dcsimg

Lifespan, longevity, and ageing

fourni par AnAge articles
Maximum longevity: 7 years (wild)
licence
cc-by-3.0
droit d’auteur
Joao Pedro de Magalhaes
rédacteur
de Magalhaes, J. P.
site partenaire
AnAge articles

Trophic Strategy ( anglais )

fourni par Fishbase
Demersal piscivore (Ref. 12223).
licence
cc-by-nc
droit d’auteur
FishBase
Recorder
Pascualita Sa-a
original
visiter la source
site partenaire
Fishbase

Life Cycle ( anglais )

fourni par Fishbase
Distinct pairing with embrace (Ref. 205).
licence
cc-by-nc
droit d’auteur
FishBase
Recorder
Susan M. Luna
original
visiter la source
site partenaire
Fishbase

Biology ( anglais )

fourni par Fishbase
Found on the outer continental shelves and upper slopes. Feeds on small fishes, squids, and crustaceans. Ovoviviparous, with number of young from 6 to 20 in a litter. Utilized for fishmeal and prepared dried salted for human consumption. Depth range reported at 70m-2000m in Ref. 35388.
licence
cc-by-nc
droit d’auteur
FishBase
Recorder
Kent E. Carpenter
original
visiter la source
site partenaire
Fishbase

Importance ( anglais )

fourni par Fishbase
fisheries: minor commercial; price category: unknown; price reliability:
licence
cc-by-nc
droit d’auteur
FishBase
Recorder
Kent E. Carpenter
original
visiter la source
site partenaire
Fishbase

Negret (tauró) ( catalan ; valencien )

fourni par wikipedia CA
 src=
Etmopterus spinax
 src=
Vista sencera d'un negret

L'agullat negre, negre o negret (Etmopterus spinax) és una espècie de tauró que es troba a l'Atlàntic oriental des d'Islàndia fins a Sud-àfrica, incloent-hi la Mediterrània.[1][2][3][4][5][6][7][8][9][10][11][12][13][14][15][16][17]

Descripció

  • És el tauró més petit de les costes catalanes, ja que rarament ultrapassa els 45 cm de longitud.[18][19]
  • Cos llarg amb el musell ample i la boca petita.
  • Presenta dues espines predorsals ben desenvolupades.
  • Als ulls no hi ha membrana nictitant.
  • Tampoc no té aleta anal.
  • La coloració general és de bru a negre amb algunes zones més fosques al ventre i a les aletes pelvianes.
  • Maduren quan tenen de 33 a 36 cm de longitud.[20]

Hàbitat

Ocupa una ampla franja batimètrica que va des dels 70 als 1.200 m, però és més comú als fons de 200 a 500 m. A la nit s'apropa a la superfície per alimentar-se.

Alimentació

Menja petits peixos, calamars i gambes.

Reproducció

És ovovivípar aplacentari. A l'estiu les femelles pareixen de 6 a 20 cries, que fan, en el moment de néixer, al voltant de 12 o 14 cm de longitud.

Ús comercial

Espècie sense cap tipus d'importància comercial, tret del port de Sant Carles de la Ràpita.

Referències

  1. Belluscio, A., U. Scacco, F. Colloca, P. Carpentiere i G.D. Ardizzone, 2000. Feeding strategies of two species of demersal Chondrichthyans, Galeus melastomus (Rafinesque, 1810) and Etmopterus spinax (Linnaeus, 1758), in the Central Tyrrhenian Sea. Biol. Mar. Mediterr. 7(1):417-426.
  2. Bianchi, G., 1986. Fichas FAO de identifacao de espécies para propósitos comerciais. Guia de campo para as espécies comerciais marinhas e de águas salobras de Angola. Preparado com o apoio da NORAD e da FAO (FIRM) Programa Regular, FAO, Roma, Itàlia. 184 p.
  3. Bianchi, G., K.E. Carpenter, J.-P. Roux, F.J. Molloy, D. Boyer i H.J. Boyer, 1993. FAO species identification field guide for fishery purposes. The living marine resources of Namibia. FAO, Roma, Itàlia. 250 p.
  4. Bilecenoglu, M., E. Taskavak S. Mater i M. Kaya, 2002. Checklist of the marine fishes of Turkey. Zootaxa (113):1-194.
  5. Borges, T.C., S. Olim i K. Erzini, 2003. Weight-length relationship for fish species discarded in commercial fisheries of the Algarve (southern Portugal). J. Appl. Ichthyol. 19(6):394-396.
  6. Costa, F., 1991. Atlante dei pesci dei mari italiani. Gruppo Ugo Mursia Editore S.p.A. Milà, Itàlia. 438 p.
  7. Demestre, M., P. Sánchez i P. Abelló, 2000. Demersal fish assemblages and habitat characteristics on the continental shelf and upper slope of the north-western Mediterranean. J. Mar. Biol. Assoc. U.K. 80(6):981-988.
  8. Dolgov, A.V., 2000. New data on composition and distribution of the Barents Sea ichthyofauna. ICES CM2000/Mini:12, 12p.
  9. Economidis, P.S., 1973. Catalogue of the fishes of Greece. Reprinted from Hellenic Oceanology and Limnology, Praktika of the Inst. of Ocean. and Fishing Research, vol. 11 (1972).
  10. Gordon, J.D.M., N.R. Merrett, O.A. Bergstad i S.C. Swan, 1996. A comparison of the deep-water demersal fish assemblages of the rockall trough and procupine seabight, eastern north Atlantic: continental slope to rise. J. Fish Biol. 49(Suppl. A):217-238.
  11. Haedrich, R.L. i N.R. Merrett, 1988. Summary atlas of deep-living demersal fishes in the North Atlantic Basin. J. Nat. Hist. 22:1325-1362.
  12. Labropoulou, M. i C. Papaconstantinou, 2000. Community structure of deep-sea demersal fish in the North Aegean Sea (northeastern Mediterranean). Hydrobiologia 440:281-296.
  13. López-Abellán, L.J. i E. de Cárdenas, 1990. Resultados de la campaña de prospección pesquera de los stocks de crustáceos en aguas de la República de Angola 'Angola 8903'. Madrid: Inf. Téc. Inst. Esp. Oceanogr. Núm. 89. 140 p.
  14. Macpherson, E., 1979. Relations trophiques des poisons dans la Méditerranée occidentale. Rapp. Comm. Int. Explor. Sci. Mer Méditerr. 25/26, 49-58.
  15. Papaconstantinou, C. i N. Tsimenidis, 1979. Some uncommon fishes from the Aegean sea. Cybium (7):3-14.
  16. Quignard, J.-P. i J.A. Tomasini, 2000. Mediterranean fish biodiversity. Biol. Mar. Mediterr. 7(3):1-66.
  17. Ungaro, N., G. Marano i G. Rivas, 2001. Notes on ichthyofauna of the deep basin of the southern Adriatic Sea. Sarsia 86:153-156.
  18. Mercader L., D. Lloris i J. Rucabado, 2003. Tots els peixos del Mar Català. Diagnosi i claus d'identificació. Institut d'Estudis Catalans. Barcelona. 350p.
  19. Merella, P., A. Quetglas, F. Alemany i A. Carbonell, 1997. Length-weight relationship of fishes and cephalopods from the Balearic Islands (western Mediterranean). Naga ICLARM Q. 20(3/4):66-68.
  20. Barrull, Joan i Mate, Isabel: Els taurons dels Països Catalans. Editorial Pòrtic, S.A. Col. Conèixer la natura, núm. 14. Barcelona, març del 1996. ISBN 84-7306-920-X. Plana 89.


