бенгальская бандикота ( Russo )

fornecido por wikipedia русскую Википедию
Царство: Животные
Подцарство: Эуметазои
Без ранга: Вторичноротые
Подтип: Позвоночные
Инфратип: Челюстноротые
Надкласс: Четвероногие
Подкласс: Звери
Инфракласс: Плацентарные
Надотряд: Euarchontoglires
Грандотряд: Грызунообразные
Отряд: Грызуны
Семейство: Мышиные
Подсемейство: Мышиные
Вид: Бенгальская бандикота
Международное научное название

Bandicota bengalensis Gray & Hardwicke 1833

Охранный статус Wikispecies-logo.svg
Систематика
на Викивидах
Commons-logo.svg
Изображения
на Викискладе
ITIS 585160NCBI 69079EOL 1179008

Бенга́льская бандико́та[1] , или малая бандикота[2] (лат. Bandicota bengalensis) — грызун из рода бандикот подсемейства мышиных. Широко распространён в Южной и частично Юго-Восточной Азии. Практически во всех частях ареала — обычный синантропный зверь, хотя обитает и в дикой природе[3]. Местами встречается в огромном количестве, нанося серьёзный вред сельскому хозяйству.

Внешний вид

Бенгальская бандикота внешне схожа с другими бандикотами. Её общий облик вообще характерен для мышиных, но морда довольно широкая и сильно закруглённая, уши также закруглённые[4]. Окраска тёмная, серо-коричневая, низ тела значительно светлее. На передних лапах длинные крепкие когти. Резцы окрашены в жёлтый или оранжевый цвет. Шерсть длинная, хотя довольно редкая[3].

Хотя бенгальская бандикота сильно уступает по размерам другим бандикотам, особенно индийской (лат. Bandicota indica), она всё равно является крупным представителем мышиных. Длина её тела — 15—23 см, хвоста 13—18 см. По весу она также сильно уступает другим бандикотам — у особей, обитающих в Калькутте средний вес составил около 200 г[3].

Бенгальская бандикота отличается от других более агрессивным и активным поведением; в возбуждённом состоянии она поднимает дыбом длинную шерсть на спине и издаёт своеобразное глухое рычание[3].

Ареал и места обитания

Бенгальская бандикота — один из широко распространённых грызунов Южной Азии. Её ареал охватывает всю Индию, север и юго-восток Пакистана, Бангладеш, Цейлон, значительную часть Мьянмы и Таиланда (популяция бенгальской бандикоты имеется, помимо материковой части страны, на острове Пхукет). Бенгальская бандикота завезена на острова Ява и Суматра. Эта бандикота попала также в Саудовскую Аравию в район Джидды, кроме того, есть информация о её обнаружении в Кении[5]. В местах своего обитания бенгальская бандикота обычно пересекается с двумя другими представителями род бандикот — индийской и бирманской (лат. Bandicota savilei)[6][7].

В настоящее время бенгальская бандикота, как и другие бандикоты, стала преимущественно синантропным животным. Этого грызуна можно встретить даже в центре крупных городов, таких как Дели или Калькутта. Численность её местами огромна, так, в районе Калькутты в 1960-е годы на бенгальскую бандикоту приходилось 98 % от общего поголовья грызунов[3]. Однако бенгальская бандикота встречается и в своём естественном биотопе — влажных аллювиальных равнинах, как открытых, так и покрытых лесом[3]. Она поднимается довольно высоко в горы — до 3500 м над уровнем моря[5].

На всём протяжении ареала бенгальская бандикота многочисленна и находится совершенно вне опасности. Согласно Международной Красной книге, охранный статус её популяции — вызывающий наименьшие опасения (англ. LC, Least Concern); это самая низкая категория из возможных[5].

Бенгальская бандикота морфологически настолько отлична от других бандикот, что ранее выделялась в отдельный род Gynomys[3][8]. В настоящее время она всеми учёными относится к роду бандикот. Описаны до 5 подвидов этой бандикоты[9]:

  • B. bengalensis bengalensis
  • B. bengalensis gracilis
  • B. bengalensis kok
  • B. bengalensis varius
  • B. bengalensis wardi

Образ жизни

Бандикота сооружает глубокие и обширные норы с отдельными камерами для жилья и запасов — в одном случае общая площадь пола камер составила 1,34, в другом — 1,8 м². В одном из районов Пакистанского Пенджаба с развитым земледелием на полях с пшеницей, рисом и сахарным тростником плотность нор бенгальской бандикоты составила соответственно 2,7, 1,6 и 4,7 на один акр (4047 м²)[10] — это даёт, при пересчёте в десятичные меры, примерно 667, 395 и 1067 нор на квадратный километр.

