Procambarus clarkii is a large prolific species of crayfish. Characterized by its aggressive burrowing, this speices is well adapted to life even when water levels fluctuate drastically. It is not surprising, that this species survives in very simple, shallow burrows (Jarmon 1999).
US Federal List: no special status
IUCN Red List of Threatened Species: least concern
Adults of this species are about 2.2 to 4.7 inches in length. Crayfish are characterized by a joined head and thorax, and a segmented body. In the case of the species Procambarus clarkii, the body is a very dark red color, with a wedge-shaped black stripe on the abdomen. Crayfish have a sharp snout and moveable eyes on their heads. Like all arthropods, crayfish have a thin but tough exoskeleton that they shed during development. Crayfish have 5 pairs of walking legs, the first of which are large pinchers used for feeding. On the red swamp crayfish, the pinchers tend to be narrow and long. They have long antennae with sensory organs on them. This along with appendages used for feeding, are characteristic of the subphylum Mandibulata. There are also five pairs of smaller appendages called swimmerets on the abdomen. The carapace of this species, located on the dorsal side, are not separated by a space. The most posterior pair of appendages are called uropods. Uropods are flat, broad extentions that surround the telson, which is the last abdominal segment. Uropods are also used for swimming (Safra, et al 1999; McDonald 1996; Vodopich and Moore 1999; Barnes 1974).
Other Physical Features: ectothermic ; bilateral symmetry
As the common name implies, red swamp crayfish are found mainly in swamps, sloughs, and ditches. This species avoids streams and areas with strong current. During periods of drought or cold, the red swamp crayfish burrows itself for survival (McDonald 1996).
Although crayfish inhabitat many regions of the Earth, members of the genus Procambarus are located in North America. Procambarus clarkii are mostly found south-central United States, and northeastern Mexico (areas to which this species is native). The red swamp crayfish has also been transplanted to Hawaii, Japan, and even the River Nile (Safra, et al 1999; Jarmon 1999).
Biogeographic Regions: nearctic (Native )
Although some crayfish are known to feed on vegetation, the red swamp crayfish is carnivorous, eating insect larvae, tadpoles, and snails. When traditional food sources are scarce, the crayfish eat the remains of dead animals and worms as well (Safra, et al 1999; Barnes 1974).
The red swamp crayfish, along with many other species of crayfish are an important source of food for humans. Especially in areas where Cajun communities are common, crayfish are the main ingredient in many everyday meals. Louisiana alone has 48,500+ ha of culture ponds. Procambarus clarkii was introduced to Japan as a food source for bullfrogs, and is now a common family pet all over the main island. This species also appears in many European pet markets. This species is very selective when it comes to its diet. There are many aquatic and semi-aquatic snails that are vectors for human pathogens such as Schistosomiasis. The red swamp crayfish significantly contribute to the control of these snail populations (Barnes 1974; Jarmon 1999).
Because of the success of commercial aquaculture in its native southern USA, the red swamp crayfish has been introduced to many other areas. Most of these introductions have had negative consequences. Many of these areas have sophisticated irrigation systems in which the crayfish have burrowed. The burrowing activity has damaged the levees, dams, and water control structures. In addition, Procambarus clarkii is an intermediate host for many parasitic helminths of vertebrates, which may create new health problems in areas where the species is successfully established. Because of such adverse effects, many areas introduced to the red swamp crayfish are now trying to eradicate them (Jarmon 1999).
The red swamp crayfish mate in late autumn. Sexes are separate, but the location of gonads are similar in both males and females -just anterior to the heart. Testes are usually white, while ovaries are usually orange. The sperm cells (crayfish sperm lack tails and are sometimes referred to as spermatophores) are released from the body of male crayfish through a pore at the base of the fifth pair of walking legs. Fertilization is internal. Sperm enters the female at the base of the third pair of walking legs, where the eggs are fertilized and released. The female crayfish then lies on her back and curls her abdomen forward. By beating her pleopods, or swimmerets, the female creates a water current which drives the fertilized eggs into the swimmerets where they will remain for approximately 6 weeks. By spring, the eggs will become larvae, and remain on the mother until sexually mature. The red swamp crayfish reach maturity in as little as three months, and in warm climates can reproduce two generations per year. Large healthy females typically produce over 600 viable young (Barnes 1974; Vodopich and Moore 1999; Safra, et al 1999).
Die rooimoeraskreef (Procambarus clarkii) is 'n varswaterkreef wat inheems is aan noordelike Mexico en suidelike dele van Amerika. Die kreef is egter deur troeteldierhandel en akwakultuur oor die wêreld heen versprei en 'n indringer spesie in baie lande geword waar dit inheemse waterspesies en -habitatte vernietig.
Die kreef is reeds die eerste keer in Oktober 2017 in Welkom in 'n swembad gekry. Na 'n wenk is 'n groot bevolking in Junie 2018 in 'n dam buite Welkom gevind wat deur die Universiteit van die Vrystaat se Prof. Linda Basson as sodanig geidentifiseer is. Die kreef is die draer van 'n dodelike siekte wat reeds inheemse krewe in Europa uitgewis het. Afrika het geen varswaterspesies nie.
Die Departement van Omgewingsake en die Vrystaatse departement van ekonomiese kleinsakeontwikkeling, toerisme en ongewingsake werk nou saam met die plaaslike en distriksmunisipaliteite om die kreef uit roei en die verspreiding daarvan te keer. Die Departement sê die rooimoeraskreef is 'n aggressiewe akwatiese indringerspesie en dit kan in koel weer tot 17 km ver loop na waterbronne. Die departement sê ook die kreef grou tonnels en kan só skade aan damme en besproeingskanale aanrig.
Die rooimoeraskreef word gelys as 'n verbode varswaterspesie en mag glad nie in die land aangehou word nie.
Die rooimoeraskreef (Procambarus clarkii) is 'n varswaterkreef wat inheems is aan noordelike Mexico en suidelike dele van Amerika. Die kreef is egter deur troeteldierhandel en akwakultuur oor die wêreld heen versprei en 'n indringer spesie in baie lande geword waar dit inheemse waterspesies en -habitatte vernietig.
El cranc de riu americà (Procambarus clarkii) és un cranc d'introducció recent que s'ha estès de manera molt ràpida pels Països Catalans. Pràcticament, la totalitat dels exemplars que es poden trobar als mercats pertany a aquesta espècie.
Té el cos dividit en 20 segments articulats: 14 al cefalotòrax i 6 a l'abdomen, que li permeten cargolar la cua per transportar els ous en el cas de la femella.
