Monogamy is found in only 3 percent of mammals and is therefore a topic of debate concerning gibbons. One idea is that rather than monogamy being a product of the female needing defense by the male, monogamy results from other ecological factors, such as food availability and range size. More evidence needs to be collected to test this hypothesis. Another idea concerning the maintenance of monogamy concerns females and their range defense songs. It has been suggested that female response to other songs forces males into monogamy.
Much research has been done on the song of gibbons due to the important role it has in determining gibbon taxonomy. Research has shown that H. muelleri is able to identify other species of gibbons through song.
The call of gray gibbons has been studied in detail. Adult males sing long songs before sunrise. Females sing with males after sunrise and before 10:00 AM. Their duets average 15 minutes and occur on a daily basis.
Lone males sing longer songs than paired males, possibly to attract mates. Unpaired females rarely sing.
Grooming and social play are two forms of tactile communication used in this species. Mating is another.
Like other primates, these gibbons likely use gestures, facial expressions, and body postures to communicate.
Communication Channels: visual ; tactile ; acoustic
Other Communication Modes: duets
Perception Channels: visual ; tactile ; acoustic ; chemical
IUCN classifies H. muelleri as a species at lower risk of extinction. CITES places gray gibbons in their Appendix I category, which means the species is threatened with extinction. Gray gibbons are on the threatened species list due to logging practices on Borneo. Vast amounts of forest have been reduced to nothing. The future of this animal depends on the maintenance of its natural habitat, the forests of Borneo.
US Federal List: no special status
CITES: appendix i
IUCN Red List of Threatened Species: endangered
Gray gibbons may compete with humans for certain food sources, such as fruits.
Hylobates muelleri is important in research due to its genetic and physiological similarity to humans.
As frugivores, these animals may play some role in seed dispersal.
Ecosystem Impact: disperses seeds
The majority of the diet consists of ripe, sugar-rich, fruit and figs. A smaller portion of the diet consists of leaves.
Plant Foods: leaves; fruit
Primary Diet: herbivore (Frugivore )
Gray gibbons, Hylobates muelleri, are found in throughout Borneo excluding the southwest region.
Biogeographic Regions: oriental (Native )
Other Geographic Terms: island endemic
Gray gibbons live in tropical evergreen and semi-evergreen rain forests.
Habitat Regions: tropical ; terrestrial
Terrestrial Biomes: forest ; rainforest
Although data are lacking for H. muelleri, other members of the genus Hylobates are known to have lived as long as 44 years in captivity, and 25 years in the wild. It is likely that this species is similar.
Range lifespan
Status: captivity: 57 (high) years.
Coloration of H. muelleri varies from gray to brown. The top of the head and the chest are darker than the rest of the body. Total body length ranges from 440 to 635 mm. Gray gibbons weigh between 4 and 8 kg. They have buttock pads, long canine teeth, and no tail. The basal part of the thumb extends from the wrist rather than the palm of the hand, allowing an extended range of movement.
Sexual dimorphism is not pronounced in H. muelleri. Males and females are similar in morphology.
Range mass: 4 to 8 kg.
Range length: 440 to 635 mm.
Other Physical Features: endothermic ; homoiothermic; bilateral symmetry
Sexual Dimorphism: sexes alike
Predation on these animals has not been reported. Avian predators and arboreal snakes are likely to be their most significant predators.
Gray gibbons are monogamous. The mated pair and their offspring occupy a defended home range.
Mating System: monogamous
The age of sexual maturation is 8 to 9 years.
Females have an estrous cycle of about 28 days. There are no visible sexual swellings, although the genitalia undergo color and turgidity changes that are thought to be associated with ovulation.
From the limited amount of data available, there appears to be no birth seasonality or birth peak in gray gibbons. The gestation period is 7 months. Usually a single young is born.
There is a limited amount of data on the mating of this species. Males initiate mating more frequently than females. If the female is willing to mate, she bends forward in acceptance. If the female is unwilling, she ignores the male or leaves the area.
Most gibbons produce offspring every 2 to 3 years. Nursing may last as long as two years. Because young typically stay with their parents until they reach maturity, it is difficult to say from what age they might be independent. It is reasonable to assume that H. muelleri is similar to other members of the genus with respect to these features.
Breeding interval: These animals likely produce a single offspring every 2 to 3 years.
Breeding season: These animals breed throughout the year.
Average number of offspring: 1.
Average gestation period: 7 months.
Range weaning age: 24 (high) months.
Range time to independence: 9 (high) years.
Range age at sexual or reproductive maturity (female): 8 to 9 years.
Range age at sexual or reproductive maturity (male): 8 to 9 years.
Key Reproductive Features: iteroparous ; year-round breeding ; gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual ; fertilization ; viviparous
Average number of offspring: 1.
Although no specific information is available for gray gibbons, most gibbon females nurse and care for their young for about two years. Because young typically stay with their parents, older siblings may help in care of younger siblings. Males are also usually active in defending and grooming young.