Bibliografia

  • Andriyashev, A.P. i N.V. Chernova, 1995. Annotated list of fishlike vertebrates and fish of the arctic seas and adjacent waters. J. Ichthyol. 35(1):81-123.
  • Breder, C.M. i D.E. Rosen, 1966. Modes of reproduction in fishes. T.F.H. Publications, Neptune City (Estats Units). 941 p.
  • Compagno, L.J.V., 1984. FAO species catalogue. Vol. 4. Sharks of the world. An annotated and illustrated catalogue of shark species known to date. Part 1 - Hexanchiformes to Lamniformes. FAO Fish. Synop. 125(4/1):1-249.
  • Compagno, L.J.V. i V.H. Niem, 1998. Squalidae. Dogfish sharks. p. 1213-1232. A K.E. Carpenter i V.H. Niem (editors) FAO Identification Guide for Fishery Purposes. The Living Marine Resources of the Western Central Pacific. FAO, Roma, Itàlia.
  • Compagno, L.J.V., 1999. Checklist of living elasmobranchs. p. 471-498. A W.C. Hamlett (ed.) Sharks, skates, and rays: the biology of elasmobranch fishes. Johns Hopkins University Press, Maryland, Estats Units.
  • Coppola, S.R., W. Fischer, L. Garibaldi, N. Scialabba i K.E. Carpenter, 1994 SPECIESDAB: Global species database for fishery purposes. User's manual. FAO Computerized Information Series (Fisheries). Núm. 9. Roma, Itàlia, FAO. 103 p.
  • Cortés, E., 1999. Standardized diet compositions and trophic levels of sharks. ICES J. Mar. Sci. 56:707-717.
  • Eschmeyer, William N.: Genera of Recent Fishes. California Academy of Sciences. San Francisco (Califòrnia, Estats Units). iii + 697. ISBN 0-940228-23-8. 1990.
  • Eschmeyer, William N., ed. 1998. Catalog of Fishes. Special Publication of the Center for Biodiversity Research and Information, núm. 1, vol. 1-3. California Academy of Sciences. San Francisco (Califòrnia, Estats Units). 2905. ISBN 0-940228-47-5.
  • Fritzsch, B. i P. Moller, 1995. A history of electroreception. p. 39-55. A P. Moller (ed.) Electric fishes: history and behavior. Fish and Fisheries Series 17. Chapman & Hall, Londres (Regne Unit).
  • George, M., 2004. Haie, Rochen und Chimären in der Nord- und Ostsee. Elasmoskop 8(1):10-16.
  • Greenstreet, S.P.R., 1996. Estimation of the daily consumption of food by fish in the North Sea in each quarter of the year. Scottish Fish. Res. Rep. Núm. 55.
  • Helfman, G., B. Collette i D. Facey: The diversity of fishes. Blackwell Science, Malden, Massachusetts (Estats Units), 1997.
  • Moyle, P. i J. Cech.: Fishes: An Introduction to Ichthyology, 4a edició, Upper Saddle River, Nova Jersey, Estats Units: Prentice-Hall. Any 2000.
  • Neiva, J., Coelho, R. i Erzini, K., (2006). "Feeding habits of the velvet belly lanternshark Etmopterus spinax (Chondrichthyes: Etmopteridae) off the Algarve, southern Portugal". Journal of the Marine Biological Association of the United Kingdom 86 (4): 835–841.
  • Nelson, J.: Fishes of the World, 3a edició. Nova York, Estats Units: John Wiley and Sons. Any 1994.
  • Vasil'ev, V.P., 1980. Chromosome numbers in fish-like vertebrates and fish. J. Ichthyol. 20(3):1-38.
  • Wheeler, A.: The World Encyclopedia of Fishes, 2a edició, Londres: Macdonald. Any 1985.


Enllaços externs

En altres projectes de Wikimedia:
Commons
Commons Modifica l'enllaç a Wikidata
Viquiespècies
Viquiespècies
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Autors i editors de Wikipedia
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia CA

Negret (tauró): Brief Summary ( catalan ; valencien )

fourni par wikipedia CA
 src= Etmopterus spinax  src= Vista sencera d'un negret

L'agullat negre, negre o negret (Etmopterus spinax) és una espècie de tauró que es troba a l'Atlàntic oriental des d'Islàndia fins a Sud-àfrica, incloent-hi la Mediterrània.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Autors i editors de Wikipedia
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia CA

Morgi Seithliw ( gallois )

fourni par wikipedia CY

Pysgodyn sy'n byw yn y môr ac sy'n perthyn i deulu'r Etmopteridae ydy'r Morgi Seithliw sy'n enw gwrywaidd; lluosog: morgwn seithliw (Lladin: Etmopterus spinax; Saesneg: Velvet belly lanternshark).

Mae ei diriogaeth yn cynnwys Ewrop, Affrica, Môr y Gogledd a Chefnfor yr Iwerydd ac mae i'w ganfod ym Môr y Gogledd ac arfordir Cymru.

Ar restr yr Undeb Rhyngwladol dros Gadwraeth Natur (UICN), caiff y rhywogaeth hon ei rhoi yn y dosbarth 'Lleiaf o Bryder' o ran niferoedd, bygythiad a chadwraeth.[1]

Gweler hefyd

Cyfeiriadau

  1. Gwefan www.marinespecies.org; adalwyd 4 Mai 2014
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia CY

Morgi Seithliw: Brief Summary ( gallois )

fourni par wikipedia CY

Pysgodyn sy'n byw yn y môr ac sy'n perthyn i deulu'r Etmopteridae ydy'r Morgi Seithliw sy'n enw gwrywaidd; lluosog: morgwn seithliw (Lladin: Etmopterus spinax; Saesneg: Velvet belly lanternshark).

Mae ei diriogaeth yn cynnwys Ewrop, Affrica, Môr y Gogledd a Chefnfor yr Iwerydd ac mae i'w ganfod ym Môr y Gogledd ac arfordir Cymru.

Ar restr yr Undeb Rhyngwladol dros Gadwraeth Natur (UICN), caiff y rhywogaeth hon ei rhoi yn y dosbarth 'Lleiaf o Bryder' o ran niferoedd, bygythiad a chadwraeth.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Awduron a golygyddion Wikipedia
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia CY

Piku beltz-txiki ( basque )

fourni par wikipedia EU

Piku beltz-txikia (Etmopterus spinax) ur gaziko arrain kartilaginosoa da, Etmopteridae familiakoa

Ekialdeko Ozeano Atlantikoan, 70–2.490 metro arteko sakoneran bizi da. Zaila da 45 cm. baino gehiago izatea. Bizkaiko portu guztietan lixa diote.[1]

Erreferentziak


Biologia Artikulu hau biologiari buruzko zirriborroa da. Wikipedia lagun dezakezu edukia osatuz.
(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia EU

Piku beltz-txiki: Brief Summary ( basque )

fourni par wikipedia EU

Piku beltz-txikia (Etmopterus spinax) ur gaziko arrain kartilaginosoa da, Etmopteridae familiakoa

Ekialdeko Ozeano Atlantikoan, 70–2.490 metro arteko sakoneran bizi da. Zaila da 45 cm. baino gehiago izatea. Bizkaiko portu guztietan lixa diote.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipediako egileak eta editoreak
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia EU

Pikkuhai ( finnois )

fourni par wikipedia FI

Pikkuhai (Etmopterus spinax) on alle puolimetrinen piikkihaikala. Sitä tavataan Atlantin itäosassa Islannista ja Norjasta Azoreiden kautta Etelä-Afrikkaan asti. Se on yleinen pieni hai mutta pysyttelee lähellä pohjaa, yleensä 200 ja 500 metrin syvyyksien välillä. Pikkuhai syö pieniä kaloja, simpukoita ja äyriäisiä.

Lähteet

  1. Coelho, R. Blasdale, T., Mancusi, C., Serena, F., Guallart, J., Ungaro, N., Litvinov, F., Crozier, P. & Stenberg, C.: Etmopterus spinax IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1. 2009. International Union for Conservation of Nature, IUCN, Iucnredlist.org. (englanniksi)

Aiheesta muualla

Tämä kaloihin liittyvä artikkeli on tynkä. Voit auttaa Wikipediaa laajentamalla artikkelia.
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia FI

Pikkuhai: Brief Summary ( finnois )

fourni par wikipedia FI

Pikkuhai (Etmopterus spinax) on alle puolimetrinen piikkihaikala. Sitä tavataan Atlantin itäosassa Islannista ja Norjasta Azoreiden kautta Etelä-Afrikkaan asti. Se on yleinen pieni hai mutta pysyttelee lähellä pohjaa, yleensä 200 ja 500 metrin syvyyksien välillä. Pikkuhai syö pieniä kaloja, simpukoita ja äyriäisiä.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedian tekijät ja toimittajat
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia FI

Gata de mar ( galicien )

fourni par wikipedia gl Galician

A gata ou gata de mar (Etmopterus spinax) é un pequeno escualo da familia Etmopteridae.[1]

Distribución

Esta especie atópase por todo o Mar Mediterráneo, onde é común sobre todo na súa conca occidental, e no leste do Océano Atlántico entre Islandia e a África subsahariana.

Vive en profundidades de até 2000 metros, mais tamén ten sido capturado a só 70 metros.