En eI cefalotòrax hi ha els ulls amb capacitat de girar 180 graus, una antènula que sembla una antena, però és més curta, dues antenes per captar les preses, dues mandíbules que utilitza per ingerir els aliments, dues pinces que utilitza per agafar els aliments i defensar-se, maxil·lípodes que col·laboren en el tractament de l'aliment (3 parells) i potes marxadores que utilitza per caminar (4 parells). El cap està format per dues plaques cilíndriques. A l'abdomen hi ha 5 parells de potetes que el cranc fa servir, en general, per moure l'aigua (crea corrents que renoven l'aigua per portar oxigen a les brànquies i per detectar olors a l'ambient). El mascle utilitza els dos primers parells de potes abdominals com a òrgan copulador. AI final de l'abdomen hi ha la cua, una estructura en forma de ventall formada per dues potes modificades en forma de pala i una escata ampla terminal, anomenada tèlson, on acaba el tub digestiu. El pes mitjà en edat adulta pot arribar a ser de 40 grams i arribar a fer més de 15cm de llargària. És de color vermellós fosc encara que el seu color és molt variable depenent de l'edat i el sexe. Els mascles arriben a ser negres i vermells durant la temporada reproductora.
Les diferències entre el mascle i la femella són clares, ja que el mascle presenta les potes copuladores modificades (més grosses i mirant cap endavant) mentre que la femella té l'abdomen més ample (per poder transportar el màxim de cries). També es poden identificar pel color, ja que les femelles tenen una coloració molt més discreta i semblant a l'autòcton que els mascles. La maduresa sexual de les femelles apareix en el quart any de vida mentre que en els mascles apareix en el 3r any de vida.
Viu en rius, rierols, torrents i pantans. Tolera nivells elevats de contaminació en les aigües. Fa els cau al fons dels rius, que poden arribar a mesurar d'un a dos metres de fondària.
L'aparellament té lloc a la primavera, en què les temperatures són més adients per a la fecundació. La reproducció té lloc quan la femella ha fet la muda i té la pell més tova. La durada de la reproducció és variable, normalment és d'un o dos dies, ja que el mascle i la femella tenen més d'una còpula per assegurar la fertilització dels ous. Després de la còpula la femella pot arribar a esperar de tres a quatre setmanes a pondre els ous, entre uns 200 i 900 depenent de l'edat de la femella. Durant el període d'incubació els ous són transportats al ventre de la mare, els quals després d'un mes es desclouen donant lloc a petites cries de poc centímetres. La velocitat del creixement de les cries depèn dels nutrients i el medi. No totes les cries arriben a l'edat adulta, ja que altres espècies s'alimenten d'elles..
Són animals omnívors, tant s'alimenten d'animals com de vegetals. La seva alimentació es basa principalment en petites larves, en ous de peixos, pinso dels pescadors (format per vegetals), restes de peixos morts, cries d'altres crancs i també alguns peixos com els barbs.
Es va introduir per substituir les poblacions europees eliminades per l'afanomicosi i l'alteració dels ecosistemes fluvials (creixement industrial, construcció de preses i envasaments, canalitzacions,...), per la forta demanda de crancs que hi havia a Europa, on es consideren un menjar de luxe. A Espanya un empresari sevillà volia vendre a les botigues de tota la península Ibèrica el cranc i, per no haver d'exportar-lo d'altres països, el va alliberar al riu Guadalquivir i també perquè hi havia molta enyorança pel cranc autòcton, del qual ja començaven a desaparèixer moltes poblacions. L'impacte ecològic causat pel cranc americà, ja que els seus costums poden modificar totalment l'hàbitat, és que transforma físicament l'entorn: altera la disponibilitat de recursos per a altres espècies, elimina les plantes de les maresmes (alimentació) i s'enterra durant l'època reproductora (construeix galeries que modifiquen la circulació de l'aigua) i és una espècie molt agressiva que està fent desaparèixer els amfibis d'algunes zones.
Va ser introduït a la península Ibèrica l'any 1974 de forma voluntària. Sense cap mena de control es va estendre per la majoria de zones humides de tot Espanya.
El cranc de riu americà és el cranc originari dels pantans i rius del nord-est de Mèxic fins a Florida i també cap a l'interior pel sud d'Illinois i Ohio. És present a tot Europa i a una part d'Àsia especialment a la Xina i Austràlia. Al continent Africà és molt escàs encara que s'han trobat exemplars a l'illa de Madagascar.
La seua qualitat gastronòmica és molt inferior a la del cranc de riu ibèric.
El cranc de riu americà (Procambarus clarkii) és un cranc d'introducció recent que s'ha estès de manera molt ràpida pels Països Catalans. Pràcticament, la totalitat dels exemplars que es poden trobar als mercats pertany a aquesta espècie.
Procambarus clarkii estas fluantakva kankra specio, indiĝena de Sudorienta Usono, sed troviĝanta ankaŭ en aliaj landoj, kie ĝi estas ofte invada plago. Ĝi estas konata varie kiel ruĝa marĉokankro, ruĝa kankro, Luiziana kankro, Luiziana krabo aŭ Klarka kankro.[1] En Eŭropo oni nomas ĝin ofte "Amerika kankro".
La indiĝena teritorio de P. clarkii estas laŭlonge de la Golfa Marbordo el norda Meksiko al la Florida Patotenilo, same kiel interne, al suda Ilinoiso kaj Ohio.[2] Ĝi estis enmetita, foje intence, for de sia natura teritorio, en landoj en Azio, Afriko, Eŭropo kaj aliloke en Ameriko.
Procambarus clarkii estas fluantakva kankra specio, indiĝena de Sudorienta Usono, sed troviĝanta ankaŭ en aliaj landoj, kie ĝi estas ofte invada plago. Ĝi estas konata varie kiel ruĝa marĉokankro, ruĝa kankro, Luiziana kankro, Luiziana krabo aŭ Klarka kankro. En Eŭropo oni nomas ĝin ofte "Amerika kankro".
Ibai-karramarro gorria edo amerikar ibai-karramarroa (procambarus clarkii) Cambaridae familiako ibai-karramarroa da.
Amerikatik erakarritako espezie honen eragina dela eta, Europako ibaietan jatorria duen ibai-karramarro arrunta galtzeko zorian dago[1]. 1974an lehendabizikoz sarturiko espezie amerikarrak afanomikosia deitzen zaion gaixotasuna transmititzen dio bertako ibai-karramarroari[2].
Artikulu hau biologiari buruzko zirriborroa da. Wikipedia lagun dezakezu edukia osatuz. Ibai-karramarro gorria edo amerikar ibai-karramarroa (procambarus clarkii) Cambaridae familiako ibai-karramarroa da.