Parental Investment: altricial ; pre-fertilization (Provisioning, Protecting: Female); pre-hatching/birth (Provisioning: Female, Protecting: Male, Female); pre-weaning/fledging (Provisioning: Female, Protecting: Male, Female); pre-independence (Provisioning: Female, Protecting: Male, Female); extended period of juvenile learning
El gibó de Müller (Hylobates muelleri) o gibó gris és una espècie de primat hominoïdeu de la família dels gibons (Hylobatidae), que es troba exclusivament a l'illa de Borneo. Actualment està catalogat per la UICN com a espècie amenaçada per la pèrdua del seu hàbitat. Aquest tàxon fou anomenat en honor del naturalista Salomon Müller.[1]
Es coneixen tres subespècies de Hylobates muelleri:[2]
El gibó de Müller (Hylobates muelleri) o gibó gris és una espècie de primat hominoïdeu de la família dels gibons (Hylobatidae), que es troba exclusivament a l'illa de Borneo. Actualment està catalogat per la UICN com a espècie amenaçada per la pèrdua del seu hàbitat. Aquest tàxon fou anomenat en honor del naturalista Salomon Müller.
Gibon Müllerův (Hylobates muelleri) je druh gibona z čeledi gibonovití (Hylobatidae) a rodu gibon (Hylobates). Druh popsal William Charles Linnaeus Martin v roce 1841 a dělí se na tři poddruhy. Je endemitem ostrova Borneo a většinu dne tráví na stromech, ze kterých málokdy slézá na zem. Dle Mezinárodního svazu ochrany přírody je ohroženým druhem.
Gibon Müllerův je endemitem ostrova Borneo.[3] Obývá ho celý s výjimkou jihozápadní části.[4] Rozčlenil se zde na tři subspecie:
K životu dává přednost tropickým stálezeleným pralesům především v nížinách a nižších horských oblastech.[4][6] Žije až do výšek 1700 m n. m.[5]
Délka těla tohoto primáta se pohybuje mezi 44 až 63,5 cm a váží 4 až 8 kg. Ocas nemá.[4] U tohoto druhu není znám výrazný pohlavní dimorfismus.[4] Srst má šedohnědé zbarvení, na některých částech těla se však může lišit, čelo bývá například krémové až bílé.[6] Speciálně adaptovaný palec, který spíše vyrůstá ze zápěstí než od dlaně ruky mu umožňuje vykonávat různé rozšířené možnosti pohybu.[4] Na jedno zhoupnutí může ve stromoví gibon Müllerův překonat vzdálenost až 3 m.[3] Tento druh má velké špičáky.[4]
Gibon Müllerův je stromový druh, na zem slézá jen málokdy a také se vyhýbá otevřené vodě. V korunách stromů se pohybuje pomocí brachiace, na zemi chodí s rukama nad hlavou, aby udržel rovnováhu. Denně tento druh překoná vzdálenost až 850 m.[4] Je denní a aktivní zhruba 8 až 10 h. Obvykle lze spatřit skupinky 3 nebo 4 opic. Samotáři jsou také běžní - jedná se o jedince, kteří byli vyhoštěni z rodiny a hledají nové území. Teritorium má průměrně rozsah 34,2 ha a samci si jej vymezují táhlým voláním, někdy též fyzickým střetem.[4] Samci obyčejně volají ještě před východem slunce, samice se k nim po východu přidávají. Studie zvuků hybridů gibon Müllerova a gibona lar ukázala, že samice volaly odlišně než původní druhy, ale volání samců se podobalo gibonu lar, avšak s několika zvukovými prvky jedinečnými pro gibona Müllerova.[7] Jídelníček tohoto druhu tvoří především různé plody jako například fíky, v menší míře listy.[4]
Tento druh je monogamní a páření může probíhat po celý rok, obvykle potomstvo plodí jednou za 2−3 roky. Estrální cyklus trvá bez otoků genitálií asi 28 dní. Samice dává najevo náklonnost a ochotu se pářit samci prohýbáním se dopředu, pokud nemá o kopulaci zájem, samce ignoruje nebo odejde. Po zhruba 7 měsících březosti se samici narodí jedno mládě, které je po dvou letech odstaveno od mateřského mléka. Pohlavní dospělosti je u samců i samic dosaženo po 8 až 9 letech. Dle porovnávání věku s jinými gibony rodu Hylobates se tento druh může dožít ve volné přírodě i 25 let, v zajetí to může být ještě podstatně déle.[4]
Na světě žije přibližně asi 250 000−375 000 gibon Müllerových. Nebezpečí představuje odlesňování a pěstování palmy olejné (Elaeis guineensis), čímž tento druh přichází o své přirozené prostředí. Rovněž lov a odchyt gibonů jako domácí mazlíčky snižuje početnost tohoto druhu. V letech 2003 až 2004 bylo na Borneu na trzích objeveno celkem 54 těchto zvířat. Odhadované snížení počtu jedinců ve volné přírodě je 50% během 45 let. I proto ho Mezinárodní svaz ochrany přírody zařadil jako ohrožený druh.