В дикой природе и вообще там, где есть участки голой земли, присутствие бенгальских бандикот легко обнаруживается по холмикам поднятой почвы, похожих на кротовины, над норами этого грызуна; отсюда одно из англоязычных названий бенгальской бандикоты — «кротовая крыса» (англ. mole-rat)[3]. Нора бенгальской бандикоты уходит вертикально вниз, на глубине около 60 см расширяясь в круглую камеру. Из камеры идёт галерея до 18 м длиной, но обычно короче — это зависит от места, где вырыта нора. Самые длинные бывают на больших открытых пространствах, короткие — на насыпях, разделяющих участки полей и т. п.[3]. От главной галереи отходят небольшие круглые камеры, используемые бандикотой для запасов корма. Спальная камера имеет обычно несколько запасных выходов, сверху прикрытых тонким слоем земли, который зверёк в случае бегства пробивает головой[3].

Бенгальским бандикотам для нормального жизнеобеспечения необходима вода и значительная влажность. В тех частях ареала, где выражен сухой и жаркий сезон (север Индии, Пакистан) бенгальские бандикоты в засуху гибнут в массовом количестве даже в местах с хорошей кормовой базой, из-за чего их численность падает в несколько раз, но быстро восстанавливается во влажный сезон благодаря высокой плодовитости[10].

Питание

Бенгальская бандикота, как и большинство крыс, в целом всеядна, но, видимо, в большей степени, в сравнении с другими бандикотами склонна питаться зерном[11]. Бенгальская бандикота не является строго ночным животным, она активна практически в любое время суток, ночью в основном делая запасы в норе. В одной из нор учёные обнаружили 7,1 кг колосков пшеницы[11].

У бенгальской бандикоты выявилась значительная разборчивость в поедаемом корме. Среди зерновых и злаковых грызун отдаёт предпочтение растениям с более мягкими и маленькими зёрнами. Индийские исследователи, изучив запасы в норах, выяснили, что среди 8 поедавшихся бандикотой видов зерна выстроилась своего рода иерархия — в порядке значимости на первом месте были два вида проса, далее следовали сорго, пшеница, рис сорта пармаль, рис сорта басмати; на последнем месте оказалась кукуруза. Было также установлено предпочтение тому или иному виду корма в зависимости от времени суток.

Сезонные предпочтения кормов выявились, например, благодаря исследованиям пакистанских ученых в районе Фейсалабада. В районе, где выращивались сахарный тростник и пшеница, бандикоты чаще бывали обнаружены у пшеницы в феврале-апреле, в остальное время — у сахарного тростника. В сентябре-ноябре бандикоты переходили полностью на тростник[10].

Размножение

Бенгальская бандикота чрезвычайно плодовита. На большей части ареала она может приносить потомство круглый год без чёткой привязки к определённому сезону. Весной, однако, в северных частях ареала наблюдается пик размножения[10]. Половозрелость наступает у бенгальских бандикот в возрасте примерно 58 дней у самцов и 90-100 дней у самок[3]. Индийские учёные из Пенджабского сельскохозяйственного университета (англ.)русск. подробно изучили размножение бенгальских бандикот в неволе, хотя им так ни разу и не удалось наблюдать процесс спаривания[11]. Продолжительность беременности не была установлена, хотя предполагается, что она составляет около 21 дня; одна из исследованных самок в течение 9 месяцев (август—апрель) принесла 7 помётов, в которых в общей сложности было 43 детёныша (их число варьировалось от 1 до 10)[11].

Детёныши рождаются как у всех грызунов, слепыми, голыми и совершенно беспомощными, но быстро растут, начиная ходить в возрасте около 14 дней. Видеть они начинают на 13—16-й день[11].

Бенгальская бандикота и человек

Бенгальская бандикота — один из наиболее известных населению Южной Азии грызунов, часто попадающийся на глаза людям. Она считается опасным вредителем сельского хозяйства. Вред, наносимый бенгальской бандикотой урожаю важнейших культур, бывает огромен. По подсчетам 1970-1980-х годов, в Пакистанском Пенджабе бенгальские бандикоты находились на первом месте среди всех грызунов по степени причиняемого ими ущерба урожаю пшеницы, риса и сахарного тростника[10]. Этот грызун вредит также и тем, что при постройке нор часто раскапывает железнодорожные насыпи, вызывая искривление рельсов, или разрушает земляные дамбы[11]. Способы борьбы с бенгальскими бандикотами уже несколько десятилетий исследуются учёными из стран Южной Азии. Индийскими специалистами было установлено, что разрушение нор бандикоты, в том числе уже покинутых, может предотвратить повторное заселение местности бандикотами, которые любят вселяться в уже готовые норы[12].

В случае нужды местное население может раскапывать норы бенгальской бандикоты, чтобы воспользоваться накопленными там запасами зерна[3].

По имеющимся наблюдениям, в неволе бенгальские бандикоты отличаются злобным и неуживчивым поведением, часто дерутся. При этом среди исследованных бандикот была выявлена строгая иерархия, место в которой определялось результатом драки[13].