Amerikatik erakarritako espezie honen eragina dela eta, Europako ibaietan jatorria duen ibai-karramarro arrunta galtzeko zorian dago. 1974an lehendabizikoz sarturiko espezie amerikarrak afanomikosia deitzen zaion gaixotasuna transmititzen dio bertako ibai-karramarroari.
O cangrexo de río americano, Procambarus clarkii, é un crustáceo decápodo macruro da familia dos cambáridos.
É un cangrexo de río nativo do sueste dos Estados Unidos, pero que se pode encontrar noutros continentes, onde pode ser unha especie invasora.
A zona de orixe do cangrexo americano é a costa do Golfo de México de Estados Unidos desde o norte de México até Florida e tamén cara ao interior polo sur de Illinois e Ohio. Tamén foi ás veces introducido deliberadamente fóra da súa zona de orixe como en países de Asia, África, Europa e outros sitios do continente americano. No norte de Europa as poboacións mantéñense pero non se expanden, pero no sur de Europa, este cangrexo estase expandindo e colonizando novos territorios e desprazando os cangrexos de río autóctonos, como Astacus astacus, Austropotamobius spp., etc.
Na península Ibérica desprazou en moitísimos cursos de auga o cangrexo de río ibérico (Austropotamobius pallipes lusitanicus). Comprobouse que algúns individuos son capaces de atravesar quilómetros de terreo relativamente secos, especialmente nas épocas húmidas do ano, aínda que o comercio para acuarios e os pescadores poden ter acelerado a expansión nalgunhas zonas (crese que os pescadores ao usar este cangrexo como cebo introducírono no estado norteamericano de Washington). Tamén se fixeron intentos de usar o cangrexo americano como un medio de control biolóxico de organismos, para reducir as poboacións de caracois implicados no ciclo biolóxico da esquistosomíase, polo que se favorece a introdución do cangrexo de río americano, por exemplo, en Kenya.
O cangrexo de río americano, Procambarus clarkii, é un crustáceo decápodo macruro da familia dos cambáridos.
É un cangrexo de río nativo do sueste dos Estados Unidos, pero que se pode encontrar noutros continentes, onde pode ser unha especie invasora.
De rode rivierkreeft (Procambarus clarkii) is een kreeft uit de zuidoostelijke Verenigde Staten en Mexico,[2] die leeft in zoet water.
Vaak wordt de soort aangeduid met Amerikaanse rivierkreeft, maar die naam is ook in gebruik voor enkele andere soorten van het geslacht Procambarus.
Volwassen dieren zijn roodachtig, op de scharen zitten felrode puntjes. De grootte van een volwassen exemplaar is minimaal 12 cm en maximaal 17 cm. Vrouwelijke dieren hebben 2 gelijke scharen, bij mannelijke exemplaren is de rechter schaar aanzienlijk groter.[3]
Als exoot komt de kreeft voor in Zuid-Amerika, Afrika, Oost-Azië en Europa.
Het dier kan drager zijn van de kreeftenpest. Zelf wordt de kreeft hier niet ziek van. Door co-evolutie zijn de schimmel die kreeftenpest veroorzaakt en de zoetwaterkreeften uit Noord-Amerika aan elkaar aangepast; de zoetwaterkreeften zijn resistenter geworden, en de schimmel is agressiever geworden. Met de invoer van de rode en andere Noord-Amerikaanse rivierkreeften is de pest in Europa geïntroduceerd. De inheemse Europese rivierkreeft is hier niet tegen bestand en daarom in grote delen van Europa uitgestorven. Mede hierdoor heeft de rode rivierkreeft zich snel kunnen uitbreiden.
In Nederland werd de rode rivierkreeft in 1984 voor het eerst aangetroffen. In 2007 waren er al zeven verschillende exotische kreeftensoorten in dat land aanwezig.[4] De meest voorkomende soort is de Amerikaanse gevlekte rivierkreeft die een landelijke verspreiding kent. De aanwezigheid van de rode rivierkreeft was lang voornamelijk beperkt tot Noord- en Zuid-Holland, maar wordt anno 2018 ook elders steeds vaker gezien.
In Vlaanderen waren tot 2012 vier exotische kreeftensoorten ontdekt.[5] De rode rivierkreeft wordt op een handvol, verspreide locaties gevonden. Ook in Vlaanderen is de gevlekte rivierkreeft de meest verspreide soort, al zou de rode rivierkreeft deze rol op termijn kunnen overnemen vanwege zijn sterk competitieve karakter.
De rode rivierkreeft verspreidt zich ook door afstanden over land af te leggen, dit in tegenstelling tot de gevlekte Amerikaanse rivierkreeft. Dit kan voor flinke ecologische effecten zorgen, omdat zo ook geïsoleerde poelen bereikt kunnen worden. De kreeften kunnen dan flinke schade aanrichten aan de vegetatie en de opgroeiende amfibieën in deze poelen.
De rode rivierkreeft is de rivierkreeft die het meest voor consumptie wordt verkocht.
De rode rivierkreeft (Procambarus clarkii) is een kreeft uit de zuidoostelijke Verenigde Staten en Mexico, die leeft in zoet water.
Vaak wordt de soort aangeduid met Amerikaanse rivierkreeft, maar die naam is ook in gebruik voor enkele andere soorten van het geslacht Procambarus.
Procambarus clarkii er en art av ferskvannskreps innenfor den artsrike slekten Procambarus, og den tilhører underslekten Scapulicambarus som har en ganske stor utbredelse helt sør i USA, i vassdragene innenfor kysten av Mexicogulfen. Den kalles ofts Red swamp crawfish eller Louisiana crayfish.
Arten hører videre under familien Cambaridae (orden Reptantia) blant tifotkrepsene. Procambarus clarkii er en av anslagsvis 160 arter i slekten Procambarus. Akkurat er svært utbredt og er også etablert i andre land.
Arten er svært dominerende og invasiv, og kan fortrenge andre arter der hvor den etablerer seg.
Procambarus clarkii er en art av ferskvannskreps innenfor den artsrike slekten Procambarus, og den tilhører underslekten Scapulicambarus som har en ganske stor utbredelse helt sør i USA, i vassdragene innenfor kysten av Mexicogulfen. Den kalles ofts Red swamp crawfish eller Louisiana crayfish.
Arten hører videre under familien Cambaridae (orden Reptantia) blant tifotkrepsene. Procambarus clarkii er en av anslagsvis 160 arter i slekten Procambarus. Akkurat er svært utbredt og er også etablert i andre land.