Descrición

Este tiburón é o escualiforme máis pequeno do Mediterráneo (só excepcionalmente alcanza os 50 cm). Nas zonas onde unicamente existe esta especie do xénero Etmopterus, pódese recoñecer facilmente pola súa coloración escura, a ausencia de aleta anal, as aletas dorsais armadas con sendas espiñas (aguzadas e ben visibles), ademais do seu pequeno talle corporal. Os ollos son grandes, verdosos. A parte ventral do corpo presenta numerosos pequenos fotóforos, que producen unha luz intensa nos exemplares vivos e no seu medio.[2]

A cor é negra ou escura, pero non uniforme, e é moito máis escura no ventre e nos dous lóbulos da aleta caudal.

Alimentación

A especie é moi voraz. Aliméntase de peixes, crustáceos e moluscos.

Reprodución

É unha especie vivípara, dá nacemento a unhas 15-20 crías no verán.[3]

Pesca

Captúrase con redes de arrastre e palangres pero considérase unha captura accesoria e normalmente os exemplares son descartados tras a súa captura. Non obstante, é consumido nalgúns portos do Mediterráneo ibérico (p. ex. Sant Carles de la Ràpita (Cataluña), e a miúdo é vendido pelado xunto con exemplares de zapata (Galeus melastomus).

Galería de imaxes

Notas

  1. Tortonese E. Leptocardia, Ciclostomata, Selachii, Calderini, 1956
  2. Coelho, R. et al., 2008. Etmopterus spinax. In: IUCN 2011. IUCN Red List of Threatened Species. Versione 2011.2
  3. Louisy P., Trainito E. (a cura di) Guida all'identificazione dei pesci marini d'Europa e del Mediterraneo. Milano, Il Castello, 2006. ISBN 88-8039-472-X
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Autores e editores de Wikipedia
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia gl Galician

Gata de mar: Brief Summary ( galicien )

fourni par wikipedia gl Galician

A gata ou gata de mar (Etmopterus spinax) é un pequeno escualo da familia Etmopteridae.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Autores e editores de Wikipedia
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia gl Galician

Donkerbuiklantaarnhaai ( néerlandais ; flamand )

fourni par wikipedia NL

De Donkerbuiklantaarnhaai of zwarte doornhaai (Etmopterus spinax) is een soort doornhaai.

Kenmerken

De donkerbuiklantaarnhaai wordt zo genoemd omdat de zwarte onderzijde abrupt te onderscheiden is van de bruine kleur op de rest van haar lichaam. Het lichaam van deze soort is redelijk smal met een matig lange snuit en staart, en zeer kleine kieuwspleten. Hij heeft scherpe stekels aan de voorrand van de rugvinnen, maar de achterste rugvin en stekels zijn groter. Net als andere lantaarnhaaien is de donkerbuiklantaarnhaai bioluminiscent, de lichtgevende orgaantjes vormen een soort-specifiek patroon op haar flanken en buik. Van deze fotoforen wordt gedacht dat ze functioneren in contra-verlichting, die de haai tegen roofdieren camoufleert. Zij kunnen ook een rol spelen in sociale interacties. De haai is meestal niet groter dan 45 cm.

Leefwijze

Jonge donkerbuiklantaarnhaaien voeden zich voornamelijk met krill en kleine beenvissen, de overstap naar inktvissen en garnalen volgt als ze groter worden. Er zijn aanwijzingen dat ook de individuen zich verplaatsen naar dieper water als ze ouder worden. Deze soort vertoont een aantal aanpassingen aan het leven in de diepzee, zoals gespecialiseerde T-cellen en levereiwitten om de hogere concentraties van zware metalen aldaar het hoofd te kunnen bieden. Donkerbuiklantaarnhaaien dragen vaak veel parasieten met zich mee.

Verspreiding en leefgebied

De diepwaterhaai komt voor in de noordoostelijke Atlantische Oceaan, van IJsland en Noorwegen tot Gabon, op een diepte van 70 tot 2490 m. Ook in de Middellandse Zee komt de soort voor. Aan Zuid-Afrika is de soort gerapporteerd aan Kaapprovincie.

Natuurbeschermingsstatus

De soort is ovovivipaar, de geboorte van een nest van 6-20 jongen gebeurt om de 2-3 jaar. Deze soort heeft heel weinig waarde voor de beroepsvisserij, desondanks worden grote aantallen als bijvangst gevangen voor verwerking tot vismeel. In gebieden waar veel gevist wordt, is de druk op de populatie van deze zich relatief traag voortplantende haaien dan ook groot. De IUCN heeft overwogen de populatie in de noordoostelijke Atlantische Oceaan te beschouwen als gevoelig. De wereldpopulatie bevindt zich volgens de IUCN-normen nog niet in de gevarenzone.[2]

Bronnen, noten en/of referenties
  1. (en) Donkerbuiklantaarnhaai op de IUCN Red List of Threatened Species.
  2. Coelho, R. Blasdale, T., Mancusi, C., Serena, F., Guallart, J., Ungaro, N., Litvinov, F., Crozier, P. & Stenberg, C. 2008. Etmopterus spinax. In: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.3. . Downloaded on 24 september 2010.
  • David Burnie (2001) - Animals, Dorling Kindersley Limited, London. ISBN 90-18-01564-4 (naar het Nederlands vertaald door Jaap Bouwman en Henk J. Nieuwenkamp).
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia NL

Donkerbuiklantaarnhaai: Brief Summary ( néerlandais ; flamand )

fourni par wikipedia NL

De Donkerbuiklantaarnhaai of zwarte doornhaai (Etmopterus spinax) is een soort doornhaai.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia-auteurs en -editors
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia NL

Svarthå ( norvégien )

fourni par wikipedia NO

Svarthå (Etmopterus spinax), er en liten hai i håkjerringfamilien. Den oppnår en lengde på rundt 60 cm og 1 kg. Huden er blåsvart og fløyelsaktig.

I likhet med pigghåen har svarthåen to ryggfinner som begge er forsynt med en pigg. Den er utbredt langs hele norskekysten. Haien lever på dyp ned til 2490 meter[1]. Om høsten og vinteren blir den ofte observert av dykkere så grunt som 15-20 meter dyp[2][3]. Det er den minste haien som treffes i norske farvann. Svarthåen er ofte infisert av rankeføttingen Anelasma squalicola som vist på bildet (under).

Etmopterus spinax 010.jpg

Referanser

Eksterne lenker

iktyologistubbDenne iktyologirelaterte artikkelen er foreløpig kort eller mangelfull, og du kan hjelpe Wikipedia ved å utvide den.
Det finnes mer utfyllende artikkel/artikler på .
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia NO

Svarthå: Brief Summary ( norvégien )

fourni par wikipedia NO

Svarthå (Etmopterus spinax), er en liten hai i håkjerringfamilien. Den oppnår en lengde på rundt 60 cm og 1 kg. Huden er blåsvart og fløyelsaktig.

I likhet med pigghåen har svarthåen to ryggfinner som begge er forsynt med en pigg. Den er utbredt langs hele norskekysten. Haien lever på dyp ned til 2490 meter. Om høsten og vinteren blir den ofte observert av dykkere så grunt som 15-20 meter dyp. Det er den minste haien som treffes i norske farvann. Svarthåen er ofte infisert av rankeføttingen Anelasma squalicola som vist på bildet (under).

Etmopterus spinax 010.jpg
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia forfattere og redaktører
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia NO

Kolczak czarny ( polonais )

fourni par wikipedia POL
Commons Multimedia w Wikimedia Commons

Kolczak czarny[3], kolczak[3] (Etmopterus spinax) – gatunek ryby koleniokształtnej z rodziny Etmopteridae.

Występowanie

Północny Atlantyk od Tromsø (Norwegia) i Islandii po Senegal oraz Morze Śródziemne (w Adriatyku bardzo rzadko). Przebywa zwykle na głębokości od 200 do 500 m (maksymalnie do 2000 m). Nocą pojawia się czasem w górnych warstwach wody. Na obszarach swego północnego występowania spotykany również w płytszych wodach (70–90 m).

