El calau de les Visayas o calau tarictic[1] (Penelopides panini) és un ocell de la família dels buceròtids (Bucerotidae) que habita les illes de Ticao, Masbate, Panay, Guimaras i Negros, a les Filipines.
El calau de les Visayas o calau tarictic (Penelopides panini) és un ocell de la família dels buceròtids (Bucerotidae) que habita les illes de Ticao, Masbate, Panay, Guimaras i Negros, a les Filipines.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Cornbig cynffongoch (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: cornbigau cynffongoch) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Penelopides panini; yr enw Saesneg arno yw Rufous-tailed hornbill. Mae'n perthyn i deulu'r Cornbigau (Lladin: Bucerotidae) sydd yn urdd y Coraciiformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. panini, sef enw'r rhywogaeth.[2]
Mae'r cornbig cynffongoch yn perthyn i deulu'r Cornbigau (Lladin: Bucerotidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Cornbig arianfochog Bycanistes brevis Cornbig Blyth Rhyticeros plicatus Cornbig bochblaen Rhyticeros subruficollis Cornbig bochfrown Bycanistes cylindricus Cornbig coch Buceros hydrocorax Cornbig codrychog Rhyticeros undulatus Cornbig cribog Berenicornis comatus Cornbig helmfrith Bycanistes subcylindricus Cornbig helmog Rhinoplax vigil Cornbig Narcondam Rhyticeros narcondami Cornbig Swmba Rhyticeros everetti Cornbig utganol Bycanistes bucinatorAderyn a rhywogaeth o adar yw Cornbig cynffongoch (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: cornbigau cynffongoch) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Penelopides panini; yr enw Saesneg arno yw Rufous-tailed hornbill. Mae'n perthyn i deulu'r Cornbigau (Lladin: Bucerotidae) sydd yn urdd y Coraciiformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn P. panini, sef enw'r rhywogaeth.
Panayhornfugl (latin: Penelopides panini) er en næsehornsfugl, der lever på sydlige Filippinerne.
Panayhornfugl (latin: Penelopides panini) er en næsehornsfugl, der lever på sydlige Filippinerne.
Der Tariktik-Hornvogel (Penelopides panini), auch Palillo-Tariktik-Hornvogel genannt, ist eine Art aus der Familie der Bucerotidae. Sein natürliches Verbreitungsgebiet ist auf einige der philippinischen Inseln begrenzt. Es werden zwei Unterarten unterschieden.
Wie bei vielen asiatischen Nashornvögeln, deren Verbreitung auf Inseln begrenzt ist, geht die Population des Tariktik-Hornvogels in freier Wildbahn stark zurück. Die IUCN stuft die Bestandssituation dieser Nashornvogelart als stark gefährdet (endangered) ein.[1]
Tariktik-Hornvögel zählen zu den kleineren Hornvögeln. Die Gesamtkörperlänge beträgt 45 Zentimeter. Die Flügellänge der Männchen beträgt 24,6 bis 27,5 Zentimeter, während die Weibchen eine Flügellänge von 23,6 bis 26,5 Zentimeter haben. Männchen haben auch die größeren Schnäbel und Schweife: Der Schnabel eines durchschnittlichen Männchens ist knapp 11 Zentimeter lang; der Schwanz weist eine Länge von 22 Zentimeter auf. Bei Weibchen beträgt die Schnabellänge im Durchschnitt 9,4 Zentimeter und der Schwanz ist 20,7 Zentimeter lang.[2] Der Geschlechtsdimorphismus ist ausgeprägt.
Bei den Männchen sind Kopf, Hals und Vorderbrust gelblich weiß. Die Ohrdecken und die Kehle sind schwarz. Die untere Brust, der Bauch und die Schenkel sowie die Oberschwanz- und Unterschwanzdecken sind rötlich braun. Die Körperoberseite sowie die Flügel sind schwarz mit einem metallisch grünen schlimmer. Der Schwanz ist rötlich gelb mit einer schwarzen Endbinde. Der Schnabel ist dunkel hornfarben mit gelben Furchen auf dem Unter- und Oberschnabel. Der nashorntypische Schnabelaufsatz ist ein leicht erhöhter Schnabelfirst, der in der vorderen Hälfte des Schnabels endet. Die unbefiederte Haut rund um das Auge ist weißlich bis fleischfarben. Der nackte Kehlfleck ist schwarz. Die Augen sind rot, die Beine und Füße sind dunkelbraun.[2]
Bei den Weibchen sind auch Kopf, Hals und Vorderbrust sowie Ober- und Unterschwanzdecken anders als beim Männchen schwarz. Die unbefiederte Haut um das Auge ist blass blau. Die Augen sind rot, die Beine und Füße sind schwarz.