Arten er svært dominerende og invasiv, og kan fortrenge andre arter der hvor den etablerer seg.
Röd sumpkräfta, louisianakräfta, med flera alternativa benämningar, (Procambarus clarkii) är en sötvattenlevande kräfta hemmahörande i norra Mexiko och sydöstra USA. Den finns även inplanterad i andra delar av Syd- och Nordamerika samt i Afrika, Asien och Europa. I Nordeuropa kan populationerna fortleva men utvidgas inte, medan sumpkräftan i Sydeuropa förökar sig och aktivt koloniserar nya områden. Detta sker på bekostnad av de inhemska populationerna av flodkräfta (Astacus astacus) och olika arter av Austropotamobius. Röd sumpkräfta ses därför numera ofta som skadedjur – bland annat är det olagligt att importera levande exemplar till Sverige, och förbudet gäller vuxna kräftor såväl som ägg och ungdjur.[2] Det är dock tillåtet att importera kokta och/eller frysta exemplar, vilket sker i stor utsträckning. Främst importeras odlade sumpkräftor inför kräftpremiären. Till skillnad från till exempel signalkräfta så är sumpkräftan röd till färgen redan som levande, särskilt på buksidan. Våra nu i Sverige levande kräftarter är annars oftast mörkt bruna eller blåsvarta, men blir röda i samband med kokning.[3]
Röd sumpkräfta växer snabbt, och vuxna exemplar kan nå vikter på över 50 g och bli 5,5–12 cm långa. De kan också överleva i lätt salthaltigt vatten, vilket är ovanligt bland kräftor.
_cleaned.png){kind=small}
Denna kräftdjursrelaterade artikel saknar väsentlig information. Du kan hjälpa till genom att tillföra sådan.
Röd sumpkräfta, louisianakräfta, med flera alternativa benämningar, (Procambarus clarkii) är en sötvattenlevande kräfta hemmahörande i norra Mexiko och sydöstra USA. Den finns även inplanterad i andra delar av Syd- och Nordamerika samt i Afrika, Asien och Europa. I Nordeuropa kan populationerna fortleva men utvidgas inte, medan sumpkräftan i Sydeuropa förökar sig och aktivt koloniserar nya områden. Detta sker på bekostnad av de inhemska populationerna av flodkräfta (Astacus astacus) och olika arter av Austropotamobius. Röd sumpkräfta ses därför numera ofta som skadedjur – bland annat är det olagligt att importera levande exemplar till Sverige, och förbudet gäller vuxna kräftor såväl som ägg och ungdjur. Det är dock tillåtet att importera kokta och/eller frysta exemplar, vilket sker i stor utsträckning. Främst importeras odlade sumpkräftor inför kräftpremiären. Till skillnad från till exempel signalkräfta så är sumpkräftan röd till färgen redan som levande, särskilt på buksidan. Våra nu i Sverige levande kräftarter är annars oftast mörkt bruna eller blåsvarta, men blir röda i samband med kokning.
Röd sumpkräfta växer snabbt, och vuxna exemplar kan nå vikter på över 50 g och bli 5,5–12 cm långa. De kan också överleva i lätt salthaltigt vatten, vilket är ovanligt bland kräftor.
Procambarus clarkii, Güneydoğu ABD bölgesine özgü olan ancak diğer kıtalarda da genellikle istilacı tür olarak bulunan bir tatlı su kerevit türüdür.
P. clarkii'nin doğal dağılım alanı Meksika'nın kuzeyinden Florida'nın kuzeybatısına Meksika Körfezi kıyısı boyunca ve iç sularda da Illinois eyaletinin güneyi ve Ohio'ya kadar olan bölgedir. Doğal bölgesinin dışında Amerika kıtalarının diğer bölgelerine, Asya, Afrika ve Avrupa'da bazı ülkelere de yayılmıştır. Avrupa'nın kuzeyinde bulunan popülasyonu yayılmadan kendi sayılarını korusa da Güney Avrupa'da P. clarkii etkin olarak çoğalmakta ve yeni bölgeleri istila etmektedir. Bu yayılma bölgede yerel olarak yaşayan Astacus astacus ve Austropotamobius türlerinin zararına olmaktadır. Özellikle yağmurlu mevsimlerde bazı P. clarkii bireylerinin kısmen kuru zeminde büyük mesafeler katettiği bildirilmiştir. Akvaryum ticareti ve balıkçıların da bazı bölgelerde yayılmasını hızlandırdığı düşünülmektedir. Şistozomiyaz yaşam döngüsü içinde yer alan salyangozlara karşı biyolojik mücadele için de P. clarkii türünü kullanma denemeleri Kenya gibi ülkelerde yapılmıştır.
P. clarkii en çok yavaş akan nehirler, bataklıklar, baraj gölleri, sulama kanalları ve pirinç tarlaları gibi ılık tatlı su kaynaklarında bulunur. On ayaklılar takımının ekolojik olarak en kolay adapte olabilen türü olarak görülmektedir. Dört aya kadar kuraklığa dayanabilen bu tür yalnızca mevsimsel olarak sulak olan yerlerde bile üreyebilmektedir. Hızlı büyüyen P. clarkii 50 g.'dan fazla bir ağırlığa ve 5,5–12 cm boyuna ulaşabilmektedir.[1] Kerevitler için sıradışı olsa da kısmen tuzlu suyu tolere edebilmektedir. Procambarus clarkii'nin ortalama yaşam süresi beş yıldır. Bazı bireylerin altı yaşın üzerine çıkabildiği bilinmektedir.
P. clarkii'nin toprağı kazma özelliği özellikle pirinç tarlaları olmak üzere suda yetişen ürünlere zarar vermekte ve suyollarının yolunun değişmesine neden olabilmektedir. Beslenme özellikleri yerel ekosistemlere zarar vermektedir. Yerel kerevit türleri ile rekabette öne geçmektedir. Ayrıca kerevit vebası mantarı Aphanomyces astaci, kerevit virüsü vibriozis ve omurgalılar için parazit olan bazı kurtların vektörüdür
Dünya üzerinde kerevit hasadının önemli bir bölümünü P. clarkii türü oluşturmaktadır. Kerevit üreticiliği 18. yüzyılda Louisiana'da pirinç tarlalarında başlamıştır. Son yıllarda dünya kerevit üretiminde ön sıraya Çin yerleşmiştir.[2] Pirinç tarlalarında üremek için yerel balık türlerinden daha uygun olan bazı kabuklu türleri Çin'e getirilmiştir.