Gibon Müllerův je zapsán na seznam CITES I. a vyskytuje se v řadě chráněných rezervací, například Národní park Kutai, Národní park Kayan Mentarang nebo Národní park Betung-Kerihun.[5]
Nebyli nalezeni žádní přirození nepřátelé toho druhu. Největší nebezpečí patrně představují stromoví hadi a draví ptáci.[4]
Gibon Müllerův (Hylobates muelleri) je druh gibona z čeledi gibonovití (Hylobatidae) a rodu gibon (Hylobates). Druh popsal William Charles Linnaeus Martin v roce 1841 a dělí se na tři poddruhy. Je endemitem ostrova Borneo a většinu dne tráví na stromech, ze kterých málokdy slézá na zem. Dle Mezinárodního svazu ochrany přírody je ohroženým druhem.
Der Müller-Gibbon (Hylobates muelleri) ist eine auf Borneo endemische Primatenart aus der Familie der Gibbons (Hylobatidae).
Sie kommt im Südosten der Insel südlich des Flusses Mahakam und östlich des Flusses Barito vor. Das Verbreitungsgebiet umfasst damit in etwa die indonesische Provinz Kalimantan Selatan und die südliche Hälfte von Kalimantan Timur.
Der Müller-Gibbon erreicht ein Gewicht von 4,6 bis 6,2 kg (Weibchen) bzw. 5 bis 6,8 kg (Männchen) und eine Kopf-Rumpf-Länge von etwas mehr als 40 cm. Er ist mausgrau oder bräunlich gefärbt, hat eine dunkle Kappe, ein dunkles Gesicht und eine dunkle Brust, die je nach Alter und Tier individuell variieren. Männchen unterscheiden sich von den Weibchen durch einen blassen, oft nicht vollständigen Gesichtsring und einer dunkelbraunen Kappe (Weibchen haben eine schwarze Kappe). Die Haare auf der Kopfoberseite verlaufen fächerförmig von der Stirn nach hinten und sind über den Ohren deutlich länger.
Die Affenart lebt in primären und sekundären Laubwäldern, Monsunwäldern und tropischen immergrünen Wäldern, oft mit einem hohen Bestand an Flügelfruchtgewächsen. Sie kann auch in selektiv gerodeten Wäldern überleben, sofern genug fruchttragende Bäume übrig geblieben sind. Müller-Gibbons sind tagaktive Baumbewohner und Früchtefresser (62 %), ernähren sich jedoch auch von jungen Blättern (24 %), Blüten (13 %) und Insekten (1 %). Orangefarbene Früchte mit saftigem Fruchtfleisch, dünner Schale und kleinen Samen werden bevorzugt, rote oder purpurfarbene bis schwärzliche Früchte mit trockenem Fruchtfleisch und großen Samen (mehr als 20 mm ø) dagegen gemieden. Stehen nicht genug Früchte zur Verfügung werden, sofern genügend vorhanden, vor allem Blüten gefressen. Eine Gruppe besteht meist aus 3–4 Tieren, einem Weibchen, einem Männchen und deren Nachwuchs. Detaillierte Forschungen zur Fortpflanzung gibt es bei dieser Art bisher nicht.
Der Müller-Gibbon wurde 1841 durch den englischen Naturforscher William Charles Linnaeus Martin erstbeschrieben. Lange Zeit galten der Westliche Borneo-Gibbon (Hylobates abbotti) und der Östliche Borneo-Gibbon (H. funereus) als Unterarten von Hylobates muelleri. Nach neueren morphologischen und genetischen Untersuchungen handelt es sich jedoch um eigenständige Arten. Die Verbreitungsgebiete der vier Gibbonarten auf Borneo überlappen sich an den Rändern. Im oberen Stromgebiet des Barito in Zentralborneo leben in einem etwa 5000 km² großen Gebiet Hybriden zwischen dem Müller-Gibbon und dem Weißbartgibbon (H. albibarbis). Die Hybridisierung fand vor 5000 bis 10.000 Jahren statt und dient manchen Wissenschaftlern als Argument den Müller-Gibbon und den Weißbartgibbon als konspezifische Arten zu betrachten. Unter den Hybriden sind Fälle von Polygynie bekannt, während Gibbons normalerweise monogam sind.
Der Müller-Gibbon wird von der IUCN als „endangered“ (stark gefährdet) klassifiziert. In den letzten 45 Jahren hat der Bestand um 50 % abgenommen.[1]
Der Müller-Gibbon (Hylobates muelleri) ist eine auf Borneo endemische Primatenart aus der Familie der Gibbons (Hylobatidae).
Müller's gibbon (Hylobates muelleri),[2] also known as the southern grey gibbon, is a primate in the gibbon family, Hylobatidae.