Opis

Osiąga do 90 cm długości ( w Morzu Śródziemnym do 50 cm). Silnie wyciągnięte, smukłe ciało o długim pysku. Charakterystyczną cechą jest aksamitny wygląd skóry. Oczy duże, bez przesłony migawkowej. Tryskawki duże, nerkowate, umieszczone skośnie powyżej oczu. Pięć szczelin skrzelowych przed płetwami piersiowymi. Zęby szczęki górnej (27–31) pięciowierzchołkowe (czasem wyjątkowo jednowierzchołkowe, proste i igłowate) z jednym dużym wierzchołkiem oraz z dwoma małymi z każdej strony podstawy. Zęby szczęki dolnej (36–40) z bardzo skośnie ustawionym trójkątnym wierzchołkiem; krawędzie gładkie. Dwie płetwy grzbietowe. Pierwsza mniejsza od drugiej, a jej początek leży z tyłu nasady płetw piersiowych. Przed każdą płetwą grzbietową znajduje się mocny kolec – przy pierwszej mniejszy (sięga tylko do połowy wysokości płetwy), przy drugiej większy, sięgający do górnej krawędzi płetwy. Nasada drugiej płetwy grzbietowej bezpośrednio za nasadą płetw brzusznych. Płetwy piersiowe krótkie i czworokątne. Brak płetwy odbytowej. Duża, silna płetwa ogonowa. Wyraźna linia boczna. Ubarwienie czekoladowobrązowe do czarniawego, z mniej lub bardziej widocznym rysunkiem boków, wywołanym przechodzeniem na ich dolne partie intensywnie czarnego ubarwienia brzucha. Wnętrze jamy gębowej czarne. Na stronie brzusznej maleńkie, świetlne organy wydzielające intensywne zielone lub niebieskawe światło. Płetwa ogonowa u młodych osobników z wyraźną ciemną krawędzią.

Odżywianie

Ryby, kałamarnice i krewetki.

Rozród

Żyworodny (jajożyworodny). Młode o przeciętnej długości około 10 cm (15–20 w miocie), rodzą się latem.

Przypisy

  1. Etmopterus spinax, w: Integrated Taxonomic Information System (ang.).
  2. Etmopterus spinax. Czerwona księga gatunków zagrożonych (IUCN Red List of Threatened Species) (ang.).
  3. a b Stanisław Rutkowicz: Encyklopedia ryb morskich. Gdańsk: Wydawnictwo Morskie, 1982. ISBN 83-215-2103-7.

Bibliografia

  • Fritz Terofal, Claus Militz: Ryby morskie. Warszawa: Świat Książki, 1996. ISBN 83-7129-306-2.
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia POL

Kolczak czarny: Brief Summary ( polonais )

fourni par wikipedia POL

Kolczak czarny, kolczak (Etmopterus spinax) – gatunek ryby koleniokształtnej z rodziny Etmopteridae.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia POL

Blåkäxa ( suédois )

fourni par wikipedia SV

Blåkäxa (Etmopterus spinax) är en utrotningshotad hajfisk som lever längs Sveriges västkust.

Den blir nästan aldrig längre än 45 centimeter, och är således Nordatlantens minsta hajart. Den har ett antal lysorgan på undersidan som avger ett svagt grönt sken. Eventuellt har detta med fortplantningen att göra.

Blåkäxan lever normalt på cirka 200 till 700 meters djup, men kan vid kusterna gå upp till 75 och kan då förekomma i Skageracks djupare delar, tillfälligt i Bohuslän.

Födan består av småfisk, bläckfisk, musslor, kräftdjur och räkor. Under sommaren föds de drygt tio centimeter långa ynglen, 6-20 stycken åt gången.

Utbredning

Blåkäxa finns, förutom på den svenska västkusten, även längs med hela Norges kust, i Nordsjön, längs södra Island, väster om Irland samt kring den Iberiska halvön och i västra Medelhavet, längs hela Västafrika ända ner till Godahoppsudden.

Blåkäxan är inte listad som hotad av IUCN[1], men i Sverige är den rödlistad som sårbar.[2]

Källor

Noter

  1. ^ [a b] Etmopterus spinaxIUCN:s rödlista, läst 23 mars 2010.
  2. ^ Artdatabankens faktablad om blåkäxa

Externa länkar

Tiger shark.png Denna hajrelaterade artikel saknar väsentlig information. Du kan hjälpa till genom att tillföra sådan.
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia författare och redaktörer
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia SV

Blåkäxa: Brief Summary ( suédois )

fourni par wikipedia SV

Blåkäxa (Etmopterus spinax) är en utrotningshotad hajfisk som lever längs Sveriges västkust.

Den blir nästan aldrig längre än 45 centimeter, och är således Nordatlantens minsta hajart. Den har ett antal lysorgan på undersidan som avger ett svagt grönt sken. Eventuellt har detta med fortplantningen att göra.

Blåkäxan lever normalt på cirka 200 till 700 meters djup, men kan vid kusterna gå upp till 75 och kan då förekomma i Skageracks djupare delar, tillfälligt i Bohuslän.

Födan består av småfisk, bläckfisk, musslor, kräftdjur och räkor. Under sommaren föds de drygt tio centimeter långa ynglen, 6-20 stycken åt gången.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia författare och redaktörer
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia SV

Ліхтарна акула колюча ( ukrainien )

fourni par wikipedia UK

Опис

Загальна довжина досягає 45-47 см, іноді 60 см. Спостерігається статевий диморфізм: самиці більші за самців. Голова невелика. Морда помірно довга. Очі великі. Тулуб товстий. Хвіст недуже довгий. Наділена якістю біолюмінісценції. Печінка доволі масивна, становить 17 % загальної ваги. В ній багато жиру, що забезпечує достатню плавучість. Біля спинних плавців розташовані колючки або шипи. Звідси походить назва цієї акули. Забарвлення спини коричневе. Черево має чорний колір.

Спосіб життя

Це батіпелагічний вид, тримається мулистого ґрунту. Звичайна на глибині від 300 до 25000 м, іноді трапляється трохи вище — 100—200 м, рідко на 70 м. Веде переважно життя одинака, хоча здатна утворювати невеличкі групи. Живиться донною рибою, кальмарами та ракоподібними. Молоді акуленята дрібною рибою та крилем.

Статева зрілість у самців настає при розмірі 28-33 см, у самиць — 34-36 см. Яйцеживородна акула. Самиця народжує 10-20 акуленят завдовжки 10-12 см.

Середня тривалість життя становить 11 років, іноді досягає 18 років.

Розповсюдження

Мешкає від Норвегії та Ісландії до Сенегалу та островів Зеленого мису, є також біля берегів Мадейри. Зустрічається також у Гвінейській затоці та біля мису Доброї Надії. Звичайна у Середземному та Адріатичному морях.

Джерела

  • Sion, L., Bozzano, A., D'Onghia, G., Capezzuto, F. and Panza, M. (2004). «Chondrichthyes species in deep waters of the Mediterranean Sea». Scientia Marina 68 (S3): 153—162.
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Автори та редактори Вікіпедії
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia UK

Cá mập đèn lồng ( vietnamien )

fourni par wikipedia VI

Cá mập đèn lồng (danh pháp hai phần: Etmopterus spinax) là một loài cá mập có kích thước nhỏ giống hình trụ, sống ở sâu bên dưới vùng biển ở Đại Tây Dương và một số còn được tìm thấy ở vùng Thái Bình Dương, loài này còn hiện diện trong vùng biển quanh đảo Okinawa của Nhật Bản cũng như được phát hiện ở phía đông biển Đông, ngoài khơi đảo Đài Loan và các vùng biển phía nam Nhật Bản.[2] Đây là loài cá mập khó khả năng đặc biệt khi cơ thể có thể phát sáng trong bóng tối của vùng nước sâu.

Đặc trưng

Mỗi con cá mập đèn lồng có 9 vùng phát sáng riêng biệt. Một số vùng như vùng trên bụng góp phần tạo hiệu ứng áo choàng vô hình. Một số vùng thậm chí sáng hơn hiện diện trên các bộ phận giao cấu, sườn, đuôivây ngực của cá. Chúng có thể được sử dụng trong quá trình kết đàn và giao tiếp giao phối.[2]

Loài cá này không chỉ có khả năng phát sáng trong bóng tối, mà hiệu ứng ánh sáng đó còn tạo ra một chiếc áo choàng khiến nó vô hình trước kẻ săn mồi. ánh sáng tự nhiên của nó, được tạo ra bởi các bộ phận phát sáng được gọi là photophore, thực hiện rất nhiều chức năng. Đây là một trong những chức năng có lợi nhất vì nó giúp bảo vệ loài cá mập nhỏ này khỏi những loài săn mồi khác ở bên dưới.

Các photophore trên các cơ quan giao cấu có thể giúp ích cho quá trình này. Ngoài ra, đó có thể là một cách để cá phát đi tín hiệu rằng nó đã sẵn sàng cho giao phối hoặc chúng là ứng viên sinh sản tốt hơn trong một hệ thống chọn lựa bạn tình trên cơ sở ánh sáng.