P. clarkii ayrıca İspanya gibi başka ülkelere de üretilmek için getirilmiş ve yerel Astacus astacus kerevit türleri için uygun olmayan yerlerde bile üreyebilmesi nedeniyle başarılı olmuştur. P. clarkii aynı zamanda biyolojik tedarik şirketleri tarafından öğrenim ve araştırma amaçlarıyla da pazarlanmaktadır. P. clarkii'nin beyaz, mavi ve turuncu gibi değişik renk melezleri de evcil hayvan mağazalarında satılmaktadır.
P. clarkii yerleştirildiği bazı bölgelerde ise ekonomik kayıplarla karşılaşılmıştır. Örneğin Portekiz'in Baixo Mondego bölgesinde pirinç üretimi kârında %6,3'lük bir düşüş gözlemlenmiştir.[3]
Procambarus clarkii ABD, Kamboçya, Avrupa, Çin, Afrika, Avustralya, Kanada, Yeni Zelanda ve Karayiplerde besin maddesi olarak tüketilmektedir. ABD'de yapılan kerevit üretiminin %98'i Louisiana'da yapılmaktadır.
1990 yılında Dünya kerevit üretiminin %90'ı Louisiana'da yapılmış ve %70'i de bölgede tüketilmiştir.[4]
Louisiana kereviti genel olarak tuz, acıbiber, limon, sarımsak, defne yapraklarından oluşan sos ve patates, koçanıyla birlikte mısır, soğan, sarımsak ve sosisle birlikte büyük bir kazanda kaynatılır.
Procambarus clarkii, Güneydoğu ABD bölgesine özgü olan ancak diğer kıtalarda da genellikle istilacı tür olarak bulunan bir tatlı su kerevit türüdür.
Tôm hùm nước ngọt (Danh pháp khoa học: Procambarus clarkii), thường được gọi là tôm hùm đất là một loài tôm hùm càng nước ngọt thuộc nhóm tôm hùm đất có nguồn gốc từ Đông Nam Hoa Kỳ và còn được tìm thấy trên các châu lục khác, nơi mà nó gây ra một dịch hại xâm lấn nghiêm trọng. Chúng phân bố tự nhiên ở Bắc Mỹ, là một trong 500 loại Tôm hùm đất (crawfish) và có đời sống như cua đồng, con cáy. Chúng được nuôi để lấy thịt tôm hùm đất.
Procambarus clarkii còn gọi là tôm đầm lầy đỏ hay tôm càng đầm lầy đỏ hay tôm Louisiana hay tôm hùm Louisiana hoặc bọ bùn (mudbug)[3] tên tiếng Anh của chúng còn là tôm hùm nước ngọt (Red swamp crawfish) hay finger lobster. Trong tiếng Việt, tên gọi phổ biến của chúng là tôm hùm đất, chúng được gọi là đặt tên như vậy bởi nó có vẻ ngoài giống như con tôm hùm thu nhỏ với 2 chiếc càng lớn, một đặc điểm chỉ có ở loại tôm to.[4] Người Việt ở Mỹ thì gọi chúng là tôm rồng, tôm hùm đất, tôm hùm nước ngọt, ngoài ra ở một số nơi khác tại Việt Nam, vì có cơ thể và bản năng sống khá đặc biệt nên nông dân gọi tên con tôm này khác nhau, có nơi thì gọi là tôm lai cua, nơi lại gọi là cua lai tôm, thậm chí, có người gọi là tôm Trung Quốc, người lại gọi là cua Mỹ, còn có nơi gọi là tôm quái thai, thủy quái tôm lai cua[5][6]
Phạm vi bản xứ của P. clarkii là khu vực dọc theo bờ biển vùng Vịnh từ miền bắc Mexico đến Florida, cũng như nội địa, tới miền nam Illinois và Ohio.[1] Nó cũng đã được du nhập ra bên ngoài một cách cố ý bên ngoài phạm vi tự nhiên của nó vào các nước trong Châu Phi, Châu Âu và các nơi khác ở châu Mỹ và châu Á, chẳng hạn như ở Việt Nam, tôm hùm đất được nhập về từ Mỹ và Trung Quốc và được nhập nuôi ở vùng Phú Thọ từ năm 2009 với diện tích nuôi thả ở tỉnh này đã lên đến 700ha[7] hay Sóc Trăng. Người dân bản xứ lúc đầu còn bỡ ngỡ và gọi chúng là thủy quái tôm lai cua hoặc tôm nhiễm phóng xạ, tôm quái thai.[6] Loài tôm này được nhập vào Nhật Bản và Trung Quốc từ những năm 1930. Hiện Trung Quốc là nơi sản xuất loài tôm này lớn nhất thế giới vượt qua cả quê hương của chúng.[5]
P. clarkii thường được tìm thấy trong môi nước ngọt ấm, chẳng hạn như những vùng nước chảy từ chảy sông, đầm lầy, hồ chứa nước, hệ thống tưới tiêu và các ruộng lúa. Nó có thể phát triển một cách nhanh chóng ngay cả trong khi nguồn nước chỉ có theo mùa, có thể chịu đựng tình trạng khô hạn lên đến bốn tháng. P. clarkii phát triển nhanh chóng, và có khả năng đạt trọng lượng vượt quá 50g, và kích cỡ trung bình của chúng từ 5,5–12 cm (2,2-4,7 in).[8]
Nó cũng có thể chịu đựng được môi trường nước lợ, điều này được coi là bất thường đối với một con tôm. Ngoài ra, P. clarkii có khả năng sinh lý cao với có khả năng chịu nồng độ oxy hòa tan tương đối thấp.[9] Vòng đời trung bình của Procambarus clarkii là 05 năm. Một số cá thể được biết là đã đạt đến độ tuổi (trong tự nhiên) của hơn sáu năm.