Formerly, the western grey gibbon (H. abbotti) and eastern grey gibbon (H. funereus) were considered conspecific with H. muelleri, but more recent studies indicate that all three are distinct species, and both the IUCN Red List and the American Society of Mammalogists consider them such.[2][4][5][6]
Unlike most gibbon species, Müller's gibbon does not show sexual dimorphism in its fur coloration. Its fur is grey- or brown-colored with a ring of bright fur around its face. On the head, it often has a darkly colored cap. Weighing between 4–8 kg, it ranks among the smaller of the gibbons.[7]
Müller's gibbon is endemic to Kalimantan in the island of Borneo, inhabiting the southeastern part of the island. It is found approximately south of the Mahakam River and east of the Barito River.[2]
Southern grey gibbons are diurnal rain forest dwellers, characterized by the long arms that all gibbons have, with which they brachiate through the trees. They live together in monogamous pairs, and defend their family territory against intruders with long, loud singing. Their diet consists primarily of fruits. Little is known about the reproductive patterns of this species, but it is thought to be similar to that of other gibbon species.[7]
Müller's gibbon (Hylobates muelleri), also known as the southern grey gibbon, is a primate in the gibbon family, Hylobatidae.
El gibón de Müller de Borneo (Hylobates muelleri), también conocido como gibón gris, es una especie de primate hominoideo de la familia Hylobatidae, que se encuentra exclusivamente en la isla de Borneo. Actualmente es catalogado por la IUCN como especie amenazada por la pérdida de su hábitat.
La especie Hylobates muelleri pertenece a la familia Hylobatidae y al género Hylobates cuenta con tres subespecies:[3]
Todas las subespecies se encuentran en borneo exceptuando el sudeste, desde la orilla norte del río Kapuas sigue en el sentido de las agujas del reloj hasta la orilla este del río Barito. La subespecie Hylobates muelleri muelleri es encontrada al sudeste de Kalimantan en Borneo, al sur del río Mahakam y al occidente del río Barito. Hylobates muelleri funereus se halla en Brunéi, Indonesia (Kalimantan) y Malasia (Sabah y Sarawak) todos ubicados en la isla de Borneo. Se distribuye desde el noreste de Borneo (Sabah) al Sur hasta el río Mahakam zy al oeste tal vs hasta el distrito Baram y la IV división administrativa de Sarawak. Por último Hylobates muelleri abbotti se encuentra en Kalimantan y Sarawak. Se distribuye al norte del río Kapuas y alcanzando por el este el distrito Saribas de Sarawak.[2]
La especie se ubica en los bosques de selva tropical en la isla de Borneo. Los gibones grises son arbóreos, diurnos y frugívoros. Han sido reportados en bosques ubicados a 1.500 o 1.700 msnm, decreciendo la densidad a mayor altitud. En el parque nacional de Kutai, el tamaño promedio de los territorios es de 36 ha.[2]
La coloración del Hylobates muelleri varia de gris a café. La parte superior de la cabeza y el pecho son más obscuros que el resto del cuerpo. La longitud del cuerpo varía entre 44 a 63,5 cm y pesan entre 4 a 8 kg. El dimorfismo sexual no es marcado teniendo los machos y las hembras una morfología muy similar. El gibón gris tienen nalgas acolchadas, dientes caninos largos, y no tienen cola. La parte basal del pulgar se extiende desde la muñeca más que de la palma de la mano, permitiéndole extender su rango de movimiento.[4]
Los gibones grises son monógamos, la pareja y sus crías ocupan un territorio que defienden. La edad de madurez sexual la alcanzan a los 8 o 9 años. Las hembras ovulan cada 28 días. De la escasa información disponible, parece no existir un pico estacional de nacimientos. La gestación dura 7 meses y usualmente solo tienen una cría. Los periodos entre nacimientos son de 2 a 3 años y la crianza puede prolongarse hasta 2 años. Los jóvenes permanecen con su padres hasta alcanzar la madurez.[4]
Los gibones grises son muy ágiles. Usan la braquiación para desplazarse entre los árboles. Este modo de locomoción exige la extensión de sus largos brazos sobre la cabeza y arquear las manos con respecto a los brazos. Este animal se moviliza rápidamente con balanceándose con largos saltos y son capaces de cubrir 3 metros de un solo salto. Estos gibones son capaces de desplazarse en tierra bipedestando (en dos piernas) con los brazos sobre la cabeza para equilibrarse, sin embargo no cubren grandes distancias de este modo. No son nadadores y evitan el agua profunda.[4]
Los gibones grises viven en grupos de 3 o 4 individuos, siendo común ver animales solitarios. Estos son adultos que se han visto forzados a dejar la familia y no han establecido su territorio. Estos animales son diurnos y permanecen activos entre 8 a 10 horas al día, siendo los machos más activos que las hembras. Pasan la mayor parte del tiempo buscando alimento en las copas altas de los árboles.[4]
Son criaturas sociales pero no invierten mucho tiempo interactuando como algunos primates. El acicalamiento y los juegos solo les tomas el 5% del tiempo de la actividad diaria. La pérdida de interacciones puede deberse al número reducido de integrantes en el grupo.[4]
La mayor parte de la dieta consiste en frutas maduras ricas en azúcares e higos; una parte más pequeña de su dieta consiste en hojas e insectos.[4]
La especie Hylobates muelleri fue incluida en 2008 como especie en peligro de extinción (EN del inglés «endargered») en la lista roja de la IUCN, la inclusión fue basada en la reducción de la población estimada en un 50% en los últimos 45 años, debido a la creciente pérdida de su hábitat. Además la especie continúa siendo cazada para el consumo humano y el tráfico ilegal.[2]
El gibón de Müller de Borneo (Hylobates muelleri), también conocido como gibón gris, es una especie de primate hominoideo de la familia Hylobatidae, que se encuentra exclusivamente en la isla de Borneo. Actualmente es catalogado por la IUCN como especie amenazada por la pérdida de su hábitat.
