Die geelbekeend (Anas undulata) is 'n algemene standvoël in Suidelike-Afrika.
Die eende is grys met 'n donkerder kop en 'n heldergeel snawel. Die snawel het 'n swart kol in die middel. Die vlerke is witterig aan die onderkant, en van bo gesien vertoon wit-begrensde groen hoofvere.
Hierdie eend verkies vars water in redelik oop gebied.
Hulle broei op die grond in digte plantegroei naby water. 'n Broeisel bestaan normaalweg uit ses tot twaalf eiers.
Die geelbekeend is 'n plantvreter en 'n dageend, d.w.s. hy is bedags aktief.
Hulle is baie volop en vorm soms groot swerms wat wydverspreid is in Suid-Afrika en Oos-Afrika.
Die manlike eend uiter 'n fluitgeluid en die vroulike eend 'n kwêk-geluid.
Die geelbekeend (Anas undulata) is 'n algemene standvoël in Suidelike-Afrika.
L'ànec becgroc (Anas undulata) és un ocell de la família dels anàtids (Anatidae) que habita llacs, estanys, aiguamolls i corrents fluvials de gran part de l'Àfrica Oriental i Meridional, des d'Etiòpia, oest d'Uganda i Kenya, cap al sud fins al sud de Namíbia i Sud-àfrica.
L'ànec becgroc (Anas undulata) és un ocell de la família dels anàtids (Anatidae) que habita llacs, estanys, aiguamolls i corrents fluvials de gran part de l'Àfrica Oriental i Meridional, des d'Etiòpia, oest d'Uganda i Kenya, cap al sud fins al sud de Namíbia i Sud-àfrica.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Hwyaden bigfelen (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: hwyaid pigfelyn) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Anas undulata; yr enw Saesneg arno yw African yellow-bill. Mae'n perthyn i deulu'r Hwyaid (Lladin: Anatidae) sydd yn urdd y Anseriformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn A. undulata, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Mae'r hwyaden bigfelen yn perthyn i deulu'r Hwyaid (Lladin: Anatidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Alarch gyddfddu Cygnus melancoryphus Alarch utganol Cygnus buccinatorAderyn a rhywogaeth o adar yw Hwyaden bigfelen (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: hwyaid pigfelyn) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Anas undulata; yr enw Saesneg arno yw African yellow-bill. Mae'n perthyn i deulu'r Hwyaid (Lladin: Anatidae) sydd yn urdd y Anseriformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn A. undulata, sef enw'r rhywogaeth.
Gulnæbbet and (latin: Anas undulata) er en subsaharisk andefugl.
Gulnæbbet and (latin: Anas undulata) er en subsaharisk andefugl.
Die Gelbschnabelente (Anas undulata) ist eine Art aus der Familie der Entenvögel. Sie zählt zu den häufigsten Entenvögeln der offenen Savannenlandschaften Afrikas.
Gelbschnabelenten ähneln in Größe und Gestalt den Stockenten. Sie erreichen ein durchschnittliches Gewicht von etwa 900 Gramm. Die Art zeigt nur einen gering ausgeprägten Geschlechtsdimorphismus. Das Männchen ist ein wenig größer und zeichnet sich durch einen längeren Hals aus. Am Kopf ist das Gefieder stärker gestrichelt und wirkt deshalb insgesamt etwas dunkler.
Das Dunenkleid der Gelbschnabelküken gleicht dem der Stockenten.
Innerhalb der Art werden zwei weitere Unterarten unterschieden:
Weder die Helle noch die Dunkle Gelbschnabelente sind in ihrem Bestand bedroht. Die helle Unterart siedelt an den Seen in der offenen Savannenlandschaft Afrikas. Sie ist besonders häufig im östlichen Südafrika zu sehen, wo etwa 60.000 Individuen überwintern.
Die dunkle Unterart lebt in kleinen Populationen im äthiopischen Hochland und kommt dort im Hochgebirge bis fast 4.000 Meter über Meeresspiegel vor. Sie lebt außerdem an ostafrikanischen Gewässern.