Jungvögel haben zunächst ein Gefieder, welches dem des Männchens weitgehend gleicht. Bei ihnen sind allerdings die Oberschwanzdecken braun. Der Schnabel ist kleiner und olivfarben. Junge Weibchen mausern vermutlich ab einem Alter von sechs Monaten in das Gefieder der Weibchen.[2]
Der Tariktik-Hornvogel ist die einzige Art der kleineren Hornvögel, die auf den westphilippinischen Inseln vorkommt. Zum Verbreitungsgebiet zählen die Inseln Panay, Masbate, Guimaras, Negros, Pan de Azucar, Sicogon und Ticao.
Der Tariktik-Hornvogel bewohnt immergrüne Wälder bis zu einer Höhe von 1000 Meter über dem Meeresspiegel.
Die größte Bedrohung für diese Art ist ein Rückgang des möglichen Lebensraumes. Einige Inseln seines Verbreitungsgebietes wie etwa Mabate und Guimaras sind mittlerweile ihrer Wälder weitgehend beraubt. Dies nimmt dieser Vogelart auch die Möglichkeit, geeignete Reviere zu finden.
Tariktik-Hornvögel können gelegentlich in kleinen Gruppen in fruchttragenden Bäumen beobachtet werden. Sie halten sich bevorzugt im unteren Bereich von Bäumen auf und werden häufig an Waldrändern beobachtet. Es gibt vereinzelte Beobachtungen, die beschreiben, dass sie Jagd auf fliegende Ameisen machen.[3]
Über das Balzverhalten ist bis jetzt nichts bekannt. Auch über die Brutgewohnheiten dieser Vogelart gibt es bislang nur wenige Beobachtungen. Wie für Nashornvögel üblich mauert sich das Weibchen bis auf einen schmalen Spalt in einer natürlichen Baumhöhle ein, um zunächst die Eier auszubrüten und später die Jungvögel zu hudern. Die Weibchen mausern, während sie die Eier bebrüten, und sind in dieser Zeit flugunfähig. Das Männchen versorgt sie und später die Jungvögel in dieser Zeit mit Nahrung.
Es werden zwei Unterarten des Tariktik-Hornvogels unterschieden. P. p. ticaensis ist auf der Insel Ticao beheimatet, während die Nominatform P. p. panini auf Panay, Masbate, Guimaras, Negros, Pan de Azúcar und Sicogon vorkommt. P. p. ticaensis ist etwas größer als die Nominatform. Bei dieser Unterart schimmert die Körperoberseite eher grünbläulich.
Der Tariktik-Hornvogel (Penelopides panini), auch Palillo-Tariktik-Hornvogel genannt, ist eine Art aus der Familie der Bucerotidae. Sein natürliches Verbreitungsgebiet ist auf einige der philippinischen Inseln begrenzt. Es werden zwei Unterarten unterschieden.
Wie bei vielen asiatischen Nashornvögeln, deren Verbreitung auf Inseln begrenzt ist, geht die Population des Tariktik-Hornvogels in freier Wildbahn stark zurück. Die IUCN stuft die Bestandssituation dieser Nashornvogelart als stark gefährdet (endangered) ein.
Ang Tariktik /ta·rík·tik/, Tarictic Hornbill o Visayan Hornbill (Penelopides panini) ay isang uri ng ibon sa pamilyang Bucerotidae, kung saan napapailalim ang mga kalaw.
Ang tariktik ay ang pinakamaliit na miyembro ng pamilya ng mga kalaw sa Pilipinas. Sa wikang Ingles, ang Kalaw, Tariktik, Talusi, at iba pang mga miyembro ng pamilyang Bucerotidae ay itinuturing na "Hornbill."
Matatagpuan ito sa pulo Panay, Negros, Masbate, Guimaras at ilang mga karatig pulo ng mga ito.[1]
Ang lathalaing ito na tungkol sa Hayop ay isang usbong. Makatutulong ka sa Wikipedia sa nito. [[en:Tarictic Hornbill]
Ang Tariktik /ta·rík·tik/, Tarictic Hornbill o Visayan Hornbill (Penelopides panini) ay isang uri ng ibon sa pamilyang Bucerotidae, kung saan napapailalim ang mga kalaw.