Hylobates muelleri Hylobates generoko animalia da. Primateen barruko Hylobatidae familian sailkatuta dago.
Hylobates muelleri Hylobates generoko animalia da. Primateen barruko Hylobatidae familian sailkatuta dago.
Hylobates muelleri
Le Gibbon de Müller, Hylobates muelleri, est une espèce de primates de la famille des Hylobatidae.
Selon Mammal Species of the World (version 3, 2005) (1 octobre 2017)[2] :
Cette espèce est présente au Brunei, en Indonésie et en Malaisie.
La sous-espèce H.m. muelleri est présente dans le sud du Kalimantan (partie indonésienne de l'île de Bornéo). H.m funereus est présente au Brunei, au Kalimantan et dans le Sabah et le Sarawak (états malaisiens au nord de Bornéo). Enfin, H.m. abbotti est présente au Kalimantan et au Sarawak[3].
Cette espèce vit dans la forêt tropicale humide primaire et secondaire[3].
Hylobates muelleri
Le Gibbon de Müller, Hylobates muelleri, est une espèce de primates de la famille des Hylobatidae.
Owa kelempiau atau owa kalawat[3] (Hylobates muelleri), adalah sejenis kera arboreal yang termasuk ke dalam suku Hylobatidae. Nama-nama lokalnya di antaranya adalah owa-owa (Mly.), kalawet (Day.)[2], dan juga klampiau[3] atau kelempiau. Dalam bahasa Inggris ia disebut Mueller's Gibbon, Grey Gibbon atau Borneo Gibbon[4].
Owa kelempiau menyebar terbatas (endemik) di Pulau Kalimantan (seluruh pulau, kecuali bagian barat dayanya, yang dihuni owa kalimantan).
Owa yang bertubuh kecil, kepala dan tubuh antara 420-470 mm; kaki belakang 128-150 mm; dan beratnya 5,0-6,4 kg.[3]
Tidak seperti jenis ungko lainnya, owa kelempiau tidak menunjukkan dimorfisme dalam warna rambutnya. Warna umum owa kelempiau adalah abu-abu, cokelat abu-abu atau kehitaman, dengan alis berwarna terang keputihan dan warna gelap di atas kepala seperti topi. Namun sedikit banyak warna ini bervariasi pada ketiga anak jenisnya.[5]
Owa-owa adalah hewan yang beraktivitas pada siang hari dengan habitat pada hutan hujan. Karakteristik Owa-owa adalah memiliki lengan yang panjang untuk berayun dari pohon ke pohon. Owa-owa hidup dengan pasangan monogami dan melindungi keluarga dari serangan dengan suara keras dan panjang. Makanan dari Owa-owa adalah buah. Belum diketahui secara pasti bagaimana Owa-owa bereproduksi, tapi diperkirakan sama dengan spesies Ungko lainnya.
Owa-owa dilindungi dalam wilayah taman nasional, yaitu Taman Nasional Betung Kerihun, Taman Nasional Bukit Baka-Bukit Raya, Taman Nasional Kayan Mentarang, Taman Nasional Kutai, dan Hutan Lindung Sungai Wain di Indonesia. Serta Cagar Alam Lanjak Entimau dan Hutan Lindung Semengok di Malaysia.[1]
Owa kelempiau atau owa kalawat (Hylobates muelleri), adalah sejenis kera arboreal yang termasuk ke dalam suku Hylobatidae. Nama-nama lokalnya di antaranya adalah owa-owa (Mly.), kalawet (Day.), dan juga klampiau atau kelempiau. Dalam bahasa Inggris ia disebut Mueller's Gibbon, Grey Gibbon atau Borneo Gibbon.
Owa kelempiau menyebar terbatas (endemik) di Pulau Kalimantan (seluruh pulau, kecuali bagian barat dayanya, yang dihuni owa kalimantan).
Il gibbone di Müller (Hylobates muelleri) è un primate appartenente alla famiglia degli Hylobatidae.
Il gibbone di Müller, con un peso medio di 5–6 kg, è tra i gibboni più piccoli; il colore del pelo è grigio o marrone, con un anello più chiaro intorno al viso, e a differenza degli altri gibboni non mostra dimorfismo sessuale.
Conduce una vita arboricola e raramente scende a terra. La dieta consiste soprattutto in frutti. Vive in coppie monogame che occupano un territorio stabile, allontanando con vocalizzi gli altri individui della stessa specie. Sulla riproduzione di questa specie si sa poco.
Vive in buona parte del Borneo, essendo assente solo nelle regioni sud-occidentali che costituiscono l'areale di H. agilis .
L'habitat, come per gli altri gibboni, è la foresta pluviale tropicale.
La specie comprende tre sottospecie:
Il gibbone di Müller (Hylobates muelleri) è un primate appartenente alla famiglia degli Hylobatidae.