Chú thích

  1. ^ Coelho, R., T. Blasdale, C. Mancusi, F. Serena, J. Guallart, N. Ungaro, F. Litvinov, P. Crozier and C. Stenberg (2008). Etmopterus spinax. Sách Đỏ IUCN các loài bị đe dọa. Phiên bản 2010.1. Liên minh Bảo tồn Thiên nhiên Quốc tế. Truy cập ngày 25 tháng 4 năm 2010.
  2. ^ a ă “Cá mập "tàng hình". Thanh Niên Online. Truy cập 8 tháng 6 năm 2014.

Tham khảo

Bản mẫu:Squaliformes


Hình tượng sơ khai Bài viết về Cá sụn này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia VI

Cá mập đèn lồng: Brief Summary ( vietnamien )

fourni par wikipedia VI

Cá mập đèn lồng (danh pháp hai phần: Etmopterus spinax) là một loài cá mập có kích thước nhỏ giống hình trụ, sống ở sâu bên dưới vùng biển ở Đại Tây Dương và một số còn được tìm thấy ở vùng Thái Bình Dương, loài này còn hiện diện trong vùng biển quanh đảo Okinawa của Nhật Bản cũng như được phát hiện ở phía đông biển Đông, ngoài khơi đảo Đài Loan và các vùng biển phía nam Nhật Bản. Đây là loài cá mập khó khả năng đặc biệt khi cơ thể có thể phát sáng trong bóng tối của vùng nước sâu.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Wikipedia tác giả và biên tập viên
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia VI

Чёрная колючая акула ( russe )

fourni par wikipedia русскую Википедию
 src=
Ночные акулы часто тяжело инвазированы паразитами; у этой акулы усоногий рак Anelasma squalicola прикрепился вблизи шипа спинного плавника.

К внутренним паразитам этого вида относятся моногенея Squalonchocotyle spinacis, ленточные черви Aporhynchus norvegicus, Lacistorhynchus tenuis, и Phyllobothrium squali, а также круглые черви Anisakis simplex и Hysterothylacium aduncum. Некоторыми из этих паразитов ночные акулы заражаются, поедая добычу, которую паразиты используют как промежуточных хозяев, тогда как для других сами акулы служат промежуточными хозяевами[15]. Усоногий рак Anelasma squalicola — наружный паразит, который прикрепляется к гнезду плавникового шипа акулы и проникает глубоко в мышцы, зачастую создавая условия для прикрепления второго (изредка и третьего) усоногого рака. Инвазия этими раками снижает плодовитость хозяина за счёт ослабления развития репродуктивных органов[13].

Питание

Будучи универсальным хищником, ночная акула питается ракообразными (например, креветками семейства пасифаид и крилем), головоногими моллюсками (например, кальмарами семейства оммастрефид, каракатицами семейства сепиолид) и костными рыбами (топориковыми, веретённиковыми, светящимися анчоусами, мелкими тресковыми)[11]. В прибрежных водах Италии ночные акулы едят в небольшом количестве круглых и многощетинковых червей и охотятся на других хрящевых рыб[20]. Исследованиями ночных акул у берегов Норвегии и Португалии, а также во впадине Рокалл, выявлено, что мелкие акулы размером до 27 сантиметров питаются преимущественно крилем вида Meganyctiphanes norvegica и мелкими рыбами Maurolicus muelleri. По мере роста диета ночных акул становится разнообразнее, главной её частью становятся кальмары и креветки вида Pasiphaea tarda, помимо рыб M. muelleri в ней появляются и другие виды рыб[15][21][22]. Существует предположение, что мелкие ночные акулы недостаточно резвы, чтобы добывать стремительных головоногих[15]. По головоногим моллюскам рационы ночных акул и португальских акул частично совпадают, поэтому последний вид может избегать конкуренции, перемещаясь на бо́льшие глубины[14]. Сила укуса, развиваемая ночной акулой, не превышает 1 Н[23].

Цикл развития

Ночная акула — яйцеживородящая рыба, у которой снабжённые желточным мешком эмбрионы развиваются внутри матки. Репродуктивный цикл может длиться 2—3 года, овуляция происходит ранней весной, оплодотворение летом (возможно, и зимой, если у самок существует способность сохранять сперму), а потомство появляется на свет поздней зимой или ранней весной. Беременность длится около года[13][24]. Численность помёта колеблется в пределах 6—20, увеличиваясь с нарастанием массы самки. Размер новорождённых 12—14 сантиметров[7][24]. Способность к люминесценции ночные акулы получают ещё до рождения; желточный мешок начинает флюоресцировать ещё до образования фотофор, что, вероятно, происходит из-за передачи люминесцентных веществ от матери к потомству. Первые светящиеся ткани появляются по достижении эмбрионами размера 55 миллиметров, а полностью светящиеся участки формируются к тому времени, когда эмбрионы подрастают до 95 миллиметров. К моменту рождения молодые акулы уже способны к контрподсветке 80 процентами поверхности брюшка[12].

Растут ночные акулы медленно, хотя несколько быстрее некоторых других глубоководных акул, таких, например, как серая короткошипая акула (Centrophorus squamosus) или колючая акула Мицукури (Squalus mitsukurii). Самцы ночной акулы становятся половозрелыми по достижении размера 28—33 сантиметра, а самки 34—36 сантиметров[11][16]. Средний возраст зрелости составляет 4 года для самцов и 4,7 лет для самок, хотя попадались зрелые четырёхлетние особи обеих полов и незрелые восьмилетние самки[24]. Вероятная продолжительность жизни акул этого вида оценивается в 18 лет для самцов и 22 года для самок. Добывались экземпляры 8 и 11 лет соответственно[16][24].

Взаимовлияние ночной акулы и человека

Во всём ареале большое количество ночных акул вылавливается в качестве прилова донными тралами при добыче креветок и омаров, а также при глубоководном ярусном лове другой рыбы. Из-за отсутствия коммерческой ценности этих акул почти всегда выбрасывают в море, с большим процентом гибели. Иногда их солят и вялят, или перерабатывают в рыбную муку. Влияние рыболовства на поголовье ночных акул не оценивалось, тем не менее, оно представляется значительным. Медленное воспроизведение этого вида даёт основание предполагать, что он может исчезнуть[7][16][24]. Международный союз охраны природы присвоил этому виду статус сохранности «Близкий к уязвимому положению»[5].