Ang tariktik ay ang pinakamaliit na miyembro ng pamilya ng mga kalaw sa Pilipinas. Sa wikang Ingles, ang Kalaw, Tariktik, Talusi, at iba pang mga miyembro ng pamilyang Bucerotidae ay itinuturing na "Hornbill."
Matatagpuan ito sa pulo Panay, Negros, Masbate, Guimaras at ilang mga karatig pulo ng mga ito.
The Visayan hornbill (Penelopides panini) is a hornbill found in rainforests on the islands of Panay, Negros, Masbate, and Guimaras, and formerly Ticao, in the Philippines. It formerly included all other Philippine tarictic hornbills as subspecies, in which case the common name of the 'combined species' was shortened to tarictic hornbill.
The Visayan hornbill was described by the French polymath Georges-Louis Leclerc, Comte de Buffon in 1780 in his Histoire Naturelle des Oiseaux.[3] The bird was also illustrated in a hand-coloured plate engraved by François-Nicolas Martinet in the Planches Enluminées D'Histoire Naturelle which was produced under the supervision of Edme-Louis Daubenton to accompany Buffon's text.[4] Neither the plate caption nor Buffon's description included a scientific name but in 1783 the Dutch naturalist Pieter Boddaert coined the binomial name Buceros panini in his catalogue of the Planches Enluminées.[5] The type locality is the island of Panay in the Philippines.[6] The Visayan hornbill is now placed in the genus Penelopides that was introduced in 1849 by the German naturalist Ludwig Reichenbach in a plate of the hornbills.[7][8] The origin of the generic name is uncertain but it may be a combination of the Latin pene meaning "almost" or "nearly", the Ancient Greek lophos meaning "crest" and -oideēs "resembling". The specific epithet panini is a Latinized form of "Panay".[9] The common English name refers to the Visayan Islands. These are located in the central part of the Philippines and include the island of Panay.
Two subspecies are recognized:[8]
The adults show sexual dimorphism. The male has a creamy-white head and neck, a white upper chest, a reddish-brown lower chest and uppertail-coverts, and a creamy-white buff tail with a broad black tip. The bill and casque are blackish; the former with yellowish ridges. The bare ocular skin is pinkish-white. The tail and bill of the female resemble that of the male, but otherwise the plumage of the female is black, and the ocular skin is blue.
Visayan hornbills live in groups and frequent the canopy of rainforests. These birds are noisy and emit an incessant sound that sounds like ta-rik-tik, hence the name. Despite their noise they are difficult to find, being well camouflaged by the dense foliage.
The principal food of Visayan hornbill is fruit. It also eats insects, beetles, ants and earthworms (rarely).
This is a highly endangered species. The total population is estimated at 1800 individuals. There has been a heavy decline in population due to hunting and loss of habitat caused by deforestation. The subspecies ticaensis was described as "abundant" in 1905, but almost the entire forest on the island was replaced by plantations and settlements in the 20th century. The last time the Ticao tarictic was seen was in 1971, and it is now likely to be extinct. If confirmed, this is the first taxon of hornbill to go extinct in recorded history; many other taxa in the family are now at risk.
This species has just been imported from Panay in the Philippines by Chester Zoo, England. There are two pairs at Chester, and two pairs at Avifauna in the Netherlands, amongst other collections.
In the past, the Los Angeles Zoo has bred this species, but it is not known whether these birds were pure Penelopides panini panini, so it may not be the first captive breeding of this species; that title may go to a breeding centre on Panay, where Chester's birds came from. The Chester zoo has bred this species.
The Visayan hornbill (Penelopides panini) is a hornbill found in rainforests on the islands of Panay, Negros, Masbate, and Guimaras, and formerly Ticao, in the Philippines. It formerly included all other Philippine tarictic hornbills as subspecies, in which case the common name of the 'combined species' was shortened to tarictic hornbill.
El cálao chico de Panay[1] (Penelopides panini) es una especie de ave coraciforme de la familia Bucerotidae que sólo habita en las selvas de algunas islas bisayas, como Negros, Panay o Masbate.
Se reconocen dos subespecies de Penelopides panini:[2]
El cálao chico de Panay (Penelopides panini) es una especie de ave coraciforme de la familia Bucerotidae que sólo habita en las selvas de algunas islas bisayas, como Negros, Panay o Masbate.