Gelbschnabelenten bauen ihre Nester bevorzugt auf trockenem Grund unter Sträuchern. Das Gelege umfasst etwa zehn bis zwölf cremefarbene Eier, die 27 bis 29 Tage bebrütet werden. Die Küken wechseln aus dem Dunenkleid in das Jugendkleid ab dem 22. Lebenstag und zeigen bereits in ihrer zehnten Lebenswoche erste Flugübungen. Geschlechtsreif sind Jungvögel bereits vor dem Abschluss des ersten Lebensjahres.
Gelbschnabelenten leben überwiegend von Wildgräsern und Wasserpflanzen. In Regionen, wo Ackerbau betrieben wird, fallen sie gegen Abend auch auf den Getreidefeldern ein. Die Nahrung der Jungvögel besteht außerdem zu einem sehr großen Anteil aus Insektenlarven.
Gelbschnabelenten werden seit mehr als 150 Jahren als Ziergeflügel gehalten. Einer der ersten Zoos, die diese Art hielt und nachzüchtete, war 1853 der Zoo in London. Die erste Zucht innerhalb Deutschlands gelang dem Zoo in Berlin 1881. In der Regel wird die Helle Gelbschnabelente gehalten.
Gelbschnabelenten gelten als robust und winterhart und einfach zu halten. Da sie jedoch Stockenten ähneln, stießen sie auf wenig züchterisches Interesse, so dass die Tiere, die in Europa gehalten wurden, stark von Inzucht geprägt sind. Für einen langfristigen Fortbestand der Zucht ist man derzeit auf Wildimporte angewiesen. Als problematisch gilt außerdem, dass Gelbschnabelenten sich sehr einfach mit anderen Entenarten wie beispielsweise Stockenten kreuzen lassen. Um dies zu verhindern, wird die Haltung in Volieren empfohlen. Volierenhaltung verhindert außerdem, dass Gelbschnabelenten sich als Gefangenschaftsflüchtlinge in die europäischen Wildentenbestände einkreuzen.
Gelbschnabelenten lassen sich unter anderem im Tierpark Hagenbeck beobachten.
Die Gelbschnabelente (Anas undulata) ist eine Art aus der Familie der Entenvögel. Sie zählt zu den häufigsten Entenvögeln der offenen Savannenlandschaften Afrikas.
De Geelsnavelaante (Anas undulata) is en Aart ut de Familie vun de Aantenvagels. Dor höört se to de Swemmaanten mit to, un dor nu wedder to de Aanten an sik.
Geelsnavelaanten slaht, wat Grötte un Gestalt angeiht, na de Graue Aante. In’n Döörsnitt weegt se bi 900 g. Waart un Aante verscheelt sik nich groot. De Waart is en beten grötter un hett en langern Hals. De Koppfeddern sund wat dunkerer, as bi dat Seken. .
Dat gifft twee Unneraarden:
Um de Aante un ehre beiden Unneraarden mutt een sik keen Sorgen maken. De Bestand is nich in Gefohr. De helle Unneraart siedelt an de Meere in Afrika siene Savannen. Faken to sehn is se sunnerlich in Süüdafrika. Dor overwintert bi 60.000 Vagels. De dunkere Unneraart leevt in lüttje Populatschonen in dat Hoochland vun Äthiopien. Dor kummt se in de hogen Barge bit up 4.000 m Hööchde vor. Butendem is se in Oostafrika to finnen.
Geelsnavelaanten boot ehre Nester an’n leevsten up drögen Grund unner Strüker. Dor leggt se tein bit twolf cremefarvte Eier in un bröödt 27 bit 29 Dage. De Küken wesselt na 22 Dage vun dat Dunenkleed in dat Jungaantenkleed. Wenn se in de teinte Weken kaamt, fangt se al an, un öövt dat Flegen. Sülms könnt se Junge al kriegen, wenn se noch nich een Johr oold sünd.
Geelsnavelaanten freet tomeist Wildgras un Waterplanten. In Gemarken, wo Ackerbo bedreven warrt, fallt se gegen Avend ok up de Kornfeller in. De Jungen freet to’n bannig groten Deel Larven vun allerhand Insekten.
De Geelsnavelaante (Anas undulata) is en Aart ut de Familie vun de Aantenvagels. Dor höört se to de Swemmaanten mit to, un dor nu wedder to de Aanten an sik.