Примечания

  1. Жизнь животных. Том 4. Ланцетники. Круглоротые. Хрящевые рыбы. Костные рыбы / под ред. Т. С. Расса, гл. ред. В. Е. Соколов. — 2-е изд. — М.: Просвещение, 1983. — С. 41. — 575 с.
  2. Линдберг, Г. У., Герд, А. С., Расс, Т. С. Словарь названий морских промысловых рыб мировой фауны. — Ленинград: Наука, 1980. — С. 46. — 562 с.
  3. 1 2 Решетников Ю. С., Котляр А. Н., Расс Т. С., Шатуновский М. И. Пятиязычный словарь названий животных. Рыбы. Латинский, русский, английский, немецкий, французский. / под общей редакцией акад. В. Е. Соколова. — М.: Рус. яз., 1989. — С. 36. — 12 500 экз.ISBN 5-200-00237-0.
  4. Губанов Е. П., Кондюрин В. В., Мягков Н. А. Акулы Мирового океана: Справочник-определитель. — М.: Агропромиздат, 1986. — С. 197. — 272 с.
  5. 1 2 Etmopterus spinax (англ.). The IUCN Red List of Threatened Species.
  6. 1 2 3 Чёрная колючая акула (англ.) в базе данных FishBase.
  7. 1 2 3 4 5 6 Compagno, Leonard J.V. 1. Hexanchiformes to Lamniformes // FAO species catalogue. — Рим: Food and Agricultural Organization of the United Nations, 1984. — Vol. 4. Sharks of the World: An Annotated and Illustrated Catalogue of Shark Species Known to Date. — P. 85. — ISBN 92-5-101384-5.
  8. Springer, S. and G.H. Burgess (August 5, 1985). “Two New Dwarf Dogsharks (Etmopterus, Squalidae), Found off the Caribbean Coast of Colombia”. Copeia. 1985 (3): 584—591.
  9. Sion, L., Bozzano, A., D’Onghia, G., Capezzuto, F. and Panza, M. (2004). “Chondrichthyes species in deep waters of the Mediterranean Sea”. Scientia Marina. 68 (S3): 153—162.
  10. Ellis, R. Deep Atlantic: Life, Death, and Exploration in the Abyss. — The Lyons Press, 1996. — P. 195–196. — ISBN 1558216634.
  11. 1 2 3 4 5 6 Martin, R.A. Deep Sea: Velvetbelly Lanternshark (неопр.). ReefQuest Centre for Shark Research.
  12. 1 2 3 Claes, J.M. and Mallefet, J. (2008). “Early development of bioluminescence suggests camouflage by counter-illumination in the velvet belly lantern shark Etmopterus spinax (Squaloidea: Etmopteridae)”. Journal of Fish Biology. 73 (6): 1337—1350.
  13. 1 2 3 Hickling, C.F. “On the small deep-sea shark Etmopterus spinax L., and its cirripede parasite Anelasma squalicola (Lovén)”. Journal of the Linnean Society of London, Zoology. 45 (303): 17—24.
  14. 1 2 3 Carrassón, M., Stefanescu, C. and Cartes, J.E. (1992). “Diets and bathymetric distributions of two bathyal sharks of the Catalan deep sea (western Mediterranean)”. Marine Ecology Progress Series. 82 (1): 21—30.
  15. 1 2 3 4 5 Klimpel, S., Palm, H.W. and Seehagen, A. (2003). “Metazoan parasites and food composition of juvenile Etmopterus spinax (L., 1758) (Dalatiidae, Squaliformes) from the Norwegian Deep”. Parasitology Research. 89: 245—251.
  16. 1 2 3 4 Gennari, E. and Scacco, U. “First age and growth estimates in the deep water shark, Etmopterus Spinax (Linnaeus, 1758), by deep coned vertebral analysis”. Marine Biology. 152 (5): 1207—1214.
  17. Jones, E.G., Tselepides, E., Bagley, P.M., Collins, M.A. and Priede, I.G. (2003). “Bathymetric distribution of some benthic and benthopelagic species attracted to baited cameras and traps in the deep eastern Mediterranean”. Marine Ecology Progress Series. 251: 75—86.
  18. Schmidt-Nielsen, S., Flood, A. and Stene, J. (1934). “On the size of the liver of some gristly fishes, their content of fat and vitamin A”. Kongeleige Norske Videnskabers Selskab Forhandlinger. 7: 47—50.
  19. Julien M. Claes, Dan-Eric Nilsson, Jérôme Mallefet, Nicolas Straube. The presence of lateral photophores correlates with increased speciation in deep-sea bioluminescent sharks (англ.) // Royal Society Open Science. — 2015-07-01. — Vol. 2, iss. 7. — P. 150219. — ISSN 2054-5703. — DOI:10.1098/rsos.150219.
  20. Serena, F., Cecchi, E., Mancusi, C. and Pajetta, R. Contribution to the knowledge of the biology of Etmopterus spinax (Linnaeus 1758) (Chondrichthyes, Etmopteridae) // Deep Sea 2003: Conference on the Governance and Management of Deep-sea Fisheries / FAO. — Food and Agricultural Organization, 2006. — P. 388–394. — ISBN 9251054576.
  21. Mauchline, J. and Gordon, J.D.M. (1983). “Diets of the sharks and chimaeroids of the Rockall Trough, northeastern Atlantic Ocean”. Marine Biology. 75: 269—278.
  22. Neiva, J., Coelho, R. and Erzini, K. (2006). “Feeding habits of the velvet belly lanternshark Etmopterus spinax (Chondrichthyes: Etmopteridae) off the Algarve, southern Portugal”. Journal of the Marine Biological Association of the United Kingdom. 86 (4): 835—841.
  23. Huber, D.R., Claes, J.M., Mallefet, J. and Herrel, A. (2009). “Is Extreme Bite Performance Associated with Extreme Morphologies in Sharks?”. Physiological and Biochemical Zoology. 82 (1): 20—28.
  24. 1 2 3 4 5 Coelho, R. and Erzini, K. (2008). “Life history of a wide-ranging deepwater lantern shark in the north-east Atlantic, Etmopterus spinax (Chondrichthyes: Etmopteridae), with implications for conservation”. Journal of Fish Biology. 73 (6): 1419—1443.
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Авторы и редакторы Википедии

Чёрная колючая акула: Brief Summary ( russe )

fourni par wikipedia русскую Википедию
 src= Ночные акулы часто тяжело инвазированы паразитами; у этой акулы усоногий рак Anelasma squalicola прикрепился вблизи шипа спинного плавника.

К внутренним паразитам этого вида относятся моногенея Squalonchocotyle spinacis, ленточные черви Aporhynchus norvegicus, Lacistorhynchus tenuis, и Phyllobothrium squali, а также круглые черви Anisakis simplex и Hysterothylacium aduncum. Некоторыми из этих паразитов ночные акулы заражаются, поедая добычу, которую паразиты используют как промежуточных хозяев, тогда как для других сами акулы служат промежуточными хозяевами. Усоногий рак Anelasma squalicola — наружный паразит, который прикрепляется к гнезду плавникового шипа акулы и проникает глубоко в мышцы, зачастую создавая условия для прикрепления второго (изредка и третьего) усоногого рака. Инвазия этими раками снижает плодовитость хозяина за счёт ослабления развития репродуктивных органов.

Питание

Будучи универсальным хищником, ночная акула питается ракообразными (например, креветками семейства пасифаид и крилем), головоногими моллюсками (например, кальмарами семейства оммастрефид, каракатицами семейства сепиолид) и костными рыбами (топориковыми, веретённиковыми, светящимися анчоусами, мелкими тресковыми). В прибрежных водах Италии ночные акулы едят в небольшом количестве круглых и многощетинковых червей и охотятся на других хрящевых рыб. Исследованиями ночных акул у берегов Норвегии и Португалии, а также во впадине Рокалл, выявлено, что мелкие акулы размером до 27 сантиметров питаются преимущественно крилем вида Meganyctiphanes norvegica и мелкими рыбами Maurolicus muelleri. По мере роста диета ночных акул становится разнообразнее, главной её частью становятся кальмары и креветки вида Pasiphaea tarda, помимо рыб M. muelleri в ней появляются и другие виды рыб. Существует предположение, что мелкие ночные акулы недостаточно резвы, чтобы добывать стремительных головоногих. По головоногим моллюскам рационы ночных акул и португальских акул частично совпадают, поэтому последний вид может избегать конкуренции, перемещаясь на бо́льшие глубины. Сила укуса, развиваемая ночной акулой, не превышает 1 Н.

Цикл развития

Ночная акула — яйцеживородящая рыба, у которой снабжённые желточным мешком эмбрионы развиваются внутри матки. Репродуктивный цикл может длиться 2—3 года, овуляция происходит ранней весной, оплодотворение летом (возможно, и зимой, если у самок существует способность сохранять сперму), а потомство появляется на свет поздней зимой или ранней весной. Беременность длится около года. Численность помёта колеблется в пределах 6—20, увеличиваясь с нарастанием массы самки. Размер новорождённых 12—14 сантиметров. Способность к люминесценции ночные акулы получают ещё до рождения; желточный мешок начинает флюоресцировать ещё до образования фотофор, что, вероятно, происходит из-за передачи люминесцентных веществ от матери к потомству. Первые светящиеся ткани появляются по достижении эмбрионами размера 55 миллиметров, а полностью светящиеся участки формируются к тому времени, когда эмбрионы подрастают до 95 миллиметров. К моменту рождения молодые акулы уже способны к контрподсветке 80 процентами поверхности брюшка.

Растут ночные акулы медленно, хотя несколько быстрее некоторых других глубоководных акул, таких, например, как серая короткошипая акула (Centrophorus squamosus) или колючая акула Мицукури (Squalus mitsukurii). Самцы ночной акулы становятся половозрелыми по достижении размера 28—33 сантиметра, а самки 34—36 сантиметров. Средний возраст зрелости составляет 4 года для самцов и 4,7 лет для самок, хотя попадались зрелые четырёхлетние особи обеих полов и незрелые восьмилетние самки. Вероятная продолжительность жизни акул этого вида оценивается в 18 лет для самцов и 22 года для самок. Добывались экземпляры 8 и 11 лет соответственно.