Примечания

  1. Соколов В. Е. Пятиязычный словарь названий животных. Млекопитающие. Латинский, русский, английский, немецкий, французский. / под общей редакцией акад. В. Е. Соколова. — М.: Рус. яз., 1984. — С. 177. — 10 000 экз.
  2. Полная иллюстрированная энциклопедия. «Млекопитающие» Кн. 2 = The New Encyclopedia of Mammals / под ред. Д. Макдональда. — М.: Омега, 2007. — С. 449. — 3000 экз.ISBN 978-5-465-01346-8.
  3. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 S.H.Prater. The Book of Indian Animals. — Third (Revised) edition. — Bombay: Bombay Natural History Society, 1971. — С. 205-206. — 324 с.
  4. Жизнь животных, под ред. С.П.Наумова и А.П.Кузякина. . — М.: «Просвещение», 1971. — Т. 6. — С. 224-225. — 300 000 экз.
  5. 1 2 3 Bandicota bengalensis (англ.). The IUCN Red List of Threatened Species. Проверено 15 февраля 2011. Архивировано 15 июля 2012 года.
  6. Genus Bandicota (англ.). Wilson's and Reeder's Mammals of the World. Проверено 14 февраля 2011. Архивировано 15 июля 2012 года.
  7. Bandicota indica (англ.). Wilson's and Reeder's Mammals of the World. Проверено 15 февраля 2011. Архивировано 15 июля 2012 года.
  8. Bandicota bengalensis (англ.). Wilson's and Reeder's Mammals of the World. Проверено 15 февраля 2011. Архивировано 15 июля 2012 года.
  9. Bandicota bengalensis (Lesser Bandicoot Rat) (англ.). ZipCodeZoo.com. Проверено 15 февраля 2011. Архивировано 15 июля 2012 года.
  10. 1 2 3 4 5 Mohammad Siddique, Mohammad Arshad. Seasonal Changes in the Abundance of Bandicota bengalensis in Irrigated Cropland, Faisalabad, Pakistan (англ.) (PDF). Department of Entomology, Punjab Agricultural University, Ludhiana, Punjab, India (2003). — Asian Journal of Plant Sciences, 2(1): 145-148, 2003. Проверено 15 февраля 2011. Архивировано 15 июля 2012 года.
  11. 1 2 3 4 5 6 Prem Sagar, O.S.Bindra. Reproductive Patterns of Captive Lesser Bandicoot Rat (Bandicota bengalensis Gray) in the Punjab (англ.) (PDF). Department of Entomology, Punjab Agricultural University, Ludhiana, Punjab, India. — Ohio Journal of Science, 78(1): 44, 1978. Проверено 15 февраля 2011.
  12. B.K.Guruprasad. Reinfestation of Bandicota bengalensis (Gray) in Irrigated Field Habitat (англ.). DigitalCommons@University of Nebraska - Lincoln. — Proceedings of the Fifteenth Vertebrate Pest Conference, 1992: Abstract. Проверено 15 февраля 2011. Архивировано 15 июля 2012 года.
  13. Shakunthala Sridhara, R.V.Krishnamoorthy. Aggressive behaviour of captive Bandicota bengalensis (англ.). SpringerLink. — Volume 24, Issue 1, July 1991, Pages 59-70. Проверено 15 февраля 2011.
 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Авторы и редакторы Википедии

Бенгальская бандикота: Brief Summary ( Russo )

fornecido por wikipedia русскую Википедию

Бенга́льская бандико́та , или малая бандикота (лат. Bandicota bengalensis) — грызун из рода бандикот подсемейства мышиных. Широко распространён в Южной и частично Юго-Восточной Азии. Практически во всех частях ареала — обычный синантропный зверь, хотя обитает и в дикой природе. Местами встречается в огромном количестве, нанося серьёзный вред сельскому хозяйству.

licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Авторы и редакторы Википедии

작은반디쿠트쥐 ( Coreano )

fornecido por wikipedia 한국어 위키백과

작은반디쿠트쥐 또는 작은도깨비쥐(Bandicota bengalensis)는 쥐과에 속하는 설치류의 일종이다.[2] 신드쌀쥐 또는 인도두더지쥐로도 알려져 있다. 남아시아에 서식하는 대형 쥐로 이름과 달리 반디쿠트와 관련은 없다. 몸길이는 꼬리를 포함하여 최대 40cm이며, 인도스리랑카에서 농경지 곡물을 해치는 해충으로 간주되고 있다. 공격을 할 때는 돼지처럼 킁킁거리는 소리를 낸다.

각주

  1. “Bandicota bengalensis”. 《멸종 위기 종의 IUCN 적색 목록. 2006판》 (영어). 국제 자연 보전 연맹. 1996. 2006년 5월 12일에 확인함.
  2. Musser, G.G.; Carleton, M.D. (2005). 〈Superfamily Muroidea〉 [쥐상과]. Wilson, D.E.; Reeder, D.M. 《Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference》 (영어) 3판. 존스 홉킨스 대학교 출판사. 894–1531쪽. ISBN 978-0-8018-8221-0. OCLC 62265494.
 title=
licença
cc-by-sa-3.0
direitos autorais
Wikipedia 작가 및 편집자