Шар хошуут нугас (Anas undulata) нь 51–58 см урт биетэй нугас бөгөөд өмнөд болон зүүн Африкт өргөн тархсан зүйл болно.
Нүүдлийн шувуу биш боловч хуурай улиралд устай газар хайн аялдаг. Саарал өнгөтэй, бараан өнгийн толгойтой, тод шар хошуутай. Далавч нь үзүүрээрээ цайвар.
Шар хошуут нугас (Anas undulata) нь 51–58 см урт биетэй нугас бөгөөд өмнөд болон зүүн Африкт өргөн тархсан зүйл болно.
Нүүдлийн шувуу биш боловч хуурай улиралд устай газар хайн аялдаг. Саарал өнгөтэй, бараан өнгийн толгойтой, тод шар хошуутай. Далавч нь үзүүрээрээ цайвар.
The yellow-billed duck (Anas undulata) is a 51–58 cm long dabbling duck which is an abundant resident breeder in southern and eastern Africa. This duck is not migratory, but wanders in the dry season to find suitable waters. It is highly gregarious outside the breeding season and forms large flocks.
These are mallard-sized mainly grey ducks with a darker head and bright yellow bill. The wings are whitish below, and from above show a white-bordered green speculum. Sexes are similar, and juveniles are slightly duller than adults. The north-eastern race is darker and has a brighter bill and blue speculum.
It is a bird of freshwater habitats in fairly open country and feeds by dabbling for plant food mainly in the evening or at night. It nests on the ground in dense vegetation near water. Rarely, it is found in suburban areas, in close proximity to golf courses, parks and lakes or dams. The clutch numbers between six and twelve eggs.
The male has a teal-like whistle, whereas the female has a mallard-like quack.
There are two subspecies of the yellow-billed duck: A. undulata rueppelli (northern yellow-billed duck) and A. undulata undulata (southern yellow-billed duck). The yellow-billed duck is one of the species to which the Agreement on the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds (AEWA) applies. The southern nominate subspecies is declining due to competition and hybridization with feral mallards (Rhymer 2006).
Male and female yellow-billed ducks have a statistically significant difference in life spans. Male ducks live for 4 years and 4 months on average while female ducks only live for just over 3 years. As such the difference in survival rate is statistically significant as well. 79% of males survive any given year while only 72% of females do. While the juvenile survival rate is highly variable year to year, on average 67% of juveniles survive.[2] Highest mortality for the yellow-billed duck occurs in the summer months with December typically having the highest death rate out of any month of the year closely followed by January.[3]
The male yellow-billed duck performs multiple displays of courtship, similar to many other African ducks. The number of courtship displays the yellow-billed ducks perform is greater than many other African ducks. Ornithologists have noted seven major displays of courtship similar African ducks perform; most species do not perform all seven, however, the yellow-billed duck will engage in all seven forms of courtship. The lack of sexual dichotomy and generally bland plumage may be the driving factor for the elaborate displays of courtship.[4]
Like most other waterfowl, yellow-billed ducks undergo a molting process in which they lose all flight feathers at one time leaving them flightless for three to four weeks. This leaves them especially vulnerable to predators and makes foraging difficult. Yellow-billed ducks lose considerable (about a quarter) body mass during the first half of molting, similar to many waterfowl, but are able to regain all that mass by the end of the molt unlike most other African waterfowl which end the molt lighter than beforehand. This suggests that the mobility of partially molted yellow-billed ducks is greater than other waterfowl, allowing them to effectively gather food even before the new flight feathers are fully developed.[5]
While yellow-billed ducks are protected by the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds Agreement, the species can be hunted as long as lead shot is not used.[6] Hunting seasons for the yellow-billed duck are planned so as not to overlap with the breeding season, which is around July. However, the exact breeding season varies annually based on the climate.[7] Hunting is a major cause of death for the yellow-billed duck with past analysis showing over 25% of duck deaths were due to shooting.[3]