Tôm có tuổi thọ 5-6 năm và chiều dài cơ thể đạt tối đa đến 20 cm, nặng không quá 50g, chỉ nhỏ cỡ 2 ngón tay, bề ngoài loài tôm này nhìn giống như tôm hùm nhưng chỉ to bằng hai ngón tay, đặc biệt có hai càng to như càng cua. Chúng có hai càng to dùng để đào hang đẻ trứng, trú đông, tranh giành thức ăn, đấu tranh sinh tồn. Những mô tả thực tế cho biết loài tôm này có hình thù kỳ lạ chúng có cái mũi như đầu châu chấu, phần đầu to như mai con cua với 8 cẳng tủa hai bên, và hai cái càng to giống càng cua chứ không phải càng tôm, phần đuôi khá nhỏ cong của nó giống với loài tôm.[6][10]
Thịt và gạch của tôm hùm đất béo và có vị ngọt, vị lạ, khác biệt nhiều với thịt loại tôm, thủy hải, hải sản khác. Khi nấu lên, thịt và gạch của tôm béo và ngọt,[7] tuy không có thớ thịt lớn như các loại tôm khác nhưng thịt tôm hùm đất được cho là có vị bùi, độ đạm cao đặc biệt là phần đầu tôm, nhiều phần vỏ mềm nhai được nên ăn được.[4] Tuy nhiên, giống tôm này ít thịt, tỉ lệ thịt chiếm chỉ khoảng 15% trọng lượng của tôm, còn lại là vỏ tính chung thì lượng thịt của nó chỉ chiếm chừng 30% trọng lượng cơ thể, vỏ chúng tuy cứng cáp khi đang sống nhưng khi bị luộc, hấp, nấu, vỏ tôm cứng bao bọc cơ thể chúng bở ra, bẻ nhẹ là vỡ, mà không dai như tôm hoặc cứng như cua biển.[10]
Tôm thích đào hang, ưa tối, chuyên hoạt động về đêm. Chúng có thể sống được cả ở dưới nước lẫn trên cạn và chịu được nhiệt độ từ 0 đến 38 độ C. Chúng có thể từ môi trường nước, tôm có thể kéo lên bờ sống, thậm chí cả đàn có thể di chuyển lên bãi cỏ ở. Với sức đề kháng mạnh, chúng có thể sống trong môi trường ô nhiễm, thậm chí sống trong cống rãnh. Ở Nhật, loài tôm này sống nhung nhúc trong các cống rãnh ô nhiễm giữa thành phố như loài chuột cống.
Đây là loài tôm ăn tạp, loại tôm này sống trong đầm lầy nước ngọt và nước lợ, là loài có sức mạnh nên có thể ăn tất cả động vật và cây cỏ. Chúng ăn được mùn bã hữu cơ từ tự nhiên, sống được trong môi trường nước lợ. Chúng có thể ăn các loại côn trùng, nhiều loại cây cỏ, nên sinh sôi nảy nở rất nhanh. Nếu không đủ thức ăn, loài này sẽ ăn sang hoa màu, thậm chí chúng còn ăn được cả gỗ, làm biến dạng môi trường sống. Chính vì khả năng thích ứng với nhiều loại môi trường, nên loài tôm này đã di cư từ ao hồ, ruộng vườn ra sông suối.[5]
Loài tôm hùm này có hai càng to, rất hung hăng, chỉ cần đưa tay gần là chúng lao tới chớp càng tấn công như cua biển, chúng rất hung dữ, khi bị bắt thì bò dọc, rồi bò ngang như cua, và giương hai cái càng to và cứng lên trời, khi bị kẹp trúng dù chém đứt càng, nhưng cái càng vẫn không mở ra. Chính vì tôm rất hung hăng nên khi thoát ra ngoài môi trường tự nhiên, chúng có thể tấn công các loài tôm bản địa Tôm hùm nước ngọt không chỉ sống tốt trong nước ngọt mà còn sống tốt trong các đầm lầy. Nếu nuôi đại trà loài thủy sản này sẽ là mối họa cho các công trình thủy lợi, công trình công cộng và có khả năng chúng sẽ tiêu diệt loài tôm bản địa từ việc tranh giành thức ăn để đấu tranh sinh tồn. Mặt khác, đây là loài ngoại lai thì khả năng mang mầm bệnh.
Vào mùa sinh sản, chúng còn đào hang đẻ con giống như cua đồng, hay như con cáy. Chúng có khả năng đào hang sâu hơn cả cua, khỏe hơn cả chuột, chính vì vậy có lo ngại loài tôm càng này có thể gây ra thảm họa tàn phá không khác gì ốc bươu vàng vì với thói quen đào hang sâu đến 2m sẽ có nguy cơ phá hỏng hệ thống đê điều. Tuy vậy, cũng chỉ có một vài loài trong số 500 loài crayfish khác nhau có sở thích ăn hoa màu và đào hang sâu, còn hầu hết chúng hiền lành như con tôm, và có bản năng đào hang như con cua con cáy.[5] Tại Mỹ loài tôm này sống tự do ngoài môi trường thiên nhiên nên hầu như các sông,hồ,sình, đầm lầy, hay kể cả các khe suối nhỏ trong rừng cũng có loài tôm này sinh sống có thể nói sức sinh sản lan tỏa của nó rất nhanh và rộng lớn.
|coauthors= bị phản đối (trợ giúp) 
Tôm hùm nước ngọt (Danh pháp khoa học: Procambarus clarkii), thường được gọi là tôm hùm đất là một loài tôm hùm càng nước ngọt thuộc nhóm tôm hùm đất có nguồn gốc từ Đông Nam Hoa Kỳ và còn được tìm thấy trên các châu lục khác, nơi mà nó gây ra một dịch hại xâm lấn nghiêm trọng. Chúng phân bố tự nhiên ở Bắc Mỹ, là một trong 500 loại Tôm hùm đất (crawfish) và có đời sống như cua đồng, con cáy. Chúng được nuôi để lấy thịt tôm hùm đất.