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
Авторы и редакторы Википедии

クロハラカラスザメ ( japonais )

fourni par wikipedia 日本語
クロハラカラスザメ Etmopterus spinax Sardinia.jpg 保全状況評価[1] LEAST CONCERN
(IUCN Red List Ver.3.1 (2001))
Status iucn3.1 LC.svg 分類 : 動物界 Animalia : 脊索動物門 Chordata : 軟骨魚綱 Chondrichthyes : ツノザメ目 Squaliformes : カラスザメ科 Etmopteridae : カラスザメ属 Etmopterus : クロハラカラスザメ E. spinax 学名 Etmopterus spinax
(Linnaeus, 1758) シノニム
  • Etmopterus aculeatus Rafinesque, 1810
  • Spinax gunneri Reinhardt, 1825
  • Spinax linnei Malm, 1877
  • Spinax niger* Cloquet, 1816
  • Spinax vitulinus* de la Pylaie, 1835
  • Squalus infernus Blainville, 1825
  • Squalus niger Gunnerus, 1763
  • Squalus spinax Linnaeus, 1758

* は不明確なシノニム

英名 velvet belly lanternshark
velvet belly Etmopterus spinax distmap.png
分布

クロハラカラスザメ Etmopterus spinaxカラスザメ科に属するサメの一種。北東大西洋では最も普通に見られるカラスザメ類である。深度70-2490mに生息し、全長45cm程度。体色は茶色だが、腹面は明瞭に黒い。体は頑丈で、吻と尾は比較的長く、鰓裂は非常に小さい。他のカラスザメ類同様に多数の発光器を持ち、カウンターイルミネーション、外敵からの防御、種内コミュニケーションに用いる。

幼体はオキアミや小型の硬骨魚、成体はイカエビを食べる。成長とともにより深い場所に移動する。本種を用いて、毒性物質に対する深海鮫の防御反応がかなり明らかにされている。様々な寄生虫の宿主となる。卵胎生で、産仔数は6-20。2-3年おきに繁殖する。漁業価値はないが、多数が混獲されて捨てられる。IUCN保全状況軽度懸念としている。

分類[編集]

 src=
Les Poissons (1877) によるイラスト。

1758年、『自然の体系』第10版において、カール・フォン・リンネによってSqualus spinax の名で記載された。タイプ標本は指定されなかった。種小名 spinax背鰭に棘 (spine) があることに由来する。その後、コンスタンティン・サミュエル・ラフィネスクが命名した Etmopterus aculeatus が本種のシノニムであることが分かり、本種はEtmopterus属(カラスザメ属)に移された[2]

かつて本種は不規則に並んだ鈎状の皮歯を特徴とする種群に入れられていたが[3]、この種群は系統関係をあまり反映していないことが分かっており、現在はカリブカラスザメニセカラスザメ等を含むクレードに位置付けられている[4]

英名の"velvet belly"は、体の他の部分から線引きされた黒い腹面が、ベルベットのあて布で覆ったように見えることに由来する[5]

分布[編集]

東大西洋のアイスランドノルウェーから地中海アゾレス諸島カナリア諸島カーボベルデガボンまで分布する。南アフリカのケープ州からも報告がある。主に大陸棚の外縁から大陸斜面上部に生息し、泥や粘土質の底層から中層まで見られる[2][6]。通常は深度200-500mで見られるが、ロッコールトラフでは深度500-750mで捕獲される[7][8]。最浅で70m、最深で2490mから報告がある[9]

形態[編集]

 src=
腹面が黒いことが英名 velvet belly(ビロードの腹)の由来である

体は頑強で、幅広くて平たく中程度に長い吻を持つ。口には薄くて滑らかな唇がある。上顎歯は小さく、細く尖った尖頭と3対以下の小尖頭を持つ。下顎歯は大きくて強く傾き、刃状の尖頭、左右の歯と結合した基部を持つ。鰓裂は5対で小さく、噴水孔と同等の大きさである。2基の背鰭の前部には、頑丈で溝のある棘を持つ。第二背鰭は第一の2倍程度の大きさで、棘も第一より長くカーブしている。第一背鰭は胸鰭、第二背鰭は腹鰭の直後から起始する。胸鰭は短くて丸い。臀鰭はない。尾は細く、尾鰭は長い。尾鰭下葉は小さく、上葉は低くて先端に明瞭な欠刻がある[2]

皮歯は薄く、先端は鈎状となり、間隔を開けて不規則に並んでいる。背面は褐色で、腹面に向けて徐々に黒くなる。薄い黒い模様が腹鰭の上部と後部、そして尾鰭に沿って存在する[2]。青緑に発光する多数の発光器を持ち、3-4m先から視認できる[5]。発光器は体側・腹面の9箇所にわたって散らばっており、本種特有のパターンを構成している。これらには、側線に沿って存在するもの、口を除いた頭部の下側に散らばるもの、腹面に均一に存在するもの、胸鰭の周辺・尾柄の下に固まるものなどがある[7][10]。最大で60cmになるが、45cmを超えることは稀である[7]。雌は雄より大きい[11]

生態[編集]

 src=
ホルマリン固定された標本。

クログチヤモリザメ (Galeus melastomus) ・マルバラユメザメと共に、北東大西洋で最も豊富な深海鮫の一種である[12]。単独か、小さな群れを作る[13]。地中海での調査では、雄より雌のほうが個体数が多く、この差は年齢とともに拡大することが分かった[14]ロッコールトラフバレアレス海では、大型の成体が幼体よりも深い場所に生息することで、種内競争を減らしている可能性があるが[12]、この生息パターンは地中海東部など他の場所では観察されない[9]

肝臓は体重の17%を占め、その3/4が肝油である。これにより海中で中性浮力に近い状態にある[15]。深海の高い重金属濃度に対処するため、本種は血中のT細胞によって毒性物質を特定して排除していることが分かっている。これらのT細胞は、食道に存在する軟骨魚類特有のリンパ骨髄系腺器官、ライディヒ器官英語版において生産される。肝臓でも特殊なタンパクがカドミウム水銀亜鉛や他の毒性物質を包摂して排泄する[7]。生物発光は、下にいる捕食者に対して自身の影を消すカウンターイルミネーション効果があると考えられる[10]。また、特定の発光パターンで異性を誘引するようなコミュニケーション機能があるかもしれない。本種は他の大型魚やサメ類の重要な餌となっており、主要な捕食者としてガンギエイ属Dipturus oxyrinchus がある[7][13]

 src=
背鰭の棘付近に寄生したAnelasma squalicolaエボシガイ目)。寄生生物が見られる頻度は高い。

多くの寄生虫が知られており、成体・幼体ともに重度の寄生を受けている例が多い。内部寄生虫として単生類Squalonchocotyle spinacis条虫Aporhynchus norvegicusLacistorhynchus tenuisPhyllobothrium squaliアニサキス類のAnisakis simplexHysterothylacium aduncum がある。これらは本種の餌を中間宿主としているものから、本種自体を中間宿主とするものまで様々である[13]。外部寄生虫として、背鰭の棘の生え際に寄生するエボシガイ目Anelasma squalicola がある。この生物は筋肉に深く侵入し、同所に第2(稀に第3)の個体の寄生が見られることもある。寄生によって宿主の生殖器官の発達が阻害され、繁殖力が減少することが分かっている[11]

摂餌[編集]

ジェネラリスト捕食者で、甲殻類(オキエビ科オキアミなど)・頭足類(アカイカ科ダンゴイカ科)・硬骨魚ムネエソ科ハダカエソ科ハダカイワシ科タラ科など)を食べる[7]イタリア沖では、少量の線形動物多毛類軟骨魚類も食べていた[16]。ノルウェー、ポルトガル、ロッコールトラフでの調査では、27cm以下の小型個体は主にオキアミ類のMeganyctiphanes norvegicaキュウリエソ属Maurolicus muelleri を食べていた。成長すると餌の種類はより多様になり、イカ・キタシラエビM. muelleri 以外の魚なども食べるようになる[8][13][17]。小型個体は泳ぎが遅すぎ、素早く動くイカを捕らえられないのではないかと推測されている[13]。成体の捕食する頭足類はマルバラユメザメと重複しているが、マルバラユメザメはより深い場所に生息することで競争を回避している[12]。本種の咬合力は1N程度である[18]

生活史[編集]

卵胎生で、子宮内で孵化して卵黄で成長する。繁殖周期はおそらく2-3年で、排卵は初秋に起こる。受精は夏だと考えられるが、雌が精子を蓄えられるならば冬に起こる可能性もある。出産は晩冬から初春に行われる。妊娠期間は1年以下[11][19]。産仔数は6-20で、母体の大きさにつれて増加する。出生時は12-14cm[2][19]。発光器の形成前から、胎児の卵黄嚢蛍光を放つため、母体から蛍光物質が胎児に移行している可能性がある。最初の発光組織は55mmの大きさの胎児から出現し始め、95mmで完全な発光器の配列が完成する。出生時には腹面の80%においてカウンターイルミネーションを行うことができる[10]