Penelopides panini Penelopides generoko animalia da. Hegaztien barruko Bucerotidae familian sailkatua dago.
Penelopides panini Penelopides generoko animalia da. Hegaztien barruko Bucerotidae familian sailkatua dago.
Filippiiniensarvinokka (Penelopides panini) on sarvinokkien heimoon kuuluva lintu. Sitä tavataan Filippiineillä Panayn saarella ja rannikon lähisaarilla.[1]
Lajia esiintyy Filippiineillä Panayn saarella ja sen rannikolla lähisaarilla Sicogon ja Pan de Azucar, Guimaras, Negros, Masbate ja Ticao. Se on 1800-luvulla ollut yleinen saarilla Panay, Guimaras, Negros ja Masbate. Pareja voi nykyisin olla alle 900. Panaylla se on edelleen melko yleinen Panayn vuoriston kansallispuistossa mutta muualla harvinainen. Negrosilla se on havaintojen mukaan vähentynyt. Alalaji ticaensis on hävinnyt Ticaolta, jossa se oli runsaslukuinen 1900-luvun alussa, mutta nyttemmin sen esiintymisestä ei ole näyttöä, eikä saari ole sopiva elinalue. Sicogonilta ja Guimarasilta laji on luultavasti hävinnyt.[1]
Kannan suuruudeksi on arvioitu vähintään 1 800 yksilöä, mikä vastaa 1 200 aikuista yksilöä, mutta arvio on nykyisin vanhentunut, ja nyt kannan suuruus voi olla alle tuhat yksilöä. Kanta on ilmeisesti hävinnyt monilta saarilta, ja vähenemisen uskotaan jatkuvan nopeasti. Uutta tietoa kannan suuruudesta tai sen vähenemisestä ei ole, mutta määrän väheneminen ei ole todennäköisesti yhtä nopea tulevaisuudessa, koska jäljellä olevat elinalueet on suojeltu.[1]
Laji elää vanhoissa ainavihannissa dipterokarpusmetsissä 1 100 metrin korkeuteen asti, ehkä metsienhakkuun vuoksi siirtynyt jopa 1 500 metrin korkeudellekin, ja toisinaan sitä voi tavata sekundaarimetsissä ja yksittäisissä hedelmäpuissa. Sen pesä on korkeassa puussa, usein muutaman hehtaarin suuruisilla alueilla. Pesäkolojen on havaittu keskittyvän jäljellä oleville elinpaikoille keskimäärin 11 metrin korkeuteen, ja etäisyys pesien välillä oli havaintojen mukaan noin 190 metriä. Pesätiheydeksi arvioitiin Balabagvuorella kolme pesää neliömetrillä.[1]
Lajin ravinto koostuu pääasiassa hedelmistä, mutta 14 prosentissa tarkkailuista pesistä ravinto sisälsi eläinperäistä ainesta.[1]
Lajin merkittävimmät uhat ovat metsien hävitys ja metsästys. Pieniä metsäalueita on jäljellä saarilla Masbate, Guimaras, Ticao, Pan de Azucar ja Sicogon. Vuonna 1988 arvioitiin, että Negrosilla on jäljellä metsää neljä prosenttia (se voi tosin olla aliarvio) ja Panaylla kahdeksan prosenttia. Aikuisten ja nuorten lintujen metsästys on hyvin yleistä. Lintujen myyntihinta voi olla jopa vain yksi dollari.[1]
Filippiiniensarvinokka (Penelopides panini) on sarvinokkien heimoon kuuluva lintu. Sitä tavataan Filippiineillä Panayn saarella ja rannikon lähisaarilla.
Penelopides panini
Le Calao tarictic (Penelopides panini) est une espèce d'oiseau de la famille des Bucerotidae, endémique des Philippines (îles de Sicogon, Pan de Azúcar, Guimaras, Negros, Masbate et Ticao). On l'appelle parfois Calao des Philippines.
D'après Alan P. Peterson, cette espèce est constituée des deux sous-espèces suivantes :
Penelopides panini
Le Calao tarictic (Penelopides panini) est une espèce d'oiseau de la famille des Bucerotidae, endémique des Philippines (îles de Sicogon, Pan de Azúcar, Guimaras, Negros, Masbate et Ticao). On l'appelle parfois Calao des Philippines.