克氏原螯虾（学名：Procambarus clarkii），原产于美国东南部，又名美國螯蝦、路易斯安那州螯虾，[4]中国大陆称小龙虾，属蝲蛄科，在中国北方某些地区被直接称为“蝲蛄”，是最具食用价值的淡水龙虾品种，年产量佔整个淡水龙虾产量的70－80%。
原產地為从墨西哥北部至佛罗里达州潘汉德尔的美國墨西哥灣沿岸地區以及美国内陆的伊利诺伊州、俄亥俄州[1]，後被引進亞洲、非洲、歐洲和美洲其他地区，成为一种分布极其广泛的外来入侵物种。在欧洲南部，克氏原螯虾繁衍迅速，挤占了欧洲本地奧斯塔歐洲螯蝦和巨石螯虾的活动空间。
主要生活於溫暖的淡水水域，如流速緩慢的河流、沼澤、湖泊和稻田等。生長快速，可以忍受無水的旱季達4個月。體重最重可超過50克，體長從5.5公分到12公分不等[5]。此物種也可忍受微鹽的水體，這在淡水螯蝦中是很少見的。在濕季，此物種能在乾地橫跨數英里尋找棲息地。一般來說，可有五年壽命，儘管已知有部分個體在大自然存活超過六年。
克氏原螯蝦的環境容忍性強，因此造成網路瘋狂謠傳此物種能在含有高污染性毒素的水質下存活[6]，事實上，高污染性的水域或不流動而缺乏氧氣的死水灘，此種生物仍不易生存。小龍蝦多數都是杂食动物（如：克氏原螯蝦、紅螯螯蝦等大型淡水龍蝦），不論活體甚至連未消化糞便或是動物屍體，都可成為其盤中飧，因此不可與其他生物放養在同一水族箱中，此物種顏色多變因此是水族館受歡迎之種類，目前穩定基因的顏色有藍螯、橘螯、白螯而原色物種則被稱為美人蝦販售。
生長快速與高環境忍受度使得此物種成為受歡迎的經濟物種。在路易斯安那州的農場，其養殖地廣達500平方公里，每年可帶來數百萬美元的產值。
在肯亞，此螯蝦物種被引進來減少蝸牛的數量，進而降低血吸蟲病的發生率。
克氏原螯蝦因體型比其他淡水蝦類大，頭大身小肉少殼多，肉質具腥味，因而被多製成辣味料理以掩蓋其本身異味。克氏原螯蝦在美國是很常見之料理食材，通常和馬鈴薯玉米水煮搭配卡疆粉（Cajun）調味。在美國，當地食用的小龍蝦有98%均產自路易斯安娜州，當中有70%在州內食用，其餘皆出口，佔全世界小龍蝦生產量的90%[7]。路易斯安娜州在1983年将克氏原螯虾选为州代表动物，并且每年都举办「龙虾节」。[8]。
在中國，克氏原螯蝦于1929年从日本移植到南京一带[9]，后经人工养殖和推广，逐渐扩展到北京、天津、河北、山西、河南等省市。在中国的南方和北方可生存和发展，已经成为归化于中国自然水体的一个种群。2000年，江苏省盱眙县举办了「龙虾节」，此后盱眙龙虾开始扩展到苏浙沪及全国。盱眙的「十三香麻辣小龙虾」在中国名声大噪，「十三香调料」是一种约定俗成的叫法，实际上是由20多种香料搭配使用，可分别烹制出多种味型[10][11]。2000年代以来，北京簋街的麻辣小龙虾（「麻小兒」）也逐渐成为北京赫赫有名的小吃，[12]是常見的餐點，受到食客的普遍歡迎，並且有部份製成龍蝦醬外銷。
台灣的便利商店及火鍋店等製作龍蝦手卷亦有使用。
日本許多大型湖泊裡都會發現美國螯蝦的蹤跡，為嚴控這種外來物種的繁殖數量，防止破壞湖水生態 捕獲的美國螯蝦會被漁民當場「人道毀滅」，直接踩碎當肥料。[13]
台灣水族興趣者，將小龍蝦予以運用品種選殖方式，培養出有橘色'藍色'白色'雙色，幽靈色系等等，在世界上水族業獲有很大好評與商機。[來源請求]
水温在22－28度最为适合，但是-5至37度的水温下淡水或微鹹水域均可存活。可長時間挨餓及较髒环境下生长，但仍須在流動水流的氧氣充足水域生存。另外，橘色'白色藍色等等顏色，發展出所謂的橘螯蝦'白螯蝦'藍螯蝦等螯蝦'不僅漂亮美觀，加上養殖難度簡易，又目前台灣有穩定市場，但因藍色品系稀有，市面上販售的藍螯蝦大多是佛羅里達州藍螯蝦，而非美國螯蝦.因此目前的橘色跟白色售價約在40元~80元之間。而藍色或其它新系列的顏色則較貴
克氏原螯虾的物种入侵可能對當地生態帶來影響，克氏原螯虾在一个水域的出现，对同一水域的鱼类、甲壳类、水生植物、水稻等造成了很大的威胁，还直接危害了人工养殖的水产。会打乱原本平衡的食物链，改变生态系统的原貌。并且它的食性十分广泛，建立种群的速度极快，易于扩散。此外，克氏原螯虾可能與當地淡水螯蝦物種發生競爭，侵占有属于当地淡水螯蝦的生存空间。2010年1月7日入列中國大陸第二批外來入侵物種名單。國際自然保護聯盟物種存續委員會的入侵物種專家小組（ISSG）列為世界百大外來入侵種。
克氏原螯虾不仅吃湖中水生植物和小鱼小虾，由于它们生活在江、河、水库、池塘和水田等的边上，螯虾又喜欢钻洞，破坏能力也是十分强大，常会洞穿田埂破坏堤坝，对防汛抗洪会有影响。
腹面，♂
克氏原螯虾（学名：Procambarus clarkii），原产于美国东南部，又名美國螯蝦、路易斯安那州螯虾，中国大陆称小龙虾，属蝲蛄科，在中国北方某些地区被直接称为“蝲蛄”，是最具食用价值的淡水龙虾品种，年产量佔整个淡水龙虾产量的70－80%。
この項目では、甲殻類の動物について説明しています。同名の漫才コンビについては「アメリカザリガニ (お笑いコンビ)」をご覧ください。 
分類 界 : 動物界 Animalia 門 : 節足動物門 Arthropoda 綱 : 甲殻綱 Crustacea 目 : エビ目(十脚目) Decapoda 下目 : ザリガニ下目 Astacidea 科 : アメリカザリガニ科 Cambaridae 属 : アメリカザリガニ属 Procambarus 亜属 : アメリカザリガニ亜属 Scapulicambarus 種 : アメリカザリガニ P.(S.) clarkii 学名 Procambarus(Scapulicambarus) clarkiiアメリカザリガニ (学名：Procambarus clarkii) は、エビ目（十脚目）・ザリガニ下目・アメリカザリガニ科に分類されるザリガニの一種。学名は Scapulicambarus clarkii とされることもある。アメリカ原産だが、日本を含む世界各地へ移入され、分布を広げた外来種である。
本来日本国内において「ザリガニ」といえば北日本に分布する固有種のニホンザリガニ（Cambaroides japonicus）を指しており、図鑑などで「ザリガニ」が和名として通用もしていた。しかし本種が移入され定着したことにより、産地を冠した和名として、「ニホンザリガニ」「アメリカザリガニ」と呼び分けられるようになり、昭和期以降ではより身近になったアメリカザリガニの方を「ザリガニ」と称する場合が多くなった。また、元々関東以西にはザリガニ下目そのものが全く生息していなかったため、エビのような身体構造とカニのような大きな鋏を持つ特徴をもって本種を特に「エビガニ」と呼ぶ場合がある[1]
