Anthidium manicatum (Linnaeus 1758)

Storullbi (Anthidium manicatum) är ett solitärt bi i familjen buksamlarbin. Arten kallas även större ullbi^[3].

Utseende

Arten har en svart grundfärg med gula markeringar; mellankroppen har gula fläckar på sidorna, och varje tergit (bakkroppssegment) har två gula fläckar på sidorna (hos hanen kan antalet fläckar vara mer variabelt, upp till fyra). Färgteckningen ger arten ett visst getingliknande utseende, men kroppsformen är för robust för att någon egentlig förväxlingsrisk ska föreligga. Ovanligt bland de flesta buksamlarbin är att hanen kan bli större än honan: 10 till 16 mm mot honans 10 till 13 mm.^[4]

Ekologi

Storullbiet förekommer i habitat som parker, trädgårdar, skogsbryn och gles lövskog, sluttningar, sand- och lertag, sanddyner med flera landskapstyper.^[4][5] Flygtiden varar från maj till mitten av september, honorna in i oktober. I varmare klimat förekommer det att arten har två generationer per år. Arten är inte specialiserad på några bestämda blommor, men besöker bland andra kransblommiga växter, ärtväxter och lejongapsväxter.^[4]

Fortplantning

Hanen hävdar revir kring blommor som honorna flyger till. Han kör bort andra insekter, och kan även döda inkräktare. Honorna släpps emellertid igenom, och parningen sker på blommorna. Honorna inrättar larvbona i existerande håligheter som insektsgångar i murket trä, ihåliga växtstjälkar, sprickor i murfogar, hålrum i marken och andra ihåliga objekt. Larvcellerna kläs med växthår som honan hämtar från växter som lammöron, röllika, kungsljus, näveväxter, taklökar och ulltistel. Hon använder sina taggiga käkar för att karda av håren från växterna. Cellerna förslutes med en propp av samma hår.^[5] Cellerna fylls sedan med en flytande blandning av nektar och pollen, som tjänar till föda åt larverna, en i varje cell.^[6] Larven övervintrar som passiv vilolarv, för att sedan förpuppa sig.^[4]

Utbredning

Arten finns i hela Europa upp till 64° N.^[4] Under sent 1960-tal har den oavsiktligt införts till Nordamerika, där den spridit sig och även populerat delar av Sydamerika. Arten har även införts till Nya Zeeland och Kanarieöarna^[7]. Den är reproducerande i Sverige och klassificerad som livskraftig.^[3]

Referenser

1. ^ ”Anthidium manicatum Linnaeus, 1758” (på engelska). Discover Life. http://www.discoverlife.org/20/q?search=Anthidium+manicatum. Läst 1 juli 2013.
2. ^ ”Anthidium manicatum Linnaeus, 1758” (på engelska). ITIS. http://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=699663. Läst 1 juli 2013.
3. ^ [a b] Oskar Kindvall (18 maj 2004). ”Anthidium manicatum - storullbi”. Artdatabanken. https://www.dyntaxa.se/Taxon/Info/103200?changeRoot=True. Läst 1 juli 2013.
4. ^ [a b c d e] ”Wollbienen: Anthidium manicatum” (på tyska). Wildbienen. http://www.wildbienen.de/eb-amani.htm. Läst 24 juli 2013.
5. ^ [a b] Anthidium manicatum (Linnaeus,1758) Läst 2013-07-01 Bees, Wasps & Ants Recording Society
6. ^ Christopher O'Toole & Anthony Raw (1991). Bees of the World. London: Blandford. sid. 92. ISBN 0-7137-2085-9
7. ^ ”Global invasion by Anthidium manicatum (Linnaeus) (Hymenoptera: Megachilidae): assessing potential distribution in North America and beyond” (på engelska). Agricultural Research Service. http://www.ars.usda.gov/research/publications/publications.htm?seq_no_115=257905. Läst 1 juli 2013.