In the mid-20th century, mallards were introduced to Africa and as the invasive population size has grown, concerns over possible hybridization with the yellow-billed duck have occurred. This fear is fueled by other examples of invasive mallards causing localized extinction of other native ducks around the world because of hybridization.[8]
The fear of possible hybridization between mallards and yellow-billed ducks has been exacerbated by casual observations that suggest possible hybridization of the yellow-billed duck with other native ducks is occurring, however, no genetic tests have been done to shine additional light on these morphological observations to confirm if these individuals are truly hybrids.[9]
Even when genetics have been used, it is still difficult to understand if hybridization is occurring. If hybridization between mallards and yellow-billed ducks is occurring is still debated. Two recent (2019 and 2020) DNA sequencing studies reached opposite conclusions on if hybridization between mallards and yellow-billed ducks is happening.[10][8] Nevertheless, scientists agree that changes to the gene pool of yellow-billed ducks from possible hybridization, even in the long term, is likely to be negligible.[10][11] This is because even if mallard and yellow-billed duck hybridization is occurring, introgression is mainly occurring to the mallards’ gene pool, keeping the yellow-billed ducks genetics fairly intact.[10]
The yellow-billed duck (Anas undulata) is a 51–58 cm long dabbling duck which is an abundant resident breeder in southern and eastern Africa. This duck is not migratory, but wanders in the dry season to find suitable waters. It is highly gregarious outside the breeding season and forms large flocks.
La Flavbeka anaso, Anas undulata, estas birdospecio de la grupo de la plaŭdanasoj kiu estas abunda loĝanto kaj reproduktanto en suda kaj orienta Afriko.
Tiuj estas anasoj similgrandaj al la Platbeka anaso, tio estas 51–58 cm longa, ĉefe brunecgrizaj anasoj kun pli mahelbrunaj kapo kaj dorso kaj brilflava beko, kiu nomigas la specion. La banankolora beko havas du partikularajn malhebrunajn al nigrecajn makulojn nome unua en la unua duono de la supra bordo kaj dua en la mezo de la pinto. La flugiloj estas blankecaj sube, kaj el supre montras blankabordan verdecan speguleton.
Ambaŭ seksoj estas similaj, kaj junuloj estas iom pli senkoloraj ol plenkreskuloj. La nordorienta raso estas pli malhela kaj havas pli brilan bekon kaj bluan speguleton.
La masklo havas fajfon krekecan, dum la ino havas kvakadon kvazaŭ de Platbeka anaso.
Tiu anaso ne estas migranta, sed vagadas en la seka sezono por trovi taŭgajn akvejojn. Ĝi estas tre gregema for de la reprodukta sezono kaj formas grandajn arojn. Ĝi estas birdo de fluantakvaj habitatoj en malferma kamparo kaj manĝas per plaŭdado (kapomergo) plantomanĝon ĉefe vespere aŭ nokte. Ili nestumas surgrunde inter densa vegetaĵaro ĉe akvo. La ovaro kvantas el 6 al 12 ovoj.
Estas du subspecioj de la Flavbeka anaso: A. undulata rueppelli (Norda flavbeka anaso) kaj A. undulata undulata (Suda flavbeka anaso)
La Flavbeka anaso estas unu el la specioj al kiuj aplikiĝas la Agreement on the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds (AEWA). La suda nomiga subspecio estas malpliiĝanta pro konkurenco kaj hibridado kun naturiĝintaj individuoj de Platbeka anaso (Rhymer 2006).
La Flavbeka anaso, Anas undulata, estas birdospecio de la grupo de la plaŭdanasoj kiu estas abunda loĝanto kaj reproduktanto en suda kaj orienta Afriko.
El pato de pico amarillo o ánade picolimón[2] (Anas undulata) es una especie de ave anseriforme de la familia Anatidae común en los humedales del África oriental y austral.
El pato de pico amarillo o ánade picolimón (Anas undulata) es una especie de ave anseriforme de la familia Anatidae común en los humedales del África oriental y austral.
Anas undulata Anas generoko animalia da. Hegaztien barruko Anatidae familian sailkatua dago.
Anas undulata
Le Canard à bec jaune (Anas undulata) est une espèce de palmipède appartenant à la famille des Anatidae et à la sous-famille des Anatinae.