成長は遅いが、モミジザメフトツノザメなどの他の深海鮫よりは速い。雄は28-33cm、雌は34-36cmで性成熟する[7][14]。この大きさになるまでに、平均で雄は4.0年、雌は4.7年かかるが、雌雄ともに4歳で成熟している個体や、8歳で未成熟の雌個体も確認されている[19]。最高で、雄は8歳・雌は11歳の個体が捕獲されており、潜在的には雄で18年・雌で22年ほど生きると推定されている[14][19]

人との関わり[編集]

分布域の全域で、エビロブスターを狙った底引き網や他魚を狙った延縄によって、かなりの量が混獲されている。稀に塩漬け・干物や魚粉に加工されることはあるが、通常は商業価値はないと見なされ捨てられる。この過程での死亡率は極めて高い[2][14]。個体数が分布域の大部分で安定しており、2005年に地中海での1000m以深での底引き網が禁止されたことで、ある程度の保護が行われているとして、IUCNは全体としての保全状況軽度懸念としている。だが北東大西洋では、1970年から1998-2004年の間に個体数が20%減少しているため、準絶滅危惧とされている[1]。繁殖力は低く、個体数の回復は遅い[19]

脚注[編集]

  1. ^ a b Coelho, R., T. Blasdale, C. Mancusi, F. Serena, J. Guallart, N. Ungaro, F. Litvinov, P. Crozier and C. Stenberg ("Etmopterus spinax". IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.1. International Union for Conservation of Nature. April 25, 2010閲覧. Check date values in: |date= (help)CS1 maint: Multiple names: authors list
  2. ^ a b c d e f Compagno, L.J.V. (1984). Sharks of the World: An Annotated and Illustrated Catalogue of Shark Species Known to Date. Rome: Food and Agricultural Organization. p. 85. ISBN 92-5-101384-5.
  3. ^ Springer, S. and G.H. Burgess (August 5, 1985). “Two New Dwarf Dogsharks (Etmopterus, Squalidae), Found off the Caribbean Coast of Colombia”. Copeia 1985 (3): 584–591. doi:10.2307/1444748. JSTOR 1444748.
  4. ^ Straube, Nicolas, et al. (2010). “Molecular phylogeny and node time estimation of bioluminescent lantern sharks (Elasmobranchii: Etmopteridae)”. Molecular Phylogenetics and Evolution 56 (3): 905-917. doi:10.1016/j.ympev.2010.04.042.
  5. ^ a b Ellis, R. (1996). Deep Atlantic: Life, Death, and Exploration in the Abyss. The Lyons Press. pp. 195–196. ISBN 1-55821-663-4.
  6. ^ Sion, L., Bozzano, A., D’Onghia, G., Capezzuto, F. and Panza, M. (2004). “Chondrichthyes species in deep waters of the Mediterranean Sea”. Scientia Marina 68 (S3): 153–162. doi:10.3989/scimar.2004.68s3153.
  7. ^ a b c d e f g Martin, R.A. Deep Sea: Velvetbelly Lanternshark. ReefQuest Centre for Shark Research. Retrieved on June 24, 2009.
  8. ^ a b Mauchline, J. and Gordon, J.D.M. (1983). “Diets of the sharks and chimaeroids of the Rockall Trough, northeastern Atlantic Ocean”. Marine Biology 75 (2-3): 269–278. doi:10.1007/BF00406012.
  9. ^ a b Jones, E.G., Tselepides, E., Bagley, P.M., Collins, M.A. and Priede, I.G. (2003). “Bathymetric distribution of some benthic and benthopelagic species attracted to baited cameras and traps in the deep eastern Mediterranean”. Marine Ecology Progress Series 251: 75–86. doi:10.3354/meps251075.
  10. ^ a b c Claes, J.M. and Mallefet, J. (2008). “Early development of bioluminescence suggests camouflage by counter-illumination in the velvet belly lantern shark Etmopterus spinax (Squaloidea: Etmopteridae)”. Journal of Fish Biology 73 (6): 1337–1350. doi:10.1111/j.1095-8649.2008.02006.x.
  11. ^ a b c Hickling, C.F. (1963). “On the small deep-sea shark Etmopterus spinax L., and its cirripede parasite Anelasma squalicola (Lovén)”. Journal of the Linnean Society of London, Zoology 45 (303): 17–24. doi:10.1111/j.1096-3642.1963.tb00484.x.
  12. ^ a b c Carrassón, M., Stefanescu, C. and Cartes, J.E. (1992). “Diets and bathymetric distributions of two bathyal sharks of the Catalan deep sea (western Mediterranean)”. Marine Ecology Progress Series 82 (1): 21–30. doi:10.3354/meps082021.
  13. ^ a b c d e Klimpel, S., Palm, H.W. and Seehagen, A. (2003). “Metazoan parasites and food composition of juvenile Etmopterus spinax (L., 1758) (Dalatiidae, Squaliformes) from the Norwegian Deep”. Parasitology Research 89 (4): 245–251. doi:10.1007/s00436-002-0741-1. PMID 12632160.
  14. ^ a b c d Gennari, E. and Scacco, U. (2007). “First age and growth estimates in the deep water shark, Etmopterus Spinax (Linnaeus, 1758), by deep coned vertebral analysis”. Marine Biology 152 (5): 1207–1214. doi:10.1007/s00227-007-0769-y.
  15. ^ Schmidt-Nielsen, S., Flood, A. and Stene, J. (1934). “On the size of the liver of some gristly fishes, their content of fat and vitamin A”. Kongeleige Norske Videnskabers Selskab Forhandlinger 7: 47–50.
  16. ^ Serena, F., Cecchi, E., Mancusi, C. and Pajetta, R. (2006). “Contribution to the knowledge of the biology of Etmopterus spinax (Linnaeus 1758) (Chondrichthyes, Etmopteridae)”. In FAO. Deep Sea 2003: Conference on the Governance and Management of Deep-sea Fisheries. Food and Agricultural Organization. pp. 388–394. ISBN 92-5-105457-6.
  17. ^ Neiva, J., Coelho, R. and Erzini, K. (2006). “Feeding habits of the velvet belly lanternshark Etmopterus spinax (Chondrichthyes: Etmopteridae) off the Algarve, southern Portugal”. Journal of the Marine Biological Association of the United Kingdom 86 (4): 835–841. doi:10.1017/S0025315406013762.
  18. ^ Huber, D.R., Claes, J.M., Mallefet, J. and Herrel, A. (2009). “Is Extreme Bite Performance Associated with Extreme Morphologies in Sharks?”. Physiological and Biochemical Zoology 82 (1): 20–28. doi:10.1086/588177. PMID 19006469.
  19. ^ a b c d e Coelho, R. and Erzini, K. (2008). “Life history of a wide-ranging deepwater lantern shark in the north-east Atlantic, Etmopterus spinax (Chondrichthyes: Etmopteridae), with implications for conservation”. Journal of Fish Biology 73 (6): 1419–1443. doi:10.1111/j.1095-8649.2008.02021.x.

外部リンク[編集]

 src= ウィキメディア・コモンズには、クロハラカラスザメに関連するカテゴリがあります。
 title=
licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
ウィキペディアの著者と編集者
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia 日本語

クロハラカラスザメ: Brief Summary ( japonais )

fourni par wikipedia 日本語

クロハラカラスザメ Etmopterus spinax はカラスザメ科に属するサメの一種。北東大西洋では最も普通に見られるカラスザメ類である。深度70-2490mに生息し、全長45cm程度。体色は茶色だが、腹面は明瞭に黒い。体は頑丈で、吻と尾は比較的長く、鰓裂は非常に小さい。他のカラスザメ類同様に多数の発光器を持ち、カウンターイルミネーション、外敵からの防御、種内コミュニケーションに用いる。

幼体はオキアミや小型の硬骨魚、成体はイカエビを食べる。成長とともにより深い場所に移動する。本種を用いて、毒性物質に対する深海鮫の防御反応がかなり明らかにされている。様々な寄生虫の宿主となる。卵胎生で、産仔数は6-20。2-3年おきに繁殖する。漁業価値はないが、多数が混獲されて捨てられる。IUCN保全状況軽度懸念としている。

licence
cc-by-sa-3.0
droit d’auteur
ウィキペディアの著者と編集者
original
visiter la source
site partenaire
wikipedia 日本語