体長は8cm - 12cmほどで稀に20cm近い大きさの個体もいる。体色は赤色か褐色の2色である。アメリカザリガニは体色が赤いことからマッカチンという別名もあるが、色素変異などが原因により青色や白色をしている個体もいる。
頭胸甲の上は"Y"の字で区切られている。5対の歩脚のうち、第1脚は大きな鋏脚になっていて、特にオスの鋏脚は大きく発達する。また、第2脚と第3脚にも小さなはさみがある。
胃にはクチクラ繊維が角化し、炭酸カルシウム等が沈着した胃歯が存在する[2]。臼歯と形態が似ているが、外胚葉性の分泌物がなぜ臼歯と似た形態になるのかは判明していない[2]。
ミシシッピ川流域を中心としたアメリカ合衆国南部を原産地とする[3]。
アメリカ（南部以外）、メキシコ、ドミニカ、フランス、スペイン、日本（北海道から沖縄本島）などに外来種として移入分布する[3]。
平野部の水田、用水路、池など、水深が浅くて流れの緩い泥底の環境に多く生息し、流れの速い川には生息しない。湿地に穴を掘って生息し、夜になると出歩いて餌を探す。雨天では日中もしばしば活動し、岸辺に上陸して動き回る姿も見られる。冬は穴に潜んで冬眠する。
食性は雑食性で、藻類、水草、落葉、小魚、オタマジャクシ、水生昆虫、動物の死骸など何でも食べる。飼育下で長期間サバなどのカロチンを含まない食品を与えると体が青くなる[4]。
このように食べる餌に偏りがあったり、周囲の環境などによっては、体色が青や緑・橙等になったりするが、自然界でこのようなアメリカザリガニを見ることはあまり無い。
天敵はオオクチバス、ライギョ、ナマズ、ドンコ、ウシガエル、サギ類、イタチ、カメ、ウナギなどだが、餌が少ない場合や個体密度が高い場合、脱皮中の個体と多個体が遭遇した場合等には共食いもする。
繁殖期は夏で、交尾を終えたメスは直径2mmほどの大粒の卵を数百個産卵し、腹脚に抱えて保護する。卵は初めのうちは紫色をしているが、やがて褐色になる。孵化した幼生は体長4mmほどで、半透明の褐色だが、他の多くのエビ類と違って既に親と同じ形（“稚ザリ”）をしている。“稚ザリ”は孵化後もしばらくはメスの腹脚につかまって過ごすが、最初のうちは餌をとらず、体内に蓄えた卵黄で成長する。体長8mmほどになると親から離れ、藻類や水垢、小動物を食べて大きくなり、2年後には体長6cmほどとなって繁殖を始める。寿命は5年ほどである。
日本では嗜好の違いからあまり食用とされないが、原産地の北アメリカでは食用に漁獲され地元の名物料理とされている。
フランス料理の高級食材エクルビスには、アメリカザリガニ、ウチダザリガニなどが使用される。豪州でも日常的に家庭で調理される。また、中華料理でも小龍蝦 (xiao long xia) と呼ばれ人気の高い食材である。
アメリカ合衆国の南部でもよく食される。 特にルイジアナ州の郷土料理、ケイジャン料理やクレオール料理では、ガンボやジャンバラヤの食材として頻繁に使われ、さらにザリガニを大鍋で茹でただけのボイルド・クロウフィッシュ（茹でザリガニ）も名物料理である。
日本でも外国料理店や一部の料亭などでザリガニ料理を出す場合があるが、これは食用として流通しているものを使用している。市場価格では海産のエビ類と比較しても高価な部類である。家庭での扱いは、日本での主な生息地が沼やドブ川、農業用水といった不衛生なイメージの箇所が多いことや、泥地を好むため、捕獲直後に一定期間、浄水で泥抜きをする必要がある点から、調理して食べるといった行為は一般的ではない。ザリガニの食味は、淡白で癖の無い味で、食感はシャコに似ている。通常の加熱調理ではサイズに対して可食部は少なく歩留まりが悪いが、高温の油（200℃）で一定時間揚げると殻ごと食することができる。
Boiled Crawfish（ボイルド・クロウフィッシュ）
茹でザリガニ
香辣龍蝦 (xiang la long xia)
ザリガニの辛味炒め。上海の屋台などで一般的に食される。
一方、水田では畦に穴を開け、イネの根を食い荒らすとして嫌われる。また、アメリカザリガニが侵入し繁殖した水域では水草や小動物がことごとく食い尽くされ、残るのはアメリカザリガニだけという状況が発生することもある。
水辺に生息する身近な水棲動物で、外敵に対しはさみで威嚇するなどの習性から子どもたちの水辺での遊び相手である。丈夫で飼育も簡単なので、学校などでもよく飼育されており、青色や白色の体色変異個体も観賞用に珍重される。
食用以外にも、釣りや延縄の餌として使うこともある。釣具店では通称ザリガニとして販売され、スズキ、チヌ、カレイ、マダイ等の大型肉食魚を漁獲するのに用いられる。とくにスズキ狙い等での投げ釣りでは、外殻が軟弱なスナモグリ（ボケ）よりも針外れしにくいため、遠投に適している。
日本に移入されたのは1927年（昭和2年）5月12日[5]で、ウシガエルの餌用として神奈川県鎌倉郡岩瀬の鎌倉食用蛙養殖場（現岩瀬下関防災公園）に20匹持ち込まれた[6]。その後、養殖池から逃げ出した個体が1960年頃には九州まで分布域を広げた。ウシガエルも養殖池から逃げ出す（あるいは、故意に捨てられる）例が続出してアメリカザリガニ同様に全国各地に分布を広げたのは皮肉という他ない。日本では全国各地に分布するが、人の手によって日本に持ち込まれ分布を広げた動物だけに、分布地は都市近郊に点在する。
水草を切断したり、水生昆虫を捕食するなど陸水生態系に影響を与える[6]。また、ザリガニカビ病を媒介して在来種のニホンザリガニを脅かす恐れが指摘されている[3]。
こうした悪影響から日本生態学会によって日本の侵略的外来種ワースト100に選定されている。
特定外来生物による生態系等に係る被害の防止に関する法律によって要注意外来生物に指定されている。特定外来生物の指定ではないため、飼育や販売などの規制はない。ただし、いくつかの都道府県では移植が禁止されている。
ザリガニ、エビガニ、マッカチン、マッカーサー、アッカンなど。英名でも Red swamp crawfish(crayfish), Louisiana crawfish(crayfish) などの呼び名がある。
アメリカザリガニ (学名：Procambarus clarkii) は、エビ目（十脚目）・ザリガニ下目・アメリカザリガニ科に分類されるザリガニの一種。学名は Scapulicambarus clarkii とされることもある。アメリカ原産だが、日本を含む世界各地へ移入され、分布を広げた外来種である。