Cet oiseau vit en Afrique subsaharienne : de l'Érythrée à l'Angola et l'Afrique du Sud (absent du Kalahari et du désert du Namib).
Il vit dans les cours d'eau lents, les mares et les lacs. Il ne supporte pas les eaux trop acides, ni les cours d'eau rapides. Par contre il peut supporter des eaux basiques jusqu'à un pH de 10 si elles ne contiennent pas une concentration élevée de chlorure de sodium.
Omnivore, il se nourrit de fruits, de graines, de racines, de feuilles, d'insectes aquatiques et de leur larves, de crustacés et de mollusques.
D'après Alan P. Peterson, il en existe 2 sous-espèces :
Anas undulata
Le Canard à bec jaune (Anas undulata) est une espèce de palmipède appartenant à la famille des Anatidae et à la sous-famille des Anatinae.
Il germano beccogiallo (Anas undulata Dubois, 1839) è un'anatra di superficie; è una specie stanziale molto numerosa in Africa meridionale e orientale.
È un'anatra di medie dimensioni, lunga 51–58 cm, paragonabile nella taglia al germano reale, dal colore quasi completamente grigio, sebbene la testa sia più scura e il becco giallo brillante. La faccia inferiore delle ali è biancastra, mentre al di sopra troviamo uno specchio alare verde bordato di bianco.
I sessi sono simili e i giovani hanno una tonalità più uniforme degli adulti. La razza nord-orientale è di colore più scuro, ha il becco più brillante e lo specchio alare è azzurro.
Abita nelle zone d'acqua dolce situate in aperta pianura e per nutrirsi si immerge alla ricerca di vegetali, specialmente di sera o di notte. Nidifica sul terreno, tra la fitta vegetazione nei pressi dell'acqua. Una covata può essere composta da sei a dodici uova.
Quest'anatra non effettua migrazioni, ma durante la stagione secca può compiere brevi spostamenti in cerca dell'acqua disponibile. Tranne che nella stagione riproduttiva, è molto gregaria e forma stormi molto numerosi.
Il maschio emette un fischio simile a quello dell'alzavola, mentre la femmina starnazza come quella di germano reale.
Il germano beccogiallo è una delle specie protette dall'Agreement on the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds (AEWA). Il numero degli esemplari della sottospecie nominale meridionale sta diminuendo a causa della competizione e dell'ibridazione con germani reali rinselvatichiti (Rhymer 2006).
Il germano beccogiallo (Anas undulata Dubois, 1839) è un'anatra di superficie; è una specie stanziale molto numerosa in Africa meridionale e orientale.
De geelsnaveleend[2] (Anas undulata), ook wel geelbekeend genoemd, is een vogel uit de familie Anatidae (eendachtigen). De wetenschappelijke naam van de soort is voor het eerst geldig gepubliceerd in 1839 door Alain Dubois.
Het verenkleed is voor zowel het mannetje als het vrouwtje bruin. Ze hebben een felgekleurde, geeloranje snavel met op de bovensnavel een zwarte vlek. De lengte bedraagt ca. 55 cm.
De soort komt voor in het Midden-Oosten en centraal- en zuidelijk Afrika en telt 2 ondersoorten:[3]
Op de Rode Lijst van de IUCN heeft de soort de status veilig (niet bedreigd).
Bronnen, noten en/of referentiesDe geelsnaveleend (Anas undulata), ook wel geelbekeend genoemd, is een vogel uit de familie Anatidae (eendachtigen). De wetenschappelijke naam van de soort is voor het eerst geldig gepubliceerd in 1839 door Alain Dubois.
Gulnäbbad and[2] (Anas undulata) är en afrikansk andfågel i familjen änder.[3]
Gulnäbbad and är en genomgående gråbrun gräsandsstor and med mörkt huvud och klargul näbb, med svart näbbrygg. Den har vit vingundersida och har en vitkantad grön vingspegel. Könen är lika, och juvenilen är något mörkare. Underarten rueppelli är mörkare och har ljusare näbb och blå vingspegel. Hanen har ett krickliknande vissling medan honan har ett gräsandsliknande kvack.