Il bucero delle Visayas (Penelopides panini (Boddaert, 1783)) è un uccello della famiglia dei Bucerotidi. Il suo areale è limitato ad alcune isole delle Filippine, dove è presente con due sottospecie.
Come molte altre specie di buceri asiatici la cui distribuzione è limitata alle isole, anche il bucero delle Visayas è ormai divenuto molto raro in natura. La IUCN lo classifica come «specie in pericolo» (Endangered)[1].
Il bucero delle Visayas è uno dei buceri più piccoli. La lunghezza totale del corpo è di 45 centimetri. La lunghezza delle ali dei maschi è compresa tra 24,6 e 27,5 centimetri, mentre le femmine hanno una lunghezza delle ali compresa tra 23,6 e 26,5 centimetri. I maschi hanno anche becchi e code più grandi: il becco di un maschio di medie dimensioni è lungo quasi 11 centimetri; la coda ha una lunghezza di 22 centimetri. Nelle femmine, la lunghezza del becco è in media di 9,4 centimetri e la coda è lunga 20,7 centimetri[2]. Il dimorfismo sessuale è pronunciato.
Nei maschi, la testa, il collo e il petto sono di colore bianco-giallastro. La regione auricolare e la gola sono nere. La parte inferiore del petto, l'addome e le cosce, nonché la parte superiore della coda e le copritrici caudali inferiori, sono di colore bruno-rossastro. La parte superiore del corpo e le ali sono nere con riflessi verde metallico. La coda è di colore giallo-rossastro con una banda nera. Il becco è color corno scuro con solchi gialli su entrambe le mascelle. Il casco consiste in una cresta leggermente rialzata che termina nella metà anteriore del becco. La pelle senza piume intorno all'occhio va dal biancastro al color carne. La gola nuda è nera. Gli occhi sono rossi, le zampe e i piedi sono marrone scuro[2].
Nelle femmine, anche la testa, il collo e la parte alta del petto, così come le copritrici caudali superiori e inferiori, sono neri, a differenza dei maschi. La pelle senza piume intorno all'occhio è di colore azzurro pallido. Gli occhi sono rossi, le zampe e i piedi sono neri.
Gli esemplari giovani presentano inizialmente una livrea che ricorda in gran parte quella del maschio. Diversamente da questo, tuttavia, hanno le copritrici caudali superiori marroni. Il becco è più piccolo e di colore verde oliva. Le giovani femmine presumibilmente iniziano a indossare il piumaggio tipico delle congeneri adulte dall'età di sei mesi[2].
Piccoli gruppi di buceri delle Visayas si possono trovare di tanto in tanto sugli alberi da frutto. Preferiscono restare nella parte bassa degli alberi e si osservano spesso ai margini della foresta. Osservazioni isolate indicano che questa specie dia anche la caccia alle formiche alate[3].
Finora non sappiamo nulla sul comportamento di corteggiamento della specie; anche le abitudini riproduttive sono poco note. Come tutti i buceri, le femmine si rinchiudono all'interno della cavità naturale di un albero, murandone l'ingresso ad eccezione di una stretta fessura, per poi deporre e covare le uova. Mentre covano vanno incontro alla muta del piumaggio e pertanto sono momentaneamente incapaci di volare. È compito dei maschi rifornire di cibo le compagne e i piccoli durante questo periodo.
Il bucero delle Visayas è l'unico bucero di piccole dimensioni presente nelle Filippine occidentali. Il suo areale comprende le isole di Panay, Masbate, Guimaras, Negros, Pan de Azucar, Sicogon e Ticao.
Vive nelle foreste sempreverdi fino a 1000 metri di altitudine.
La principale minaccia per questa specie è la distruzione dell'habitat. Alcune isole del suo areale, come Masbate e Guimaras, sono state in gran parte disboscate, privando questo uccello della possibilità di trovare zone adatte in cui vivere.
Gli studiosi riconoscono due sottospecie di bucero delle Visayas:
P. p. ticaensis è leggermente più grande della forma nominale e le sue piume della parte superiore del corpo brillano di riflessi verde-bluastro.
Il bucero delle Visayas (Penelopides panini (Boddaert, 1783)) è un uccello della famiglia dei Bucerotidi. Il suo areale è limitato ad alcune isole delle Filippine, dove è presente con due sottospecie.
Come molte altre specie di buceri asiatici la cui distribuzione è limitata alle isole, anche il bucero delle Visayas è ormai divenuto molto raro in natura. La IUCN lo classifica come «specie in pericolo» (Endangered).