Ungka Borneo atau juga dikenali sebagai Ungka Kelabu (bahasa Inggeris: Müller's Bornean Gibbon) ialah salah satu daripada haiwan yang terdapat di Pulau Borneo. Nama sainsnya Hylobates muelleri. [1]
Ungka Kelabu boleh didapati di Borneo.
Ungka Kelabu adalah haiwan yang tergolong dalam golongan benda hidup, alam haiwan, bertulang belakang (vertebrata), kelas Mamalia. Dalam aturan : , tergolong dalam keluarga : . Ungka Kelabu adalah haiwan berdarah panas, melahirkan anak, menjaga anak, dan mempunyai bulu di badan.
Jantung Ungka Kelabu terdiri daripada 4 kamar seperti manusia. Kamar atas dikenali sebagai atrium, sementara kamar bawah dikenali sebagai ventrikel.
Sebagai mamalia, Ungka Kelabu berdarah panas, melahirkan anak, menjaga anak, dan mempunyai bulu di badan. Ungka Kelabu akan menjaga anaknya sehingga mampu berdikari.
Ungka Kelabu merupakan haiwan yang dilindungi and memerlukan lesen pemburuan.
Ungka Borneo atau juga dikenali sebagai Ungka Kelabu (bahasa Inggeris: Müller's Bornean Gibbon) ialah salah satu daripada haiwan yang terdapat di Pulau Borneo. Nama sainsnya Hylobates muelleri.
De Borneogibbon of Müllers gibbon is één soort uit de familie gibbons (Hylobatidae) en komt voor in de regenwouden van Borneo, zowel het Indonesisch deel Kalimantan als het Maleisische deel (Sarawak en Sahah) en in Brunei. Deze soort bestaat uit drie ondersoorten.
De Borneogibbon is endemisch op het eiland Borneo. Het is -net als andere gibbonsoorten- een tenger gebouwd dier, met lange armen en zonder staart. Hoofd en lichaam zijn 420-470 mm lang; de achterpoten zijn 128-150 mm lang; ze zijn gemiddeld 5,0-6,4 kg zwaar. In tegenstelling tot de andere gibbonsoorten is de kleur van de pels bij mannetjes en vrouwtjes niet verschillend. De dieren zijn grijs of bruin met een licht gekleurde krans van beharing rond de ogen, neus en mond. De vacht boven op de kop is meestal zeer donker gekleurd.
Borneogibbons komen voor in het tropisch regenbos onder de 1500 m tot 1700 m (in Sabah) boven de zeespiegel. Borneogibbons eten vooral fruit, bij voorkeur met een hoog suikergehalte, maar ook jonge bladeren en insecten.
Borneogibbons komen voor in een aantal regenwoudreservaten zoals het Nationaal Park Betung Kerihun, Nationaal Park Bukit Baka Bukit Raya, Nationaal Park Kayan Mentarang, Nationaal Park Kutai, het beschermde bosgebied Sungai Wain en het Nationaal Park Tanjung Puting in Indonesië en in het Lanjak Entimau Reservaatgebied en bosreservaat Semengok in Maleisië.[1]
De Borneogibbon is als soort bedreigd. De belangrijkste bedreigingen vormen jacht op het dier voor de illegale handel in huisdieren, de omzetting van regenbos in landbouwgebied (oliepalmplantages) en de houtkap.[1]
Bronnen, noten en/of referentiesDe Borneogibbon of Müllers gibbon is één soort uit de familie gibbons (Hylobatidae) en komt voor in de regenwouden van Borneo, zowel het Indonesisch deel Kalimantan als het Maleisische deel (Sarawak en Sahah) en in Brunei. Deze soort bestaat uit drie ondersoorten.
O gibão-cinza (Hylobates muelleri) é uma das sete espécies de hylobates.[4]
Ao contrário de outros gibões, não é possível diferenciar machos e fêmeas por meio da coloração de seus pelos. Sua pelagem varia do marrom ao cinza, além de formar um anel, branco e brilhante, em sua face. No topo cabeça, comumente apresenta pelos negros. Com a massa corporal entre 4 e 8 kg, trata-se de um dos menores hilobatídeos.
O primata é endêmico da Ilha de Bornéu, de modo a habitar suas porções norte e leste. No sudoeste da ilha vive o gibão-de-barbas--brancas; seus territórios dificilmente coincidem. De hábitos diurnos, ocupam florestas pluviais. Possuem longos membros superiores, típicos dos gibões, com os quias transitam entre as árvores. Vivem juntos, em pares monogâmicos, e defendem o território de sua família com um longo e alto grito. Sua dieta é composta, principalmente, por frutas. Pouco se sabe acerca de seus comportamentos reprodutivos, mas acredita-se que são similares ao dos demais gibões.
O mamífero pode ser encontrado em áreas protegidas como os parques nacionais indonésios de Betung Kerihun; Bukit Baka Bukit Raya; Kayan Mentarang; Kutai; e Tanjung Puting. Também ocorre na Floresta de Proteção Sungai Wain, localizada na Indonésia; no Parque Nacional de Pulong Tau, no Santuário de Vida Selvagem Lanjak-Entimau, e na Reserva Florestal de Semengok, sendo os três últimos situados na Malásia.