Gulnäbbad and är en vanligt förekommande häckfågel i södra och östra Afrika. Den är huvudsakligen en stannfågel men gör lokala förflyttningar under torrperioder för att finna lämpliga vatten.[4][5]
Gulnäbbad and delas upp i två underarter med följande utbredning:[3]
Tillfälligtvis har den setts längre norrut i både Kamerun och Somalia.[1]
Gulnäbbad and lever i sötvattensbiotoper i övervägande öppna miljöer och födosöker främst i skymningen eller på natten[6]. Arten är en allätare som äter både vegetabilier som frukt, frön, rötter, växtdelar och säd, och animalisk föda som kräftdjur, mollusker samt vattenlevande insekter och deras larver.[4][7][8]
Fågeln häckar direkt på marken i tät vegetation i närheten av vatten, vissa bon med en tunnel genom omgivande växtlighet[4], och lägger sex till tolv ägg. Den är en utpräglad flockfågel utanför häckningsperioden och kan bilda mycket stora flockar.[4]
Den södra nominatformen minskar på grund av konkurrens och hybridisering med introducerade förvildade gräsänder.[9] Internationella naturvårdsunionen IUCN anser dock att arten på det hela har en stabil populationsutveckling. Detta i kombination med en stor population och ett stort utbredningsområde gör att beståndet för gulnäbbad and anses vara livskraftigt (LC).[1]
Anas undulata là một loài chim trong họ Vịt.[1] Anas undulata có thân dài 51–58 cm, là loài sinh sản có nhiều ở miền nam và miền đông châu Phi. Nó không phải là loài di cư, nhưng di chuyển trong mùa khô để tìm vùng biển phù hợp. Nó ăn hạt cây và tìm thức ăn chủ yếu là vào buổi tối hoặc vào ban đêm. Nó làm tổ trên thảm thực vật dày đặc gần nước. Mỗi tổ có từ sáu và mười hai trứng.
Anas undulata là một loài chim trong họ Vịt. Anas undulata có thân dài 51–58 cm, là loài sinh sản có nhiều ở miền nam và miền đông châu Phi. Nó không phải là loài di cư, nhưng di chuyển trong mùa khô để tìm vùng biển phù hợp. Nó ăn hạt cây và tìm thức ăn chủ yếu là vào buổi tối hoặc vào ban đêm. Nó làm tổ trên thảm thực vật dày đặc gần nước. Mỗi tổ có từ sáu và mười hai trứng.
Anas undulata (Dubois[en], 1839)
Охранный статусЖелтоносая кряква[1] (лат. Anas undulata) — настоящая утка длиной 51-58 см, многочисленный постоянный житель южной и восточной Африки.
Утка размером с крякву, в основном серая с тёмной головой и ярко-жёлтым клювом. Крылья снизу беловатые, а сверху показывается зелёное, окаймлённое белым, зеркало.
Самец и самка похожи, молодые особи незначительно темнее взрослых. Северо-восточная разновидность темнее, клюв у неё ярче, а зеркало синее.
Эта утка неперелётная, но в сухой сезон странствует в поисках подходящих водоёмов. Это стайная птица вне сезона размножения и формирует большие стаи.
Это птица выбирает в качестве мест обитания водоёмы с чистой водой и совершенно открытые местности.
Питается путём добывания на поверхности воды растительной пищи главным образом вечером или ночью.
Гнёзда строит на поверхности земли в густой растительности вблизи воды. Кладка содержит от 6 до 12 яиц.
Самец издает свист, похожий на свист чирка-свистунка, на который самка отвечает кряканьем, похожим на кряканье кряквы.
Существует два подвида желтоносой кряквы[2]:
Желтоносая кряква — один из видов, к которому применяется Соглашение о Защите Африкано-Евразийских Перелётных Птиц (AEWA). Численность южного номинативного подвида сокращается из-за скрещивания с кряквой (Rhymer 2006).
Желтоносая кряква (лат. Anas undulata) — настоящая утка длиной 51-58 см, многочисленный постоянный житель южной и восточной Африки.
キバシガモ(学名:Anas undulata)は、カモ目カモ科に分類される鳥類の一種。
エチオピア区に生息する。
キバシガモ(学名:Anas undulata)は、カモ目カモ科に分類される鳥類の一種。