De visayasneushoornvogel (Penelopides panini) is een neushoornvogel die alleen voorkomt in de regenwouden van de Filipijnen.
De visayasneushoornvoge wordt ongeveer 60 tot 62 centimeter lang met een spanwijdte van zo'n 26 tot 28,5 centimeter. De soort is een van de kleinste in de Filipijnen voorkomende neushoornvogelsoorten. Het mannetje is makkelijk te herkennen aan de vaalwitte kop, zijkanten van de nek, onderkant hals en borst. De buik en flanken zijn in tegenstelling tot de andere Filipijnse soorten Penelopides donkerrood in plaats van vaalgeel. De rug en vleugels zijn bruin tot zwart met wat donkerrood daardoorheen. De staart is wit tot donkerrood. Het vrouwtje is grijsbruin tot zwart.
De visayasneushoornvogel is net als alle neushoornvogels een luidruchtige vogel die in paren of in groepjes leeft. De soort vliegt door afwisselend met de vleugels te klappen en te zweven.
Het dieet van de visayasneushoornvogel bestaat voornamelijk uit fruit. Ze eten ook wel insecten, kevers, mieren en heel soms wormen.
De visayasneushoornvogel plant zich voort in de maand mei. Het vrouwtje legt daarbij zo'n 3 eieren, waarbij ze zichzelf inbouwt in haar nest tijdens het uitbroeden van de eieren.
Er zijn twee ondersoorten bekend:[2]
De visayasneushoornvogel komt voor in de regenwouden en bosranden tot zo'n 1100 meter boven de zeespiegel. Om te nestelen is de vogel afhankelijk van goed ontwikkeld bos met plankwortelbomen.[1]
Mogelijk zijn op deze eilanden in totaal nog 900 paren. Op Panay is de neushoornvogel redelijk algemeen in het Central Panay Mountains National Park (in oprichting). Op Negros wordt de vogel zeldzaam, maar is in 2003 nog waargenomen. Verder zijn er incidentele waarnemingen op de overige genoemde eilanden. De populaties op Ticao, Guimaras en Sicogon zijn waarschijnlijk uitgestorven. In 1988 was het bosareal op Negros 4% en op Panay nog maar 8% van het totale eilandoppervlak. Desondanks wordt brandlandbow daar nog steeds toegepast. Daarnaast wordt er op de visayasneushoornvogel gejaagd. Daarom staat de vogel als "bedreigd" op de internationale rode lijst. Inmiddels worden ter bescherming bosreservaten ingesteld en bestaat er een kweekprogramma om vogels die in gevangenschap zijn opgegroeid in de natuur los te laten.[1]
Bronnen, noten en/of referentiesDe visayasneushoornvogel (Penelopides panini) is een neushoornvogel die alleen voorkomt in de regenwouden van de Filipijnen.
Dzioborożec maskowy[3] (Penelopides panini) – gatunek ptaka z rodziny dzioborożców (Bucerotidae).
Dzioborożec maskowy występuje w zależności od podgatunku[4]:
Niektóre ujęcia systematyczne wyodrębniają podgatunki manillae, mindorensis, affinis i samarensis do rangi gatunku[5][6][7][4].
Dzioborożec maskowy (Penelopides panini) – gatunek ptaka z rodziny dzioborożców (Bucerotidae).
Visayanäshornsfågel[2] (Penelopides panini) är en fågel i familjen näshornsfåglar inom ordningen härfåglar och näshornsfåglar.[3]
Visayanäshornsfågel delas in i två underarter:[3]
Vissa behandlar luzonnäshornsfågel, mindoronäshornsfågel, samarnäshornsfågel, mindanaonäshornsfågel och visayanäshornsfågel som en och samma art.[4]
IUCN kategoriserar arten som starkt hotad.[1]
Fågelns vetenskapliga artnamn syftar på Panay.[5] Visayaöarna är en ögrupp i mellersta Filippinerna som omfattar bland annat öarna Panay, Negros, Cebu och Samar.
Ett par visayahornskator målade av Daniel Giraud Elliot.
Visayanäshornsfågel (Penelopides panini) är en fågel i familjen näshornsfåglar inom ordningen härfåglar och näshornsfåglar.
Penelopides panini là một loài chim trong họ Bucerotidae.[1]
Penelopides panini là một loài chim trong họ Bucerotidae.