Há três subespécies de gibão-cinza:
Gibão-cinza-de-Müller, Hylobates muelleri muelleri
Gibão-cinza-de-Abbott, Hylobates muelleri abbotti
Gibão-cinza-do-norte, Hylobates muelleri funereus
O gibão-cinza (Hylobates muelleri) é uma das sete espécies de hylobates.
Ao contrário de outros gibões, não é possível diferenciar machos e fêmeas por meio da coloração de seus pelos. Sua pelagem varia do marrom ao cinza, além de formar um anel, branco e brilhante, em sua face. No topo cabeça, comumente apresenta pelos negros. Com a massa corporal entre 4 e 8 kg, trata-se de um dos menores hilobatídeos.
O primata é endêmico da Ilha de Bornéu, de modo a habitar suas porções norte e leste. No sudoeste da ilha vive o gibão-de-barbas--brancas; seus territórios dificilmente coincidem. De hábitos diurnos, ocupam florestas pluviais. Possuem longos membros superiores, típicos dos gibões, com os quias transitam entre as árvores. Vivem juntos, em pares monogâmicos, e defendem o território de sua família com um longo e alto grito. Sua dieta é composta, principalmente, por frutas. Pouco se sabe acerca de seus comportamentos reprodutivos, mas acredita-se que são similares ao dos demais gibões.
O mamífero pode ser encontrado em áreas protegidas como os parques nacionais indonésios de Betung Kerihun; Bukit Baka Bukit Raya; Kayan Mentarang; Kutai; e Tanjung Puting. Também ocorre na Floresta de Proteção Sungai Wain, localizada na Indonésia; no Parque Nacional de Pulong Tau, no Santuário de Vida Selvagem Lanjak-Entimau, e na Reserva Florestal de Semengok, sendo os três últimos situados na Malásia.
Müllers gibbon (Hylobates muelleri[2][3]) är en däggdjursart som beskrevs av Martin 1841. Hylobates muelleri ingår i släktet Hylobates och familjen Hylobatidae.[4][5] IUCN kategoriserar arten globalt som starkt hotad.[1]
Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[4] Wilson & Reeder (2005) listar tre underarter.[6]
Arten blir 44 till 63,5 cm lång (huvud och bål) och saknar svans. Den når en vikt mellan 4 och 8 kg. Denna gibbon har en grå till brun päls som är på hjässan och på bröstet mörkare. Förutom könsorganen förekommer inga yttre skillnader mellan hanar och honor.[7]
Denna gibbon förekommer på Borneo och saknas där bara i öns södra delar. Arten når i bergstrakter 1700 meter över havet. Där är arten mera sällsynt. Habitatet utgörs av olika slags skogar.[1]
Hos Müllers gibbon bildar en hona och en hane ett monogamt par. Tillsammans med en eller två ungar bildar de en liten flock. Ibland syns ensamma individer. Liksom andra gibboner kan arten snabb förflytta sig i växtligheten med hjälp av de långa armarna. Den är dagaktiv och letar ungefär 8 till 10 timmar per dag efter föda. Ibland utförs sociala aktiviteter som ömsesidig pälsvård.[7]
Reviret är i genomsnitt 32,4 hektar stort och försvaras av båda vuxna individer.[7] Familjegruppens revir är i Kutai nationalpark ungefär 36 hektar stort.[1] På morgonen sjunger de tillsammans för att visa sitt anspråk. Även de ensam levande individerna sjunger. Födan utgörs främst av mogna frukter samt av några blad och ibland insekter.[7][1]
Honor kan para sig under alla årstider men de har bara vartannat eller vart tredje år en kull. Efter parningen är honan cirka 7 månader dräktig och sedan föds oftast en enda unge. Ungen diar sin mor upp till två år och den blir könsmogen efter 8 till 9 år. Vid denna tidpunkt lämnar den sina föräldrar. Äldre ungar deltar vanligen i uppfostringen av sina yngre syskon.[7]
Antagligen faller några individer offer för rovfåglar och för större ormar. Livslängden antas vara lika som för andra gibboner.[7]
Müllers gibbon (Hylobates muelleri) är en däggdjursart som beskrevs av Martin 1841. Hylobates muelleri ingår i släktet Hylobates och familjen Hylobatidae. IUCN kategoriserar arten globalt som starkt hotad.
Inga underarter finns listade i Catalogue of Life. Wilson & Reeder (2005) listar tre underarter.
Країни проживання: Бруней-Даруссалам; Індонезія (Калімантан); Малайзія (Сабах). Зустрічається в тропічних вічнозелених первинних і вторинних лісах до 1700 м.
Від 4 до 8 кг вага. Загальна довжина тіла становить від 440 до 635 мм. Забарвлення варіюється від сірого до коричневого. Верхня частина голови і груди темніші, ніж інші частини тіла. Вони мають сідничні мозолі, довгі ікла і ніякого хвоста. Статі мало відрізняються за кольором.
Це тварини деревні та денні, і плодоїдні (воліючи фрукти з високим вмістом цукру), але також їдять незріле листя і комах. Живе моногамними парами, які складаються з набору батьків і 1—3 дитят. Вони населяють фіксовану територію, позначену довгими, гучними співами, які можна почути особливо рано вранці.
Немає сезонності народження. Період вагітності складає 7 місяців. Зазвичай один малюк народжується. Догляд за дитям може тривати два роки. Вік статевого дозрівання становить від 8 до 9 років. Молодь зазвичай залишається зі своїми батьками, поки вони не досягають статевої зрілості. Хоча дані для виду відсутні, інші члени роду Hylobates, як відомо, живуть до 44 років у неволі, і 25 років у дикій природі. Цілком імовірно, що цей вид схожий.
Вирубка лісів і незаконна торгівля тваринами є основними загрозами. Вид занесений в Додаток I СІТЕС. Мешкає в ряді ПОТ.
Hylobates muelleri là một loài động vật có vú trong họ Hylobatidae, bộ Linh trưởng. Loài này được Martin mô tả năm 1841.[2]
Hylobates muelleri là một loài động vật có vú trong họ Hylobatidae, bộ Linh trưởng. Loài này được Martin mô tả năm 1841.
Hylobates muelleri Martin, 1841
ПодвидыГиббон Мюллера (лат. Hylobates muelleri) — вид приматов из семейства гиббоновых.
В отличие от других видов гиббонов, этот вид не имеет выраженного различия в цвете шерсти самцов и самок. У обоих полов шерсть серая или коричневая, более светлая на морде. Часто имеет тёмное пятно на голове. Вес от 4 до 8 кг, что делает его одним из самых маленьких гиббонов.[1]
Дневные животные, обитающие в дождевых лесах. Почти всё время проводят на деревьях, передвигаясь в кронах при помощи длинных рук. Живут парами, защищая свою территорию от других пар. Рацион состоит преимущественно из фруктов. О половом поведении этих приматов известно очень мало, но полагают, что оно мало отличается от полового поведения других гиббонов.[1]
Эндемик острова Калимантан, населяет северную и восточную части острова. Встречается в ряде заповедных территорий, таких как национальные парки Бетунг Керихун, Кутай, Танджунгпутинг и другие.[2][3]
Выделяют три подвида гиббона Мюллера[4]:
Гиббон Мюллера (лат. Hylobates muelleri) — вид приматов из семейства гиббоновых.
ミュラーテナガザル(またはハイイロテナガザル、学名:Hylobates muelleri[1])は、テナガザル科の霊長類である。
ボルネオ島に固有の種で、北部および東部に分布する。島の南西部に生息するアジルテナガザルとは、全くと言っていいほど分布が重ならない。
他のテナガザルと違い、毛色に性差は見られない。全体は灰色または茶色で、顔の周りを囲む明るい輪状の毛がある。頭部に帽子のような暗色の毛を持つ個体もいる。平均体重は5.7kgで、テナガザルの中でも小型である。
昼行性で、熱帯雨林に生息する。他のテナガザル同様、長い腕を持つことが特徴で、腕わたりで木々を移動する。一夫一婦のペアで生活し、早朝、森じゅうに鳴り響く長くて大きな歌声により威嚇することで、侵入者から夫婦の縄張りを防衛する。果実を主な栄養源としている。生殖行動についてはほとんど知られていないが、他のテナガザルと類似しているだろうと推測される。
国際自然保護連合(IUCN)のレッドリストにて絶滅危惧IB類に指定されている[3]。
ENDANGERED (IUCN Red List Ver. 3.1 (2001))
회색긴팔원숭이(학명: Hylobates muelleri)는 긴팔원숭이과의 긴팔원숭이속에 속하는 영장류 유인원이다. 보르네오긴팔원숭이라고도 불린다.
여타 긴팔원숭이들과는 달리, 회색긴팔원숭이는 암수가 털 색깔이 다르지 않다. 털 색깔은 회색 또는 갈색으로, 얼굴 둘레에 둥근 링 모양의 선명한 털을 갖고 있다. 머리에는 종종 어두운 색깔의 전두부를 지니고 있다. 몸무게는 평균 5.7 kg 정도이며, 긴팔원숭이 중에서 작은 편에 속한다.
회색긴팔원숭이는 보르네오섬의 풍토 종으로 섬의 북부와 동부 지역에 거주한다. 섬의 남서 지역에는 검은손긴팔원숭이가 사는 데, 놀랍게도 그들 거주 지역은 거의 겹치지 않는다. 이들은 주행성이며 우림에 거주하고, 다른 모든 긴팔원숭이들처럼 긴팔을 가지고, 나무와 나무 사이를 건너 다니는 특징이 있다. 회색긴팔원숭이는 일자일웅 형태로 함께 살며, 길고 큰 소리를 내어 그들 가족의 거주지를 침입자로부터 방어한다. 이들의 먹이는 주로 과일이다. 이들의 생식에 대해서는 일부만이 알려져 있지만, 다른 긴팔원숭이들과 비슷할 것으로 생각되고 있다.